Filosofisk fundering från min altan

Egentligen finns det mycket att glädja sig åt. Ibland kan man inte tro det om man läser tidningar, ser på tv eller för den delen läser olika bloggar. Vi som ägnar åt sådant skrivande på bloggar eller som frilansare har en tendens att beskriva världen i svart eller vitt. Vi rör upp och förblindas när dammet blir ganska kompakt i vår önskan att visa på det som vi tycker är fel och behöver förändras.

När jag sitter på min altan och jobbar så är det en privilegierad situation. Jag får göra det jag vill och det jag är bra på. Samtidigt få ihop till brödfödan. Jag får åka runt detta land och möta människor som lyssnar på mina föreläsningar eller deltar i utbildningar jag håller.

Att sitta på sin altan, kunna sträcka ut handen och ta ett par körsbär är inte heller det något annat än ett privilegium att leva så.

Ibland undrar jag om det inte vore nyttigt för oss alla att stanna upp i ”rat racet” och fundera på vad tillvaron är till för. Det finns en tendens att göra den till en fråga om pengar och framgång och då får mycket annat stå tillbaka.

Livet har en förmåga att gå fort och fortare ju äldre man blir. När jag sa till en god vän att jag skulle ta börja ta ut pension när jag är 62 svarade han:

- Har du tänkt på vad pengar du förlorar? Men mitt svar är å andra sidan om jag väntar till 65 blir visst min pension högre men vad missar jag under de sista åren av min stund på jorden. Det kanske ur mitt perspektiv har ett högre värde.

Jag har tidigare varit kritisk till Miljöpartiets friår som en ganska tokig idé ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men ur ett filosofiskt och existentiellt perspektiv finns något tilltalande i att ta en paus från karriärjakt, heltidarbetande tillvaro och bara kontemplera över tillvaron och dess syfte.

När man befinner sig mitt i arbete och produktivitet så ser man inte alltid andra värden i tillvaron. Vem vet, vi alla kanske skulle må bra av en paus; en tid av t.o.m. lathet (Luther må ursäkta) och reflektion över livet. Vem vet, vi alla kanske t.o.m. skulle bli en bättre människa av slikt tilltag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånadsskugga

Egentligen börjar det få närmast löjliga proportioner. Stämningarna börjar hagla likt regnskurarna sommaren anno 2009. The Pirate Bay har stämts på nytt och denna gång för att förbjudas att verka (oavsett om man blir en betalvariant??).

Samtidigt KO-anmäls nu Egmont för serien där Kalle Anka piratkopierar CD men denna gång kommer tydligen stämningen från en nedladdningsanhängare. Den som vill läsa den KO-anmälda seriestrippen så finns den på DN, jag vågar inte lägga ut den själv för då blir även jag stämd av antingen av någon nedladdningssupporter eller av Egmont.

Så nu börjar båda sidor i skyttegravskriget kring nedladdningen att bombardera varandra i domstolarna. Säkerligen lika konstruktivt som 1:a världskrigets skyttegravskrig.

Om detta nu är så förbaskat produktivt vete fan, ursäkta min franska, snarare är det väl så att tiden springer ifrån nöjesindustrin och därav exempelvis den ganska meningslösa stämningen mot clownerna i The Pirate Bay. Det känns som filmbolagen inte bara sparkar in öppna dörrar utan river redan försvunna hus.

Kanske ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Jag hade missat det erkänner jag även om jag visste att det fanns opposition inom Centern mot bäverkvinnan Olofssons diktatoriska sinnelag och styre.

Den 30 juni publicerade Expressen en synnerligen kritisk artikel mot både Olofssons fögderi men framförallt att Olofsson högaktningsfullt skiter i både partiprogram och medlemsopinionen i sin jakt på makt. Beskyllningarna i sagda artikel borde vara besvärande för Olofsson men uppenbarligen har det runnit av men vad kan annat förväntas av någon som är iklädd en politisk bäverpäls.

Det finns dock t.o.m. en hemsida där kritikerna mot Olofsson ytterligare späder på sin kritik av toppstyrning och avsteg från partiprogram. Men att Olofsson skulle besvara sina kritiker – inte. Hur som helst, Centerpartiet är inget folkrörelseparti utan en lekstuga för Stureplans(ny)liberaler idag. Därför blir oppositionen inom Centern snarast en parallell till Don Quixote, riddare av den sorgliga skepnaden.

Centerns dilemma är att bonderörelsen, dvs. den gamla folkrörelsen, räcker inte för att hålla partiet kvar i riksdagen, men för att skapa då utrymme så måste partiet gå åt höger som det gjort under Olofsson. Resultat, ett parti som förlorar sin själ och blir ett meningslöst eko eller i ”bästa” fall torped åt den nyliberala högern.

Ytterligare ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Ser även att bonusprogrammen fortsätter att leva i våra banker. Eller, girighetsprogrammen, för enligt dagens uppgifter så delar SEB ut 1,2 miljarder i bonus till sina chefer. Även Swedbank håller fast vid sina bonusprogram.

Sug på den, 1,2 miljarder. Det är väl vad ungefär 3000 bilarbetare tjänar under ett år. Sjukt, ja. Girigt, ja. Oskäligt, ett rungande ja. Men har någon hört den annars så talföre Anders Borg säga något för att inte tala om utförsäljningsminister Odell. Sommartystnad? Eller ännu ett tecken på att vi befinner oss i rötmånaden 2009.

Det är en skugga av rötmånad som faller över oss. Man ska ju akta sig för gammal mat under rötmånaden sägs ju, men samma varning borde gälla annat också som politik, juridiskt finlir och bonusprogram. Brukaren riskerar kanske ett rejält magknip och magsjuka.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

När det är som bäst

kan inte låta bli men jag måste lägga den här länken. Videon är usel men det är 2,37 minuters rock & roll magi:

Jerry Lee Lewis I´m Feeling Sorry, inspelad i Sun-studion i Memphis 1957.

 

Så här ser det ut på Sun-studion idag

och varför inte A-sidan på samma obskyra Uk-single “You Win Again”

Till sist kan inte låta bli att ta med omslaget på den svenska London EP som innehåll de båda spåren plus “Breathless” och “Down The Line”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Pridefestivalen – kommersiellt medelklassjippo?

I dag börjar Pride-festivalen. Det som började som en aktivitet för homosexuellas rättigheter har utvecklats till ett mediajippo utan egentligt politiskt eller medmänskligt innehåll. Det självklara att ingen skall straffas eller diskrimineras för vad de gör hemma i sängkammaren har istället blivit ett normativt jippo där ingen varken politiker, samhällsdebattörer eller människor vågar eller törs ha en avvikande eller kritisk uppfattning.

I en artikel på Aftonbladets kultursida refererar Tiina Rosenberg till en amerikansk vän som ifrågasätter Pridefestivalen som den ser ut:

”Den amerikanske vännen släpper inte greppet utan drar på allt hon orkar om kommersialism, rosa pengar, liberalism och homomedelklassens sätt att konsumera till sig medborgarskap.”

Det är inte utan man börjar fundera när man läser Tiina Rosenbergs artikel. Här flockas de alla; politiska ledare förutom de mest reaktionära som fascister och kds Göran Hägglund. Stålar finns de verkar regna eftersom ingen inte vågar säga nej numera oavsett om det är kommersiellt försvarbart; Volvo, Swedbank, Statoil och SL och många andra. Huvudsponsor är Casino Cosmopol så spelpengarna kommer till användning.

När jag satte på TV i morse satt en representant för festivalen och påstod att heterosexuella och heterosexuella normer i sig är förtryckande, underförstått att heterosexuella är samhällets fiende nummer 1. Temat för årets Pride-festival är hetero och har budskapet att hetero-normen stinker. Utan att riktigt förklara vad man menar så är budskapet heterosexuella är samhällets problem.

Ofta pekar man på det våld och det avskyvärda förtryck som sker exempelvis i Östeuropa mot homosexuella. Men är det i första hand som homosexuella eller transor de förtrycks eller är det inte snarast ett uttryck för den repressiva karaktär dessa länder fortfarande har med sin numera rövarkapitalism. Det är ju inte på grund av sexuell läggning kritiska journalister mördas i Ryssland exempelvis eller när kinesiska arbetare beskjuts i samband med strejker . Den s.k. hetero-normen – mamma/pappa /barn – är inte det egentliga problemet utan att förtryckande krafter som alltid utnyttjar minoriteter som splittra och behålla makten. Att sedan hetero symboliseras av en hög med skit, kan vi lämna därhän.

Vad man kan undra är varför HBT-samfundet vill så gärna framställa sig som offer, saknar man självförtroende totalt. Mitt intryck av homosexuella som jag jobbat ihop med är inte att de har varit ”svaga” personer utan starka., kreativa och socialt begåvade individer. För min del har jag sällan upplevt eller sett att homosexuella har diskrimineras på det sätt som beskrivs ibland och jag har varit ute i arbetslivet i 40 år. Visst förekommer dumheter, kommentarer men de drabbar även socialister, kommunister, raggare eller mods på sin tid för att inte tala om punkare och religiösa. Oacceptabelt, men än mer har invandrare och människor med en annan etnisk bakgrund drabbats av bigotteri.

"medelklassens politiska

korrekthets räddhågade

mediajippo"

Det självklara att ingen skall diskrimineras varken för religiös, politisk eller annan uppfattning och det innefattar även att ingen skall diskrimineras för vem man älskar och vill leva tillsammans med. Men precis som politisk eller religiös uppfattning är det en privatsak som ingen har med att göra.

Man kan också ställa sig varför denna tyngdpunkt på vem som gör vad med vem. En egentligt totalt ointressant fråga men som fått närmast en osannolik förstoring som när Pridefestivalen ibland närmast visuellt liknar det som skedde i Kiviks marknadstält på 1970-talet.

Pridefestivalen var från början en nödvändig händelse som innebar att HBT-personers problem och diskriminering lyftes upp i offentlighet. Tyvärr numera är Pride mest en medelklassens politiska korrekthets räddhågade mediajippo där ingen ifrågasätta delar av dess yttringar och om den verkligen tjänar sitt syfte; att stärka alla människors lika rättigheter. Pridefestivalen är numera inget annat än ett kommersiellt jippo där sponsorerna slåss om att få synas för att det är ”så korrekt, så”. Vad det mening?

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Den som skriver detta uppfyller alla heteronormens tecken; äldre, om några veckor 59 år, vit man som aldrig haft tanken på att utöva praktisk kärlek med andra än kvinnor. Gift sedan 25 år och flerbarnsfar. Har aldrig jävlas med någon för att de varit religiösa, av annan politisk åsikt eller annan sexuell läggning. Som facklig förtroendevald försvarade drabbade jag de få tillfällen trakasserier förekom mot någon av någon anledning. Jag har alltid utgått ifrån en människas egenskaper, kvaliteter och gärningar. Så troligen uppfyller jag alla kraven på skithögen.)

Veckans foto; vecka 31

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Robban Zetterberg och Joel Almroth från Norsholms Komediteaters uppsättning av “Fransosen Hans Frandsen”

Fredagen börjar här:

Behövs inga kommentarer, egentligen!

Trevlig helg!

Text Ingemar E.L. Göransson

Massarbetslöshet med största möjliga tystnad….

När jag gick igenom en massa papper, pärmar och annat hittade jag ett pressmeddelande från något som kallades sin “Linköpings tvärfackliga grupp för rättvisa”. Gruppen hade bildats den 15 mars för 15 år sedan och hade som målsättning att som den själv skrev i ett pressmeddelande samma dag:

”Gruppen kommer att arbeta för att väcka opinion mot regeringens politik mot regeringens politik och kommer som ett led i det kommer vi att ordna en demonstration i Stockholm den 30 mars.”

Orsaken att de olika facken, först en handfull olika förbund sedan blev det ett nästan 100 % uppställ, var förslag från Bildts regering att förstatliga a-kassan och missnöjet med den höga arbetslösheten. Först var LO-sektionen vid sidan om men mycket snart insåg den att det var att kavla upp ärmarna, lämna expeditionen och börja jobba.

 

“behöva ett LO som

organiserade motståndet

och de arbetslösa”

Gruppen hyrde bussar och förbunden värva och organiserade sina medlemmar till att delta. Det var också början till ett starkt uppsving för den tvärfackliga verksamheten i Linköping.

Det var inte bara i Linköping sådant här hände utan det var över hela landet missnöjet med högerpolitiken tog sig konkreta uttryck i form av demonstrationer och organisationsarbete.

Arbetslösheten tangerar nu den som var under 1990-talskrisens värsta år, men skillnaden är att arbetarrörelsen är märkbart tyst. Inget händer utan tystnaden är bedövande och det verkar snarast som om både LO och parti har tagit inte bara en sommarsemester utan en mental politisk semester.

Med 10 procent arbetslöshet och 30 procent ungdomsarbetslöshet är inte bara kris utan det är depression. Än mer det är allvarligt genom att inget motstånd varken görs från politiskt håll eller från fackligt håll.

När vi skulle behöva ett LO som organiserade motståndet och de arbetslösa sker inget av detta. När socialdemokraterna skulle behöva formulera knivskarpa politiska krav och organisera oppositionen mot högerpolitiken är det lika tyst både på Sveavägen 68 som på Norra Bantorget.

Inget är omöjligt brukar man säga men med ett år kvar till valet så ser vägen till förändring som väldigt lång just nu. Både mentalt och organisatoriskt. Det sorgliga är att det finns både pengar och organisation men finns viljan eller har det gått så långt att Stockholmsperspektivet numera gör att den centrala kärnan av arbetarrörelsen inte upptäckt att i verkligheten och resten av landet är det kris och depression?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson