Det var det…

Så då var det röd-gröna samarbetet slut.

Det är svårt att peka på en enskild orsak. Att det skulle vara att ”nytänkandet” inte fick plats när (V) fick vara med i tranedansen är väl något som de som önskar en socialdemokrati som är mer i mitten än idag. Att det skulle vara att (MP) inte kände sig hemma i samarbetet kan måhända var en del i kraschen. Att (S) inte fick utdelning i samarbetet utan fick kompromissa för mycket är ett annat skäl som nu vädras.

Jag tror orsaken ligger väsentligt djupare och handlar mer om (S) självbild och hur partiet uppfattar sin roll i politiken och att partiet efter 30 år av påverkan mot mitten har skapat en osäker partiidentitet. Men också en spricka i partiet där storstadsmyter står mot landsortens verklighet.

Vänsterpartiets retorik framstår idag som mer socialdemokratiskt än (S) självt betyder naturligtvis vissa problem för den socialdemokratiska självbilden. När fackföreningssocialdemokratin tvingade partiledningen att ompröva utvisningen av Ohlys parti var det redan en signal om att Sahlin och andra hade läst av partiet fel.

Tron att (MP) skulle omfattas av landsortens och fackföreningssocialdemokratin fick ett rejält rapp över fingrarna och redan där var nog samarbetet satt i fara. Problemet är också att den svenska grönheten är väsentligt mer borgerlig än dess motsvarighet ute i Europa. Deras förslag om ökade bensinskatt, den notoriska anti-kärnkraften faller inte i god jord hos industriarbetarsocialdemokrater och det som uppfattas motstånd mot tillväxtpolitik.

Men framför allt var nog tveksamheten till lojaliteten hos (MP) som gjorde att tveksamheten fanns på den fackliga sidan till den röd-gröna axeln resulterade i att den aldrig kom att omfamnas av (S)-väljarna med någon större entusiasm. Tyvärr har (MP) visat upp en historia av vindflöjelpolitik där ideologi har fått vika för kortsiktiga politiska vinster i vilket politiskt sängaläge man än hamnat i. politisk otrohet skapar inte förtroende precis som dess mänskliga motsvarighet.

Valnederlaget har naturligtvis också mer djupt liggande orsaker som mest handlar om socialdemokratin som ”gått vilse ideologiskt” som LO-tidningen skrev härom veckan där man citerade statsvetaren Johan Hinnfors. Men om detta på annan plats och vid annat tillfälle.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ska de besvikna avgöra valet

Det diskuteras vitt och brett om de röd-gröna kontra högeralliansen. Det diskuteras vilket inflytande som eventuellt Sverige”demokraterna” kan få om de kommer in i riksdagen. Det är spekulationer och beräkningar om huruvida den och den rösten på olika små partierna är ”bortkastade” röster osv.

Vad man inte diskuterar lika högljutt är det ”parti” som är det tredje största i svensk politik och som är det största hotet mot ett regeringsskifte – soffliggarpartiet. Det kommer aldrig in i riksdagen, men det påverkar valutgången mer än vi kanske tror.

Partistrategerna vet detta och därför blir mobilisering den viktigaste enskilda åtgärden för de röd-gröna i valrörelsens slutskede. För det finns också ett klassperspektiv på soffliggarna. Det är ett klassparti kan man säga utan att överdriva.

Soffliggarna är mer förekommande bland LO-medlemmar än bland tjänstemän, det är fler soffliggare bland kortutbildade än bland akademiker, de är fler arbetslösa än väletablerade, det är fler fattiga än rika, de är hyresgästerna i större utsträckning än villaägare osv., Kort sagt, det är vanligare med soffliggare bland de naturliga (S) och (V)-väljarna än bland borgerligt sinnade väljare.

Varför röstar de då inte? Orsaken är bland annat att de ”inte känner igen politiken” som man säger. Politiken berör inte deras vardag utan politiken har i allt större utsträckning blivit en anpassning till en inbillad medelklass i storstäderna.

Socialdemokrater och även Vänsterpartiet har i sin jakt på marginalväljarna gjord en omvänd resa mot mitten jämfört med moderaterna och nu trängs de alla i en slags mittenfåra. I o m detta så har det som inte fick ske skett – de väljare som mest behöver en socialdemokratisk jämlikhetspolitik känner sig övergivna av den allt skränigare medelklassens krav på politikens innehåll.

Det här också en konsekvens av den samhällsbild som idag alla partier mer eller mindre har anammat – att medelklassen är politikens och samhällets ryggrad medan i denna världsbild marginaliseras den traditionella arbetarklassen som lever under villkor som inte liknar medelklassens förortsidyll eller storstadspuls.

I länder som Frankrike och Storbritannien har den här utvecklingen resulterat i en ökad högerextremism där de mest utsatta reagerar med att ta ut sin frustration på de som har det än värre. Den s.k. ”hunsades revolution” är högerextremisterna fotfolk. I Sverige har det istället blivit soffan – man vänder helt enkelt politiken ryggen då den inte längre talar om deras problem.

Jag träffade en metallare för någon vecka sedan. Han menade att valrörelsen har blivit obegriplig. Ingen diskuterar arbetslösheten, ingen diskuterar att 10.000-tals människor har ramlat ur välfärdssystemen och ingen diskuterar att Sverige har Europas sämsta a-kassa.

Valrörelsen består istället av frågor som på arbetsplatserna har ingen eller ringa betydelse; skattenivåer, förmögenhetsskatten, villaskatten, muslimska huvudbonader, könsneutrala toaletter och annat som inte berör arbetsplatsernas folks vardag.

Det finns inget icke-val i valet 2010. Antingen vinner högeralliansen och genomför sin marknadsliberala revolt mot välfärdsstaten eller så vinner de röd-gröna och börjar återupprätta välfärdsstaten. Det finns inget annat val, så enkelt är det.

Jakten in mot mitten i politiken är orsaken varför soffliggarpartiet avgör valet. Blir det större än i förra valet så kan inte de röd-gröna vinna då blir soffliggarna – som mest behöver politiken – högeralliansens bästa bundsförvanter. Högern vinner då på de röd-grönas tillkortakommande inte på egen styrka. Lyckas däremot främst socialdemokraterna mobilisera sina naturliga väljare då vinner de röd-gröna valet om 18 dagar.

Text. Ingemar E. L. Göransson

Om du inte få det vill ha – ta det du behöver

The Rolling Stones sjöng en sång på ”Let It Bleed”-plattan från 1969 att det inte är alltid som man får exakt det man vill ha utan får försöka nöja sig med det man behöver.

“You can't always get what you want/But if you try sometimes you might find/You get what you need” kan synas vara ett märkligt råd i slutet av en valrörelse, men är det det i egentligen. För när vi som väljare bedömer partierna så är det utifrån vad vi vill ha – vad vi förväntar oss att de skall leverera i politiska beslut.

Politik och samhället är dock inte så enkelt utan politiken handlar i mycket om kompromisser och inte minst är det så i Sverige. Det stora skillnaden vi ser nu i jämfört med tidigare val är en borgerlig höger, helt klart dominerad och dompterad av moderaterna, och en vänsterkoalition som i många delar spretar väsentligt mer än den dompterade högeralliansen.

Som vänsterväljare med en vision om ett bättre samhälle där välfärd och rättvisa kan det kännas som en urvattning eller nivellering av politiken. Att behöva ta hänsyn till Miljöpartiet som har uppfattningar i frågor som skolpolitiken eller förhållandet till de fackliga intressena och löntagarnas rättigheter som verkar främmande eller t.o.m. fientligt i förhållande till vad som har varit traditionellt arbetarrörelsens uppfattningar.

Naturligtvis känns det som en närmast provokation när Maria Wetterstrand säger i en intervju att vurmar för privata initiativ och ”fri företagsamhet” men vad annat att vänta av ett parti som har startat som ett enfrågeparti för att utvecklas till ett parti där miljöfrågorna dominerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Miljöpartiet är ett barn av sin tid – individualismens epok fött ur 30 års nyliberalt propagandaarbete.

Som väljare måste det dock vara bättre med ett Miljöparti som inte lierar sig med den för stunden starka högern. För det finns inget resonemang som kan ta bort det faktum att högern har igenom Reinfeldts och Borgs skickliga thatcheristiska strategi lyckats bli starka genom att de lyckats domptera och dominera hela den borgerliga arenan.

Socialdemokratin är i en svagare position idag än kanske någonsin. Partiets vandring de senaste 15-20 åren mot mitten (och därmed höger) har bland socialdemokratiska arbetarväljare uppfattats som en eftergift för den allt högljuddare medelklassen. Detta är ett socialdemokratiskt problem och måste lösas inom socialdemokratin oavsett valresultat. Det finns anledning för arbetarrörelsen att fundera på varför socialdemokratin tappat en tredjedel av sina väljare på ca 10 år.

Konsekvensen ser vi dock; lägre valdeltagande bland de som bäst behöver politiken; arbetare, fattiga, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Partiet uppfattas bland dessa som ett bland andra partier. Skillnaden har blivit så liten i deras ögon genom att högern har tagit ett steg mot mitten medan socialdemokratin har uppfattat signalerna på så sätt att den också tagit ett steg mot mitten.

Ett annat dilemma är att alla politiska partier (möjligen förutom vänsterpartiet) har uppfattningen att arbetslösheten är mindre viktig än budgettak, budgetdisciplin och inflationsbekämpning. Här förlorade socialdemokratin en del av sin ideologi eller kanske t.o.m. en del av sin själ när man accepterade Maastrichtavtalet.

Tre brittiska ekonomer Mark Baimbridge, Brian Burkett och Philip Whyman skrev en artikel Ekonomisk debatt nr 5/1995 att:

”Maastrichtfördraget lade grunden till ett juridiskt och ekonomiskt system i vilket prisstabilitet prioriteras framför alla andra målsättningar. Fördraget lägger hela tyngdpunkten för uppnåendet av EMU på ett deflationistiskt projekt, utformat för att skapa en gemensam valuta genom restriktiva budgetkonvergenskriterier inom snäv tidsram. Resultatet är att EU:s medlemstater har iklätt sig en tvångströja, som förhindrar all ekonomisk politik utom europeisk deflation. Exemplen Storbritannien och Sverige visar hur obehagliga konsekvenserna kan komma att bli.” (Mina understrykningar.)

Samma författare inleder sin artikel med orden: ”Den kollektiva välfärden, som blivit alltmer omfattande i Europa under 1900-talet, utsätts nu för starkt tryck” . Måhända årtiondets understatement.

När man läser detta så är det lättare att förstå varför socialdemokratin har problem medan högern rider på nyliberalt färgad politisk våg. Men innebär det att de traditionella vänsterkärnväljarna lämna ”walk over” även om vi inte kan få vad vi vill ha utan kanske i nuläget skall nöja sig med det vi behöver.

LO-väljarna behöver inte mer högerpolitik, de behöver en radikal politik så långt det är möjligt att skapa sådana. Samma gäller arbetslösa, sjuka, fattiga och ungdomar. Högerpolitik har vi upplevt tillräckligt av och även om inte konstellationen socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet upplevs som optimal så är det som behövs om välfärdsstaten skall överleva (eller snarare övervintra) och inte bli ett välstånd för de etablerade och där de övriga lämnas därhän.

Att rösta är inte bara en medborgerlig rättighet utan det är nödvändigt för att rädda och sakta återuppbygga välfärdsstaten värd namnet på nytt efter högerns långvariga inflytande och senaste fyra års maktutövande. Så rösta på det du behöver inte vad du vill ha – det får vänta ett tag till. Och just nu är de röd-gröna det enda alternativet. Förändra världen får vi göra sedan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Kan man lita på (MP)

Efter valet 2004 var det en oklar situation för några dagar. Orsaken var att Miljöpartiet hade blivit tungan på vågen. Det parti och den statsministerkandidat de i vart fall inte skulle rösta emot skulle också flytta in i Rosenbad.

MP bestämde sig i slutänden för att inte rösta emot Göran Persson vilket innebar att (S) kunde bilda en minoritetsregering även om den skulle bli beroende av (MP). Att vänsterpartiet skulle släppa fram en moderatregering var politiskt omöjligt.

Regeringens Persson kom också att förhandla med både (MP) och (V) under hela mandatperioden för att få igenom sina förslag. Under mandatperioden föddes kanske också idén om en eventuell koalition med (MP) i framtiden.

Från fackligt håll har det funnits en misstänksamhet gentemot (MP) sedan många år. De har betraktats som ett tillväxtnegativt parti, ”miljömullor” och gentemot fackliga strävanden fientligt parti. När (MP) gjorde upp om undantag från LAS grundmurade det också den fackliga skepsisen. Många på fackliga sidan har också uppfattat (MP) som ett genuint medelklassparti som har ringa förståelse och kunskap om löntagarnas dagliga liv. Ett parti ute i det blå som de beskrevs av en framträdande facklig funktionär vid ett tillfälle.

När nu det sker en revolt i (MP) i Stockholm är det naturligtvis ett bakslag för den mödosamt byggda koalitionen mellan (S), (MP) och (V). Det gör att skeptiska socialdemokrater och även vänsterpartister att undra om (MP) går att lita på. När en framträdande del av (MP) öppet och i konflikt med Wetterstrands och Erikssons linje stödjer högeralliansen är det som att känna de små rörelserna i marken före ett tåg kommer in på perrongen. Inte någon större rörelse men den tyder på att något är på gång.

För Mona Sahlin är det mycket oroväckande för det väcker misstro gentemot den röd-gröna koalitionen möjligheter. Går det att lita på att vid en valseger inte (MP) inte byter sida efter Wetterstrand och Eriksson har avgått som språkrör 2011. Hur kan de komma agera om (SD) kommer in i riksdagen – kommer miljöpartisterna byta sida i det läget är. Frågorna är berättigade med tanke på hur (MP) har agerat tidigare och osäkerheten vad egentligen är opinionen inom (MP).

Revolten inom (MP) var inte välkommen nu när som de röd-gröna behöver fokus när valrörelsen börjar på allvar. Samtidigt bekräftar det vad många sagt – (MP) är inte att lita på. Och då hjälper inte direktiv från varken Sveavägen 68 eller Norra Bantorget att det inte är tillåtet att ifrågasätta (MP).

Dåliga nyheter kommer sällan ensamma och det är det sista Mona Sahlin behöver nu.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kan politikerna göra något åt arbetslösheten?

(Tillägnad Tage Danielsson i salig åminnelse.)

 

Inflationen med den genomsnittliga arbetslösheten inlagd från 1950.

Det finns sanningar, det finns absoluta sanningar och det finns sanningar som egentligen inte är sanna utan finns bara för att de fyller en funktion.

Att solen går upp i öster och går ner i väster är en sanning, den är t.o.m. en absolut sanning i vart fall om naturlagarna är sanna. Likaså att det är val den 19 september är en sanning som vi inte behöver bestrida eller slåss om.

En annan sanning är att vi har en på tok för hög arbetslöshet är en sanning som har blivit en absolut sanning. Det finns ingen politiker med självbevarelsedrift som tycker något annat eller säger något annat. Arbetslösheten är helt enkelt vårt största samhällsproblem eftersom arbetslösheten för med sig så mycket annat – fattigdom, utslagenhet, missbruk, social oro, kriminalitet osv.

Arbetslösheten för med sig enorma konsekvenser för oss alla även vi som har jobb. Så långt kan vi nog säga att arbetslösheten är för och den utsagan är en absolut sanning.

MEN….

Vad är för högt och vad är att göra något åt eländet. När dessa två utsagor kastas in i samtalet, debatten och politiken kajkar det hela till sig rejält. För nu är det ingen absolut sanningen . Det är tveksamt om det är sant över huvud taget.

Finns det något jobb år dem i framtiden?

Titta på grafen ovan så kanske ni förstår problemet. För när man sätter arbetslösheten i ett sammanhang, vilket man måste, så inser vi alla att vi helt plötsligt fick en helvetes huvudvärk. För om SCB:s inflationssiffror är korrekta och de kopplas samman med arbetslöshetsstatistiken så uppenbaras en annan sanning som orsakar kajkandet.

När vi i Sverige hade acceptans för en viss inflation så hade vi tydligen inte något arbetslöshetsproblem. Alltså inflationen blev allas vårt solidariska bidrag till att ha en full sysselsättning. Med andra ord var och en av oss betalde en arbetslöshetsförsäkring i form av något sämre reallöneutveckling men i gengäld hade våra kompisar jobb.

En ny sanning måhända som nu blir ett politiskt problem. Alla politiska partier har accepterat och omhuldar budgettak, budgetdisciplin, försvaret av penningvärdet, den självständiga riksbanken osv. Kort sagt alla politiska partier omfattar idag monetarismen som princip. Nu är säkert Milton Friedman mycket lycklig i sin grav över denna nya sanning – det totala koncensus.

I och med det uppenbaras ytterligare en sanning som nu blir absolut – våra politiker varken högeralliansen eller den röd-grön kan egentligen göra något åt arbetslösheten med mindre än man bryter konsensus, dvs. inte längre accepterar att bekämpandet av inflationen är det viktigaste målet för politiken.

Högern gör aldrig detta för det har fått den situation där hundratusentals arbetslösa är en evig påminnelse för oss med jobb att vi när som helst kan hamna i denna reservarmé som skall disciplinera oss med jobb så vi inte kräver för mycket lön, för bra arbetsvillkor eller andra rättigheter.

För socialdemokratin krävs en självkritisk hållning till sin egen politik sedan 1980-talet vilket är inte bara smärtsamt utan en process som förutsätter ett öppet sinne och ett ifrågasättande sinne som kommer att kosta på och det rejält.

Kort sagt, inför valet lovar våra politiker att göra något arbetslösheten. Jag påstår att de inte kan skapa full sysselsättning med mindre än att man ger upp den politik som det varit konsensus kring de senaste 20-30 åren. Kort sagt, ger nyliberalismens påverkan på båten!

Kan våra politiker det eller blir talet om att lösa arbetslösheten bara fromma förhoppningar som bygger på felaktiga politiska, teoretiska och ideologiska premisser? Se där ännu en absolut sanning måhända.

Text, bearbetning av statistik samt foto: Ingemar E. L. Göransson