Gästkrönika: Roland Janson om Lundsberg

Såg på TV att Lundsbergs överklasskola skall öppnas igen efter någon veckas tandagnisslan i det härskande garnityret. Strykjärnet är ointressant, det ingår i rekvisitan för att eleverna skall lära sig att inte stryka underordnade medhårs. Vad det hela handlar om, det går inte att stänga en internatskola med elever som är vurpna i den härskande klassen. Slikt kan medföra konsekvenser i en teoretisk framtid om Lundbergs stängts.

Allmogen kan börja inbilla sig saker exempelvis en viss form av inflytande, ja inte via vänsterns kastratsångare. Men allmogen kan få för sig att börja trilskas på annat vis. De kan få smak på panerade fläskkotletter. Den arbetslösa ungdomen kan börja klösas, pensionärerna kan börja morra, Första Majtågen kan tåga fram under hemska paroller! Lundsberg får inte rubbas. Skolinspektionen skall veta hut! En utskällning i ordets rätta bemärkelse är på sin plats! Några strykjärn behövs inte det räcker med några ordentliga örfilar, som styr in saker och ting i den rätta fållan, så inte Lundsbergs-elevernas inte tvivlar på navigeringen mot Mammons totala hegemoni. Så blir allt frid och fröjd igen, rätt sko på rätt på rätt fot, så inte skoputsarna i den rödgröna oppositionen börjar putsa fel sko, efter valet 2014. Lundbergs hoppar man djävlar inte på!

Särskilt inte om strykjärnshanteraren har ett efternamn som likt fädernet gärna pressar på i tid och otid i vägrätt läge. Det är ingen idé att någon i den rödgröna oppositionen försöker utröna vad det är för efternamn. Då blir ni bara sängvätare, det blir man när man kackar i andras bon. Ni kackar ju så bra på er egen adress, varför då ge er in på revir som ni inte behärskar, beroende på att era föräldrar var rädda för moderna tider.

Text: Roland Janson ©

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Sagan om landet som gick förlorat

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)

Dagens moderataffisch

Affischen är ett collage.

Dagens kommentar

Under de närmaste veckorna kommer jag att publicera satiriska teckningar gjorda av Roland Janson.

Teckningarna är ett utkast för att se reaktionen. Tanken är att de skall kunna användas av arbetarrörelsens organisationer om intresse finns. De slutgiltiga teckningarna görs efter Rolands idéer av en duktig tecknare som vi samarbetar med.

Reaktioner är välkomna!

Dagens kommentar den 28 oktober

© Roland Janson/Ord & Kulturs Förlag

Går det så går det sa moderaternas partisekreterare Sofia Arkesten

Arkesten: Det är vi moderater som genomfört den allmänna rösträtten, pensionerna, 40-timmarsveckan etc etc etc etc etc etc….

Kaninen i hatten: Hon trollar bättre än en trollkarl

Mannen: Tror jag de´när publiken är både blind och döv…

Äntligen slut med daltet!

Äntligen slut på julfriden och åter till verkligheten. Och vilket verklighet sedan. Vi slipper det gamla kvävande förmyndarsamhället där alla även packet hade rättigheter.

Nu i den moderna tidens era så skiljer vi på pack och duktigt folk. Arbetslösa som inte biter samman och skaffar sig ett jobb snabbt hamnar utan ekonomisk ”trygghet” som det hette. Det gäller nu att bjuda till och blir man inte bjuden in i den samfälliga värmen då den är reserverad för de flitiga och duktiga.

De inbillningssjuka och deras vapendragare i läkarkåren ser den nya ordningen till att de hålls kort. Naturligtvis kan varje även döende göra något lite som de flitiga och framåt kan ha nytta av även om det bara är några timmar då och då och även om det sker i liggande ställning med dropp och hela ställeraschet .

Lathet och arbetsskygghet skall hållas med kort sele då arbete befordrar hälsa och välstånd.

Några s.k. akademiker påstår i Efter Arbetet nu senast att det inte finns någon relation mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet. De påstår att jämviktsarbetslöshet är en myt och inget vetenskapligt bevis finns för detta. Självklart nys, för vem som helst vet om packets löner hålls nere så ökar ju inte priser mer än vad vi som vet bättre vill.

Varför kritisera och förfölja de vakna ungdomarna på Prime-byrån som försöker få in lite vett i de förstockade vänsteristerna på Sveavägen 68. Näringslivet har ju ända sedan 1970-talets början först med pionjären Sture Eskilsson på det dåvarande SAF försökt ställa till rätta jämlikhetstjafset i socialdemokratin till insikt om att det är skillnad mellan folk och fä.

Och sedan får det vara slut med kritiken mot vår förnumstighetsminister Elmsäter-Svärd som med sina glada tillrop skänker så mycket värme; ”ni får fira julafton en annan dag”, omtänksam ”klä er varmt och ta med mat om ni ska åka tåg” och inte minst hennes klara verklighetsuppfattning ”Trafikverket och SJ sköter järnvägstrafiken sååå bra”.

Vi skall alla tillsammans istället brista ut i tacksamhet till bokhållarna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som håller i kassan så skatten ytterligare kan sänkas för de duktiga och flitiga i vår herres hage!

God fortsättning!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Folklig humor stör

(OA)

Kontoristen:  Jag skall be att få ledigt i eftermiddag.
Grosshandlaren:  Vad skall herrn göra då?
Kontoristen:  Jag tänkte begå självmord.

Folklig humor och politik är två saker som hänger ihop. Otaliga är de ibland grymt häcklande historierna om politiker och politik som finns.

I det gamla Sovjetunionen fanns det bl.a. en historia som med några korta ord sammanfattade folklig humor och synen på Sovjetstaten.

Det var en idrottsman som hoppade av till väst och när han får frågor om sitt gamla hemland svarar han på följande sätt.

”Hur var maten i Sovjet?

- Man kan inte klaga.

Hur var det med tv-programmen?

- Man kan inte klaga.

Men hur var det med pressen och TV?

- Man kan inte klaga.

Nu blev reportern ganska irriterad och utbrister

Varför hoppade ni då av till väst?

- Man kan inte klaga.”

Under förra valrörelsen cirkulerade denna historia bland valarbetare i det socialdemokratiska partiet.

”Göran Persson var på valturné i Mellansverige. En dag uttryckte han sin längtan efter en tallrik med sköldpaddssoppa. En av hans säkerhetsvakter sa då att det borde kunna ordna sig på statshotellet i Katrineholm.

Sagt och gjort till Statt i Katrineholm där sällskapet beställde sin lunch och Persson beställde sköldpaddssoppa.

Sällskapet fick in sin mat utom Göran Persson. Tiden gick och Persson blev allt mer irriterad eftersom han hade möten att passa i Sörmland. En av säkerhetsvakterna gick då ut i köket för att undersöka dröjsmålet och möttes av en märklig syn.

Kocken försökte hugga huvudet av en sköldpadda som han höll i den andra handen. Varje gång köttyxan närmade sig paddans huvud och nacke drog den snabbt in huvudet i säkerhet.

SÄPO-mannen säger då till den alltmer stressade kocken:

- Låt mig fixa det där. Kocken tar ett steg tillbaka varvid SÄPO-agenten har ett stadigt tag om sköldpaddan bakifrån samtidigt som han kör upp tummen i paddans akter varvid huvudet skjuter ut i andra änden och blixtsnabbt halshugger SÄPO-mannen den arma sköldpaddan.

- Var har du lärt dig det där?, frågar kocken storögt.

- Rutin, vi gör så varje morgon när vi ska sätta på Persson slipsen!”

Folklig humor är ofta rå, den är inte sällan oborstad men också träffsäker och förbaskat rolig.

En historia som de sista dagarna har börjat cirkulera på nätet är en version av en gammal politisk historia. Denna gång har den förflyttats till nutid och till den pågående valrörelsen. En del humorbefriade eller mer medelklassigt zippa sympatisörer kommer att tycka hjärtligt illa om den men den är ett exempel på folklig humor typ den som fanns i det gamla Sovjet

”När Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund var ute på valturné, och de satt där i ett flygplan så tog Jan Björklund fram en hundralapp och sa:

- Jag skulle kunna göra en person i Sverige lyckligare genom att kasta ut den här hundralappen genom fönstret.

- Jag hade tagit två 50 lappar istället så två människor hade blivit lyckligare, sa Göran Hägglund .

Maud Olofsson ville inte vara sämre så han sa:

- Jag hade fem st 20 lappar så hade fem människor hade blivit åtminstone lite lyckligare i det här landet.

Fredrik Reinfeldt sa att jag hade tagit 100kr i enkronor och gjort 100 människor lyckligare.

Då kom piloten som hade hört hela diskussionen och sa:
- Hade jag fått bestämma hade jag kastat ut er fyra och gjort 9 miljoner människor lyckligare.”

Folklig humor och satir har ibland väluppfostrade ”allvarsamma” personer svårt att hantera. De ser den som plump och låg men ofta är den befriade i sin brist på respekt för överhet i alla dess former.

Vi har exempelvis geniet Oskar Andersson ”OA” som under förra seklets början ironisera över samhället och över maktens drabanter. John Heartfield var det nazistiska Tyskland främste och effektivaste kritiker med sina träffsäkra kollage.

(John Heartfield)

Att skratta åt sakernas tillstånd är nödvändigt och det stärker också den kollektiva viljan till förändring men också är en genväg till att våga kritisera orättvisor och maktmissbruk.

Vi lär få höra flera vitsar om Reinfeldt och hans drabanter, det är jag övertygad om.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Homo sapiens cupidus

Framträdande exemplar av homo sapiens cupidus – Fredrik Federley

Det har skapats en ny människa – en människa som skiljer sig från resten. En människa som har utrustats med en hybris som förväxlats med självförtroende till en människa som är den moderna tidens ”övermänniska”.

Vi kan kalla denna nya människa för homo sapiens cupidus eller homo sapiens sordidus – den egoistiska människan. Den har ”avlats” fram genom gott och väl en generation som har inpräntat budskapet du är alltings mitt och inget annat finnes utom som omgivning eller staffage till homo sapiens cupidus strävande.

Gemene man uppmärksammade denna människotyp först i olika märkliga TV-produktioner. De har hetat ”Robinson”, ”Big Brother” och på senare år exempelvis ”Idol” och liknade där de har utsatt sig för förnedring, spått och spe och förmåtts att t.o.m. visa upp sin arts partningslekar i direktsändning på bästa sändningstid allt med hoppet om att bli den som sist har stått kvar på dyngstackens topp.

Låt oss ta ett exempel på denna nya människotyp. Säg att du är fotbollspelare eller ishockeyspelare. Du har fått din skolning i den förening, men dess tröja känns för trång – du längtar till din personliga framgång och rikedom samt omättlig ära och glans.

När detta inte blir av kommer du tillbaka till din klubb för det är bra för egot, för dig och dina strävanden. Homo sapiens cupidus talar därför aldrig i vi-termer utan bara i jag-form.

Vad homo sapiens cupidus glömmer är att utan laget, föreningen och klubben och alla dess tränare, lagkamrater är du enbart en talang – utan sammanhanget är du inte framgången. För att bli individuellt framgångsrik och duktig krävs ett starkt och tillåtande kollektiv. Inte fasen blir ett fotbollslag med 11 stjärnor som inte interagerar med varandra en framgång. Alla elva kan springa var för sig, men framgång blir det inte, utan snarare hönsgård.

I politiken ser vi samma fenomen. Rösta på mig säger de som driver personvalskampanjer, jag vill bli riksdagsman, jag vill bli framgångsrik jag lovar både ditten och datten. Men, när homo sapiens cupidus kommer till den folkvalda församlingen förmår han eller hon intet om inte kollektivet tillåter det att ske.

Eller var och en får klara sig själv på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Homo sapiens cupidus säger sig själv vara stark, nu och alltid, kompetent, kunnig och framgångsrik så han eller hon klarar sig.

De olyckliga av släktet homo sapiens som inte klarar den heliga konkurrensen är helt enkelt inte tillräckligt upp för att möta den nya tidens krav och kommer likt Darwins utvecklingslära – “survival of the fittest” att förgås. Därför blir sjukdom och fattigdom, kort utbildning och andra tillkortakommande bli en för övriga samhällsmedborgare en nyttig läxa.

Homo sapiens cupidus anser att hans eller hennes välstånd är viktigare än allas välfärd. Att homo sapiens cupidus välstånd kostar att en tiondel av samhällets arbetsföra saknar arbete eller att sjuka tvingas till armod är det nya samhällets gudasända ordning.

Så med homo sapiens cupidus kan man undra hur skall då samhälle bli. Var och en för var och en, inte en för alla och alla för en. Var och en får klara sig bäst de kan i det nya skinande homo sapiens cupidus anarkistiska samhälle.

Egoism istället för starka individer i ett stark kollektiv. Egoism istället för omsorg. I homo sapiens cupidus värld blir det inte plats för svaghet, misslyckande eller tillkortakommande. Är det inte så att man tycker att man hört den hyllningskören förut?

Text: Ingemar E. L. Göransson

I dimman eller Sagan om AA

(Fritt efter verkligheten)

Detta är sagan om en man som var initiativrik även om han uppträdde i lånta fjädrar men också om omgivningens evigt förlåtande attityd av den på parnassen varande.

Anders Andersson ville ha ett bra jobb med mycket stålar och makt. Så AA skrev in i sitt CV att han hade en akademisk examen på ett amerikanskt universitet. Ett mindre känt men ändå ett universitet på andra sidan det stora vattnet. Han skrev också att han hade gjort lumpen i Linköping på I4 och hade slutat med underofficersgrad.

Arbetsgivaren, för övrigt en gammal kompis, blev imponerad av AA och bestämde sig för att han skulle bli chef för en av företagets viktigaste avdelningar. Han hade ju både akademiska meriter och militära dito; officersutbildning innehåller ju mycket av ledarskap och det behövdes på företaget.

AA satte igång med arbetet, han fixade, donade och förändrade. Han ändrade avtalsvillkoren till det sämre för underleverantörerna, men det var lönsamt så chefen var nöjd. Lite gurgel var det dock hos underleverantörerna som tyckte AA var en ogin jävel, men men.

AA som är en kille som varit i farten som många andra grabbar i hans ålder berättar att han faktiskt har rökt på några gånger. Men vad fan säger chefen, vem har väl inte gjort det i ungdomligt oförstånd.

Nu visade det sig efter ett tag att någon upptäckte att AA inte hade gjort lumpen och slutat som underofficer, det var bara båg.

-Jag minns väl fel försvarade sig AA och chefen sa – inget problem, men ta bort det från CV:et.

Dagarna hankade sig fram och AA fortsatte sitt värv, kritiken fanns där och en dag var det lokaltidningen som kom på att AA:s akademiska meriter var bara en pappersprodukt, det amerikanska universitet var bara en brevlåda som sålda flådiga examena per postorder.

Lite skit blev det ju, kollegor tyckte det var fan också men chefen sa:

-AA har ju gjort så mycket bra för företaget så jag tycker vi vänder andra sidan till och för övrigt jag känner honom sedan länge och AA är en bra kille, inget tu tal om det. Han är viktig i mitt team.

Nu kan man tycka kan det väl inte finnas mer skit att hämta här. Inga fler lik i garderoben så att säga. Men så väl var det inte.

En tid senare när det var lite turbulent på firman så hör en journalist av sig och undrar hur det är men en lite känslig grej.

AA ska ha pröjsat en tjej för ett nyp. Han var i tjänsten när det hände.

Nu blir chefen förbannad. Han tar sin hand ifrån AA och tycker nu räcker det. Tänk på oss andra och AA säger upp sig fort som fan och försvinner ur synhåll.

En tid senare får chefen ett brev där AA kräver avgångsvederlag med full lön i ett års tid. För inte skall väl han behöva gått till Arbetsfördelningen och delta i diverse förnedrande aktiviteter och få ut en bråkdel av sin lön innan han fixar nytt jobb.

Vad sa alla dom andra då, de på konkurrenternas företag – Visst är det synd om AA, han har inte haft det lätt och man måste förstå och förlåta.

Sensmoral: det är skillnad mellan folk och fä, det är skillnad mellan hög och låg och det är skillnad mellan den som har och inte har. Orättvisa blir rättvisa; fiffel och båg blir merit och köpta nyp ger säkrad försörjning för den som Vilhelm Moberg skrev i Utvandrarna ”kom med dalern i ena näven och kuken i den andra”.

Snipp, snapp slut då var sagan slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ännu en framgång för regeringens kulturpolitik

Även i dagens upplaga av DN rapporteras om stora framgångar för regeringen Reinfeldts kulturpolitik. Ytterligare en privilegierad grupp latoxar förlorar sin gratisbiljett till kulturen.

Det är de s.k. vägbiblioteken som nu inte längre kommer att få behålla sina ohemula subventioner för att illitterata kockar, hamburgervändare och lastbilschaufförer ska på oss skattebetalares bekostnad kunna lyssna på ljudböcker eller gratisläsa diverse böcker.

Självklart skall inte dessa obildade grupper och individer snylta på oss hederliga hårt arbetande människor. På jobbet ska de jobba och inte roa sig för hur skall de se ut om vi högt utbildade akademiker eller tjänstemän i staten satt och läste Homeros när vi ska sköta vårt arbete. Det vore något det.

Nu har de kroniskt gnällande fackföreningarna beklagat sig att staten, dvs skattebetalarna, inte längre kommer att försörja deras intresse för lättviktig kiosklitteratur. Något annat är det givetvis inte frågan om.

Nu har de startat facebookgrupp för att protestera mot statsministern Reinfeldts och kulturministerns tydliga politik. Det må de göra men det har de inget för. Vänstersocialistiska Arvid Falk ondgör sig också över regeringens kloka och framgångsrika politik för den som vill ta del av hans tarvliga argument som inte står August Strindberg efter i låg kulturell nivå.

Vi inom de bildade klasserna kommer att se till att den socialistiska kulturpolitiken inte får någon möjlighet att återvända i ny skepnad 2010. Kort sagt, ytterligare en framgång för en borgerlig kulturpolitik – det är så att man nästan når nirvana när man får uppleva hur packet sätts på plats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Framgång för regeringens kulturpolitik

I DN idag meddelas att besökssiffrorna på de statliga museerna har minskat rejält sedan regeringen i sin vishet beslutade att ta bort den fria entrén till sagda museer. En framgång med andra ord som visar att en framsynt politik håller den okunniga populasen från kulturinstutionerna.

Visst är det en befrielse för medelklassens intellektuella att slippa trängas med arbetarfamiljer från förorterna på konstmuseer och andra institutioner satta att vårda kulturarvet. Särskilt glädjande är att ungdomarna nu håller sig borta från samma kunskapsvårdande hus. Eftersom de obildade klasserna i alla fall inte förstår eller kan ta åt sig kunskapen och den kulturella fernissan så framstår det som en framgång att de har på detta enkla sätt hålls borta från kulturens högborgar.

Än en gång har alltså regeringen Reinfeldt visat att dess politik att begränsa de lägre klasserna från samhällsinflytande når framgångar. Det finns all anledning för medelklassen och bildade människor att sända en tacksamhetens tanke till Reinfeldt för hans framsynthet.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson