Läs en bok – det är sommar!

Sommartid – lästid. Så är det nog. När vi har semester så finns chansen att ge sig på de där böckerna som har blivit liggande (i vissa fall i flera år). Vi har helt plötsligt mycket mer tid att läsa mellan utflykter, bad och vad annat man får för sig att göra under de ynka semesterveckorna.

De nedan nämnda böckerna är sådana som antingen har legat där på skrivbordet och blängt eller åkt in i bokhyllan utan att bli lästa förrän sommaren kom – sommartid m.a.o. lästid.

      

Barbara W. Tuchman ”En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet (Atlantis 1978)

En absolut makalös och himlastormande beskrivning av medeltidens historia med utgångstid från 1300-talet med dess hundraårskrig mellan England och Frankrike. Historien speglas utifrån en verklig person; baron Enguerand de Coucy. Tuchmans berättelse av det stormiga, grymma och blodiga århundradet är också en berättelse om kulturell utveckling och bondeuppror och slitningar inom kyrkan.

Felipe Fernandez-Armesto ”Millennium – De senaste tusen årens historia” (Forum 1995)

En totalt annorlunda historiebok där tyngdpunkten ligger utifrån ett globalt civilisationsbegrepp. Ett kaledioskop som tar oss till Japan, Afrika och bland andra Maya-indianerna. En bok som sätter Europas egocentriska världsbild ett ett nytt perspektiv som inte alltid är smickrande för Europas självbild.

August Strindberg ”Det nya riket” (Bonniers 1974)

När Det nya riket kom ut 1882 var det en skandal som omskakade överheten. Strindbergs satir över den tidens medelklass och överhöghet skar som en kniv genom smör och gjorde Strindberg än mer till den av kyrkan, penningpåsen och kungen avskydd rabulist. En än idag högst träffsäker satir som läses med stor behållning.

Red. Harry Järv ”Strindbergsfejden” Del 1 & 2 (Cavefors 1969)

Om Det nya riket var ett mästerstycke i satir så är att läsa texterna från den berömda Strindbergsfejden en upplevelse som är förankrad i en svensk politisk verklighet där Strindberg med vad det led stöd från arbetarrörelsen och radikala krafter intellektuellt gjorde rent ut sagt skit av den tidens uppblåsta höger till synes utifrån en litterär fejd men slaget kom att stå mellan nationalism kontra internationalism; konservatism kontra demokrati; höger kontra vänster. Strinbergsfejden likt Det nya riket har speglingar i dagens Sverige vilket gör Strindbergsfejden till en läsupplevelse än idag nästan 100 år senare.

H. G. Wells ”Funderingar över skodon” (Tiden 1915; 1000 ex 1969)

En av Wells mest okända böcker. Wells som är mest känd för sina science-fictionromaner som Världarnas krig var en övertygad socialist och i den här lilla skriften (bara på 60-sidor och i fickformat) klargör varför han anser socialismen är inte bara önskvärd utan också nödvändig. Den lilla boken är inte bara otroligt kvick utan också en av de bästa agitationsskrifter jag läst. Wells drar en stenhård logik från nödvändigheten att ha bra skor till förnuftet med en socialistisk samhällsorganisation.

Willy Brandt ”Att ta parti för friheten” (Nordstedts 1983)

De legendariske tyske socialdemokratiske kanslerns berättelse om hur nazisterna kunde ta makten medan arbetarrörelsen var upptagen mest med sig själv och sin oförmåga att förstå hotet från de bruna horderna av gapiga nazister. Brandts bok är den bästa och mest öppna kritik av den egna rörelsens oförmåga som hade sin grund i att man underskattade och inte förstod vad nazismen hade för stöd inom medelklassen i Tyskland. Välskriven och fascinerande historielektion.

Josefin Brink m.fl. ”Sälj hela skiten” (Ordfront 2009)

En rasande uppgörelse med den ideologi som använder privatiseringspolitiken för att rasera välfärden. Författarna visar med all tydlighet att privatiseringarna, utförsäljningar och konkurrensutsättningar är en tydlig strategi för att omvandla Sverige till en borgerlig marknadsplats där allt är till salu och allt går att köpa. Ett samhälle där pengar inte behov avgör allas framtid. Vad jag förstår kommer ABF på sina ställen organisera studiecirklar kring boken. Egentligen borde varenda facklig och politiskt aktiv inom arbetarrörelsen läsa denna bok. Ta fasen om de inte borde avkrävas att de gör det. Boken är ett bra exempel på det jag kallar svensk thatcherism och vad den leder till.

Se även mina föreläsning om Thatcherismen och Reinfeldt.

Som sagt några böcker värda att stifta bekantskap med. Och varför inte nu under sommaren 2009.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ännu en framgång för regeringens kulturpolitik

Även i dagens upplaga av DN rapporteras om stora framgångar för regeringen Reinfeldts kulturpolitik. Ytterligare en privilegierad grupp latoxar förlorar sin gratisbiljett till kulturen.

Det är de s.k. vägbiblioteken som nu inte längre kommer att få behålla sina ohemula subventioner för att illitterata kockar, hamburgervändare och lastbilschaufförer ska på oss skattebetalares bekostnad kunna lyssna på ljudböcker eller gratisläsa diverse böcker.

Självklart skall inte dessa obildade grupper och individer snylta på oss hederliga hårt arbetande människor. På jobbet ska de jobba och inte roa sig för hur skall de se ut om vi högt utbildade akademiker eller tjänstemän i staten satt och läste Homeros när vi ska sköta vårt arbete. Det vore något det.

Nu har de kroniskt gnällande fackföreningarna beklagat sig att staten, dvs skattebetalarna, inte längre kommer att försörja deras intresse för lättviktig kiosklitteratur. Något annat är det givetvis inte frågan om.

Nu har de startat facebookgrupp för att protestera mot statsministern Reinfeldts och kulturministerns tydliga politik. Det må de göra men det har de inget för. Vänstersocialistiska Arvid Falk ondgör sig också över regeringens kloka och framgångsrika politik för den som vill ta del av hans tarvliga argument som inte står August Strindberg efter i låg kulturell nivå.

Vi inom de bildade klasserna kommer att se till att den socialistiska kulturpolitiken inte får någon möjlighet att återvända i ny skepnad 2010. Kort sagt, ytterligare en framgång för en borgerlig kulturpolitik – det är så att man nästan når nirvana när man får uppleva hur packet sätts på plats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Reinfeldts politik är konsekvent men ingen väg för arbetarrörelsen att närma sig

Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill fortsätta den politik som innebär att statlig verksamhet skall bolagiseras, konkurrensutsättas och, slutligen, privatiseras. Hon möts av en stark kritik från olika håll när det gäller Banverket men även när det gäller sina avsikter med Svensk Bilprovning. En kritik som man kan uppfatta som om Torstenssons politik gör debut i svensk politisk mylla. En villfarelse i så fall vill jag påstå, utan det är snarare att Torstenssons politik är en konsekvens av den politik som har varit comme-il-faut under snart 20 år i svensk politisk praktik.

När det svenska bankväsendet blev avreglerat eller när friskolorna, sjukvården eller Posten, energin Televerket och andra verksamheter som var statliga eller på annat sätt politiskt styrda blev bolagiserade, avknoppade eller privatiserade så var det i grunden samma politiska tankevärld som när Banverket skall bolagiseras, Apoteken privatiseras eller Bilbesiktningen konkurrensutsättas.

Den politiska ideologin bakom är i grunden inspirerad och påverkad av Chicagoskolans Milton Friedman, filosofiska tankar från Robert Nozick eller Ayn Rand. Det finns en politisk gemensamhet med så olika politiker som Augusto Pinochet, Ronald Reagan och Margaret Thatcher och vår egen Fredrik Reinfeldt. Men inte heller socialdemokrater som 1990-talets ledarskap går helt opåverkade av marknadsövertro och misstro på politikens möjligheter.

När Margaret Thatcher för 30 år sedan blev premiärminister i Storbritannien var det med ett uttalat mål att ersätta välfärdsstaten med en starkt begränsad stat där marknaden skulle styra - inte politiken. För att lyckas var det nödvändigt med stora förändringar inte bara i politiken utan också i britternas syn på sig själva och sitt samhälle. Thatcher lyckades med sin strategi och resultatet ser vi idag i ett samhälle med stora klyftor mellan de som har jobb och de som inte har det; mellan invandrare, kortutbildade och den självgoda medelklassen. Man skulle t.o.m. kunna säga att Thatchers politik var medelklassens revansch på arbetarrörelsen. Medelklassens politiska och ekonomiska kontrarevolution.

Thatcher hade några grundbultar i sin politik; avregleringar, privatiseringar, försvagning av fackföreningarna, mindre politiska och mer marknadslösningar på olika samhällsproblem, ökad lönespridning och inte minst som konsekvens; en svagare demokrati med väsentligt kortare räckvidd.

Thatcherismen är ett åskådligt exempel på hur den nyliberala politiska revolten i lyckats att föreverkliga nattväktarstaten på ett sätt som dess ideologiska fader Edmund Burke bara kunde drömma om på 1700-talet. Samma politiska strömning har fått olika skepnader i olika länder beroende på omständigheterna. I Chile innebar det diktatur, tortyr och slakt. I Reagans USA fick de starka ekonomiska krafterna styra fritt och i USA under Bush innebar det att krig blev marknadslösningen. I Sverige sker omdaningen på ett mycket mer civiliserat sätt men resultatet blir likvärdigt; välfärdsstaten förändras till ett välståndssamhälle för de privilegierade där medelklassen ger sig själv sin enligt eget tycke rätta plats i samhällets mitt.

En adekvat beskrivning av Thatcherism ger den brittiske politiske journalisten Martin Jacques i ”The Politics Of Thatcherism” (London 1983):

”Thatcherismens karaktär är komplex. Två tydliga element kan dock pekas ut. För det första en stark betoning på utan tvekan traditionell småborgerlig ideologi – marknadens fördelar, konkurrens, elitism, individuella initiativ, det skadliga med statligt engagemang och byråkrati (statsförvaltning). På ett sätt representerar den en återgång till pre-1950-talets Tory-politik: den är också ett uttalat försök att rulla tillbaka kollektivismen som är förbunden med arbetarrörelsens framgångar. I en period av recession (kanske framför allt i dess tidigare skede), slår dessa traditionella dygders värde an – och har sannerligen slaget – en ton hos de traditionella väljargrupperna som har Torys stöd. För det andra, Thatcherismen har framgångsrikt försökt att organisera olika krafter som ingår i motståndet - motstånd mot fackföreningsaktivism, nationella ambitioner, tolerans, feminism - till fördel för en i allt väsentligt regressiv och konservativ lösning i frågor som auktoritet, lag och ordning, patriotism, nationell enighet, familjen och individuell frihet.

Thatcherismen söker omstöpa industrin genom att släppa marknadskrafterna fria och dramatiskt dra ner statens ekonomiska aktiviteter. (….) Den söker att rulla tillbaka de strukturella framgångarna arbetar – och demokratiska rörelserna och, samtidigt, kopplat med sammanhållen populistisk-baserad ideologisk och ideologisk offensiv för att underminera arbetarklassens motstånd. Thatcherismen kombinerar en nyliberal ekonomisk strategi med reaktionär och auktoritär populism. (……) Den söker att lösa krisen och dödläget genom att mobilisera en re-organiserad, utvidgad och lättrörlig social bas av medelklassen, egenanställda och arbetarklassen tillsammans med nyckelgrupper inom storkapitalet.” (sid 53 – 54; min översättning)

Läsaren får ursäkta det något omfångsrika citatet, inte bara beskriver Martin Jacques thatcherismen på ett glasklart sätt utan också Reinfeldts politiska strategi. Inte för att han är synsk utan för att det är i grunden samma politiska ideologi och samma politiska strategi. När infrastrukturminister Åsa Torstensson släpper in privata aktörer på de lönsamma bandelarna av SJ, bolagiserar Banverket och säljer ut Svensk Bilprovningen är det inget uppseendeväckande utan snarare en beundransvärd konsekvent politik där marknadsdogmatism och övertro på marknadslösningar är ryggraden.

Torstensson och den övriga s.k. alliansen är Thatcher på svensk mark och i svensk politisk mylla. När Apoteket och Vin & Sprit säljs så är det enbart ett resultat av samma konsekventa politik som har dominerat världspolitiken sedan 1970-talets slut men i inhemsk tappning.

Vad som är uppseendeväckande är att arbetarrörelsen inte fullt ut ser att det är kejsarens nya kläder och att arbetarrörelsen ser varje politisk förslag från högerregeringen som en isolerad politisk företeelse utan att observera linjen och konsekvensen. Därmed lyckas man inte heller genomskåda den thatcherinspirerade strategin som regeringen Reinfeldt följer med benhård konsekvens trots retoriken man presterar från Rosenbad.

Sedan 1990-talets politik som var en icke-politik av marknadsliberalismens påverkade ekonomiska åtgärder som skulle rädda välfärden. Allt gick väl så länge marknaden fungerade vilken den har tendens att göra i högkonjunktur. När lågkonjunkturen och krisen slår till ser vi resultatet. Fyrdubblad arbetslöshet, 100-tusentals utanför de sociala skyddsnäten; dramatiskt ökad ungdomsarbetslöshet och en allt aggressivare arbetsgivarfront som söker att slutgiltigt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden.

Arbetarrörelsen måste för att vända utvecklingen åter ge politiken dess roll som samhällsförändrande verktyg. Det innebär att man måste alltid ställa sig frågan vad som är önskvärt inte vad som för ögonblicket är möjligt.

Arbetarrörelsen måste återvinna sitt självförtroende och övertygelsen om politiken som samhällsförändrande verktyg. Man måste göra upp med sina misstag och återvinna sin grundläggande ideologi; drömmen om ett rättvist samhälle för alla och inte bara för en elit vilket är medelklassens och högerns grundläggande värdering. Vi behöver välfärdsstaten för att ge ge alla människor en trygg framtid och den finns ingen annan övertygande kraft än arbetarrörelsen som kan skapa. Vad arbetarrörelsen är minst av allt behov av är en rättning mitten för varje medelklassväljare man till äventyrs vinner innebär två naturliga s-väljare som stannar på soffan med en känsla av ingen naturlig politisk hemortsadress.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Framgång för regeringens kulturpolitik

I DN idag meddelas att besökssiffrorna på de statliga museerna har minskat rejält sedan regeringen i sin vishet beslutade att ta bort den fria entrén till sagda museer. En framgång med andra ord som visar att en framsynt politik håller den okunniga populasen från kulturinstutionerna.

Visst är det en befrielse för medelklassens intellektuella att slippa trängas med arbetarfamiljer från förorterna på konstmuseer och andra institutioner satta att vårda kulturarvet. Särskilt glädjande är att ungdomarna nu håller sig borta från samma kunskapsvårdande hus. Eftersom de obildade klasserna i alla fall inte förstår eller kan ta åt sig kunskapen och den kulturella fernissan så framstår det som en framgång att de har på detta enkla sätt hålls borta från kulturens högborgar.

Än en gång har alltså regeringen Reinfeldt visat att dess politik att begränsa de lägre klasserna från samhällsinflytande når framgångar. Det finns all anledning för medelklassen och bildade människor att sända en tacksamhetens tanke till Reinfeldt för hans framsynthet.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

En hög med CD

När jag i veckan var i Tallinn så slog det mig att det fanns inga skivaffärer i halvmiljonstaden Tallinn. Det enda ställe jag kunde hitta plattor var på båten som hade den goda smaken att sälja till verkligt låga priser utgångna Cd från Atlantic och andra souletiketter.

Hur som helst det är en stor skillnad mot hur det det såg ut bara för några år sedan skivaffärer är ett snart försvunnet fenomen ersatt av internet och nedladdning.

Det viktigaste är ju faktiskt inte distributionsformen utan musiken i sig. Dagens samling recensioner består av främst svart soul och blues med tillägg av en självdestruktiv romantiker vars liv tog slut på tok för snabbt.

Atlantic Unearthed: Soul Brothers (Atlantic CD 2006)

En platta jag hade totalt missat med 16 små “gems” från Atlantic mellan 1967 – 1973. alla tidigare outgivna och i något fall förpassade till någon 45:a-baksida. Här excellerar Wilson Pickett i “Can´t Stop A Man In Love”; Darrell Banks, James Carr och Otis Clay samt R.B. Greaves visar var skåpet skall stå i Stax-studion.

Ray Charles “What´d I Say” (Atlantic LP 1959 – CD 1999)

Ray Charles är ett av musikhistoriens stora genier. han lyckades stå med en fot i jazzens värld, en fot i R&B och gospel och en fot även i middle-of-the-road samtidigt som han gjorde med stor ackuratess country-musik med stor äkthet. Charles var en enormt talangfull musiker med lika stora personliga problem (se den fantastiska filmen “Ray”). “What´d I Say”-LP:n blev en enorm succé och öppnade för 1960-talets svarta musikexplosion. utan den skulle Tamla-Motown aldrig ha lyckats bryta ner den vita rasmuren. Inte heller skulle Atlantic med sina Stax och Volt-etiketter lyckats med samma crossover. “What´d I Say” som murbräcka kan aldrig underskattas.

Muddy Waters Live/Fillmore Auditorium, San Fransisco, CA 1966 (Geffen CD 2009)

Wolfang´s Vault är ett jättearkiv med live-musik som streamas på internet. Nu börjar en del av dessa konserter, många från Fillmore East och West komma ut på CD genom att Geffen har lyckats få rättigheterna. Muddy Waters gjorde flera konserter på Fillmore under 3 dagar i november 1966. De här inspelningarna hör utan tvivel till de bästa som Waters gjorde vad det gäller live. De är lika autentiska som “Live At Newport” 1960 och nästan lika svettiga´som “Muddy “Mississippi” Waters Live” från 1979.

Otis Redding The Great Otis Redding Sings Soul Ballads (Volt LP 1965/CD 1999)

Otis Reddings andra LP som helt består av det som Redding var bäst på – soul ballader. Den börjar starkt med “That´s How Strong My Love Is” och slutar lika övertygande med “Mr. Pitiful” och däremellan radas den ena efter den andra underbara balladen av soul-musikens främste balladtolkare. För Redding var bäst på dessa tårdrypande själfulla och deprimerande sånger om misslyckad och obesvarad kärlek. När han gav sig på låtar som “Satisfaction” blev det inte lika bra det passade inte hans röst eller kynne lika väl som exempelvisThe Impressions klassiska “For Your Precious Love” som även den finns på plattan.

Michael Bloomfield with Nick Gravenites and friends “Live At Bill Graham´s Fillmore West 1969”(Columbia LP 1969/CD Raven 2009)

Jag höll på att säga äntligen! Jag har väntat i åratal på att denna pärla skulle få CD-form. LP:n kom och blev obemärkt 1969 då den kom under namnet “Live at the Bill Graham´s Fillmore West”. Man fick läsa det finstilta för att förstå att det var Bloomfield och Gravenites och deras kompisar som var bandet och Taj Mahal och andra var gäster. Jag skrev om Bloomfield tidigare och konstaterade då att alla världens Clapton, Page och andra s.k. gitarrhjältar kan slänga sig i väggen för mästaren var denna plågade gitarrist som hanterade elgitarren på ett sätt som de bara kunde drömma om. Med på CD:n finns den mästerliga “Blues On Westside” där Mike Bloomfield visar upp varför han var den störste av dem alla.

Tim Buckley Tim Buckley/Goodbye and Hello (Elektra LP 1966-67/CD 2001)

1960-talet hade ett antal poeter som satte sina texter till musik och gav ut ett antal många gånger ouppmärksammade LP. Det var Tim Hardin, det var Phil Ochs och det var inte minst den självdestruktive Tim Buckley. Hans första Lp kom ut dagen efter hans mer kände son föddes; Jeff Buckley. Tim Buckley var en imponerande men deprimerande poet. Tyvärr slutade hans liv på tok för tidigt; redan 1975. Omslagets leende unge man var bara en fasad för bakom fanns mörka moln och spöken som präglade Buckleys korta liv. Med på den första plattan finns kanske den vackraste kärlekssången från det sena 60-talet; “Song Slowly Song”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto: vecka 29

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Tallinn-Stockholm, juli 2009

Största möjliga tystnad…

Måndag morgon, inte ett dugg av intresse i lokaltidningen. Expressens största nyhet verkar vara att en mellanstadielärare har råkat skicka ut en privat sexvideo av misstag och i övrigt är det mest ointressant det som har skett, i vart fall om man ska se efter dagstidningarnas pappersupplagor.

Nätupplagorna däremot rapporterar om att i västra Kina pågår svåra upplopp och kravaller med över 140 döda. Omvärldens kryperi för diktaturen i Kina ställs än en gång på prov. Ska omvärlden våga protestera mot de kinesiska ledarnas styre eller ska även den här gången penningintresset och affärerna få avgöra den demokratiska världens agerande mot diktaturen?

I USA fortsätter rekonstruktionen av GM med att staten behåller 61 % av biljätten i statlig ägo medan här hemma bäverkvinnan Olofsson inte ens vill stödja bilindustrin med garantier för lån från EU. Vem är det som låter ideologisk renlärighet (dvs. dogmatism eller fundamentalistisk nyliberal iver) råda. Inte bra för svensk bilindustri och inte bra för bilarbetarna här hemma.

Lasse Strömstedt, författare, skådespelare och debattör har avlidet efter en tids sjukdom som det heter. Lasse gav mig ett av mina största skratt med sin bok “Grundbulten”. En hejdlöst rolig historia om busar och kriminella på botten. En skrattspegel om det svenska buset både i slott och koja. Filmatiseringen hade en god vän till mig från min tid i Göteborg i huvudrollen; Anders Lönnbro. Lasse Strömstedt var en av de stora författarna under det sena 1900-talet. det blir mycket tystare nu när han är borta.

Det är märkligt, förra veckan och ända sedan midsommar har solen lyst med oförtrytlig energi men, när det blir semester så kommer regnet. Men vad att göra, på med regnkläderna och finna sig i sakernas tillstånd.

Nu kommer det är bli lite tyst i den här spalten några dagar men på fredag är jag åter – ha en bra vecka!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson