Ett anspråkslöst förslag till regeringen

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Dagens moderataffisch

Affischen är ett collage.

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rätten till arbete

Bland det värsta och mest prövande för en människa att råka ut för är arbetslöshet. Inte bara att berövas möjligheten att försörja sig själv och de sina rycks bort när arbetet försvinner från de dagliga rutinerna. Inte bara det utan hela din identitet som människan försvagas och förintas i ett hårt och obarmhärtigt slag.

För tänk efter, mina vänner, hur beskriver du dig själv när du möter dina medmänniskor? Naturligtvis presenterar du dig med ditt namn…och yrke, eller hur?

”Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist!”

Så när arbetet som en del av din identitet tas från dig av ett samhälle som inte kan klara en av sina viktigaste uppgifter – att se till att alla har ett jobb att gå till.

Fredrik Reinfeldt talar om arbetslinjen. Vem kan invända mot att alla som kan ska bidra till det gemensamma som vi kallar samhället. Jobbar vi inte blir det heller inga skatter in till statskassan, så sant och så självklart. Det är att liksom för Gunvald Larsson i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker att sparka in alla stängda och öppna dörrar.

Men vad inte Reinfeldt talar om att hela hans politik bygger på att nästan var tionde av oss i yrkesverksam ålder ska vara arbetslös för att andra ska tjänar ännu mer pengar. Inflationen får inte öka utan penningvärdet skall vara stabilt.

Det innebär käre läsare att vi idag har 7-8 % arbetslöshet och att var fjärde ungdom är utan jobb. Att kalla en sådan politik för arbetslinjen är en oförskämdhet mot de alla som inte hellre vill annat än att ha ett jobb att gå till.

Arbetslinjen i Reinfeldts tappning är en skyldighet till arbete, om du inte lyckas få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden så tvingas du ut i gratisarbete i värsta fall i form av fas 3, det moderna slaveriet!

Ett samhälle som inte klarar sitt ansvar att ge sina medborgare rätten till arbete är inte ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att ha en arbetsmarknad där var fjärde ung människa offras för ett stabilt penningvärde som bara gynnar de mest förmögna och finanshusen och bankerna.

Ett samhälle som måste ta till fas 3 är ett desperat samhälle i bästa fall och i sämsta fall enbart ett mental stenkast från slaveriets tankemässiga landskap.

En av Skånes stora söner, Ernst Wigforss, sa en gång att inget samhälle har råd att inte arbeta. Men uppenbarligen har Sverige, det Sverige som Anders Borg berömmer sig för, har tagit sig på sig denna utgift att förhindra flera hundratusen människor sitt grundläggande rätt till arbete och identitet.

Facket och rätten till arbete

För fackföreningarna är rätten till arbete livsavgörande. Om många står utan arbete tvingar det oss med arbete till eftergifter som innebär att vi blir försvagade och inte kan hävda vår rätt. För hur skall du kunna göra det när det står tio arbetslösa kollegor utanför dörren och söker samma jobb.

Var och en tvingas till att ge efter på sina rättmätiga krav om arbetslösheten har sådana propotioner som idag. Den viktigaste enskilda omständigheten för att vi skall kunna få bra löner, rimliga arbetsvillkor, en arbetsmiljö som inte skadar oss är att vi har arbete och att inte kollegor och kamrater tvingas till sämre villkor för dem tvingas konkurrera med det enda det har – att sälja sig billigare för att få något påhugg i alla fall.

Arbetslösheten är det enskilt största hotet mot facket som vi vet. Arbetslösheten är också det enskilt största hotet mot varje individs möjligheter att utvecklas och att nå sina drömmar. Arbetslösheten äter upp varje möjlighet som du som individ kan hoppas på.

Den viktigaste uppgiften vi som fackföreing har är inte att enbart höja medlemmarnas löner eller förbättra villkoren utan att på alla sätt se till att de kan utnyttja sin rätt till arbete. Bara så kan alla individers drömmar förverkligas. Bara genom vår kollektiva ansträngning på alla områden inom politik och facklig verksamhet kan vi nå detta.

Ernst Wigforss som jag nämnde förut var en klok man, han insåg tidigt att det privata näringslivet aldrig skulle kunna garantera alla medborgare arbete. Därför såg han också samhället, staten, kommunen och landstingens enorma betydelse för den fulla sysselsättningen.

Han sa att många av de uppgifter som behöver göras i ett samhälle kan aldrig göras på det privata näringslivets villkor. Det går aldrig att få ekonomisk vinning ur allt som det finns behov av.

Och käre läsare, tänk efter finns det inte behov som ni ser varje dag som inte möts för det finns ingen som gör de jobben. De är inte lönsamma kanske, de kanske inte ger ”vinst” förrän om många, många år som exempelvis investeringar i järnvägar och vägar.

Gamla och sjuka är inte lönsamma, men de har behov som inte kan förverkligas och samtidigt ge ekonomisk vinning.

Politik för rätten till arbete

Vad Sverige behöver är en politik och ett tankesätt där arbete blir en rättighet inte en plikt. Vi må vara ett protestantiskt land men vi måste avvisa Luther och kräva en politik där rätt går före plikt, där frihet går före tvång och där individen tillåts växa i kollektivets trygghet.

Sverige och löntagarna behöver mer trygghet och mer rättvisa, inte otrygghet och orättvisor. Bara så kan vi växa och alla kan få ett bättre liv. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fotnot: Artikeln är en bearbetning av ett tal jag skrev åt en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Reinfeldt behöver Fas 3 för sin strategi

Följetongen Fas 3 fortsätter i och med att oppositionen i riksdagen signalerar att de kommer att kräva ett stopp för fortsatta inskrivningar i programmet.

I Aftonbladet idag anger socialdemokraterna som skäl att det inte ger jobb och att Fas 3 utnyttjas för att få gratis arbetskraft. Naturligtvis blir det ett problem och oacceptabelt när exempelvis försvaret utnyttjar Fas 3 eller när arbetsgivare som min blogg igår visade att privata anordnare satte Fas 3:are på ordinarie jobb. I DN berättas om hur arbetsgivare nu öppet börjar kritisera vansinnet.

Vad inte oppositionen och socialdemokraterna säger är att vad som är grundorsaken till långtidsarbetslösheten. Det handlar helt enkelt om i en i grunden felaktig politik som även socialdemokraterna i vart fall tidigare anslutet sig till.

Orsak och verkan

Orsaken ligger i accepterandet av jämviktsarbetslösheten som princip och ”analysen” att det behövs en viss arbetslöshet för att det primära målet för den ekonomiska politiken skall vara möjligt: det stabila penningvärdet och den över allt prioriterade inflationsbekämpningen.

Här ligger den gordiska knuten. Så länge penningvärdet är politikens viktigaste mål och sysselsättningen kommer i andra eller tredje hand kommer vi ha en arbetslöshet på 7-10 procent. Det är utan tvivel att det är fallet.

Reinfeldts regeringen behöver Fas 3 för att förverkliga sin strategi om att skapa en avreglerad låglönearbetsmarknad typ den som finns i de anglosaxiska länderna. En arbetsmarknad med låga löner, få rättigheter och vars bara existens är en varning till övriga löntagare att inte ställa ”för stora” krav. Alltså en högerns våta dröm – det är kärnan i den s.k. “arbetslinjen”.

På 1990-talet försökte den dåvarande socialdemokratiska regeringen efter Bildts period lösa detta med förtida pensioneringar då det inte fanns längre utrymme i den offentliga sektorn för de som inte var 100 procent produktiva. Vi fick förutom stora volymer av pensioneringar också usla projekt som den tidens Fas 3 – ALU.

Oppositionen har helt rätt i sin kritik av Fas 3 men måste för att vara trovärdig säga även B och inte nöja sig med A. För att lösa problemet med massarbetslösheten måste offentlig sektor få växa, utbildning bli ett verktyg för att sko arbetskraften och skattesubventioner som lönebidrag användas i mycket större omfattning och generösare än idag.

Kostnaden; en viss ökad inflation, höjning av budgettaken och ökade skatter.

Det finns ett val

Men, vad är valet – ett samhälle där en femtedel står utanför och sjunker ner i allt större fattigdom och till sist rent armod. Ett återupprättande av det solidariska samhället vinner alla på utom de som skott sig på Reinfeldts och Borgs systemskifte från en generell välfärdsstat till ett samhälle med ökade klyftor och tydliga skillnader mellan de allt rikare och de allt fattigare. Sedan klarar sig de som har jobb och utbildning ganska bra där i sina elfenbenstorn och tror inte de kan drabbas. Priset är ett socialt sett tudelat samhälle.

Redan den legendariske Ernst Wigforss på sin tid påpekade att det privata näringslivet aldrig kan garantera full sysselsättning utan det offentliga måste därför få växa och inte minst av skälet att det finns samhällsbehov som aldrig kan bli lönsamma i strikt företagsekonomiska termer.

Våga säga sanningen, inte bara om Fas 3 utom hela den nyliberala revolutionen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Wanngård hade rätt

Det blev ett jävla liv på anhängarna av låglönearbetsmarknaden när Karin Wanngård blivande socialdemokratiskt oppositionsborgarråd råkar göra det en politiker inte får göra i dagens Konsensussverige – säga som det är; ungdomar ska inte behöva jobba med skitjobb. Dvs. och underförstått inte behöva jobba under orimliga villkor som de tvingas till av callcenter och andra företag där det ställs krav som är omöjliga att uppnå. (Se även Aftonbladets ledare i går)

Inga fasta löner, usla arbetsvillkor, tvång på att stämpla ut när de ska gå på toa, blåsningar på lön och semesterersättning. Det är inget fel på att jobba hårt men det är fel när arbetsvillkoren och anställningsvillkoren liknar slavvillkor.

Karin Wanngård sa det alla vet är sant. Hon gjorde inget fel utan det var högst hedervärt att säga sanningen. Felet var att Wanngård backade inför den samlade borgarpressens opinionstryck. Tvärtom, hon skulle stå på sig och tagit debatten om arbetsvillkoren på låglönearbetsmarknaden. Den striden hade hon fått större stöd i än hon troligtvis trodde.

Den låglönearbetsmarknad som håller på att växa fram i Sverige som liknar den som en femtedel av britterna får leva med och en stor del av USA:s löntagare lever under är inget annat än vad Wanngård så exakt beskrev som ”skitjobb”.

De enda som vurmar för dessa servicejobb med sina usla villkor är nyliberalerna som vill ha denna låglönearbetsmarknad för att förse den välmående medelklassen i storstäderna med billig service och som en lönenedpress på yrkesarbetarna så de vet vad som väntar om de kräver för mycket och för bra arbetsvillkor.

Den sociala rutschkanan är på plats: usel a-kassa och en sjukförsäkring som inte rehabiliterar utan utsorterar. Riktning: låglönejobben. Eller som Wanngård så träffade sa ”skitjobben”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

“Politisk katastrof”, sa Bill

Det finns bara ett ord för regeringens politik. De påstod att de skulle få slut på förtidspensioneringarna av unga och vuxna. A-kassan är idag Europas kanske sämsta och sjukförsäkringen kastar ut 10.000-tals sjuka människor i ett stort svart hål. Aftonbladet visar idag på det motsatta.

Ovanpå detta kommer nu uppgifter att förtidspensioneringar av unga har ÖKAT under den sittande regeringens tid. Deras politik har misslyckats om man sätter den i förhållande till den storstilade retoriken.

Problemet är för det politiska etablissemanget är att man accepterar jämviktsarbetslösheten. Det innebär att man inte kan lösa arbetslösheten utan med mindre att en viss inflation måste släppas loss. Så länge man inte gör det kommer vi att ha en arbetslöshet på 8-10 procent.

Men också att det blir nödvändigt att pensionera bort människor som inte klarar den arbetsmarknad där du bara får plats om du har 110 procentig arbetsförmåga.

Ulf Kristiansson (M) kan oja sig så mycket han vill men det förändrar inget. Den borgerliga regeringens försök att lösa sysselsättningsekvationen fungerar lika illa som 1990-talets försök. För systemfelet finns kvar; accepterandet av jämviktsarbetslösheten som en regulator av inflationen.

Det är en omöjlig politik, det är en omoralisk politik och det är socialt oacceptabel politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den moderata arbetslinjen definierad

 

Den gamla goda tidens klassordning som i TV-serien “Herrskap och tjänstefolk”

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (varför ska moderater alltid ha så konstiga namn?) står mitt upp i skiten kan man säga. Efter att i helgen skrivet på sin blogg följande :

"Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb".

Den nye moderaten fick på söta nöten i media inklusive borgerliga skribenter som hade lite svårt att smälta att arbetslinjen definierades på Unsgaards sätt, dvs. den borgerliga arbetslinjen blev en fråga om att serva Östermalms övre medel- och överklass med att städa upp i deras fina värld.

Alltså Unsgaard talade av vad hjärtat var fullt – arbetslinjen ÄR att skapa billig arbetskraft till båtnad för en allt kaxigare och allt klassmedvetnare välbeställd storstadsmedelklass. Back to basics kan man säga – återupprätta det gamla klassamhället.

Nu skulle därför igår den alltför frispråkige Unsgaard försöka rätta till sina försyndelser. Ett nytt inlägg på facebook skrevs fram och lydde enligt följande:

"För att undvika missförstånd: Jag tycker att det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen. Tydligen finns det de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel."

Herregud, hur man (läs Edvard Unsgaard) vänder sig har han röven där bak. Inte fasen vart det bättre. Det något tvetydiga ”invandrare bara ska torka bajs” där det lilla ordet ”bara” innehåller en värdering som säger det mesta om Unsgaards och de nya moderaternas grundvärdering – bara – betyder ju ”också” i det här fallet.

Men inte minst, den moderata arbetslinjen har fått ett ansikte eftersom den definieras av den nye moderaten och Reinfeldts pressekreterare som att snabbt få skitjobb fixade – dvs. att Östermalms övre medelklass och överklass kan servas på snabbats möjliga och ackurata vis i sin skyddade värld eftersom de kan betala. (Man kan undra om detta är en avdragsgill hushållsnära tjänst?)

Arbetslinjen som den därmed har definierats är en fråga om att passa upp, att vara med ett äldre uttryck, ”en liten människa” – en betjäning, service för Östermalms finare kretsar.

I Detroit, USA pågår just nu ett motbjudande spel. Ett spel som den svenska regeringen och främst Fredrik Reinfeldt har ett stort ansvar i. Att Maud Olofsson är en pajas är en sak, men Reinfeldt är ytterst ansvarig för regeringens politik. SAAB läggs ner och inför öppen ridå pågår ett schackrande kring dödsboet. Att det  i Trollhättan och Västsverige finns många tusen arbetare och tjänstemän och deras familjer som nu förlorar sina jobb, tekniskt kunnande som förskingras, exportinkomster för försvinner och en industri som går i graven bryr sin sagda regering inte om.

För dem är arbetslinjen att ”en liten människa” kommer och torkar upp skiten i deras lilla glaskula. Glöm inte det i september 2010.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

“En liten människa”

Foto: Anders Wiklund

Varför ser pressekreterare (M) Unsgaard så sur ut?

Förr talade överklassdamerna på sina kafferep om sina ”små människor” som tog hand om det mesta så damerna i fråga kunde istället gå på visit hos varandra och dricka kaffe, kanske t.o.m. få sig en liten likör. Allt serverat och uppassat av en ”liten människa”.

Att dessa tider är åter är uppenbart när man inser vad den s.k. arbetslinjen innebär. Regeringen Reinfeldt som inte visat något engagemang för den industriella sektorn som fordonsindustrin. Däremot har prioriterat skattesubventioner för ”hushållsnära” tjänster, dvs. överklassens ”lilla människa” som servar över- och den övre medelklassen i storstäderna miljonärsgetton.

Exakt vad arbetslinjen innebar fick vi besked om i Expressen idag då moderaten tillika Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard hittade ”folkskit” i sin trappuppgång, men snabbt fick hjälp av ett städbolag som skickade en liten ”människa”, i detta fall av rysk härkomst att sanera hos Unsgaard.

Unsgaard som den han är, övre medelklass och moderat, sa till Expressen.

- Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.

Hänger ni med? ”Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska” eller; det är arbetslinjen att det finns en ”liten människa” som kan städa upp i Unsgaards skyddade värld!

Skit vore annars – eller hur nya moderater!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även politikerbloggen

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!