Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare

”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)

Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.

1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.

I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.” (sid 3)

Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.

Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Den första rubriken var full sysselsättning, den andra rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och slutligen den tredje rubriken större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.

Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok

“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism”

Pris 160 kr (inkl porto)

Beställes från ordochkultur@telia.com

Se länk för ytterligare info

Exklusiv intervju med Chantal Mouffe

På en liten tvärgata inte långt från Oxford Cirkus och bara några kvarter in i den stillheten som man bara kan finna i London när man viker av från de stora gatorna som Oxford Street ligger University of Westminster och institutionen för Political Studies där belgiska professor, den nu 67-åriga, Chantal Mouffe är verksam.

Nedanstående intervju gjordes med henne i december 2011 för min bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Nedanstående intervju är den enda mer omfattande som hon gett en svensk journalist. Boken “De ohörda” kan beställas här.

Märkligt nog är inte Mouffe speciellt känd i Sverige medan hon i övriga världen är en ansedd och respekterad forskare och författare. Endast två böcker finns med henne utgivna på svenska varav den mest kända är den utmärkta ”Om det politiska” (Tankekraft, 2008). Hennes specialområde är att analysera konsekvenserna av den nyliberala revolutionen som hade sin början på slutet av 1960-talet och kom att omskapa den politiska kartan i hela Europa och övriga delar av västvärlden.

Hon tillhör den tradition av europeiska intellektuella på vänsterkanten som haft ett odogmatiskt förhållande till arbetarrörelsens grundteser och deras tolkning i respektive tidsepok. En stor intellektuell integritet och ett passionerat förhållande till samtidens problem utmärker Chantal Mouffe.

Jag träffade Mouffe på hennes arbetsrum i det typiska brittiska funkishuset som är lika fult som det är trivsamt för att genomföra den intervju jag sökt att få under två års tid. Chantal Mouffe är nämligen en mycket anlitad föreläsare runt hela världen och hennes tid är därmed mycket begränsad. Vi hade olika uppfattning om när vi skulle träffas visade det sig så undertecknad fick snällt vänta en timma drygt innan Madame Mouffe dök upp till vad som skulle bli mindre av en intervju än en gratis halsbrytande föreläsning om nyliberalismens konsekvenser, demokratins räckvidd och en europeisk vänster i förvirring.

Chantal Mouffe är en liten tunn kvinna som dock utstrålar energi och besitter en intellektuell skärpa som man finner hos få. Det är inte utan undra över att hon betraktas med stor respekt i den akademiska världen och ingjuter fruktan hos de nyliberala proselyterna.

Utgångspunkten – marknaden har ersatt politiken

Själva kärnan i nyliberalismen är att den inte är politik utan att det är marknaden som ersätter politiken vilket är Mouffes utgångspunkt för vårt samtal denna kulna decembereftermiddag 2011.

- Marknaden tillåter inte att politiken är politisk. Nyliberalismen har gjort att de politiska partierna har förlorat sin roll utan det är marknaden som styr, säger hon och pekar på hur Greklands folkvalda regering ersattes av en bankir och hur Italiens Berlusconi, en politiker som hon inte har någon högre uppfattningen om, ersattes av expertregering.

- Det är de transnationella bolagen som fattar besluten, menar hon och pekar på konsekvenserna av den nyliberala politiken där klyftan mellan de riktigt rika och de fattiga dramatisk har ökat och i modern tid aldrig varit större.

- De otroligt rika är obsent rika, är Mouffes kortfattade konstaterande.

Hon pekar också på att medelklassen har förlorat och håller på att ”förstöras” som hon uttrycker sig i och med att allt fler blir fattiga. Hon menar att eftersom nedskärningspolitiken som är en del av nyliberalismens kärna innebär det också att det blir allt mindre utrymme för social service eller välfärdspolitik som vi säger i Sverige. Detta drabbar även den traditionella medelklassen med full kraft är hennes tes.

- Det är, menar Mouffe, en klasskamp från de rika riktad mot de fattiga som är själva kärnan i nyliberalismens politik. De rika, fortsätter hon, tvingar på de fattiga sin vilja och pekar på privatiseringar och avregleringar som skett och sker.

Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA är exempel på denna politik är hennes slutsats. Att intervjua Mouffe är att åka ett slags mental berg och dalbana där hennes associationer kan föra intervjuaren i överraskande riktingar.

- 1985 skrev jag i min bok ” Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics” att socialdemokratin/labour inte var tillräckligt progressiv och att den behövde kämpa starkare för jämlikhet och rättvisa. Medborgarnas sociala rättigheter har tvingats tillbaka och än mer de medborgerliga rättigheterna likaså.

I förordet till 2000 års upplaga av boken noterar hon:

"Vänstern borde börja med att utveckla ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ordningen, istället för att bara försöka förvalta den på ett mänskligare sätt. Detta kräver givetvis att den drar nya politiska gränser och erkänner att det inte kan finnas någon radikal politik utan att en motståndare definieras. Det vill säga: det kräver att man accepterar att antagonismen inte går att utrota."

- Det sker en ”dedemocratization”, dvs. avdemokratisering menar, Mouffe, i spåren av nyliberalismen. I våra länder som kallar sig demokratiska är det i verkligheten inte medborgaren som styr utan marknaden.

Hur hon ser på det alltmer utbredda expertinflytandet över politiken och på konsekvenserna för demokratin?

Efter några sekunders eftertanke börjar Mouffe en beskrivning av det historiska händelseförloppet som hon ser det.

- New Labour och Tony Blair försökte aldrig utmana nyliberalismen. Globaliseringen var beskriven som ett ofrånkomligt ”öde”. Tack vare den uppfattningen blev också nyliberalismen en politisk rörelse som hade som målsättning att avväpna socialdemokraterna och göra det möjligt att demontera välfärdsstaten. Det blev ett självklart teorem, säger Mouffe, och det hänvisade till den tekniska utvecklingen med it-revolutionen i centrum.

Hon beskriver det vi alla har hört detta tidigare från nyliberaler, men också från socialdemokrater, att globaliseringen, som inte är något annat än ett annat ord för de transnationella bolagens makt, och it-explosionen gör det omöjligt att bedriva politik där skatter tas ut för då flyr kapitalet.

Hon fortsätter sitt resonemang efter att tagit en klunk av sitt nu kalla kaffe:

- Socialdemokraterna kom till slutsatsen att acceptera det inte fanns något alternativ och menade att man var tvungen att anamma utvecklingen och försöka administrera den i en mer human väg än nyliberalerna. En slutsats som hon inte delar.

- Då blir det naturligt att politik blir en fråga om tekniska lösningar och därigenom blir ”experterna” viktiga. Politiker, säger hon, har bara betydelse om de fattar politiska beslut. Men när man menar att utvecklingen (dvs. globaliseringen) är ett ”naturfenomen” får det konsekvensen att politiska beslut blir en expertfråga.

Hon fortsätter och konstaterar att:

- Det är kopplat till att socialdemokraterna accepterade nyliberalernas uppfattning att globaliseringen inte hade något alternativ. Huvudproblemet är att vänstern accepterade att det inte fanns några alternativ. Man kallade sig vänster-mitt exempelvis istället för vänster och sa att det inte längre fanns några större politiska beslut att fatta, bara mindre.

Men hur kommer sig att den folkliga reaktionen på detta i det närmaste har uteblivit och den enda reaktion som kommit har varit från högerextremt håll. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater och nere på kontinenten exempelvis Fronte Nationale i Frankrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Bloc i Belgien och allt vad dessa partier heter. Man kan tycka att opinionen skulle ha radikaliserats åt vänster allt eftersom välfärdsstatens verkningsgrad minskat.

Varför blev det då inget vänsteruppsving. Har Chantal Mouffe någon förklaring varför det inte skett?

- Det finns flera förklaringar, säger hon. Bristen på alternativ politik då de socialdemokratiska och socialistiska partierna accepterade nyliberalernas verklighetsbeskrivning. Men framför allt när politiken blir ett val mellan Coca-Cola och Pepsi-Cola. Om det inte finns några grundläggande skillnader varför bry sig då?

Hon fortsätter sin förklaring:

- För det första; varför rösta när det egentligen inte gör någon skillnad? Hon menar att den fortsatta nedgången i valdeltagande i Europa är ett tecken på detta och på att medborgarna reagerar med att inte engagera sig.

- För det andra; populistiska partier behöver inte bara en populistisk politik utan också karismatiska ledare. De måste ge folket ett val, det saknade alternativet, vara mot etablissemanget, mot teknokraterna och i högerextremisternas fall för nationen. Hon tar FPÖ i Österrike som exempel på detta.

Den tredje och kanske avgörande orsak varför det inte växt fram någon vänsterpopulism ligger, menar Mouffe, i Sovjetunionens och kommunismens kollaps.

Menar du att under 1930-talets kris fanns ett exempel genom Sovjetunionens bara existens på att det gick att ha en annan ekonomisk ordning vilket gav grogrund för vänsterpopulism frågar jag henne.

- Högerpopulism är inte självskriven, men genom Sovjets kollaps gavs utrymmet för högerpopulismen. Det finns en paradox i detta, säger hon. Socialisterna kunde tjänat på detta men Sovjets kollaps blev istället bekräftelsen på kapitalismens seger så innebar kollapsen inte bara kommunisterna blev obsoleta utan också socialdemokraterna.

Hon för ett resonemang att Sovjets fall innebar att hela tanken kring jämlikhet, socialdemokratins och socialisternas viktigaste värdering, blev därmed ”otidsenlig”. Generellt menar hon att eftersom socialdemokratin inte förmådde visa på ett alternativ eftersom man redan accepterat den nyliberala världsordningen och globaliseringen närmast som ett naturfenomen så blev även värderingarna i medborgarnas ögon omöjliga.

När den sovjetiska kollapsen inträffade som symboliskt väldigt betydelsefull för kapitalismens triumf då valde de socialdemokratiska och socialistiska partierna att gå mot mitten.

- De skulle göra kapitalismen lite bättre, säger hon torrt. Men därmed lämnade man också utrymme för en populism som valde att skylla alla problem på immigranterna då det var lätt att mobilisera missnöjet på detta tema.

Hur ser hon på demokratins framtid. Är det som vissa politiker likt amerikanen Daniel Moynihan (1927-2003, amerikansk senator, FN-ambassadör) sagt att demokratin är en parantes som hade sin storhetstid efter andra världskriget men dess epok är över?

- Demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida , säger Mouffe. För att demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas. Demokratin måste förnyas, menar hon.

Mouffe pekar på händelserna i Grekland och Italien där folkvalda regeringar har avsatts och ersatts med vad som kan liknas vid expertadministrationer. En konsekvens av nyliberalismen är att den leder till teknokrati och det gör att demokratin inte fungerar längre.

- För att försvara demokratin måste man bekämpa nyliberalismen. Det finns hopp. Visst finns det hopp, utbrister hon. Det har till och med ökat, menar hon.

Hon för ett resonemang kring de finanskriser som plågat och plågar världen i detta nu, där hon menar att vänstern inte var förberedd att visa upp ett alternativ när den slog till 2008. Men nu, tre år senare, menar hon att det finns en större beredskap hos socialisterna i Europa att ställa upp ett alternativ till den politik som förs inom EU.

- Vänsterpartierna hade inget alternativ då de accepterat nyliberalernas politik och än mer, de var delvis ansvariga och en del av problemet, analyserar hon finanskriserna som hon menar är nyliberalismens kris.

- I denna andra finanskris är medborgarna mycket mer medvetna och mer ovilliga att gå in och rädda bankerna på det sätt som skedde 2008. Hon pekar på Occupy Wall Street-rörelsen, det folkliga motståndet i Grekland, Italien och Spanien.

- Många ser att rädda bankerna än en gång innebär att den social servicen kommer att försämras än mer. Hon forsätter: Jag tycker mig se hur de socialistiska partierna är mer medvetna om att behovet av ett alternativ till nyliberalismens politik. Hon menar att hon ser hur labourpartierna alltmer tar konsekvenserna av insikten att man måste överge Blairs New Labourpolitik. Europas socialistpartier rör sig från mitten mot vänster är Mouffes uppfattning.

- Det finns tecken, säger hon, att vågen vänder nu. Detta även om det inte är en total omsvängning så finns tecknen på att labourpartierna är på väg mot vänster. Här pekar hon på den radikalisering som skett i det franska Socialistpartiet och processen i brittiska Labourpartiet. Det är förhållandevis små rörelser än så länge, menar hon, men det är riktningen som är intressant.

I skrivande stund är den socialistiske presidentkandidaten Hollande favorit att bli näste franske president en utveckling som skulle ligga helt linje med Mouffes analys och med en fransk socialistisk president skulle Europa hamna i en helt annan politisk situation. Det kompakta högermaktinnehavet skulle få en kil rakt in i dess hjärta.

Jag frågar vilka råd skulle hon ge exempelvis den svenske socialdemokratiske ledaren om hon kunde?

- En framgångsrik politik mot nyliberalismen kan bara ske på europeisk nivå säger hon. Ingen nation kan själv klara detta. Det nuvarande europeiska projektet är ett nyliberalt projekt. Där har hon ingen tvekan i sin beskrivning, men säger hon:

- Men inget säger att det måste vara så.

- Skapa synergier mellan de olika europeiska länderna för en alternativ politik är hennes råd.

Ett område där Chantal Mouffe i mångas ögon är djupt kontroversiell är hennes syn på frihandel. Hon menar att frihandeln skapar mer problem än gott, särskilt för de fattiga länderna i tredje världen.

Du har uttryckt kritik mot frihandeln som den ser ut idag. På vilket sätt är du kritisk?

Hon pekar, som exempel, på att som ett resultat av frihandeln har Senegals lökindustri slagits ut av holländsk export. Detta har skadat Senegals arbetare och industri samtidigt som frihandeln har skapat grunden för immigrationen från Afrika till Europa.

När de europeiska företagen i frihandelns namn inte ser sin hemmamarknad som viktigast får det konsekvenser för alla och konsekvenserna menar Mouffe är negativa. Hon efterlyser en europeisk protektionism för att företagen i Europa skall se sin regionala marknad som viktigast och för att skydda de lokala marknaderna i exempelvis Afrika.

- De transnationella bolagen är inte intresserade av de lokala och regionala marknaderna utan enbart exportmarknaderna. Då behöver de inte heller ta hänsyn till ”sin” arbetarklass som i alla fall inte skall köpa produkterna säger hon.

Hon beskriver situationen som ”pervers”.

- Detta är ett område där de socialdemokratiska partierna kan skapa en alternativ politik är hennes uppfattning.

Man brukar ibland från vänstern höra i generaliserade termer att medelklassen är bärare av nyliberalismen. En uppfattning som Chantal Mouffe menar inte har stöd i varken hennes eller andras forskning och analyser.

- Tvärtom, medelklassen håller på att utraderas av nyliberalismen. Hon menar att de socialdemokratiska partierna övergav ”de folkliga klasserna” som hon säger när man accepterade den nyliberala världsuppfattningen.

- Framgång för en vänsterpolitik kan inte bygga enbart på arbetarklassen utan måste bygga på en allians med delar av medelklassen. Hon pekar på när socialdemokratiska partier varit framgångsrika har det varit när de lyckats vinna stöd från delar av medelklassen.

Jag kan inte annat än tänka på den svenska politiken efter andra världskriget och fram till 1980-talet då välfärdsstaten byggdes upp ibland t.o.m. i regeringskoalitioner med det blivande Centerpartiet.

Chantal Mouffe beklagar att hon inte känner närmare till den svenska socialdemokratin och svensk politik och vill därför inte uttala sig om specifika svenska förhållanden.

Hon fortsätter sin analys med att hänvisa till den forskning som finns när det gäller synen på att betala skatt och medborgarnas villighet att göra det. I Europa liksom i Sverige är det entydigt att det finns en stark vilja att betala till välfärden och social service om pengar går dit.

- Medelklassen har inte några särskilda intressen skilda från de ”folkliga klasserna”, som hon uttrycker sig. Thatchers och senare Blairs mantra att medelklassen inte var villig att betala skatt stämmer inte, menar hon.

- Forskningen visar tvärtom att medelklassen är villig att betala skatt då de vill ha bra skolor till sina barn, fungerande sjukvård och ett transportsystem som fungerar, exemplifierar hon sin tes med.

- Ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten (offentlig service) för att få stöd av medelklassen. Hon fortsätter; medelklassen är inte för avregleringar om det finns ett alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.

Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att en förnyad socialdemokrati, en radikaliserad socialdemokrati med Mouffes egna ord, skulle då kunna vinna viktiga delar av medelklassen.

Hur är då hennes analys av den rådande krisen i Europa?

- Ett sammanbrott för EU skulle vara en katastrof är Mouffes omedelbara reaktion på min fråga. Likaså ett sammanbrott för Euron skulle leda till en svår kris.

- Jag tror inte på Merkels och Zarkozys nyliberala lösning för den skulle leda till en besparingspolitik för en mycket lång tid. Folken skulle inte acceptera detta, säger hon och pekar på Occupy Wall Street-rörelsen.

Hon menar att här finns utrymme för de socialdemokratiska partierna att komma med nytänkande då alltfler inser att den anglo-saxiska kapitalismen inte fungerar. Hon återvänder till 1980-talet då modernisering av de socialdemokratiska partierna innebar att man anammade denna modell.

- Det är en paradox att den första finanskrisen ledde till högerregeringar. Men här, säger hon ligger truismen, vänsterpartierna var inte beredda då genom att de accepterat den rådande nyliberala modellen.

Hon pekar på Gordon Browns politik i Storbritannien och hur den franska socialistregeringen fortsatte högerns privatiseringspolitik. Hon konstaterar att vänsterpartierna själva var medskyldiga till krisen och det var också orsaken till att man missade tillfället att skapa en opposition mot de nyliberala lösningarna.

Nu under den nuvarande krisen, den andra finanskrisen, är inte medborgarna lika villiga att rädda bankerna eftersom de vet att det leder till sämre social service.

- Jag tror, säger hon, att de socialistiska partierna är mer medvetna om att det behövs ett politiskt alternativ. Det finns positiva tecken, menar hon och pekar på debatten inom brittiska Labour och det franska socialistpartiet. Hon tycker sig se en rörelse från mitten mot vänster som en beskrivning av den aktuella situationen i Europa.

När intervjun närmar sig sin avslutning måste jag ställa frågan hur hon ser på sin egen roll.

- Jag ser mig inte som en ”lärd” (scholar) utan mer som en intellektuell aktivist. Jag är ingen filosof som skapar storartade teorier, jag tror helt enkelt inte på den ”rena” teorin avslutar hon intervjun.

När jag kommer ut på gatan möts jag av en symbolisk blek vintersol som har ersatt det tidigare brittiska iskalla småregnet. Huruvida Chantal Mouffe skapar stora teorier låter jag vara osagt men en sak är säker hon bidrar starkt till att de socialdemokratiska och socialistpartierna i Europa ges verktyg att analysera sina misstag och återvinna sin själ. Det vill säga om man ger sig tid att lyssna och tar till sig Chantal Mouffes många gånger inte helt lättillgängliga analyser och tankar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Tidigare publicerad i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet)

Ett varningens ord

Aktuellt i Politiken (AiP), den socialdemokratiska partitidningen, skriver idag i en artikel att en majoritet av väljarna i Europa inte längre tror att (S)-partierna bryr sig om vanliga väljare. Underlaget till denna slutsats kommer från en undersökning som opinionsinstitutet YouGov gjort. De har frågat väljare i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

YouGovs slutsats av undersökningen är att socialdemokratin kommit i otakt med sina egna väljare. En högst nedslående och oroväckande slutsats och än mer eftersom en majoritet också har uppfattningen att en socialdemokratiska regering i respektive länder inte kan lösa sociala problem.

Ett sätt att tolka resultat är också att det är konsekvensen av mer än tjugo år av new labour-politik där en övertro på marknaden skall lösa problemen varit rättesnöret för den politik (S)-partierna fört. Resultatet av YouGovs undersökning är också en stark varning till Labourpartierna i Europa att åter söka en kompassriktning där marknaden inte tillåts regera politiken utan att behoven av reformism som omdanar samhället i jämlik riktning.

Chantal Mouffe

Ett gott råd är därför att lyssna på sina egna väljare och varför inte statsvetaren och kritikern Chantal Mouffe när hon säger att ” ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten för att få stöd av medelklassen. (…..) Medelklassen är inte för avregleringar om det finns alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.”

Hennes uppfattning att ”demokrati och avregleringspolitiken inte kan leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas” är viktiga erfarenheter som YouGovs varningar pekar på. Men förmår exempelvis den svenska socialdemokratin att göra det uppbrottet? Man får alltid hoppas. Men då måste nog alla kritiker av de senaste tjugo årens misstag göra sig hörda, för tystnaden och konflikträdslan är sakernas tillstånds främsta bundsförvant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Den som vill läsa hela intervjun med Chantal Mouffe finner den i min bok ”De ohörda” (Ord & Kulturs förlag). Pris 200 kr plus porto. Beställes från ordochkultur@telia.com .

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

Tydlighet, tack–Demokratin behöver tydlighet

Det är kris i politiken vill jag påstå. I dag publicerades ytterligare en ny opinionsundersökning. Inget märkligt med det för det går tretton på dussinet av dessa. Den ena är ointressantare än den andra, men den idag publicerade bekräftar trenden och den är nog så problematisk vill jag påstå.

 Vem ska Nipper lyda?

Detta sett ur vilken sympati du än har politiskt. Det politiska systemet håller på att hamna som gisslan för högerextrema krafter även i Sverige. Sverige”demokraterna” växer och är nu dubbelt så stora som vid valet 2010. Det är i sig ett kraftigt underbetyg åt de övriga partierna som inte har förmått att klara att hålla ordentligt tag i den demokratiska sopkvasten.

Den borgerliga regeringen har å ena sidan lutat sig indirekt på SD:s röster genom att likt folkpartiet fiska efter främlingsfientliga stämningar med olika korkade och populistiska förslag om språktest, burkaförbud osv. Fredrik Reinfeldt har mest duckat och hållit sig undan så snart det handlat om problem.

Samtidigt har missnöjet med den usla krishanteringen som låtit arbetslösheten växa på ett sätt så att en av fyra ungdomar går utan jobb och arbetslösheten som helhet närmar sig tvåsiffriga tal. Regeringens förment ”socialdemokratiska” politik men som i verkligheten är en traditionell högerpolitik med inspiration från Thatchers era.

Nu har inte heller den socialdemokratiska politiken varit något som har lyckats mota Brune Olle i grinden utan dess anpassning till en storstadsmedelklass inbillade och inbilska intressen har inneburit att snart varje förslag varit en anpassning till en mittenpolitik som därmed lämnat öppet för extremister som SD att profilera sig. Detta i frånvaron av alternativ politik då höger och vänster inom det demokratiska systemet blivit alltför anpassade till varandra intill förväxling.

Kombinationen av frånvaron av tydliga alternativ mellan de demokratiska partierna och ett vakuum i politiken som lämnar utrymme för ökat inflytande för högerextrema grupper och partier med sina enkla lösningar på samhällsproblemen.

Den utveckling vi ser nu i Sverige har redan skett i stora delar av Europa och är på intet sätt unik. Det unika är möjligen att våra politiker inte har lärt sig av utvecklingen i Italien, Grekland, Storbritannien, Frankrike, östra Tyskland osv. där högerextrema och främlingsfientliga grupper och partier lokalt och nationellt skaffat sig ett allt större inflytande.

I Sverige har vi sett hur den marknadsliberala politiken har helt bestämt den politiska dagordningen sedan 1990-talet och maximen har varit att välfärdsstaten var alltför generös och skulle ”moderniseras”. Dvs. den skulle avrustas och resultatet ser vi idag. Permanent arbetslöshet på närmast tvåsiffriga tal, fördubblad fattigdom, ökad främlingsfientlighet, försvagad demokrati och en ökning av fascistiska strömningar.

Socialdemokraterna ligger still i ett 30-procentsträsk, två borgerliga partier slåss för sin överlevnad och högerpartiet moderaterna klär sig i socialdemokratisk narrdräkt allt med de alla ägnar sig åt att triangulera sig fram till en kopiornas politik.

Vad svensk politik behöver är tydliga alternativ, en tydlig högerpolitik och framförallt en tydlig socialdemokratisk politik, en reformism som ser längre än nästa opinionsundersökning. Socialdemokraterna kan inte fortsätta om man vill ta sig ur 30-procentsträsket där partiet de facto inte har något reellt politiskt inflytande för med en socialdemokrati på den nivån har moderaterna den politiska makten i sin hand oavsett om något av Kristdemokraterna eller Centern ramlar ur riksdagen eftersom SD då än mer än idag kan sätta tryck på vilken regeringen in spe det än är.

Detta skulle innebära antingen en konstant läge av regeringskris eller en regering beroende av kostymfascisterna i SD för att beträda regeringstaburetterna. En framtid som i sanning avskräcker.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

 

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

 Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

I besvikelsens tid

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Efterlyses ett tydligt alternativ

Det har varit med förvåning som vissa skribenter observerat att Stefan Löfven inte har betytt att socialdemokratin stärkt sin ställning mer än marginellt i opinionen. Aftonbladet gick så långt att man den 15 oktober beskrev situationen som ”Tvärstopp för Löfven”.

 Len McCluskey

Tidningen konstaterar också på nyhetsplats att opinionssiffrorna är i samma nivå som de som partiet hade när drevet mot Håkan Juholt var som värst. En beskrivning som borde göra varje partistrateg sömnlös.

Har då partiet på något sätt dragit några slutsatser av detta misslyckande att återta initiativet i inrikespolitiken. Om man ser till den av partiet presenterade skuggbudgeten gav den ett splittrat intryck. Å ena sidan bra förslag riktade mot det stora problemet massarbetslösheten, men samtidigt beskyllde man högerregeringen för slöseri när den tog upp förslag som tidigare varit i (S)-säck och nu kom i högerns godispåse istället.

Men vad är då det stora problemet för socialdemokratin? Vad gör att man inte kravlar sig ur det ingenmanslands trettio procentiga dike. Naturligtvis spelar det en stor roll att regeringen lyckas trots allt och alla misslyckande att framstå som något märkligt regeringsdugliga trots att man i praktiken inte gör speciellt mycket och problemen växer på område efter område. På områden som arbetslösheten och sjukförsäkringen är de monumentala.

Man skulle kunna beskriva situationen politiskt som att Löfven har straffspark och målvakten Reinfeldt har gått ut för att förfriska sig. Domaren blåser och Löfven missar inte bara målet utan även bollen som fortsätter att ligga still. Detta samtidigt som den socialdemokratiske ledaren sätter sig pladask på sin bak då han halkar i det förrädiska marknadsliberala gräset.

Kort sagt, socialdemokratin, trots de uppenbara problemen högerregeringen har, ej förmår att formulera en politik som är ett verkligt alternativ utan det blir enbart smärre justeringar då partierna fortsätter i praktiken upprätthålla konsensus om grunden för det politiska elände vi lider av.

Den satiriska Grönköpings Veckoblad (nr 8/2012) beskrev detta förhållande sålunda

"Till en förhoppad framgång under kommande år bör också bidraga, att regeringen genom att övertaga de väsentligaste värderingarna hos Socialdemokraterna gjort det åtagligt svårt för hr Löfven (S) att i egentlig mening opponera sig mot regeringspolitiken, då ju denna i stort torde vara identisk med den, som hr L. (S) själv skulle bedriva, därest han sutte å statsministertaburetten, om så skulle vara fallet; ännu ha ju Socialdemokraterna ej helt hunnit taga till sig tillräckligt mycket av Moderaternas gamla ståndpunkter för att å dessas grundval kunna bedriva en slagkraftig oppositionspolitik."

Det Gunnar Ljusterdal med sin giftiga penna beskriver är inget annat än denna politiska förbannelse som kallas ”triangulering”. En politisk företeelse som utgår från att samhället i dag inte är ett klassamhälle och därmed saknar klassintressen. En missuppfattad samhällssyn där alla är medelklass och därmed skulle tycka och tänka ungefär likadant. Därför måste kampen om marginalväljaren bli det primära och intet som kan störa denna imaginära medelklass av storstadssnitts känsliga psykiska välbefinnande får förekomma.

Man kan uttrycka samma sak men mer politiskt eller om man så vill analytiskt; ”men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll.” Den som skriver detta är den världskända statsvetaren Chantal Mouffe och gör det som en förklaring till att denna ovan beskrivna flykten till mitten öppnar dörren för högerextremister. I detta konkreta fall österrikiska FPÖ, men samma sak gäller exempelvis SD i Sverige eller EDL i Storbritannien.

Mouffe beskriver också hur det politiska och demokratiska samtalet förtvinar i en sådan politisk miljö. Hon skriver ”när det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Båda citaten från Mouffe är från ”Om det politiska” sid 69, respektive 65).

Socialdemokratin och därmed hela arbetarrörelsen befinner sig i en djup kris som grundar sig i förbrukat förtroende. Under flera årtionden har partiet anpassat sig mot höger och anammat marknadsliberala postulat i olika former. Partiet har inte förstått att lyssna till sina egna gräsrötters missnöje. Röster som drabbats av den politik som vi nu efter sex år med Reinfeldt se slå ut i full blom. Det må varit en politik med mer aptitliga förtecken som drevs av socialdemokratiska regeringar efter Bildt. Men som likt Tony Blair i Storbritannien inte gjorde upp med Thatchers politik har den svenska socialdemokratin ännu inte gjort upp med vår egen snart 25-åriga New Labourperiod.

I lördags demonstrerade ca 200.000 människor i London, 10.000 i Glasgow och i Belfast genomfördes en historiskt sett en av den mäktigaste manifestationerna på årtionden. Det var demonstrationer riktade mot den sittande höger-liberala regeringens nedskärningspolitik.

Vid demonstrationen talade bl.a. Len McCluskey ledare för det största fackförbundet Unite. Han sa bl.a. ”Bröder och systrar, ha modet så att vi likt lejon resa oss och kämpa, kämpa och åter kämpa för en bättre värld.” Då skall vi vara medvetna om att McCluskey inte är någon himlastormande revolutionär utan en högst bekymrad socialist av ett snitt vi känner från vår egen svenska mylla.

Han krävde också tillsammans med många andra fackliga ledare att det brittiska LO skall organisera en generalstrejk mot den sittande högerregeringens angrepp på välfärden och det som finns kvar av densamma efter årtionden av marknadsliberala ”reformer”.

Vad svensk socialdemokrati behöver är en utopi för hur vi vill samhället skall se ut om 20-30 år, men också, och därmed en strategi hur vi förändrar det som nu liknar alltmer ett ”befäst fattighus”. Dags att släppa bromsarna och lämna rädslans politik och istället formulera tydliga alternativ som tvingar därmed högern också att uppge sitt eviga triangulerande och istället förhålla sig till arbetarrörelsens strävanden.

Det är den enda möjliga och framkomliga vägen upp ur det trettio procentiga diket. Någon annan väg finns inte.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Magdalena Borg”–ombytta roller

För många år sedan gick på TV en engelsk komediserie som på svenska hette ombytta roller. Den handlade om den på ”deken” kommen adelsmannen och kvinnan av folket som hade köpt hans slott. Det var en ganska roande serie.

(Foto: DN)

Det leks en liknande lek i svensk politik idag och då är det moderaterna och socialdemokraterna som tävlar i att härma varandra och byta roller. Ena dagen så lanserar socialdemokraterna ett förslag om satsningar på infrastrukturen och forskning. Detta avvisas av den sittande högerregeringen med hänsyn till det ekonomiskt-politiska regelverket och kallas då ”ansvarslöst”. Anders Borg vet inte vilken fot han skall stå på i sin upprördhet över detta ohemula förslag.

Nu i den gångna veckan så var det likt i den brittiska TV-serien ombytta roller. Den socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson angriper den moderate Anders Borg för slöseri och för att inte följa det ekonomiskt-politiska regelverket när Borg i sin tur lägger fram likartade förslag med dem Magdalena Anderssons partivänner krävt tidigare!

Det här är ett exempel på hur det snart skrattretande triangulerandet pågår. Moderaterna har snott traditionell socialdemokratisk politik, stöpt om den, men behåll vokabulären; arbetslinjen, att göra sin plikt och till och med talar om solidaritet.

Socialdemokraterna däremot gör allt för att lägga sig skavfötters med moderatpolitik som att inte våga tala om konsekvenserna av att skala bort 100 miljarder från skattebasen utan föreslå att den socialdemokratiska skattepolitiken i fortsättningen skall acceptera inte bara de enorma skattesänkningarna utan också RUT-avdrag och annat som de sex åren av borgerlig politik begåvat oss med.

Detta i sin rädsla att uppröra den Stockholmska medelklassen, men vilket samtidigt innebär att partiet successivt tappar förtroende hos hos sina vanligtvis trogna väljare i landsorten.

När socialdemokratin genom Leif Pagrotskys utredning gör detta accepterande till partiets högsta politiska vishet innebär det också att det blir omöjligt att finansiera en sjukförsäkring värd namnet, en a-kassa som inte är sämst i västvärlden osv som inte gör att människor ramlar mellan stolar eller hamnar hos socialen och blir tvungna att söka försörjningsstöd med allt vad det innebär av att åka social utförskana och förnedring. Alltså gå från inkomstbaserade rättigheter till socialbidrag – grundbulten i välfärdsstatens tanke skruvas därmed ur fundamentet.

Denna numera närmast patetiska praktik med triangulerande och trängsel i mitten hotar att bli socialdemokratins död. Det finns en anledning varför partiet inte tar sig över 33 procent och att SD med sin kostymfascism och, förstå mig rätt, ”vänster”-fascism snor (S)-väljare. SD som i ord hyllar välfärdsstaten och i ord bekymrar sig om de som drabbas av nyliberalismens cyniska politik. Ett i verkligheten bara retoriskt knep för att dölja sin hatiska politik.

För socialdemokratins väljare blir frågan att varför rösta på ett parti som låter som sin värsta motståndare - moderaterna. De socialdemokratiska väljarna vill ha ett alternativ, men serveras en kopia. Så när Dagens Nyheters Peter Wolodarski i dag talar om ”Magdalena Borg” finns det inte bara en elegant retorik i detta utan en högst beklaglig sanning. Den forne (?) nyliberalen Wolodarski som numera låter alltmer som en keyensian pekar i sin söndagskrönika på en mycket öm punkt – triangulerandets fara.

För snart 30 år sedan frågade Sven Grassman, den av borgerlighetens olika nyanser avskydde ekonomen, en gång om man kunde lita på nationalekonomer. Han gjorde det med anledning av kollegan Hans Linds bok ”Kan man lita på nationalekonomer”. Grassman hade liksom Lind ett klart och tydligt svar på den något retoriska frågan. Nej, man kan inte lita på nationalekonomer då de talar för olika intressen och då främst arbetsgivarintressen vilket Grassman visade på i sin recension av Linds bok.

Vilka intressen som är Anders Borgs vet vi, men vems intressen tjänar Magdalena Andersson när hon leker ombytta roller med sagde Borg kan man fundera på. Jag undrar om hon själv reflekterat över detta. Men en sak är säker det tjänar inte varken socialdemokratin eller löntagarna med denna excess i triangulerande som pågår.

Kom igen Andersson, Löfven och andra i den socialdemokratiska ledningen med ett alternativ till högerpolitiken istället för att försöka vara bättre än högern själva på deras politik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Sjuttio procent av första upplagan såld på två veckor – har du köpt ditt?

”DE OHÖRDA –

Röster från nyliberalismens verklighet”

skriven av Ingemar E. L. Göransson

NU FINNS DEN UTE INTERVJUBOKEN SOM IFRÅGASÄTTER ”SANNINGARNA” SOM VI MATATS MED I SNART TRETTIO ÅR.

Boken som recensenten Peter Johansson på Kulturbloggen ansåg ”borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar” och som litteraturkritikern Cecilia Persson skrev om ” en bok som jag hoppas ska få många läsare”.

Ytterligare informationen om boken finner du här.

Beställ den direkt från förlaget ordochkultur@telia.com till förlagspris 200 kr (porto tillkommer). Bokhandelspris ca 280 kr.

Tydliga alternativ istället för trianguleringen

Aftonbladet anklagar i dag regeringen för att ”stjäla” socialdemokraternas politik. Den som är minnesgod kommer säkerligen ihåg de stora kvällstidningarnas jämförelser inför valet 2010 av de två blockens politik. Det var en hundring hit och en hundring dit. Det var uträkningar på både tvären och bredden, det var kalkyler på både höjden och längden av hur högeralliansens politik skulle slå i jämförelse med den röd-gröna oppositionens förslag och detta i olika inkomstlägen samt familjesituation. En i sanning ganska likgiltig övning i matematikens högre sfärer då det visade sig att det var snart omöjligt att skilja ”alternativen ” från varandra.

Nu må läsaren tycka att detta är en orättvis betraktelse. Jag vill å min sida påstå att det inte är det då politiken tack vare triangulerandet har fått konsekvensen att alla partier försöker lägga så nära varandra med hoppet om att sno en marginalväljare här och en annan marginalväljare där.

Teorin bakom detta alternativlösa politiska taskspel är att alla i dag tillhör en slags inbillad medelklass och att det inte längre finns klassintressen kvar. Anhängarna av triangulerandets ”konst” menar att samhället nu kommit så långt att om deras parti blir för tydligt, för klart, för politiskt kommer väljarna att fly.

Därav detta triangulerande de eller som Aftonbladet betecknar det – ”stölden av Löfvéns politik”. Problemet är att socialdemokraterna har nogsamt undvikit att reta någon, att lägga förslag som kan möta kritik från motståndarna mer än av marginell karaktär. Allt detta har gjort det politiska samtalet har blivit ett kafferep där man tar en kaka till och är överens om det mesta. Lite småtjafs över bordet men inget viktigt.

Men hur uppfattar vi som medborgare detta. Hur ställer vi oss till kafferepet där vi inte har inbjudits. Vi vänder det ryggen och går någon annanstans där inbjudan är mer hjärtlig. Det är också det som skett. Medborgarnas deltagande i demokratins utövande sjunker och inte minst förtroendet för politikerna minskar år för år. För varför hysa tilltro till politiker som säger sig ha skiljda uppfattningar men samtidigt gör allt för att INTE skilja ut sig, dvs. ha en tydlig alternativ kompassriktning för framtiden.

Den belgiska statsvetaren och professorn Chantal Mouffe har under flera årtionden varnat för en utveckling där partierna i den demokratiska västvärlden undviker en hälsosam konfrontation inom demokratins hägn som varande ett hot mot demokratin.

Hon skriver ”en hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (The return of the Political, Verso London 2006, sid 6). När denna inte finns så flagnar det politiska engagemanget och likaså intresset. För om politiken blir som att välja mellan två snarlika produkter likt Toy eller Wrigley tugggummin blir politiken ointressant.

Triangulerandet som de politiska partierna sysslar med i dag tack vare sin konflikträdsla, felaktig uppfattning om samhället som varande utan klassintressen och det inpyrda, inavlade medelklassideal där konflikt är av ondo är ett hot mot demokratin i västvärldens demokratier.

Än mer, det öppnar bakdörren för andra alternativ av långt mer motbjudande karaktär. De senaste tjugo åren har vi fått uppleva hur högerextrema partier vuxit sig så starka att de kan direkt eller indirekt påverka politiken. De kan framställa sig som välfärdens försvarare fast de inte är det, de kan framställa sig som den lille mannens försvarare trots att de har inte en tanke på slikt och de kan med sitt främlingsfientliga gift underminera demokratin på det mest motbjudande sätt.

Allt detta medan de stora partierna ”profilerar” sig i detaljer, petitesser och ovidkommande menlösa politiska förslag, allt i sin rädsla att förorsaka konflikt eller konfrontation.

Så när Aftonbladet idag anklagar högeralliansen för att sno den socialdemokratiska politiken så är det säkert sant, men det är självförvållat då partiet inte förmått att formulera ett alternativ som är tydligt och inte kan missuppfattas eller stjälas av högern då en sådan politik skulle skapa den hälsosamma konfrontationen som Chantal Mouffe efterfrågar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Historien upprepar sig

Karl Marx sa en gång att historien har egenheten att upprepa sig; den ena gången som tragedi och den andra gången som en fars. När man ser vad som sker i opinionen och har skett under de senaste månaderna kan man undra om inte Marx får rätt.

Den borgerliga eller rättare sagt den sittande högerregeringen har på att tappa styrfarten och plågas av allehanda. Det är inre slitningar som ökar allt mer som regeringens olika partier håller på att ätas upp av moderaterna. Men också av den brist på politik och idéer som de fyras gäng visar upp. De saknar framförallt politik för att få upp sysselsättningen.

Alexanderhugget ”jobbskatteavdrag” har visat sig inte ge högre sysselsättning enbart att sänkta skatter som är tveksamt om de går till högre konsumtion förutom bland de som får en smula av Borgs ”generositet” när smulorna faller från de rikas bord.

Detta ackompanjerat av ”Saudigate” och minnet av diverse märkliga ministerval som har passerat på den nymoderata cat-walken var av den senaste är försvarsminister två på några få år, ett sannolikt rekord i svensk politisk historia dock av tveksam natur.

Arbetslösheten och den katastrofala hanteringen av sjukförsäkringen är de tyngsta bördorna som tynger opinionen för högerregeringen. Den håller helt enkelt på att kläs av då verkligheten kommer ifatt retoriken. Snart räcker det inte med att lägga huvudet på sned i TV-rutan och med cockerspanielögonen se in i medborgarnas vardagsrum. Den skarpsynte ser i alla fall kungen och hans vasaller skyla sin nakenhet.

Till detta kommer också en katastrofal inledning av centerns Thatcher-wannabe Annie Lööfs partiledartid där grodorna hoppar kull ur hennes mun samtidigt som kristdemokraterna famlar efter en livboj. T.o.m. när lärarpartiet, ursäkta folkpartiet, håller på att tappa trovärdighet i skolfrågan alltmer som resultaten av major Björklunds politik börjar skönjas och den ger inte några pluspoäng.

Att i denna politiska såpa socialdemokratin när partiet väl slutat med de inre striderna ökar brant beror på inte att partiet presenterat något egentligt alternativ men inger lugn och trygghet som skapar förhoppningar om en annan politik. Faktum är att partiet inte på något sätt förändrat sin politik då det alltid inom socialdemokratin funnits olika uppfattningar men de har normalt sätt samsats för partiets och politikens bästa vilket tyvärr inte skedde vilket skapade partiets fall i opinionen.

Medborgarnas förhoppningar är både partiets och Stefan Löfvens styrka och problem. Kan partiet infria förhoppningarna kan partiet utan tvekan nå historiska höjder uppemot 40 procent som perioden från 1932-1988 då partiet infriade medborgarnas förhoppningar. Vid valet efter Bildts tre katastrofår 1994 var liksom nu förhoppningarna på socialdemokraterna enorma men partiet förmådde inte infria dem utan fortsatte med en politik som byggde på samma grundläggande marknadsliberalism som Bildts regering kört Sverige i diket med.

SOM-institutets mätningar nyligen visade att partiets väljare står väsentligt till vänster om partiets officiella politik vad det gäller vinster i vården, avregleringarna och andra uttryck för den marknadsliberalism som har varit oemotsagd under de senaste 20 åren. Kvinnoförbundets Lena Sommestads kritik mot vinsterna på sjuka och gamla visar att kvinnoförbundet har en bättre insikt om medborgarnas värderingar än delar av partiets innersta kretsar.

Just nu har socialdemokratin medvind och seglar fram på en kombination av medborgarnas förhoppningar och regeringens grundstötning. Men detta kan snabbt ändras om partiet inte förmår möta förväntningarna och istället nonchalerar medborgarnas uppfattning. Detta kommer att kräva en omorientering likt den som Håkan Juholt försökte med. Möjligen kan Stefan Löfven med sin långa förhandlingsvana och erkänt hårda nypor kan klara det som Juholt misslyckades med då motståndet inom partiets centrala delar var för stort.

Historien upprepar sig två gånger som Marx sa en gång den ena som tragedi och den andra gången som fars. Att Reinfeldt håller på att bli en fars är uppenbart, men socialdemokratin behöver inte upprepa misstagen från 1994 och då behöver vi varken få se en socialdemokratisk tragedi eller fars.

Mycket står på spel och varje felnavigering nu kan bli ödesdiger, men möjligheterna för en reformistisk politik förd av en stark socialdemokratisk har inte varit större nu på årtionden. Det vore en tragedi och en fars att inte ta vara på den möjligheten. Stefan Löfven är måhända den som kan klara dessa svårnavigerade vatten och komma i land torrskodd 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson