Facken förlorar medlemmar och fortsätter att så göra. Man kan ta det på allvar och inse att det kommer långsiktigt få stora konsekvenser för den svenska modellen som den hittills fungerat med en lugn arbetsmarknad och få störningar vilket har varit till fördel för både löntagare och tillväxt. Den svenska modellen har helt enkelt tjänat samhället och samhällsutvecklingen väl.
Detta inser de flesta utan de få och mest gapiga nyliberala gaphalsarna. Erfarenheterna från andra länder där den fackliga organiseringen är väsentligt lägre kan knappast glädja någon utom de som vill se ett samhälle med kraftigt ökade klyftor och inte minst ökad politisk polarisering.
På frågan varför facken har tappat är det egentligen ingen som har ett enkelt svar. De tvärsäkra ledarskribenterna på högerdrakar som DN, SvD och inte minst basuneras ut sitt budskap – facket tillhör forntiden; ensam är stark och som inte är stark ska gå under i den heliga darwinstiska konkurrensens namn.
Från LO:s håll har man ett annat men tyvärr lika förenklat svar; det är regeringens försämringar av a-kassan, slopad avdragsrätt för avgiften som är svarte va5rför man tappar medlemmar. Tyvärr är även det lika endimensionellt som högers självklara och trovissa svar.
Att facken tappar har säkerligen många förklaringar. Man måste nog likt TCO-ordförande Sture Nordh en del av problematiken när han säger i LO-tidningen säger:
- ”Facket har misskött sig. Det finns all anledning till omfattande självkritik”. Nordhs insikt parat med det faktum att arbetsmarknaden har förändrats där osäkrare anställningsformer har dramatiskt ökat, fackens passivitet; oviljan att kanske ta de strider som är nödvändiga även om det inte alltid stämmer med vad som förväntas; brister i den fackliga aktiviteten; facket har kommit att uppfattas som en myndighet och många andra orsaker.
“..all anledning till
självkritik…”
Det finns en stämning av uppgivenhet hos en del fackligt aktiva. Som om lägre organisationsgrad inte går att ändra på. Vi ser hur exempelvis SACO-förbunden ökar och likaså att vissa TCO-förbund har lyckats om inte vända så bromsa upp den negativa trenden. LO-förbanden har ett problem och det är att inom servicebranscherna har aldrig organisationsgraden varit lika hög som inom industrin. Men nu sjunker den också inom industrin och inte minst inom offentlig sektor eller det som var offentlig sektor.
I Storbritannien finns ett förbund som har lyckats vända trenden rejält och det är sjöfolkets och spårvägsanställdas fack, RMT. Jag intervjuade deras generalsekretare för nästan ett år sedan. Bob Crow heter han och är en synnerligen karismatisk person. Crow svarade på min direkta fråga hur det gått till med att förbunden kartlade alla arbetsplatser där det fanns möjliga medlemmar, man sökte upp dessa på jobben, i hemmet eller på de pubar de gick eller varför inte på bussar och tunnelbanan.
RMT tar också fighten när det behövs. Förbundet är jämfört med svenska mått militant och kompromissar aldrig om sina medlemmars rättigheter. Förbundets funktionärer är alla valda och därmed också avsättningsbara om de missköter sig. Allt detta har inneburit att förbundet numera är brittisk fackföreningsrörelses ”golden boy” och det snabbast växande förbundet med numera gott och väl 50 % fler medlemmar än för fem år sedan. (Läs hela intervjun med Bob Crow här.)
Svensk fackföreningsrörelse må ha varit och kanske är fortfarande världens starkaste fackföreningsrörelse trots en negativ trend där man har tappat på två år 7 % vilket är en historisk negativ siffra som bara kan jämföras med tappet efter storstrejken 1909.
Även om högerpolitiken har bidragit till nedgången så har facken själva en inte oväsentlig del i utvecklingen. Bara att många uppfattar att facken är en slags myndighet är en varning om någon. Det behövs mer av den insikt som Sture Nordh uttrycker.
Det vore önskvärt om denna kom att omfattas även av LO:s ledning istället för att gömma sig bakom Borg och Littorin. Förnekelse är ingen bra väg att komma till insikt om problemet. Detta eftersom den sjunkande organisationsgraden är ett problem med långt mer komplicerade orsaker än vad ens Reinfeldts högerregering kan skyllas för.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
