Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Tänk dig att du har tusen kronor. Det är inte dina pengar utan de har samlats in bland dina vänner och bekanta. Du har i uppdraget att för dessa tusen kronor fixa så att moster Agda får bästa möjliga hjälp under semestern då ni är bortresta. Eller annars är det lille Kalle som behöver gå i skolan eller något annat som är nödvändigt för livet skall fungera. Det kan vara sjukvård, skola eller omsorg.

För att det skall fungera behövs någon som gör jobbet, dvs. ser till att moster Agda får den hjälp hon behöver eller att Kalle får lära sig ABC och grunderna i matten. Det är uppdraget som ska göras. En lösning är givetvis att gå ut på stan, ställa sig på torget med en skylt med texten ”1000 kr för att se till Agda” eller ”1000 kr för att lära Kalle ABC”.

En annan metod är tillsammans med alla andra Agdors och Kallars anhöriga samla pengarna i en enda kassa och göra det tillsammans. Den som säger att jag tar hand om Agda eller lär Kalle ABC vill naturligtvis tjäna pengar på det. Han eller hon ska betala sina kostnader för lokal, mat osv. Men det måste också om vi gör det tillsammans göra. Så, så långt är det inte så stor skillnad.

Men, det finns en stor skillnad. Om vi gör det tillsammans gör vi det inte för att tjäna pengar på Agda och Kalle utan gör det för att det behöver göras. När den privata firman gör det så ska en bit av pengarna gå till vinst för att försörja ägarna av verksamheten. Det behövs inte när vi gör det tillsammans.

Sedan kan vi också om vi gör det tillsammans säga till de vi väljer att sköta det hela att vi inte är nöjda så vi byter ut er. Det gör vi demokratiska val. Men firman kan vi i och för säg säga upp kontraktet med, MEN vi kan inte i demokratiska val välja bort dem.

Så när vi tillsammans med vår tusenlapp tillsammans med en massa andra tusenlappar gör det som måste göras; se till moster Agda eller lära Kalle ABC blir alla tusenlapparna i verksamheten och det som finns kring den för det ska fungera. Det är ingen som plockar ur kassan och åker till någon söderhavsö med en del av pengarna så att det blir bara 800 kronor kvar till Agda och Kalle.

Gör vi det tillsamman så blir alla tusen kvar och ingen skor sig.

Sedan kan vi också i demokratiska val säga ifrån, vilket är inte fel?

Men ska det här vara så jävla svårt att förstå? Uppenbarligen eftersom snart alla politiker darrar på manschetten och stammar ”valfrihet”. Men för vem är valfriheten? Jo, den som har råd med den medan de som inte har ingen valfrihet.

När de ”duktiga” eleverna samlas i sina elitskolor så förlorar de andra den dragkraften som de med läsvana hemifrån innebär. När privatskolorna sparar in på att inte ha bibliotek eller gympasal så innebär det att eleverna får sämre skolgång.

När personaltätheten minskar så innebär det sämre vård och omsorg och det får Agda betala. Likaså när privata förskolan serverar eleverna knäckebröd och vatten så betyder det att hungriga barn får betala för bedragarna som tar en del av tusenlappen och drar.

Ska det vara så jävla svårt att förstå att valfrihet är inget som är neutralt utan i högsta grad något för vissa, de som har råd, medan de andra betalar.

Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: Alliansfritt Sverige

Sagostunden

Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.

- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.

- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i!

Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.

De titta på varandra och funderade.

- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.

- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.

Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.

- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!

- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar.

De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”

- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!

De två herrarna tittade imponerat på varandra.

- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!

De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”

PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS

Text: Ingemar E L Göransson

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Sagan om frimicklaren och Apoteket

Det fanns en tid i ett land där man tog på allvar hur man hanterade medicin. Inte kunde man låta outbildad personal hantera medicin precis som man inte kunde låta vem som helst bara skriva ut medicin eller ännu värre släppa mediciner helt fritt.

Nej, det var ju självklart för medicin är ju egentligen kontrollerad användning av gifter som i felaktiga händer eller använda okunnigt kan skada och t o m döda den som använder den.

Nu hade det här landet fått en regering som av ideologiska skäl ansåg att monopol om de var allmänna och offentliga var av ondo, medan monopol i privata händer var en välsignelse. Denna regering hade bestämt sig för att de skulle ta bort monopolet att sälja medicin och allt skulle bli så bra. Det var vad man sa i varje fall. Socialministern, en frimicklare, lovade att nu skulle alla kunna köpa sina mediciner precis när man ville och överallt.

Särskilt bra skulle det bli i landsorten utanför den stora staden som var huvudstad. Här skulle det startas tusentals apotek. Småföretagare skulle öppna apotek i vartenda gathörn och genom att de blev så många skulle priserna sjunka lovade frimicklaren och log in i kamerorna som journalisterna höll upp där han stod och log i nyheterna.

Nu tog regeringen Allvetande bort monopolet, d.v.s. det statliga offentliga monopolet och införde en som man sa ”avreglering” av apoteken. Nu blev de stora Glufs-glufsarna inom apoteksbranschen jätteintresserade och startade en massa apotek i den stora staden och på andra ställen där det fanns mycket folk med mycket pengar.

Där det bodde fattigt folk blev inga nya apotek. Man tog över de statliga apoteken och upptäckte att de gick nog inte så bra på landsorten där det inte bodde så mycket folk utan blir nog tvungna att lägga ner dem snart. Inte heller har man råd med dyra farmacevter men det behövs ju inte för det är mest skönhetsmedel man säljer i alla fall och den som är dum nog att äta medicin kan ju läsa i stora boken Fass om biverkningar och sånt.

De sjuka som behövde sin medicin fick problem för inte kunde Glufs-glufsarna ha en massa dyra piller i lager när man sålde så lite av dem. Och förresten mediciner är ju inte lika lönsamt som skönhetsmedel, dagkrämer och annat kosmetika och liknade.

Så när nu de sjuka ska få sin medicin får de åka runt i staden och fråga om sina piller eller springa runt med rollatorn i högsta hugg. Det blir motion och det är den bästa medicinen!

Nu insåg frimicklaren att det kanske inte blev så bra i alla fall. Fast det ville han inte erkänna så han gjorde som makten plägar göra när det så att säga skiter sig i fläkten – han tillsatte en utredning som kom med flera nya förslag. Man skulle införa en sökmotor på internet där den som skulle hämta ut sin medicin kunde se vilket apotek som hade den, apoteken skulle hålla ”rimligt” lager och som frimicklaren sa flera andra ”spännande idéer”.

Jag vet en spännande idé – förstatliga hela skiten igen och få ordning på medicinförsörjningen så som det var innan frimicklaren och hans vänner började leka apotekare och läkare. Men frimicklare brukar ju tro på helare och som sagt ingen har dött av motion!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kejsarens nya kläder

Sällan har akademins kattslagsmål varit av intresse för den stora publiken men det som har skett den senaste veckan i efterdyningarna till SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” är därför unikt.

Här kommer näringslivets eget forskningsslagskepp med annars så hög vetenskaplig svansföring med en rapport som klär av den nyliberala revolten mot välfärdsstaten och avslöjar sagans kejsares nya kläder.

Rapporten visar att det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitiken har gett varken effektivitets- eller kvalitetsvinster. Tvärtom rapporten skriver att ”konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig.” Vidare skriver författarna att ”det är svårt att utkräva ansvar när tjänsten är komplex och det saknas etablerad och evidensbaserad kunskap om vad som är ”god omsorg” eller ”god utbildning”.”

Rapporten konstaterar och skriver att ”ett bra exempel på ineffektiviter som konkurrensen kan leda till är emellertid betygsinflation under de senaste åren.” Det innebär om man tar sig bakom det akademiska språket att privatiseringen av skolsystemet (de s.k. friskolorna) har misslyckats i så måtto att betygsättningen numera är en fråga om pekuniära villkor snarare än ett om kunskapsmått.

Än mer tydligt blir forskarnas tveksamhet till effekten av privatiseringspolitiken när de skriver att i ”ett offentligt monopol kan, åtminstone i princip, räkna in och ta hänsyn till samhällets intressen.”

Forskarna fortsätter sin kritik: ”Men givetvis kan ett offentligt monopol också styra verksamheten fel, av till exempel rädsla för konflikt, bristande intresse eller ren okunskap. Anledningen till att verksamheterna har konkurrensutsatts är just de betydande ineffektiviter som välfärdstjänsternas produktion under årtionden lidit av.”

Det som forskarna på SNS skriver är en dubbelpipig hagelbössa. Den ena pipan är riktad mot privatiseringsvågen som inte uppfyllt det som nyliberalerna upphöjt som förment högsta kunskap – privatiseringar skulle leda till billigare, bättre och effektivare välfärdstjänster vilket inte uppfyllts står klart för de allra flesta utom de mest enögda marknadsliberalerna.

Den andra pipan är riktad mot det misslyckande, för att inte säga svek, som de folkvalda politikerna, dvs. det demokratiska systemet, stått för när de överlåtit välfärdsstatens utveckling till byråkratierna i kommuner, landsting och stat utan att utöva den politiska ledning som de är valda att utföra. För att i nästa skede när deras misslyckande kommer i dagern för oss alla att se sälja ut samma välfärdsstat till privata intressen under förespeglingar av marknaden löser alla problem och i tron att då kan de undvika ansvaret för sitt debacle.

2006 när den nu sittande högeralliansen kom till makten hette det att deras politik byggde inte på ideologi, politiskt tyckande eller uppfattning utan på vedertagen vetenskap. Det var incitament hit och trösklar dit. Det var inte en politisk tillsatt finansminister vi begåvades med utan Anders Borg bara använde sig och genomförde det vetenskapen var rätt för att få ”ordning” på ekonomin. Här skulle det s.k. utanförskapet försvinna. Det skulle bli lönsamt att jobba och bidrag skulle bli ett undantag som nödvändig försörjning enbart för de för evigt förtappade latmaskarna.

Arbetslinjen var vetenskap överförd till politiskt hantverk. Det var den enda politikens väg som hade , sades det, sitt stöd i vedertagen vetenskaplig forskning. Det tillsattes till och med ett vetenskapligt råd som skulle ge expertråd till Borg och alliansregeringen.

Nu är expertrådet fockat, privatiseringspolitiken ifrågasatt av vetenskapen, inflationsmålet kritiserat från akademin som tillväxthämmande, ”utanförskapet” oförändrat och euron på väg mot sitt slutliga haveri. Kort sagt, det som nyliberalerna hävdat vara den högsta vetenskapen har klätts av och det har visat sig att bakom kejsarens nya kläder fanns inget annat än den vanliga högerpolitiken med sin övertro på marknaden och dess skepsis mot demokratin.

Det har varit många som trott på den s.k. vetenskapen. Verkligheten har förmågan att förr eller senare komma ifatt lögnen. Det är därför många idag som får ompröva sina tidigare omhuldade doktriner, de var ju varken vetenskapliga eller sanna – det var bara politik, inget annat.

Sorgerligt, vemodigt måhända, men behövligt då detta kanske innebär slutet för den nyliberala eran, till nytta för medborgarna och demokratin. Vilket är viktigare än olika självsäkra postulat framsagda av olika charlataner som gömts sig bakom akademins skyddade väggar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det lite jobbigt!

Det är de som har det lite jobbigt just nu. Lite tjurigt kan man säga. Titta bara på alliansen. Vem som bestämmer där är väl uppenbart.

Det var de som kallade Göran Persson på sin tid för HSB men vete fan om det inte är mer berättigat att kalla Fredrik Reinfeldt för HSB för allianskamraterna eller snarare röstboskapens tre musketörer tvingas till trohet ända in till utplåning.

Alliansens flagellanter

Lille Göran Hägglund fick på tafsen av Reinfeldt vad det gällde pensionärernas skatt men stoltserade med att det inte skulle kopplas ihop med fler jobbskatteavdrag.

-Nja sa Reinfeldt det har vi inte sett. Och där stod t.f. pastor Hägglund som en liten skolpojke med mössan i hand och skämdes.

Maud Olofsson å sin sida likt en underkuvad hund visade både strupen och erkände oförbihållslöst Reinfeldts överhöghet i en debattartikel, ”Lyft inte budgettaket ”, i helgen som gick och lät tungan tiga still i den annars så glappande truten. Olofsson förklarade sin trohet till (M) och Reinfeldt med följande upplysande citat ”vi välkomnar Moderaternas besked att de vill skjuta på införandet av ytterligare jobbskatteavdrag. I svåra tider är det viktigt att ha marginaler”.

Vadå HSB?

Ifrågasatta självklarheter

Det som var politisk propaganda förut håller på att bli dito sanningen. Storheter som professor Calmfors och SNS börjar ifrågasätta de nyliberala portalsanningarna; inflationsbekämpning in absurdum och privatiseringarnas absoluta välsignelse.

Professor Calmfors som knappast kan betänkas som en lättsinnig budgetpirat hävdade i veckan att inflationsmålet måste höjas då det nuvarande förhindrar tillväxten. Med andra ord även Calmfors börjar ifrågasätta den friedmanska sanningskatekesen.

Likaså meddelande näringslivslobbyns eget studieförbund, SNS, idag på högerns husorgans, DN, debattsida, att privatiseringar inte leder till varken större effektivitet, högre kvalitet eller andra positiva effekter. Man kan tillägga det enda positiva ur Svenskt Näringslivs perspektiv är väl att privatiseringsvågen har varit en legaliserad stöld av offentliga medel och offentliga investeringar.

Så vad då, lite jobbigt – bara förnamnet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den självförvållade krisen i skolan

Debatten verkar aldrig ta slut. Och turär väl det. Ser man på hur skolan ser ut idag så är det uppenbart att den har blivit en lekplats för lycksökare som vill göra snabba pengar och inte mycket annat.

Den s.k. friskole”reformen” påstods när den infördes av Bildt-regeringen att vara för att skapa en pedagogisk konkurrans i skolan. Inte har det blivit så mycket pedagogikutveckling utan den enda utveckling har varit till segregering av skolsystemet där de bättre bemedlades och väl motiverades telningar garanteras höga betyg som ger inträde på de önskade skolorna och reserverar de ”bättre” jobben.

Vad vi har sett sedan 1990-talet är en skola i förfall där den viktiga sammanhållna skolan har splittrats precis som var syftet från högern och deras nyliberala ideologer.

De som fått ta smällen är de elever som behöver extra mycket stöd eller har särskilda behov. När skolan kommunaliserades fick det konsekvensen att klåfingriga kommunkamrerer satte gränserna för den offentliga skolan med en klåfingrighet av sällan skådat slag. Detta förutom att lärarnas status sänktes i ett slag.

Det vi ser idag med skattepengar som rinner ner i fickorna på anonyma ägare av bolag med säte i skatteparadis, kriminella som har funnit ett nytt sätt att tjäna pengar, betygsinflation till förmån för den övre medelklassens telningar och förfallet i den offentliga skolan är en konsekvens av Bildts friskolepåfund. Likaså den ålderdomliga kadaverdisciplinens skola med olika ”nyheter” från det nerbantade försvarets kaserner är detta. (Som den uppmärksamme läsaren noterar betecknar jag inte det som en reform då detta begrepp bör reserveras för något som blir bättre inte sämre.)

Jag har själv sett mina båda ungar göra sin skolgång under perioden med friskoleeländet och kan utan att ta till överord konstatera att skolan har successivt blivit sämre, lärarena har fått allt svagare villkor och har tappat motivationen i många fall inför den hopplöshet som vuxit sig stark inom skolan.

De tre ingredienserna av 68-årsgenerationens aningslöshet, kommunaliseringen och privatiseringsvågen av skolan har raserat den viktiga uppgiften skolan haft som lärosäte och sammanhållande kitt av samhället.

Den svenska skolans kris är till alla delar självförvållad, inget annat.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Ökad kritik mot Camerons politik

 

London den 17 maj

National Health Service (NHS) är föremålet för en infekterad debatt i Storbritannien. Orsaken är planerna från Cameronregeringen att privatisera stora delar sjukvården. Kritiken kommer från fackföreningarna inom sjukvården, Labour men också från mer oväntat håll; regeringens egen utredare som menar att konsekvenserna blir ”omöjliga” och ”destabiliserande” för den brittiska sjukvården.

Det är professor Steve Field som fick uppdraget av regeringen Cameron att pröva förslaget till privatisering av NHS. I gårdagens nummer av The Guardian vidhåller Cameron att privatiseringarna av den brittiska välfärdsstatens kronjuvel ska ske oavsett vad kritikerna säger. En politik som ligger i linje med Thatchers på 1980-talets.

Camerons envetna vidhållande av sin impopulära politik lär öka britternas kritik och motstånd mot högerkoalitionens politik. Samma motstånd som gjorde att den av TUC (brittiska LO) utlysta demonstrationen mot regeringen samlade kring en miljon deltagare i mars.

Nya demonstrationer planeras mot Cameron som inom parantes har Reinfeldts regeringen som förebild. Allt tyder på att regeringen Cameron kommer att få en fortsatt bekymmersam tillvaro.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Vinter och järnvägskaos

 

Då var det vinter igen och kaos i järnvägstrafiken. Tågen var igår minst en till två timmar sena. Det var växelfel, signaler som la av eller bara lyste rött, X2000 som inte funkade osv. Inte för vädret var exceptionellt egentligen; några grader kallt och normalt med snö. Men idag är det tillräckligt för att hela infrastrukturen skall få hicka och, ursäkta uttrycket,  skiten skall lägga av.

Men skulle inte trafiken på järnvägen fungera även i normal svensk vinter. Jo, man kan tycka det, men sanningen är att den gör det inte och orsaken till detta är helt politisk. Orsaken ligger i de olyckliga besluten som fattades på 1990-talet om bolagisering och på de av avsuttna och sittande regeringars beslut om avregleringar och privatiseringar av järnvägsunderhållet.

Idag ligger underhållet på andra än på SJ vilket fått konsekvensen att den lokala kännedomen inte finns längre och underhållet enbart görs utifrån akut behov och efter lönsamhetsbedömningar. När SJ var ett sammanhållet verk så var inte lönsamhet som var det styrande för verksamheten. Det viktigaste var tvärtom att tågen gick och att man kom fram enligt tidtabell.

Den marknadsliberala lekstugan har inte gett annat än sämre järnvägstrafik och när det råkar vara några grader kallt och lite snö som betyder som på sista tiden att varken tågen går i tid eller kommer fram överhuvudtaget.

Det är dags att göra upp med en politik som bara fungerar i högkonjunktur och vackert sommarväder!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

X2000-eländet – ett resultat av nyliberal lekstuga

Den fria marknaden fungerar ofta bra när det gäller att förse oss konsumtionsvaror, men att därifrån dra slutsatsen att marknaden kan lösa alla samhälliga problem är att hysa en övertro på dess räckvidd. När Sverige började utveckla den moderna infrastrukturen kom den tidens beslutsfattare snart fram till att marknaden inte räckte som verktyg för infrastrukturpolitiken.

Därför beslutade riksdagen 1939 att förstatliga hela järnvägsnätet. Skälet var bl.a. att enskilda entreprenörer inte kunde klara de gigantiska investeringar som järnvägstrafiken krävde men också att logistiken och underhåll behövde en huvudman.

1988 delades SJ. Banverket fick ansvaret för bannätet och SJ för trafiken. Sedan dess har problemen ökat för tågtrafiken och idag är missnöjet ganska utbrett med försenade tåg, eftersatt underhåll, uteblivna investeringar; kort sagt delningen av SJ i ett banverk och ett trafikföretag har inte varit lyckosamt.

När nu regeringen föreslår att bolagisera Banverket (NB korrekta benämningen är Banverket Produktion som sköter underhåll och utbyggnad av järnvägsnätet,den andra delen av Banverket är den rent myndighetsmässiga verksamheten, min anm) innebär det att den misslyckade politiken tar ett nytt steg mot privatisering av den viktiga och centrala del av svensk infrastruktur som Banverket innebär. Det finns också all anledning att notera att parallellt med förslagen rörande Banverket så genomförs den av infrastrukturminister Åsa Torstensson föreslagna avreglingen av SJ:s trafikmonopol som då skall upphöra. Sammantaget: regeringen tar ett avgörande steg mot en privatisering av svensk järnväg och därmed en utförsäljning av vitala delar av vår infrastruktur. Regeringen går därmed längre än de flesta andra jämförbara länder trots de hittills negativa erfarenheterna av den förda politiken.

Varför motsätter sig då denna utveckling? Är det så skadligt eller farligt att privata intressen och privat kapital befriar staten från ansvaret och den börda som investeringarna som en utveckling av tågtrafiken innebär. Det finns flertal skäl att motsätta regeringens förslag; tågresenärernas berättigade krav på väl fungerande service; säkerheten i tågtrafiken och miljöperspektivet. Det finns inget som säger att privata investerare och privata företag kan eller vill göra de nödvändiga investeringarna som behövs för att svensk järnväg skall åter bli det betydelsefulla transportsätt som är nödvändigt för att klara klimatmålen. Inte heller att järnvägens ekonomi och kapitalförsörjning klaras genom regeringens förslag.

Idag finns det en berättigad kritik mot tågtrafiken. Fjärrtågen visar upp på tok för mycket förseningar vilket innebär att resenärerna får bilden av ett SJ som inte klarar sitt uppdrag. Irritationen hos resenärerna innebär att järnvägen som alternativ blir mindre attraktivt då tid är en sparsamt förekommande nyttighet. Varje resenär som kliver av vid sin destination med 20 minuter eller en timmas försening innebär ett slag mot SJ som trafiksätt och tågresenärernas tilltro till järnvägen.

I vintras var tågen försenade med 83.000 timmar och i går blev ett X2000 stående mitt emellan Flemingsberg och Södertälje i 6 timmar utan luftkonditionering, vatten och naturligtvis en olidlig värme. Ulf Adelsohn erkänner nu att allt är som hann säger ”Allting är slitet. Vi har inte underhållit våra system.”

Resultatet när andra länder redan genomfört det Torstensson nu fått igenom borde förskräcka även den mest övertygade marknadsanhängare. På Nya Zeeland privatiserades järnvägen redan 1993 av den nationella regeringen. Efter år av kapitalförstöring där aktien i olika turer åkte upp men mest ner sitter nu Nya Zeelands regering med ett på tillgångar tömt bolag. Inte nog med det, en arbetsplats där personalen har åtta gånger större risk av dö i olyckor jämfört med likvärdiga arbetsplatser på Nya Zeeland. Nu har visa av misstagen Nya Zeeland återreglerat järnvägen fullt ut.

I Storbritannien ökade olyckorna i järnvägstrafiken efter Thatchers avreglering och bolagisering av den brittiska järnvägen. Den mest tragiska händelsen var katastrofen vid Hatfield då fyra personer dog och 70 skadades på grund av ett rälsbrott. Orsaken menar många kritiker var bristande underhåll och sämre kvalitet p.g.a. avregleringarna och bolagiseringen av underhållet.

Sedan den svenska konkurrensutsättningen av drift och underhåll har dödsfallen femfaldigast vad det gäller elolyckor inom järnvägen. Faktum; idag dör fem gånger så många på järnvägen i elolyckor än inom elkraftsindustrin. En statistik som är tyvärr helt i linje med utländska erfarenheter av avregleringar, bolagisering och privatiseringar inom järnvägssektorn.

Järnvägspolitik är också miljöpolitik. Jämförelsen per passagerarkilometer vad det gäller miljöpåverkan i form av koldioxidutsläpp visar att biltrafiken ger 49 gånger så stor negativ påverkan jämfört med tåget medan flyget hela 75 gånger större negativ miljöpåverkan. Att då bortse från järnvägen som god miljöpolitik, vilket regeringen gör, genom att föreslå bolagisering är ingen framsynt miljö- och klimatpolitik

Om Sverige ska föra en god klimatpolitik måste regeringen istället gynna järnvägen och det ställer nya krav på staten som måste ta mycket större ansvar. Staten med måste med nödvändighet ta ansvaret för infrastrukturpolitiken och de omfattande investeringar som blir nödvändig för en bra miljöpolitik.

Det finns mycket som talar mot regeringens politik. De ekonomiska realiteterna med bolagisering är synnerligen bekymrande. När Vägverket bolagiserades var kostnaderna inte försumbara utan beräknades att uppgå till 374 miljoner kronor. Verkligheten är att kostnaderna närmar sig ofattbara 500 miljoner. Kostnaderna för bolagiseringen av Banverket beräknas i utredningsmaterialet till 145 miljoner men till detta kommer också behovet av 65 miljoner i ökade anslag. Det finns inget som motsäger att de verkliga kostnaderna för

Banverkets bolagisering också kommer att närma sig 500 miljonersnivån, tvärtom nya beräkningar tyder just på detta. Utredningsmaterialet som regeringen stödjer sig på imponerar inte i sina beräkningar. Man räknade fel vad det gällde Vägverket vad säger att man då lyckas räkna rätt när det handlar om Banverket? Det är uppenbart att för regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson är inte Banverkets ekonomi eller högre effektivitet det avgörande utan istället ideologiska käpphästar och preferenser som är den verkliga grunden för regeringens förslag.

Regeringens politik är till skada för tågresenärerna, för säkerheten, för miljön och inte minst för Banverkets ekonomi. Regeringens förslag att bolagisera Banverket och en ytterligare avreglering av SJ måste omprövas av en ny regering. Regeringen vill av ideologiska skäl så förtvivlat gärna skapa en marknad som inte finns och inte har några förutsättningar att bli livskraftig. Kostnaderna är oförsvarbara och rimmar illa med regeringens av den själv påstått tagna ansvar för statens finanser.

När riksdagen 1939 beslutade att nationalisera järnvägen så var det ett klokt beslut och var förutsättningen för utvecklingen av svensk järnväg. När nu regeringen fortsätter på den väg som var 1990-talets så riskerar infrastrukturminister Åsa Torstensson att göra saken värre.

Oppositionen kunde därför inte tillstyrka regeringens förslag i riksdagen. Utredningarna tar inte hänsyn till erfarenheter från andra länder; är orealistiska i sina ekonomiska beräkningar; försvårar miljöarbetet och riskerar tågresenärernas och personalens säkerhet . För regeringen är dess ideologiska och politiska principer som är viktigast, inte resenärernas, säkerhetens, miljöns och Banverkets ekonomins bästa som de har för ögonen.

När jag för något år sedan intervjuade brittiska RMT:s generalsekretare (RMT motsvarar SEKO i Sverige) Bob Crow i London var han glasklar på sitt tråd till de svenska kollegorna ang alla försök till avregleringar och privatiseringar av statlig verksamhet.

- Bekämpa alla försök till avregleringar och privatiseringar för det leder alltid till försämringar för arbetarna och för de som skall använda servicen.

Och, Crow om någon borde veta. Kravet på en röd-grön regering måste bli att man river upp Torstenssons och riksdagens olyckliga beslut och löser järnvägens problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln är en bearbetning av en debattartikel jag skrev åt SEKO Banverket för ca ett år sedan inför deras kampanj mot Torstenssons förslag om att bolagisera banverket.)

Känn dig blåst!

För nästan ett år sedan var jag i Dublin på den gröna ön Irland. En dag behövde jag och min son lite medikamenter typ receptfria preparat för att lugna en orolig mage och mot undertecknads huvudvärk.

Sagt och gjort in i närmaste affär som försålda slika varor. På Irland är det nämligen så att medicinhanteringen är avreglerad och man kan köpa medicin stort sätt var som helst och när som helst bara affären har öppet.

Kort sagt, huvudvärkstabletter och Imodium.

-How much?

-€22, sir!

Förvåningen var monumental - €22 för två paket receptfria mediciner, är det möjligt?!

Jo det var möjligt för prissättningen är i nyliberal betydelse fri.

Det ekonomiska krisen har slagit till med full kraft det arma Irland. Landet ”Ekonomiskt Under” hade redan för ett år sedan börjat sin utförskana med full fart och med full kraft.

Idag skriver bl.a. lokaltidningen Östgöta Correspondenten och Aftonbladet i går att medicinpriserna har rakat i höjden här hemma med upp till 40 procent sedan det klart att regeringen skulle avreglera Apoteken och privatisera medicin handeln. De som har köpt exempelvis Panodil har också upptäckt hur läkemedelsbolagen har minskat innehållet i sina paket med 30 procent och samtidigt höjt priset.

Det är uppenbart att det som de flesta utom blinda nyliberaler eller blåögda politiker från andra partier förespådde har skett. Den s.k. regleringen har haft en två effekter – man kan köpa huvudvärkstabletter på macken och det kostar 40 procent mer än vad det gjorde på det statliga Apoteket.

Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen säger till TT.

-Det är en illusion att tro att konsumenterna skulle få lägre priser i och med den här avregleringen.

Så till vilken nytta privatiseringen? Det är nog dags att ställa den självklara frågan – vem tjänar på det? Svaret i det här fallet är enkelt – läkemedelsindustrin och storhandlare som startar nya privata apotek. Vem förlorar – alla vi andra! Känn dig blåst!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

00-decenniet IV: Den kommersialiserade kulturpolitiken

57 Channels (And Nothin´ On) sjöng Bruce Springsteen för nästan 20 år sedan och det skulle kunna vara temat för denna betraktelse av utveckling av kulturpolitiken under 00-decenniet i allmänhet och framför allt av mediesituationen.

(Folklig kultur: “Sleven” med Ewa Carlsson och Roland Janson spelas på torget i Vimmerby i mitten på 00-decenniet)

Det är väl i häradet 50-talet kanaler som de flesta har idag. Dessa TV-kanaler fylls med infantila frågelekar och TV-shop på dagarna. Program som har som syfte att fylla ut sändningstiden och, även om det inte är öppet utsagt, förvandla människor till konsumenter på en evigt växande marknad.

Förnedringstelevision

Vi har under de senaste tio åren sett hur dum-TV som har haft som syfte att trakassera deltagarna och förnedra deltagarna växa i omfattning. Idol, Big Brother, Robinson, Bonde söker fru, Ensamma mamman och nu senast Paradise Hotel har förvandlat TV-mediet till ett tittskåp där vi ska frossa i andras tillkortakommande och kittlas med kopulerings-TV som inte står långt efter kabelkanalernas porrfilmsutbud fast nu är det på riktigt. Deltagarna eggas till att pippa i direktsändning – allt för att få sina 15 minuter av ”fame and glory”.

Kulturpolitiken har liksom media utvecklats till en privatiserad marknad. De små inslag som tidigare funnits av kollektivt stöd till löntagarnas kultur och kultur på arbetsplatserna har i stort försvunnet. De folkbildande ambitionerna har samtidigt försvunnet ur TV-tablåerna som ett resultat av samma privatiseringsiver i kulturpolitiken och marknadsfundamentalism. TV-tittarna ska inte bara köpa reklambudskapet de ska också vara de som bär fram det i att de ska vara deltagarna i de olika gladiatoriska produktionerna.

Den borgerliga politiken har i o m den ”nya” kulturpolitiken förvandlat kulturpolitiken till ett verktyg för den kommersialiserade och individualiserade kulturkonsumtionen. Ett rättvist betyg på den nuvarande kulturpolitik har den sittande kulturminister själv gett när hon säger “ordet kultur leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av”.

Lena Adelsohn Liljeroth måhända vara en högborgelig högerpolitiker och under hennes regim har kulturpolitiken gått från ljummet ointresse till marknadsfundamentalism.

Jag var verksam på LO som kulturpolitiskt ansvarig under större delen av årtiondet. De socialdemokratiska kulturministrarna hade som jag uppfattade ringa stöd för eventuella ambitioner att fördjupa kulturpolitiken i den riktning som de tidigare kulturutredningarna pekat på.

Vår tids gladiatorspel

Den nyliberalt färgade tredje vägens Giddens och Blair-inspirerade politiken lämnade ringa plats för en progressiv och demokratibaserad kulturpolitik. En konsekvens var naturligtvis när LO beslutade att lägga ner sina kulturpolitiska ambitioner 2007. Det innebar också att högerns kulturpolitik fick fältet fritt då en demokratisk och progressivt färgad kulturpolitik kom att sakna en samlad röst och motvikt.

Det genomgående i kulturpolitiken som den utvecklats under decenniet är att kultur har förvandlats till en privat konsumtion på en kulturmarknad där den högljuddast säljer mest. Därför har kulturpolitiken fått yttringar som dum- och förnedrings-TV. Likheten med romarrikets sista dagar och dess gladiatorspel är slående. En allt sjukare samhällsordning visar upp allt sjukare symptom. Även om vi inte handgripligen slaktar människor för ”kicken” och kittlingen likt romarriket så gör vi det symboliskt, även om ett amerikanskt TV-bolag just i detta ögonblick driver en juridisk process att få visa avrättningar i direktsändning.

I dag producerar inte TV-mediet högkvalitativa TV-serier längre som under perioden fram till 1990-talet. Produceras TV-serier i dag är de av det lätta slaget eller dessa evinnerliga deckare som vattnar ur exempelvis Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska Beck-figur. Orsaken till att inte det längre görs högkvalitativ TV-teater eller serier som Hedebyborna, Markurells eller Söderkåkar är inte ekonomiska i första hand utan rent kommersiella vilket får konsekvenser för samhälls- och människosyn.

Kulturpolitiken med sin kommersialisering för med sig en kommersialiserad syn på människan som reduceras till en konsument på en marknad. Men detta medför också att den kommersialiserade människosynen manifesteras allt tydligare. En sådan kommersialisering i ett alltmer rövarkapitalistisk samhälle innebär att människosynen blir därmed allt mer fascistiserad i sin grund.

57 Channels (And Nothin´ On) var Springsteens reflektion för snart 20 år sedan. Jo, det är massor på alla dessa 57 kanalerna men det är inget värt ur ett perspektiv som har respekt för människan och respekt för andra människor.

Tvärtom, TV idag fungerar som en indoktrineringsmaskin för att skapa konsumenter och producera den egoistiska konsumenten istället för den samhällsmedvetna ansvarstagande medborgaren som har sin naturliga plats i ett kollektiv samhälle där vi alla har ansvar för varandra – den apolitiska konsumenten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare inlägg i serien om 00-decenniet:

I. Det politiska eländet

II. Musiken blandtitaner, pirater och återutgivningar

III. När vi började leva på nätet

 

FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid det vidare!

Konsten att förskingra 15 miljarder

I början av 2000-talet köpte jag troligtvis den vackraste bil jag någonsin ägt. Det var en Rover 75, en brittisk dröm, en orgie i design och utsökt arbete så långt det går att komma utan att bilen är ett rent hantverk.

MG Rovers var det sista som fanns kvar av det under tidiga 1990-talet slaktade British Leyland. BL hade kommit till 1968 på initiativ av den dåvarande brittiska Labourregeringen och kom att nationaliseras 1975.

Koncernen som var en sammanslagning av alla de små bilfabrikerna i Storbritannien som inte kunde överleva på grund av litenhet, för små volymer och de enorma investeringar som behövdes för att brittisk fordonsindustri skulle kunna utvecklas och komma i takt med teknikutvecklingen.

Leyland hade kring 1980 ca 40 % av den inhemska marknaden och inte en föraktlig del av marknaden i samväldesländerna men även här hemma och på andra håll. Vi kommer väl ihåg BMC Cooper ”Hundkojan” som var en av de mest sålda bilarna kring 1970.

BL blev direkt ett mål för Thatcherregeringen som i början på 1980-talet började sälja ut delar av koncernen till både höger och vänster för att slutligen 1994 lägga ner hela koncernen.

Kvar i början på 2000-talet var MG Rover som ägdes av ett konsortium med brittiska ägare. De hade fått MG Rover efter en försäljning av BMW för £ 10 och 5 miljarder i förlustgarantier. MG Rover kom att under några år tillverka den vackra Rover 75:an och en sportigare variant i MG:n.

I Sverige såldes det ganska bra med Rover-bilar under några år men 2005 kom chocken. MG Rover hade gått i konkurs och det fattades 15 miljarder som ägarna hade plundrat företaget på. MG Rover såldes senare till kinesiska Nanjing.

I går blev den brittiska regeringens utredning till offentlig och handelsminister Peter Mandelson kunde meddela att de tidigare ägarna hade förskingrat och plundrat MG Rover på ca 15 miljarder, förstört bevis och ljugit för utredarna om det som skett. Men vem fick betala; skattebetalarna och de tusentals bilarbetare som tillverkade en av de vackraste bilar som gjorts de senaste årtiondena. Ägarna själva kommer troligtvis inte att åtalas – då de enligt brittiska jurister inte begått något brott rent juridiskt.

Kan den nyliberala rövarkapitalismen få ett tydligare ansikte än den sorglustiga historien kring British Leyland och MG Rover. Thatcher i sin iver att sälja ut statliga företag (jfr med sittande svensk regering) la grunden för Leylands kollaps men också för bedrägeriet och svindeln mot MG Rover.

Det är inte utan att det verkar som om Reinfeldts ministrar; Maud Olofsson, Göran Hägglund, Mats Odell och inte minst Åsa Torstensson har varit på kurs och lärt sig hur en slipsten skall dras.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Historien om min Rover 75 finner du här.