Har katten fler liv?

Turerna kring SAAB fortsätter. Det är närmast ett osannolikt sceneri som visas upp med aktörer som Muller i rollen som hovnarr. Regissörerna i regeringen sitter dock stilla i båten och inväntar den slutgiltiga kollapsen för att sedan fira med champagne och skattesubventionerade räkmackor.

 

(Från Arbetets Museums utställning “Industriland”)

Hela spelet kring Muller och Antonov må vara motbjudande, men det bekräftar vad andra påstått och insinuerat tidigare; att GM ville bli av med en ev. konkurrent och då var Spyker-ägaren Muller ett bra alternativ då man innerst visste att han aldrig skulle få stöd från den svenska staten eftersom dess regering har utvecklat en anti-industripolitik.

Hela den sorgliga historien bekräftar vad bl.a. undertecknat hävdat hela tiden att SAAB:s möjlighet att överleva förutsatte att inte bara pengar utan framförallt stabilitet tillfördes bolaget. Utan en stabilitet så kunderna kunde räkna på att få sina bilar, att reservdelsförsörjningen garanterades och utvecklingen av varumärket blev långsiktig en omöjlighet.

SAAB missköttes å det grövsta av GM men potentialen fanns för en överlevnad som nischvarumärke. Men som sagt det förutsatte stabilitet. Den svenska regeringen hade bort göra som den amerikanska ta över företaget och garantera dess fortsatta verksamhet. Kunskapen, fabriken och hängivna medarbetare på alla plan fanns. Men hindret var rent ideologiskt, inte andra övervägande styrde regeringens och i första hand Maud Olofssons ointresse.

Men detta var innan äventyraren Muller och oligarken Antonov började figurera i SAAB på olika sätt. De har aldrig varit en trovärdig möjlighet utan ett spel för galleriet, deras avsikter med SAAB kan knappast betraktas som seriösa.

Så, det är inte GM som ger SAAB dödskyssen utan det är den svenska regeringen med dess obefintliga industripolitik och närmast religiösa tro på marknaden. Det bör bilarbetarna i Trollhättan och Västsverige komma ihåg 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Glöm inte Maud Olofssons ansvar

British Leyland gick i graven för drygt 20 år sedan. Den statliga bilkoncernen som var bättre än sitt rykte och på väg upp ur problemen när Thatcher kom till makten 1979. Labour hade slutligen nationaliserat Leyland 1975 och hade sakta men säkert lyckats få företaget att komma upp på torra land. Den utvecklingen bröts snabbt genom privatiseringsvågen som var nyliberalen Thatchers signum.

 Läromästaren

Vår svenska Thatcher – Maud Olofsson – verkar ha lyckats med sin förutsatts att skada svensk industri och främst då svensk bilindustri när vi idag får beskedet att SAAB inte klarar att betala ut löner till personalen. Inspirationen och modellen för Olofssons politik är att finna i Thatchers industrifientliga politik på 1980-talet. Thatcher lyckades skada den brittiska industrin ända in i märgen och Maud Olofsson vill inget hellre än att vara Thatchers lärjunge. Genom sin ”passivitet” har Olofsson och regeringen Reinfeldt lyckats köra SAAB ner i konkursens svarta hål.

Den totala fordonskrisen är ett faktum. Inte bara att SAAB och deras tusentals anställda med stor sannolikhet blir utan jobb men också hela underleverantörsledet drabbas hårt. Det är också sannolikt att Volvo indirekt kommer att drabbas när olika underleverantörer inte överlever härdsmältan i Trollhättan.

Kunde regeringen ha gjort annorlunda, var det möjligt att rädda industrijobben på SAAB? Troligtvis om regeringen hade bedrivet en aktiv industripolitik och inte dogmatiskt och med fundamentalistens trosvisshet predikat sitt icke-ansvar.

 Lärjungen

Nu när SAAB-arbetarna inte ens får lön menar näringsminister Olofsson att hon och regeringen inte har något att skaffa med den allvarliga industrikris som Sverige i allmänhet och specifikt västra Sverige synnerhet hamnat i. Det får SAAB klara vi tvår våra händer säger Olofsson och säkerligen ler ett belåtet leende när ingen ser.

GM i USA nationaliserades i praktiken av den amerikanska staten. Den olustiga hanteringen av jobben i Trollhättan och fordonsindustri kunde ha fått en annan utveckling om den svenska regeringen hade haft samma omsorg om industriproduktionen i Sverige i allmänhet och i Trollhättan och Västsverige i synnerhet som Obama visade i USA.

En nationalisering hade i vart fall inte gjort saken sämre och den hade inte kastat tusentals bilarbetare ut i arbetslösheten. Eller, menar Olofsson att de ska i fortsättningen gå hem till hennes gelikar och tvätta, diska, gå ut med hunden, klippa gräset och så vidare för en lön som bara är en bråkdel av metallarbetarens.

Man får hoppas att regeringen Reinfeldt och dess ministrar blir hågkomna senast 2014 och belönas med en välförtjänt spark i ”röva” som det heter på Västsveriges mustiga språk.

Text: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Läs Robert Collin i Aftonbladet!

Konsekvensen av Maud Olofssons politik

Maud Olofsson och regeringens brist på närings- och industripolitik har fått katastrofala konsekvenser för Sverige.

Jag har hela tiden hävdat att det har varit en avsiktlig politik från den i grunden nyliberala högerregeringen, inspirerad av Thatchers politik i Storbritannien att minska och försvaga den industriella sektorn i Sverige till förmån för en lågavlönad servicearbetsmarknad.

Det är fler som har insett att Maud Olofsson haft ideologiska förtecken mer än industripolitiska och Sveriges bästa för sina ögon. Det är av den anledningen ett gott skäl att läsa Robert Collins krönika i dagens Aftonbladet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för alla!

Skriv på uppropet!

Då British Leyland – Nu SAAB

Efter att Koeningsegg har meddelat att man drar sig ur SAAB-affären är nu SAAB:s framtid synnerligen mörk. Likaså är hela den svenska fordonstillverkningen i skakning. Maud Olofsson har lyckats som det ser ut i det hon hade satt sig i sinnet – knäcka en viktig del av svensk industri. Inte bara 140.000 jobb är i fara utan också tekniskt kunnande och innovationer.

På sikt gör detta Sverige till en fattigare industrination, men det kanske också är Maud Olofssons agenda. Ett knäckande av en viktig del av industrin skall röja väg för en ökad tjänste-låglönearbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna.

Margaret Thatcher, Olofssons andliga förebild, gjorde samma sak på sin tid med British Leyland som var ett lönsamt företag/koncern kring 1980. Men det var innan koncernen hade börjat styckats upp och sålts ut, varumärke för varumärke. De sista delarna av Leyland MG-Rover blev lämpligt nog också föremål för företagsplundrares kriminella verksamhet.

SAAB är med stor sannolikhet förlorat – GM kommer troligen låta det gå i botten med man och allt och en viktig del av svensk industri med företaget. Regeringen Reinfeldts ansvar är tvivelsutan stort och det bör avkrävas. De som har villat se har också kunnat se att detta skulle ske eftersom regeringen och Olofsson gjort allt för att sänka SAAB och därmed skada svensk fordonsindustri.

Olofsson når därmed två av sina mål; ett kraftig åderlåtning av industrisektorn i Sverige och inte minst en kraftig försvagning av IF Metall – ett av de starkaste facken på svensk arbetsmarknad. Om jag vore en av Svenskt Näringslivs högerideologer skulle jag utbrista bra jobbat Maudan så ska dom tas!

Metallarbetare och alla andra glöm inte SAAB, Trollhättan den 24 november 2009!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Konsten att förskingra 15 miljarder

I början av 2000-talet köpte jag troligtvis den vackraste bil jag någonsin ägt. Det var en Rover 75, en brittisk dröm, en orgie i design och utsökt arbete så långt det går att komma utan att bilen är ett rent hantverk.

MG Rovers var det sista som fanns kvar av det under tidiga 1990-talet slaktade British Leyland. BL hade kommit till 1968 på initiativ av den dåvarande brittiska Labourregeringen och kom att nationaliseras 1975.

Koncernen som var en sammanslagning av alla de små bilfabrikerna i Storbritannien som inte kunde överleva på grund av litenhet, för små volymer och de enorma investeringar som behövdes för att brittisk fordonsindustri skulle kunna utvecklas och komma i takt med teknikutvecklingen.

Leyland hade kring 1980 ca 40 % av den inhemska marknaden och inte en föraktlig del av marknaden i samväldesländerna men även här hemma och på andra håll. Vi kommer väl ihåg BMC Cooper ”Hundkojan” som var en av de mest sålda bilarna kring 1970.

BL blev direkt ett mål för Thatcherregeringen som i början på 1980-talet började sälja ut delar av koncernen till både höger och vänster för att slutligen 1994 lägga ner hela koncernen.

Kvar i början på 2000-talet var MG Rover som ägdes av ett konsortium med brittiska ägare. De hade fått MG Rover efter en försäljning av BMW för £ 10 och 5 miljarder i förlustgarantier. MG Rover kom att under några år tillverka den vackra Rover 75:an och en sportigare variant i MG:n.

I Sverige såldes det ganska bra med Rover-bilar under några år men 2005 kom chocken. MG Rover hade gått i konkurs och det fattades 15 miljarder som ägarna hade plundrat företaget på. MG Rover såldes senare till kinesiska Nanjing.

I går blev den brittiska regeringens utredning till offentlig och handelsminister Peter Mandelson kunde meddela att de tidigare ägarna hade förskingrat och plundrat MG Rover på ca 15 miljarder, förstört bevis och ljugit för utredarna om det som skett. Men vem fick betala; skattebetalarna och de tusentals bilarbetare som tillverkade en av de vackraste bilar som gjorts de senaste årtiondena. Ägarna själva kommer troligtvis inte att åtalas – då de enligt brittiska jurister inte begått något brott rent juridiskt.

Kan den nyliberala rövarkapitalismen få ett tydligare ansikte än den sorglustiga historien kring British Leyland och MG Rover. Thatcher i sin iver att sälja ut statliga företag (jfr med sittande svensk regering) la grunden för Leylands kollaps men också för bedrägeriet och svindeln mot MG Rover.

Det är inte utan att det verkar som om Reinfeldts ministrar; Maud Olofsson, Göran Hägglund, Mats Odell och inte minst Åsa Torstensson har varit på kurs och lärt sig hur en slipsten skall dras.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Historien om min Rover 75 finner du här.

Regeringen vill INTE rädda SAAB

Rekonstruktionen av SAAB är klar meddelade konkursförvaltaren igår. Överföring av GM:s aktier kan genomföras och fabriken i Trollhättan kan börja tillverka bilar på nytt. Normalt sätt skulle vilken regering som helst ha jublat i det här läget. Man hade dragit en lättnadens suck för tusentals jobb är på väg att räddas samtidigt som en viktig del svensk teknologisk kunskap blir kvar.

 

Den sista pusselbiten i den mödosamma rekonstruktionen verkar dock inte komma upp på bordet. Skulderna är nedskrivna med 70 % och GM ger i stort sett bort SAAB till det nya konsortiets med Koenigsegg som kärna. Vad som fattas, den sista pusselbiten, är lånegarantier från regeringen på en miljard, dvs. de sista 30 %. Kan tyckas enorma pengar men sett till vad det innebär att svensk bilindustri kan överleva, tusentals räddade jobb och en hel landsända kan andas ut och kanske t.o.m. känna framtidstro efter år av att varit i OBS-klass.

Men, det kommer inga lånegarantier från regeringen Reinfeldt. Regeringen tar helt sin hand ifrån fordonsindustrin och därmed blir sannolikt SAAB-fabriken en tom fabrik och fordonsindustrin i Sverige kommer troligen att gå samma väg som textilen en gång eller varvsnäringen. Men den här gången får industrigrenen inte ens chansen.

Givetvis finns det risker. Det finns alltid risker i näringspolitik. Men utgången är given i det här fallet om man inte vågar ta risker. Samtidigt är riskerna ganska minimala – det värsta som kan hända är staten blir delägare eller t.o.m. majoritetsägare av SAAB. Och det här kruxet ligger; Det handlar inte om pengar vill jag påstå, det handlar om ideologi och dogmatiska principer. Regeringen Reinfeldt är så fast i sina nyliberala teser att de gärna offrar tusentals jobb och kanske en hel industrinäring. Vad regeringen håller på med är ett eko av vad Thatcher gjorde en gång när det gällde British Leyland. Hellre och t.o.m. gärna ses ett försvinnande av en viktig industrigren bara det stämmer med de ideologiska käpphästarna.

 

“det handlar om

ideologi och

dogmatiska principer”

Precis som med British Leyland som nationaliserades av Labour i mitten av 1970-talet och blev en lysande ekonomisk affär så hade det ingen betydelse för Thatcher som styckade och sålde ut hela koncernen med resultat att allt gick i konkurs vad det led. Sedan är det ju så att får regeringen precis som Thatcher en politisk bonus i form av kraftigt försvagade fack inom industrisektorn. Alltså en försvagat motstånd mot den nyliberala revolten mot välfärdsstaten. Slutsats; facken inom fordonsindustrin borde kräva förstatligande av SAAB av flera skäl; jobben, kunskapen och omsorg om välfärdsstaten och sin eget väl och ve och möjlighet att påverka framtiden.

Uppfattningen som är regeringens outtalade åskådliggörs tydligt av Expressens ledarsida som jämför SAAB:s nya ägare med kriminella grupper som Hells Angels och kallar dem utpressare. Tala om att stänga dörren med en smäll! Expressen som normalt brukar vara synnerligen servil för de flesta för att inte säga alla önskemål från industrivärlden, Svenskt Näringsliv osv. anklagar nu konsortiet bakom det nya SAAB för grov brottslighet när de föreslår vad alla andra länder i Europa gör; garanterar lån för att fordonsindustrin i respektive land skall kunna rekonstrueras.

Jag har förut menat att regeringen inte vill rädda svensk fordonsindustri av ett) ideologiska skäl och två) för det försvagar den viktigaste kraften för motståndet till högerns revolt mot välfärdsstaten – fackföreningsrörelsen. Tyvärr är det oerhört tyst från arbetarrörelsens organisationer, en tystnad som bara kan bero på att man inte uppfattar de långsiktiga konsekvenserna av högerpolitiken; det slutgiltiga nedmonterandet av välfärdsstaten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson