(KD) tappar stort i Jönköping

Efter Alf Svensson lämnade över ordförandeskapet till Göran Hägglund så blev det uppenbart att Kristdemokraterna var en persons skapelse. Alf Svensson hade karisman och personligheten som Hägglund så förtvivlat söker men inte finner.

Sedan Hägglund tog över har (KD) utvecklats till ett bland flera högerpartier. I Sverige har vi inte ett starkt katolsk underlag som Italien eller ett högerprotestantisk som i Tyskland och därför blir Hägglunds försök att profilera (KD) i den fåran en ganska hopplös uppgift.

Nyligen hade Jönköpingsposten en redovisning av opinion i Jönköping. Den var väl inget överraskande utan på en punkt – Kristdemokraterna tappar likt en sjunkbomb i sin enskilt bästa valkrets. Från nästan 19 procent 2006 till knappt 15 procent i Sentios undersökning.

Siffror som bekräftar (KD):s kräftgång efter Alf Svensson men också pekar på (KD):s form sett nationellt. Faktum är när inte ens partiet kan hålla ställningarna i ”Smålands Jerusalem” hur ska då partiet kunna det i övriga landet. Min tolkning och uppfattning är att (KD) behövs inte – det finns inget behov av ett Kristdemokratiskt parti i det sekulariserade Sverige utan (KD) blir bara ett högerparti ytterligare som om det inte räcker med resten av högeralliansens laguppställning.

(KD) tappar i Sentios undersökning fem mandat vilka delas mellan Sverigedemokraterna och moderaterna. En ”framgång” värdigt Göran Hägglunds försök att profilera ett euro-kristdemokratiskt parti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO retar upp borgerligheten

LO presenterar nu sin valkampanj. Den lär väcka uppmärksamhet och den skiljer sig markant från de röd-grönas. Här är det inga softade och stylade personporträtt med menlösa paroller utan LO håller sin tradition från tidigare valkampanjer med att visa på en hårdare och sannare verklighet.

Organisationen gör det genom att ställa verkligheten i kontrast till det ansvar som regeringens ledande personager har. Här anklagas Reinfeldt för att en timanställd hotellstäderska betalar 4 gånger mer i a-kassa än den som har en hög lön. Borg ges ansvaret för massarbetslösheten, Olofsson för att ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin. Likaså Hägglund för att 44.000 riskerar att hamna utanför sjukförsäkringen och major Björklund får sin välförtjänta dos också.

Mot detta ställs vanliga LO-medlemmars verklighet. Idén att vända uppochner på högeralliansen och vänder medlemmarna rätt.

Det lär bli ”ett jävla liv” från borgerligt håll, men det behövs i en valkampanj som liknar ett sömnigt möte hos Fonus!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 12 Ritchie Valens

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Foto Del-Fi Records)

Etniskt identitet är viktigt. Att ha förebilder om du är invandrare har också betydelse för självkänslan. Om någon artist i den första rock `n`roll-generationen uppfyllde det för den latino-befolkning som fanns i USA i slutet på 1950-talet så är det Ritchie Valens.

I Sverige är Valens mest känd för två låtar ”Donna” och ”La Bamba”. Den förstnämnda eftersom The Hep Stars hade den som en av sina största och mest uppskattade hits på 1960-talet. ”La Bamba” genom filmen med samma namn om Buddy Holly, Big Boppers och Valens tragiska flygolycka 1959.

Ritchie Valens (egentligen Richard Valenzuela) blev bara 18 år och hans karriär kanske den kortaste av allas då den varade i 8 månader från genombrottet till flygkraschen i februari 1959. Även om inte Valens var invandrargrabb så hade han på moderns sida latinorötter, han var uppvuxen och bodde i San Fernando-dalen utanför Los Angeles. Det var ett spansktalande område och därför blev han också en förebild för de spansktalande ungdomarna i området.

Valens var både tuff grabb som levde ett otryggt liv med en tidig skilsmässa när han var liten och en sjuk pappa som dog tidigt men enligt alla en ödmjuk och osäker grabb. Han växte upp med släktingar men samtidigt hade han en musikalisk talang av sällan skådat slag.

Han hann göra en handfull utmärkta singlar och en LP och hade flera förstaplatser under de 8 månader som karriären varade. Han gjorde massor av “gigs” och kom att bli en av de mest inflytelserika från den första rockepoken. Efter hans död gavs det ut ytterligare två LP varav en Live-platta av närmast bootlegskvalitet, men som musikaliskt är en fyrbåk.

1998 gav hans bolag Del-Fi ut en CD-box med allt som fanns och som hade varit utgivet tidigare. Här finns även heminspelningar, alternativtagningar och annat.

Ritchie Valens är i stort bortglömd idag. Men utan honom hade det aldrig funnits någon, Chan Romero ”Hippy Hippy Shake”, Chris Montez ”Let´s Dance” eller för delen Los Lobos.

Vi hade inte haft stapelvaror som ”Twist & Shout” som helt bygger på ”La Bamba” (eg. en mexikansk bröllopsdans). Mycket av den amerikanska latino-kulturen har som tidig förebild grabben från San Fernando Valley.

Han skrev också den första riktiga politiska protesten i rock`n´roll; ”Framed” som handlar om hur han ”latino-grabben” sätts dit av polisen för något han inte gjort, underförstått enbart för han är latino.

Ritchie Valens på platta är inte svårt att hitta. Original-LP:na kostar mellan $300-500 i bra skick, men på CD finns det mesta återutgivet. Leta framförallt efter Del-Fi-boxen ”Come On Let´s Go” som kom 1998. Annars finns alla plattorna i CD-version på exempelvis Ginza.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Här är slutligen några klipp med Ritchie Valens från youtube:

Homo sapiens cupidus

Framträdande exemplar av homo sapiens cupidus – Fredrik Federley

Det har skapats en ny människa – en människa som skiljer sig från resten. En människa som har utrustats med en hybris som förväxlats med självförtroende till en människa som är den moderna tidens ”övermänniska”.

Vi kan kalla denna nya människa för homo sapiens cupidus eller homo sapiens sordidus – den egoistiska människan. Den har ”avlats” fram genom gott och väl en generation som har inpräntat budskapet du är alltings mitt och inget annat finnes utom som omgivning eller staffage till homo sapiens cupidus strävande.

Gemene man uppmärksammade denna människotyp först i olika märkliga TV-produktioner. De har hetat ”Robinson”, ”Big Brother” och på senare år exempelvis ”Idol” och liknade där de har utsatt sig för förnedring, spått och spe och förmåtts att t.o.m. visa upp sin arts partningslekar i direktsändning på bästa sändningstid allt med hoppet om att bli den som sist har stått kvar på dyngstackens topp.

Låt oss ta ett exempel på denna nya människotyp. Säg att du är fotbollspelare eller ishockeyspelare. Du har fått din skolning i den förening, men dess tröja känns för trång – du längtar till din personliga framgång och rikedom samt omättlig ära och glans.

När detta inte blir av kommer du tillbaka till din klubb för det är bra för egot, för dig och dina strävanden. Homo sapiens cupidus talar därför aldrig i vi-termer utan bara i jag-form.

Vad homo sapiens cupidus glömmer är att utan laget, föreningen och klubben och alla dess tränare, lagkamrater är du enbart en talang – utan sammanhanget är du inte framgången. För att bli individuellt framgångsrik och duktig krävs ett starkt och tillåtande kollektiv. Inte fasen blir ett fotbollslag med 11 stjärnor som inte interagerar med varandra en framgång. Alla elva kan springa var för sig, men framgång blir det inte, utan snarare hönsgård.

I politiken ser vi samma fenomen. Rösta på mig säger de som driver personvalskampanjer, jag vill bli riksdagsman, jag vill bli framgångsrik jag lovar både ditten och datten. Men, när homo sapiens cupidus kommer till den folkvalda församlingen förmår han eller hon intet om inte kollektivet tillåter det att ske.

Eller var och en får klara sig själv på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Homo sapiens cupidus säger sig själv vara stark, nu och alltid, kompetent, kunnig och framgångsrik så han eller hon klarar sig.

De olyckliga av släktet homo sapiens som inte klarar den heliga konkurrensen är helt enkelt inte tillräckligt upp för att möta den nya tidens krav och kommer likt Darwins utvecklingslära – “survival of the fittest” att förgås. Därför blir sjukdom och fattigdom, kort utbildning och andra tillkortakommande bli en för övriga samhällsmedborgare en nyttig läxa.

Homo sapiens cupidus anser att hans eller hennes välstånd är viktigare än allas välfärd. Att homo sapiens cupidus välstånd kostar att en tiondel av samhällets arbetsföra saknar arbete eller att sjuka tvingas till armod är det nya samhällets gudasända ordning.

Så med homo sapiens cupidus kan man undra hur skall då samhälle bli. Var och en för var och en, inte en för alla och alla för en. Var och en får klara sig bäst de kan i det nya skinande homo sapiens cupidus anarkistiska samhälle.

Egoism istället för starka individer i ett stark kollektiv. Egoism istället för omsorg. I homo sapiens cupidus värld blir det inte plats för svaghet, misslyckande eller tillkortakommande. Är det inte så att man tycker att man hört den hyllningskören förut?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kan man lita på (MP)

Efter valet 2004 var det en oklar situation för några dagar. Orsaken var att Miljöpartiet hade blivit tungan på vågen. Det parti och den statsministerkandidat de i vart fall inte skulle rösta emot skulle också flytta in i Rosenbad.

MP bestämde sig i slutänden för att inte rösta emot Göran Persson vilket innebar att (S) kunde bilda en minoritetsregering även om den skulle bli beroende av (MP). Att vänsterpartiet skulle släppa fram en moderatregering var politiskt omöjligt.

Regeringens Persson kom också att förhandla med både (MP) och (V) under hela mandatperioden för att få igenom sina förslag. Under mandatperioden föddes kanske också idén om en eventuell koalition med (MP) i framtiden.

Från fackligt håll har det funnits en misstänksamhet gentemot (MP) sedan många år. De har betraktats som ett tillväxtnegativt parti, ”miljömullor” och gentemot fackliga strävanden fientligt parti. När (MP) gjorde upp om undantag från LAS grundmurade det också den fackliga skepsisen. Många på fackliga sidan har också uppfattat (MP) som ett genuint medelklassparti som har ringa förståelse och kunskap om löntagarnas dagliga liv. Ett parti ute i det blå som de beskrevs av en framträdande facklig funktionär vid ett tillfälle.

När nu det sker en revolt i (MP) i Stockholm är det naturligtvis ett bakslag för den mödosamt byggda koalitionen mellan (S), (MP) och (V). Det gör att skeptiska socialdemokrater och även vänsterpartister att undra om (MP) går att lita på. När en framträdande del av (MP) öppet och i konflikt med Wetterstrands och Erikssons linje stödjer högeralliansen är det som att känna de små rörelserna i marken före ett tåg kommer in på perrongen. Inte någon större rörelse men den tyder på att något är på gång.

För Mona Sahlin är det mycket oroväckande för det väcker misstro gentemot den röd-gröna koalitionen möjligheter. Går det att lita på att vid en valseger inte (MP) inte byter sida efter Wetterstrand och Eriksson har avgått som språkrör 2011. Hur kan de komma agera om (SD) kommer in i riksdagen – kommer miljöpartisterna byta sida i det läget är. Frågorna är berättigade med tanke på hur (MP) har agerat tidigare och osäkerheten vad egentligen är opinionen inom (MP).

Revolten inom (MP) var inte välkommen nu när som de röd-gröna behöver fokus när valrörelsen börjar på allvar. Samtidigt bekräftar det vad många sagt – (MP) är inte att lita på. Och då hjälper inte direktiv från varken Sveavägen 68 eller Norra Bantorget att det inte är tillåtet att ifrågasätta (MP).

Dåliga nyheter kommer sällan ensamma och det är det sista Mona Sahlin behöver nu.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

I dimman eller Sagan om AA

(Fritt efter verkligheten)

Detta är sagan om en man som var initiativrik även om han uppträdde i lånta fjädrar men också om omgivningens evigt förlåtande attityd av den på parnassen varande.

Anders Andersson ville ha ett bra jobb med mycket stålar och makt. Så AA skrev in i sitt CV att han hade en akademisk examen på ett amerikanskt universitet. Ett mindre känt men ändå ett universitet på andra sidan det stora vattnet. Han skrev också att han hade gjort lumpen i Linköping på I4 och hade slutat med underofficersgrad.

Arbetsgivaren, för övrigt en gammal kompis, blev imponerad av AA och bestämde sig för att han skulle bli chef för en av företagets viktigaste avdelningar. Han hade ju både akademiska meriter och militära dito; officersutbildning innehåller ju mycket av ledarskap och det behövdes på företaget.

AA satte igång med arbetet, han fixade, donade och förändrade. Han ändrade avtalsvillkoren till det sämre för underleverantörerna, men det var lönsamt så chefen var nöjd. Lite gurgel var det dock hos underleverantörerna som tyckte AA var en ogin jävel, men men.

AA som är en kille som varit i farten som många andra grabbar i hans ålder berättar att han faktiskt har rökt på några gånger. Men vad fan säger chefen, vem har väl inte gjort det i ungdomligt oförstånd.

Nu visade det sig efter ett tag att någon upptäckte att AA inte hade gjort lumpen och slutat som underofficer, det var bara båg.

-Jag minns väl fel försvarade sig AA och chefen sa – inget problem, men ta bort det från CV:et.

Dagarna hankade sig fram och AA fortsatte sitt värv, kritiken fanns där och en dag var det lokaltidningen som kom på att AA:s akademiska meriter var bara en pappersprodukt, det amerikanska universitet var bara en brevlåda som sålda flådiga examena per postorder.

Lite skit blev det ju, kollegor tyckte det var fan också men chefen sa:

-AA har ju gjort så mycket bra för företaget så jag tycker vi vänder andra sidan till och för övrigt jag känner honom sedan länge och AA är en bra kille, inget tu tal om det. Han är viktig i mitt team.

Nu kan man tycka kan det väl inte finnas mer skit att hämta här. Inga fler lik i garderoben så att säga. Men så väl var det inte.

En tid senare när det var lite turbulent på firman så hör en journalist av sig och undrar hur det är men en lite känslig grej.

AA ska ha pröjsat en tjej för ett nyp. Han var i tjänsten när det hände.

Nu blir chefen förbannad. Han tar sin hand ifrån AA och tycker nu räcker det. Tänk på oss andra och AA säger upp sig fort som fan och försvinner ur synhåll.

En tid senare får chefen ett brev där AA kräver avgångsvederlag med full lön i ett års tid. För inte skall väl han behöva gått till Arbetsfördelningen och delta i diverse förnedrande aktiviteter och få ut en bråkdel av sin lön innan han fixar nytt jobb.

Vad sa alla dom andra då, de på konkurrenternas företag – Visst är det synd om AA, han har inte haft det lätt och man måste förstå och förlåta.

Sensmoral: det är skillnad mellan folk och fä, det är skillnad mellan hög och låg och det är skillnad mellan den som har och inte har. Orättvisa blir rättvisa; fiffel och båg blir merit och köpta nyp ger säkrad försörjning för den som Vilhelm Moberg skrev i Utvandrarna ”kom med dalern i ena näven och kuken i den andra”.

Snipp, snapp slut då var sagan slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånaden och pissrännan

Vi lever i en otrygg värld. Det är krig, massvält, arbetslösheten rider västvärlden likt en mara, aids skördar miljoner offer och miljön hotas av gigantiska oljeutsläpp som utanför USA men även i afrikanska länder. Men vad är det mot de verkligt tunga politiska frågorna – könsneutrala toaletter!

Det socialdemokratiska borgarrådet Carin Jämtin i den kungliga huvudstaden har funnit den röstvinnande frågan (och precis lagom till Pride, gott sinne för timing) – den ultimata diskrimineringen – pojke eller flicka på dassdörr´n. Naturligtvis så kommer nu hela patriarkatet att storma mot att nu hotas den sista fredade bastionen för manligt förtryck av folkmajoriteten – pissrännan.

För hur har det varit. Vi förtryckande heterosexuella män har vid pissrännan smitt våra förtryckande planer gentemot kvinnor, bögar, flator och transor. Mellan pittmönstringen har vi smitt våra lömska förtryckarplaner av folkmajoriteten, vi ynkliga kärlekslösa gubbjävlar. Här har vi stått och pissat medan omgivningen inte vetat vilket centrum för förtryck pissrännan varit.

Vi ska nog i alla fall känna en lättnad nu när alla skall få tillgång till rännan – bög, flata, transa och vi gubbar om vi skärper oss. Men det är slut med våra lömska planer för fortsatt världsherravälde! Tack Carin Jämtin du har verkligen hittat valvinnarfrågan!

Så var det där med krig, svält, massarbetslöshet, aids och miljön, men vad fan får vi en dasskö så löser det sig!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson