London, måndag

Det finns två brittiska dagstidningar som är hyfsat bra, t.o.m. ibland riktigt bra. Dessa två är The Guardian och The Independenten och därför brukar jag läsa dem när jag är i London. De innehåller ofta ganska fördjupande artiklar kring aktuella ämnen och analyserna är oftast genomtänkta.

“Fem år eller fem månader”

I dagens The Independent är en intervju med Liberaldemokraternas vice partiledare Simon Hughes som skickar ett meddelande som inte går att ta fel på; nonchalerar Torys oss så blir inte koalitionen långvarig. Han säger att hans parti förväntar sig att bli ”fully consulted” att de ses och behandlas som ”likvärdig parter” men också att de tänker behålla sin ”fulla identitet”.

Man kan undra vad premiärminister David Cameron säger om det budskapet. Kanske det blir som Tribune skrev i maj; ”Fem år eller fem månader?”. Skall vi döma från dagens intervju med Hughes lär det senare vara mest troligt.

14 år och £ 191 miljoner senare

I morgon presenteras Saville-rapporten som nästan 40 år senare skall klargöra vad som hände då i Derry när brittiska fallskärmsjägare sköt nästan 30 demonstranter. Jag skrev om det här igår men då hade inte den nya Toryregeringen reagerat i vart fall inte offentligt på den gigantiska rapporten som enligt uppgift klargör att den då gjorda rapporten hade bara syfte att mörklägga och fria militären. Justitieministern Kenneth Clarke säger att rapporten är en katastrof och den har kostat på tok för mycket. Visst det kan man hålla med om prislappen för att rätta till Toryregeringen Heaths nedtystande har varit gigantiskt £ 191 miljoner och har tagit över ett decennium att bli klar. Men tala om att försöka rafsa kastanjerna ur elden för att skydda Heath och den tillrättalagda rapporten från 1972.

“Did You See Sophie?”

Det brittiska samhället lider fortfarande av de 18 år med Thatcherism och det decennium med Blairs Thatcher-light politik. Ett exempel på detta är den helsidesannons som flera tidningar hade idag. ”Did You see Sophie?” är rubriken som i ett slag pekar på de gigantiska bristerna som finns i dagens välfärd i Storbritannien. Du kan enligt annonsen binda dig för att finansiera en hemslö ung människas boende under ett eller två år. För £ 12 i månaden betalar du som välgörare boendet och därmed hjälper Sophie som är 18 år från faran att bo på gatan. En fara som inte skall underskattas, droger, våld, prostitution och död är vanligt.

Välgörenhetsorganisationen Centerpoint ligger bakom idén och vem fasen vill se 18 åriga ungdomar leva på det sättet. Samhället tar dock inte ansvaret som vore naturligt i vilken välfärdsstat det än vore.

“The Tube”

När man är i London så finns två effektiva sätt att ta sig fram; det ena är taxi men det är relativt dyrt och man riskerar alltid< att fastna i den mördande Londontrafiken. Det andra som är desto effektivare är tunnelbanan.

Lite sliten, het som en bakugn på sommaren och alltid ganska full och trängsel är legio. Men den fungerar även om man måste gå i en massa trappor (inget bra med en hälsena som krånglar!!) Men den funkar och är lätt att förstå, vilket man inte kan säga om exempelvis New Yorks tunnelbana. Så köp ett Oysterkort och åk hur mycket som helst!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skrivkuli eller sanningsökare

SvD PJ Anders Linder ger order

Ska en journalist ta intryck av vad maktens män och kvinnor tycker om hur de sköter sitt jobb. Vi har ju i Sverige förbud för det som kallas ministerstyre, dvs. att ministrar ger order till exempelvis statliga verk om hur de ska sköta sitt jobb och talar om vad som bör göras.

Det är förbjudet och få ifrågasätter den ordningen även om det kan bli ett sätt för ministern att slippa ta ansvar för sin egen politik.

Både Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt har visat missnöje med medias ”granskning” av Miljöpartiet och velat se väsentligt tydligare kritik från media och enligt frilansjournalisten Tonchi Percan så har ett sådant påbud gått ut från bl.a. SvD:s PJ Ander Linder.

Det ställer sig två frågor som båda har stor vikt för synen på den yrkeskår som jag numera tillhör.

Ska journalister över huvud utsättas eller låta sig bli målet för propåer likt det som exempelvis Reinfeldt gjorde när han mer eller mindre öppet krävde att s.k. liberala tidningar ska hårdare granska Maria Wetterstand och sluta ”gulla” med henne som han skall ha uttryckt sig.

Det andra är vilken integritet skall journalister visa visavi sina mer politiskt färgade chefer och ägarnas ambitioner vad det gäller politiken. Vi har under senare år sett hur journalistens roll och ägarna av medias ambitioner alltmer flutit samman till en.

Det finns all anledning att ta Percans bok på fullt allvar och det finns all anledning för journalistkåren att fundera över sin roll så de inte blir papegojor för makten och inte granskare av verkligheten som det ultimata i journalistrollen.

Att många av skribenterna på tidningar som DN, SvD och inte minst vissa på lokala tidningar har utvecklas till det förstnämnda är uppenbart. Men det kanske har med regeringens syn på tjänstearbetsmarknaden och att en del borgerliga politiker kanske tror att RUT-avdraget gäller även för politiska journalister bara de skriver ”rätt”.

Mus eller människa var det någon som frågade en gång, mer ackurat är kanske att ställa frågan; skrivkuli eller sanningssökare?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Upprättelse för “The Bloody Sunday”

London den 13 juni

Foto Gilles Perres

Under 25 år och mer därtill har ”The Bloody Sunday” varit ett spöke för den brittiska staten. En händelse som har fått samma klang som Song My i Vietman fått för USA och Sharpville fick för rasistregimen i Sydafrika. Om inte samma dignititet som de två sistnämnda har det i alla fall varit ett blödande, för att inte sätta varigt, sår för britterna i deras förhållande till Irland. Händelserna i Derry då 1972 kom att bli ett problem för att hitta en lösning på det så kallade Nordirländska problemet.

The Bloody Sunday var då brittiska fallskärmsjägare, The Red Devils, sköt urskillningslöst på en medborgarmarsch och dödade 14 mest unga människor och sårade många fler. Den utredning som Whitehall satte igång tystade ner händelsekedjan och fråntog de väpnade styrkorna ansvaret från den tragiska utgången.

Lord Widgerys utredning som blev klar på 11 veckor och nu långt senare visar sig hade ett tydligt element av politikerintervention för att tysta sanningen om vad som hände när exempelvis den då 15-årige Damien Donaghy blev svårt skottskadad så att han har beskrivet händelsen som ”den dag då min barndom slutade”.

Nu som först och efter ett beslut av förre premiärministern Tony Blair tog initiativ till 1997 för att hitta sanningen i den snårskog och nedtystning som den dåvarande premiärministern Edward Heath såg till skedde vi ett möte med bl.a. den brittiske riksåklagaren (Lord Chief Justice) vid vilket han påminde ”att vi inte bara kämpar ett militärt krig på Nordirland utan ett propaganda krig”.

Utredningen brydde sig därför inte om medborgarrättsrörelsens alla vittnen utan tog de skjutande militärerna ord för sanning.

I söndagens brittiska tidningar ägnas stor uppmärksamhet åt den av Blair initierade Saville-utredningen och dess slutsatser som öppnar för enskilda drabbade som nu får möjligheten att driva sina fall i enskilda mål mot den brittiska regeringen.

Foto The Independent

Martin McGuiness tidigare Sinn Féin-ledare och republikan säger att irländarna i Derry är delade i sin syn på vad som ska komma ur den nya utredningen. Han påpekar att de flesta välkomnar åtal och rättegångar, men tvivlar på nyttan av att sätta någon i fängelse så lång tid efteråt. På tisdag blir nu Savilleutredningen till sist offentlig. Inom parantes har det varit den dyraste och längsta i tid pågående utredningen i brittiska modern historia. Men som en av den radikale juristen Michael Mansfield skriver i The Independent ”Dyrt, men rättvisa måste bli gjord”.

Till sist:

Foto Arkivbild

SIFO har presenterat en opinionsundersökning som ger Reinfeldts högerregering fortsatt regeringsinnehav, men enbart av med stöd av fascisterna i Sverigedemokraterna. Mardrömmen håller på att bli verklighet. Å andra sidan både KD och Centern är i undersökningen mindre än (V) och balanserar verkligen på en skör tråd. Men var det någon som sa det var klart förra veckan eller för några år sedan? Liknöjdheten och kaxigheten inom arbetarrörelsen håller på att göra Reinfeldt till en svensk Margaret Thatcher.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Apropå tokmoderat debatt om arbetsrätten och LAS

(Följande kommentar skrev jag på eftermiddagen till en moderat debatt på bloggen om arbetsrätten – Se Kent Persson (Tokmoderat)).

Ursäkta, vad ni glömmer i debatten om arbetsrätten vad varför den över huvud kom till. Varför vi fick LAS (som i sig bara är en del i arbetsrätten). Innan LAS behövde inte arbetsgivaren ange skäl för avsked, det räckte med att åberopa §32, dvs. arbetsgivarens rätta att fritt avskeda, anställa, leda och fördela arbetet.

Konsekvens som blev allt tydligare var att äldre arbetskraft fick gå då de inte alltid var 101 % produktiva. Med andra ord LAS är en skyddslagstiftning för de som har svårast att återkomma på arbetsmarknaden; äldre, småslitna arbetare.

Det finns alltid två sidor av myntet och denna sida ”glöms” bort i debatten. Ska vi ha tillbaka § 32, ska äldre, småslitna utan skäl kunna bli ställda utanför? Så länge inte LAS-kritikerna kan ge ett acceptabelt svar på denna fråga är inte debatten om LAS trovärdig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals ordförandeval – två klassiska fackliga linjer möttes

Christina Zedell

Det finns inte en islagen spik i det här samhället som inte föregås av ett politiskt beslut. Det finns inte en tidtabellsändring eller vägsträckning i det här landet utan att ett politiskt beslut ligger bakom. Detta vet Byggnads och det vet SEKO.

Det finns inte heller ett jobb inom välfärdssektorn som inte föregås av ett politiskt beslut. Besluten tas i kommunala nämnder eller fullmäktige. De tas i landstinget eller t.o.m. i riksdagen och vad är väl då mer naturligt än att vara med och påverka de politiska besluten.

Mike Smith, TUC

När jag intervjuade Mike Smith på brittiska TUC (dvs. LO) för något år sedan gjorde han denna tänkvärda reflektion över vad som en orsak varför de brittiska facken fick se sig överkörda och förlorare gentemot Thatcher på 1980-talet:

”- Det dagliga fackliga arbetet kopplades inte till ett politiskt engagemang”.

I Kommunals stadgar fram tills nu har följade stått att läsa i ändamålsparagrafen:

”Kommunals uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt. Kommunal ska arbeta för goda anställningsvillkor och arbetsförhållanden, för god arbetsmiljö, samt för inflytande, utbildning och utvecklingsmöjligheter för medlemmarna.

Kommunal ska arbeta för att främja medlemmarnas ekonomiska och sociala villkor i samhället och deras delaktighet i ett rikt kulturliv.

Kommunal ska också verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval, innebärande social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.”

I skrivande stund så har jag inte tillgång till de nya stadgarna så jag kan inte dra några slutsatser från dessa, men under debatten kring förbundets ordförandeval så fanns det en del märkliga eller i bästa fall otydliga argument mot att välja riksdagskvinnan Christina Zedell till förbundsordförande. Nu blev hon inte vald utan det blev istället valberedningens förslag Annelie Nordström Hellander.

Den nye ordföranden Hellander har i en intervju i Kommunalarbetaren sagt att hon inte anser att ledande kommunalare inte skall ta politiska uppdrag och hon själv inte skulle sätta sig i (S) partistyrelse om hon fick frågan.

Det har riktats kritik mot kommunalombudsmannen och riksdagsledamoten Zedell för att hon varit frånvarande från förbundskontoret under mandatperioden.

Egentligen vad vi fick se i ordförandevalet var två klassiska fackliga linjer. Den som likt Mike Smith inser politiken och facket inte kan leva utan varandra om löntagarnas rättigheter skall tas tillvara. Den andra linjen som Hellenader och stora delar av ledande förbundsföreträdare var talesmän för under debatten; den traditionella trade-unionistiska yrkesfackliga uppfattningen som Hellander uttryckte tydligt i Kommunalarbetaren; kommunalare kan ta politiska uppdrag om de inte har fackliga.

En för Kommunals medlemmar olycklig uppfattningen för om den leder till att Kommunalare kan få uppfattningen att fackliga uppdraget inte går att kombinera med politiskt engagemang så kommer Kommunals inflytande på politiken att minska. Och inte bara Kommunals utan hela fackföreningsrörelsens inflytande. Dvs. en konsekvens p.g.a. otydlig inställning till politiken och samma missuppfattning som ledde de engelska facken till nederlag i kampen mot Thatcher.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Carl Bildts janusansikte

I dag anklagas Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, för att mycket väl känt till de övergrepp och den rensning som skedde i Sudan på 1990-talet då företaget borrade efter olja.

Anklagelserna från ECOS är allvarliga inte bara mot Lundin Petroleum och dess förre ägare familjen Lundin utan den pekar också indirekt ut Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt. Bildt satt vid den här tiden i företagets styrelse och om Lundins Oil kände till vad som skedde i Sudan så kan inte heller Carl Bildt varit ovetande om övergreppen som skedde mot lokalbefolkningen.

Det är inte första gången som tveksamheter kring Carl Bildts görande och låtande har varit i svang. När det ryska Gazprom sökte och sedermera fick tillstånd för sin gasledning på svenskt territorialvatten var det kritik mot att frågan handlades bl.a. av Carl Bildts eget utrikesdepartement då han själv hade ekonomiska intressen som tidigare styrelseledamot i företaget Gazprom.

Även här hade han suttit i styrelsen vilket gjorde att flera ifrågasatta om det lämpliga i att ex-styrelseledamoten som tjänat miljoner på engagemang i Gazprom ett företag med tydliga kopplingar till den ryska staten. Ett företags verksamhet som självaste Putin har kallat ett viktigt ryskt intresse och där då Carl Bildt har tjänat stora belopp. Samme Carl Bildt som sedan som utrikesminister skall tillvarata svenska intressen gentemot den ryska staten.

Det fanns också rykten om märkliga markaffärer mellan Lundin Oil, Gazprom och ryska staten där Carl Bildt skall ha spelat en viktig roll. Huruvida uppgifterna är korrekta har aldrig bekräftas men de kan ses som ett tecken på den dubbelhet som finns hos Carl Bildt som utrikesminister och hans affärsintressen.

Att Sveriges utrikesminister kan ifrågasättas på detta sätta, att det finns likt Ceasars hustru bara möjligheten att misstänka olämpligheter eller otillbörligheter i den svenska statens utrikes angelägenheter i koppling till excellensen utrikesministern är olyckligt och till skada för Sverige.

Men det kanske inte är något att förvånas över med en utrikesminister som verkar betrakta utrikespolitiken som hans egen affär och med en statsminister som inte har något som helst utrikespolitiskt intresse såvida det inte handlar om att hamna på bild med höga dignitärer och presidenter då det kan vara till nytta i den inre nationella propagandan för bilden av landsfadern.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Överge jakten på “Mittens Rike”

 

Hur ser deras framtid ut i ett samhälle där politiken blir en fråga medelklassens otydlighet?

I detta forum har jag gång på gång varnat för att valet 2010 inte varit klart utan att det skulle bli en kamp om varje röst ända in i kaklet som en känd idrottsledare uttryckte sig. Och innan den röd-gröna oppositionen fått möjligheten att först smälla näven i det politiska imaginära kaklet så kan mycket ske.

Opinionsundersökningar är i all ära en sak men det är väljarna, medborgarna som bestämmer och fastslår vem eller vilket block som skall regera Sverige de kommande fyra åren. Vad vi fått se under de senaste månaderna måste vara något unikt. Från att ha ett övertag i opinionen har oppositionen tappat hela försprånget plus ett antal procent så i de senaste opinionsundersökningarna ligga efter.

Håller opinionsundersökningarnas resultat så innebär det fyra år till med högeralliansen. Vi ser hur de röd-gröna tappar och framförallt socialdemokraterna tappar mest. Men hur kan det bli så här då+ Vad orsakar att oppositionen som haft ett silverfat serverat kan tappa initiativet så till den milda grad.

Vissa menar att det beror på att högern dominerar media men det kan inte vara en förklaring för arbetarrörelsen är inte utan resurser; 900 outnyttjade miljoner finns i LO:s mediafond; det finns ca 100.000 fackligt förtroendevalda och tusentals politiska aktivister i de tre partierna som utgör den röd-gröna oppositionen.

Andra skyller nederlaget på könsrelaterade frågor. Väljarna vill inte ha en kvinna som statsminister är ett påstående – lite brutalt kan man säga; snack, Maria Wetterstand har skyhöga förtroendesiffror och det är bara till fördel för högern att diskutera politiken utifrån individperspektiv. Och, politiken avgörs inte i val av kön utan ifrån innehåll.

Jag tror snarare att den nedåtgående trenden har en helt annan källa, en helt annan orsak. I veckan skrev de så vitt ideologiskt skilda debattörerna Thomas Idergaard, Ursula Berge och Birger Schlaug en debattartikel i Aftonbladet där det gick till angrepp mot vad de kallade ”feelgood-politiken”. De skrev:

” De två regeringsalternativen strävar att göra skillnaderna i politiken så små som möjligt. Det är så de anser sig kunna fånga marginalväljare.”

De fortsätter ”Först minskas skillnaderna medvetet, sedan målas små skillnader i skattesatser, socialförsäkringar och olika bidrag ut som stora och avgörande skillnader för vår framtid.”

 

“…socialdemokraterna har skadats avsevärt av sökandet efter ”Mittens Rike” och anpassningen till medelklassen…”

 

I min skrift ”Högerns revolt mot välfärdsstaten” (Ord & Kulturproduktioners Förlag) (kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 40 kr inkl porto) har jag beskrivet denna rusning mot politikens ”Mittens Rike” som förödande för demokratin. För när människor upplever att det inte är någon större skillnad mellan höger eller vänster i samhället och att arbetarpartier eller vänsterpartier överger sin klassmässiga bas, arbetarklassen, till förmån för storstädernas medelklass så minskar också orsak, skäl och benägenhet för politiskt intresse, engagemang och givetvis också att gå och rösta.

Vad vi ser är hur socialdemokraterna har skadats avsevärt av sökandet efter ”Mittens Rike” och anpassningen till medelklassen vilket fått just detta resultat – de som behöver politiken mest överger den.

När socialdemokraterna har symboliskt hamnat under 30 procent är det en varning som partiet måste ta på högsta allvar. Det är ett underkännande av mittenanpassningen i politiken och en önskan om en tydlig arbetarklass– och välfärdspolitik. Frågan är om det är försent eller om det finns chans till omläggning av politiken i en tydligare riktning.

(Arkivbild)

Den belgiska författarinnan och tillika professorn i politisk teori på Westminsteruniversitet i London skriver i sin värdefulla bok ”Om det politiska” (Tankekraft Förlag).

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)

Det är inte bara valet i september som står på spel utan hela demokratins framtid på lite sikt om inte jakten på Mittens Rike eller som Idergaard m.fl. uttrycker sig ”feelgood-politiken”. Insatserna är höga, konsekvenserna blir än högre om ingen förändring sker och den rådande ängslighetens politik överges till förmån för en tydlighetens dagordning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson