När Moderaterna hade sin partistämma för några dagar sedan var arbetsrätten en het fråga. Det var inte en utan många moderater, både gamla högerstofiler som det nästan dammade om och nya ungmoderater, som spydde sin galla över arbetsrätten.
Den fick i deras ögon skulden för både finanskris, arbetslöshet och inte minst ungdomsarbetslösheten. Vad som var slående var inte den vanliga moderatlitanian mot löntagarnas rättigheter utan vekheten i Reinfeldts och Littorins försvar för den arbetsrätt som de med läpparnas bekännelse säger inte är något problem.
Faktum var att det enda argument som blev kvar för var att det var politiskt oklokt för att inte säga politiskt självmord att ge sig på LAS och MBL nu. Deras argument när man fick koka ner vad dessa potentater sa var att inte att arbetsrätten var en tillgång och bidrog till ordning och reda plus självklara rättigheter för löntagarna.
När Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien 1979 så följde hon en vad brittiska facken kallar korvskivestrategi. Thatcher skar bort bit för bit av löntagarnas rättigheter som var och en för sig inte var kanske så dramatiskt men sammantaget bröt ner fackets inflytande och därmed också löntagarnas rättigheter.
Det första som utsattes för denna strategi var förbud mot sympatiåtgärder. Nästa steg var att lagstifta om att för facket skulle kunna kräva kollektivavtal så krävdes minst 20 % av arbetsstyrkan var medlemmar. Steg tre var att kräva medlemsomröstningar inför strejker och blockader samt till sist lagstiftning om slutna omröstningar vid val av fackliga funktionärer. Och slutligen omfattande privatiseringar av offentlig verksamhet.
“….bara ett spel
för att behålla makten…”
Strategin finns även i svensk tappning; a-kassan fick ta första smällen, omfattande privatiseringar och utförsäljningar har förverkligats och inte minst en välregisserad kampanj mot LAS och nu även mot MBL. Det moderaterna inte själva kan säga uttrycker Svenskt Näringsliv och Maud Olofsson.
Arbetsrätten och löntagarnas rättigheter är ute på svag is vill jag påstå. Moderaterna letar efter en utgång där man kan angripa arbetsrätten utan att förlora ansiktet inför opinionen. Arbetslösheten kommer att bli den utgången är min uppfattning. Man kommer att efter en eventuell valseger 2010 kunna skylla på arbetslösheten och skrota LAS med förklaringen att allt måste göras för att skapa nya jobb.
Det finns all anledning att vara på det klara med att Reinfeldts och Littorins fackföreningskramande bara är ett spel för att behålla makten. Men verkligheten är en annan. Det har hittills inte varit läge att riva upp 1970-talets arbetslagsstiftning men 2010-talet kan mycket väl bli det årtionde då löntagarna pressades tillbaka till tiden när det fortfarande var oinskränkt patronvälde på jobbet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
