Ta tåget det är fredag!

Varför inte lite fredagsmusik igen. Denna gång några versioner av den välkända “The Train Kept A Rollin´”

Köp biljett, nu åker vi:

Först ut Yardbirds: Jeff Beck på gitarr och Jimmy Page på bas – Live från Wembley och NME:s årliga konsert

Varför inte ta den grymma versionen som Johnny Burnette & The Rock & Roll Trio som han spelade in han blev popsnöre

Hur lär originalet då: Tony Bradshaw från 1951,amerikansk R&B som det lät då

Paul Burlison som spelade med Johnny Burnette i R & R Trion spelade in en ny version 1997 som är en riktig höjdare!

Screaming Lord Sutch & The Savages gjorde en hyfsad version 1965. Intressantast –Solot spelas av Ritchie Blackmoore senare Deep Purple!

I filmen Antonionis film “Blow Up” finns ett av de få filmklippen med Yardbirds där både Jeff Beck och Jimmy Page är med.Det är “The Train Kept A Rollin´” men ny omdöpt till “Stroll On”

Bonus

Jimmy Page bara kvar nu i Yardbirds, 1968 på fransk TV –kort efter detta upplöses band och Led Zeppelin bildas ur resterna.

Text och research: Ingemar E.L. Göransson

Coaching är bedrägeri och inget annat

Ser i tidningen att regeringen Reinfeldt tänker satsa ytterligare 350 miljoner på en av de största bedrägerihärvorna i svensk modern historia – dvs på coaching.

Sven-Erik Österberg (S) säger i Aftonbladet att det inte går att coacha in ungdomar med fullständiga betyg till jobb – de vill helt enkelt inget annat än ha jobb.

Hela coachingsinsatsen är ett stort bedrägeri och slöseri med pengar som skulle kunna användas till utbildning för de som har brister i sina betyg och ofullständigt gymnasium. Bättre vore också att satsa pengarna på praktik och lärlingsplatser.

Det är också lite märkligt att den arbetslöshet som enligt Reinfeldt härom veckan var en “synvilla” måste nu åtgärdas med 3.000.000.000 kr (3 miljarder) – så den måste vara en helvetes synvilla eller annars har Reinfeldt fått på sig läsglasögonen helt plötsligt.

En grabb i bekantskapskretsen har haft en coach efter han slutade på gymnasiet. De ringde från alla möjliga håll och erbjöd sina tjänster men till sist valde han ett väl etablerat företag i Linköping. De har ett gott rykte och han tänkte att här skulle han få hjälp att hitta ett jobb. Det hör till saken han har fullständigt gymnasiebetyg och en god grundläggande yrkesutbildning inom industrisektorn.

Grabben har varit på ett (1) möte med coachen och det enda som de gjort var att ha några synpunkter på hans CV – i övrigt har han fått sköta allt själv. Coachen har inte ens orkat ringa till arbetsgivare och förhöra sig hans möjligheter att få något av alla de jobb han sökt sedan han slutade i maj.

Nu börjar grabben på universitet istället och pluggar.

Frågan som är berättigad – är det rimligt att använda tusentals kronor till coaching när det innebär i princip inget utan bara kosmetik. Timpenningen blir 8.000 kr!! Det är i vart fall ingen arbetsmarknadspolitik – det är bedrägeri!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Folkpartistiska dumheter

Att vandra i London city mitt i natten är ett nöje som jag haft förmånen att ta del av många gånger. Likaså att vandra i storstäder som New York. Det finns en stor skillnad mellan dessa två städer. I New York är det liv och rörelse dygnet runt. Det är kommers, affärerna är öppna och folk är ute på gatorna. En del jobbar givetvis medan andra är på väg till eller ifrån något nöjesetablissemang eller någon krog.

I London är city tyst, stilla och det finns knappast någon ute. Om man i New York ser liv och rörelse så det man upplever på natten i Londons city är det osynliga folket – the invisible people. Det vill säga alla de som jobbar i det usla lågbetalda jobben – det som servar oss andra med ordnade arbetsvillkor och vettiga löner.

Ett annat namn på de osynliga är ”the vulnerable workers” och de är många i Storbritannien ca 5,3 miljoner och de har gemensamt att ”att de riskerar att förnekas sina anställningsrättigheter och har inte själva förmågan eller möjligheter att skydda sig mot sådana övergrepp.” (The Hidden One-In-Five, TUC London 2006).

Alltså en femtedel av Storbritanniens arbetskraft befinner sig i en närmast laglös situation. Deras rättigheter trampas på och de luras inte på lön utan utnyttjas på ett avskyvärt sätt på den nyliberalt hyllade låglönearbetsmarknaden.

När du vandrar i London så ser du dessa daglönare inne på de fina kontoren där de städar, de finns inne på guldkrogarna och tar hand om soporna, de tvättar gatorna och tömmer papperskorgar. De finns också som de som servar den välmående medelklassen och städar, hämtar barn, tvättar bilar och mycket annat som medelklassen vill ha, men inte vill betala rimligt för.

Varför skriva om detta då? ”Alla”, eller i vart fall de flesta tycker detta är motbjudande, allra mest som det är de som är svagast på arbetsmarknaden som hamnar i detta ekorrhjul. Det är immigranterna, de ensamstående mammorna, de kortutbildade ungdomarna och de som har sociala problem av någon form.

“…arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden…”

Ett skäl är delvis att vi till en viss del har denna arbetsmarknad redan i Sverige och den har vuxit under den sittande högeralliansen. Ett annat skäl är att folkpartiets integrationsminister har väckt ett förslag som verkar som en blåkopia från Londons natt. Invandrare skall hamna i en arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden. För med Nyamko Sabunis logik är det bättre med dåligt jobb än inget alls.

Vad inte klanhövdingen Sabunis dotter inte tar med i beräkningen är att den typ av arbetsmarknad är permanentande som vi sett från USA och än tydligare kanske i Storbritannien. Förslaget motverkar integration och skapar ökade etniska motsättningar. Det finns också ett drag i förslaget av förakt för immigranter och människor som inte har lyckats lika väl som en del av andra.

De utsatta på arbetsmarknaden har vi sett från både USA och Storbritannien fastnat i denna arbetsmarknad och får mycket svårt att ta sig ur den. Den fungerar inte som någon genomgångsarbetsmarknad då ofta brister i språkkunskaper eller och ofullständig eller bristfällig skolgång omöjliggör det.

Än mer i länder som USA och Storbritannien med obefintlig vuxenutbildning. För att få bättre integration är utbildning som börjar från dag 1 kanske den viktigaste insatsen tillsammans med praktik/jobb och där inte byråkratin får låsa in i flyktingförläggningar som sker idag.

Integrationsminister Sabuni har antingen gett upp eller lagt ett förslag som skall glädja Gud vet vem. En låglönearbetsmarknad reserverad för immigranter och andra på arbetsmarknaden sårbara eller utsatta är allt annat en framåtsyftande politik.

Tyvärr är Sabunis förslag helt i linje med andra dumheter som folkpartiet numera står för. För att ställa olika grupper mot varandra på arbetsmarknaden är oklokt eller för att tala med LO:s uttryck ”dunderdumt”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vill du läsa mer om Thatchers (och till viss del också Blairs New Labours) nedmontering av välfärdsstaten beställ:

Högerns revolt mot välfärdsstaten (Ord & Kulturs Förlag) 40 kr plus porto, ordochkultur@telia.com

Folklig humor stör

(OA)

Kontoristen:  Jag skall be att få ledigt i eftermiddag.
Grosshandlaren:  Vad skall herrn göra då?
Kontoristen:  Jag tänkte begå självmord.

Folklig humor och politik är två saker som hänger ihop. Otaliga är de ibland grymt häcklande historierna om politiker och politik som finns.

I det gamla Sovjetunionen fanns det bl.a. en historia som med några korta ord sammanfattade folklig humor och synen på Sovjetstaten.

Det var en idrottsman som hoppade av till väst och när han får frågor om sitt gamla hemland svarar han på följande sätt.

”Hur var maten i Sovjet?

- Man kan inte klaga.

Hur var det med tv-programmen?

- Man kan inte klaga.

Men hur var det med pressen och TV?

- Man kan inte klaga.

Nu blev reportern ganska irriterad och utbrister

Varför hoppade ni då av till väst?

- Man kan inte klaga.”

Under förra valrörelsen cirkulerade denna historia bland valarbetare i det socialdemokratiska partiet.

”Göran Persson var på valturné i Mellansverige. En dag uttryckte han sin längtan efter en tallrik med sköldpaddssoppa. En av hans säkerhetsvakter sa då att det borde kunna ordna sig på statshotellet i Katrineholm.

Sagt och gjort till Statt i Katrineholm där sällskapet beställde sin lunch och Persson beställde sköldpaddssoppa.

Sällskapet fick in sin mat utom Göran Persson. Tiden gick och Persson blev allt mer irriterad eftersom han hade möten att passa i Sörmland. En av säkerhetsvakterna gick då ut i köket för att undersöka dröjsmålet och möttes av en märklig syn.

Kocken försökte hugga huvudet av en sköldpadda som han höll i den andra handen. Varje gång köttyxan närmade sig paddans huvud och nacke drog den snabbt in huvudet i säkerhet.

SÄPO-mannen säger då till den alltmer stressade kocken:

- Låt mig fixa det där. Kocken tar ett steg tillbaka varvid SÄPO-agenten har ett stadigt tag om sköldpaddan bakifrån samtidigt som han kör upp tummen i paddans akter varvid huvudet skjuter ut i andra änden och blixtsnabbt halshugger SÄPO-mannen den arma sköldpaddan.

- Var har du lärt dig det där?, frågar kocken storögt.

- Rutin, vi gör så varje morgon när vi ska sätta på Persson slipsen!”

Folklig humor är ofta rå, den är inte sällan oborstad men också träffsäker och förbaskat rolig.

En historia som de sista dagarna har börjat cirkulera på nätet är en version av en gammal politisk historia. Denna gång har den förflyttats till nutid och till den pågående valrörelsen. En del humorbefriade eller mer medelklassigt zippa sympatisörer kommer att tycka hjärtligt illa om den men den är ett exempel på folklig humor typ den som fanns i det gamla Sovjet

”När Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund var ute på valturné, och de satt där i ett flygplan så tog Jan Björklund fram en hundralapp och sa:

- Jag skulle kunna göra en person i Sverige lyckligare genom att kasta ut den här hundralappen genom fönstret.

- Jag hade tagit två 50 lappar istället så två människor hade blivit lyckligare, sa Göran Hägglund .

Maud Olofsson ville inte vara sämre så han sa:

- Jag hade fem st 20 lappar så hade fem människor hade blivit åtminstone lite lyckligare i det här landet.

Fredrik Reinfeldt sa att jag hade tagit 100kr i enkronor och gjort 100 människor lyckligare.

Då kom piloten som hade hört hela diskussionen och sa:
- Hade jag fått bestämma hade jag kastat ut er fyra och gjort 9 miljoner människor lyckligare.”

Folklig humor och satir har ibland väluppfostrade ”allvarsamma” personer svårt att hantera. De ser den som plump och låg men ofta är den befriade i sin brist på respekt för överhet i alla dess former.

Vi har exempelvis geniet Oskar Andersson ”OA” som under förra seklets början ironisera över samhället och över maktens drabanter. John Heartfield var det nazistiska Tyskland främste och effektivaste kritiker med sina träffsäkra kollage.

(John Heartfield)

Att skratta åt sakernas tillstånd är nödvändigt och det stärker också den kollektiva viljan till förändring men också är en genväg till att våga kritisera orättvisor och maktmissbruk.

Vi lär få höra flera vitsar om Reinfeldt och hans drabanter, det är jag övertygad om.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(KD) tappar stort i Jönköping

Efter Alf Svensson lämnade över ordförandeskapet till Göran Hägglund så blev det uppenbart att Kristdemokraterna var en persons skapelse. Alf Svensson hade karisman och personligheten som Hägglund så förtvivlat söker men inte finner.

Sedan Hägglund tog över har (KD) utvecklats till ett bland flera högerpartier. I Sverige har vi inte ett starkt katolsk underlag som Italien eller ett högerprotestantisk som i Tyskland och därför blir Hägglunds försök att profilera (KD) i den fåran en ganska hopplös uppgift.

Nyligen hade Jönköpingsposten en redovisning av opinion i Jönköping. Den var väl inget överraskande utan på en punkt – Kristdemokraterna tappar likt en sjunkbomb i sin enskilt bästa valkrets. Från nästan 19 procent 2006 till knappt 15 procent i Sentios undersökning.

Siffror som bekräftar (KD):s kräftgång efter Alf Svensson men också pekar på (KD):s form sett nationellt. Faktum är när inte ens partiet kan hålla ställningarna i ”Smålands Jerusalem” hur ska då partiet kunna det i övriga landet. Min tolkning och uppfattning är att (KD) behövs inte – det finns inget behov av ett Kristdemokratiskt parti i det sekulariserade Sverige utan (KD) blir bara ett högerparti ytterligare som om det inte räcker med resten av högeralliansens laguppställning.

(KD) tappar i Sentios undersökning fem mandat vilka delas mellan Sverigedemokraterna och moderaterna. En ”framgång” värdigt Göran Hägglunds försök att profilera ett euro-kristdemokratiskt parti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO retar upp borgerligheten

LO presenterar nu sin valkampanj. Den lär väcka uppmärksamhet och den skiljer sig markant från de röd-grönas. Här är det inga softade och stylade personporträtt med menlösa paroller utan LO håller sin tradition från tidigare valkampanjer med att visa på en hårdare och sannare verklighet.

Organisationen gör det genom att ställa verkligheten i kontrast till det ansvar som regeringens ledande personager har. Här anklagas Reinfeldt för att en timanställd hotellstäderska betalar 4 gånger mer i a-kassa än den som har en hög lön. Borg ges ansvaret för massarbetslösheten, Olofsson för att ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin. Likaså Hägglund för att 44.000 riskerar att hamna utanför sjukförsäkringen och major Björklund får sin välförtjänta dos också.

Mot detta ställs vanliga LO-medlemmars verklighet. Idén att vända uppochner på högeralliansen och vänder medlemmarna rätt.

Det lär bli ”ett jävla liv” från borgerligt håll, men det behövs i en valkampanj som liknar ett sömnigt möte hos Fonus!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 12 Ritchie Valens

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Foto Del-Fi Records)

Etniskt identitet är viktigt. Att ha förebilder om du är invandrare har också betydelse för självkänslan. Om någon artist i den första rock `n`roll-generationen uppfyllde det för den latino-befolkning som fanns i USA i slutet på 1950-talet så är det Ritchie Valens.

I Sverige är Valens mest känd för två låtar ”Donna” och ”La Bamba”. Den förstnämnda eftersom The Hep Stars hade den som en av sina största och mest uppskattade hits på 1960-talet. ”La Bamba” genom filmen med samma namn om Buddy Holly, Big Boppers och Valens tragiska flygolycka 1959.

Ritchie Valens (egentligen Richard Valenzuela) blev bara 18 år och hans karriär kanske den kortaste av allas då den varade i 8 månader från genombrottet till flygkraschen i februari 1959. Även om inte Valens var invandrargrabb så hade han på moderns sida latinorötter, han var uppvuxen och bodde i San Fernando-dalen utanför Los Angeles. Det var ett spansktalande område och därför blev han också en förebild för de spansktalande ungdomarna i området.

Valens var både tuff grabb som levde ett otryggt liv med en tidig skilsmässa när han var liten och en sjuk pappa som dog tidigt men enligt alla en ödmjuk och osäker grabb. Han växte upp med släktingar men samtidigt hade han en musikalisk talang av sällan skådat slag.

Han hann göra en handfull utmärkta singlar och en LP och hade flera förstaplatser under de 8 månader som karriären varade. Han gjorde massor av “gigs” och kom att bli en av de mest inflytelserika från den första rockepoken. Efter hans död gavs det ut ytterligare två LP varav en Live-platta av närmast bootlegskvalitet, men som musikaliskt är en fyrbåk.

1998 gav hans bolag Del-Fi ut en CD-box med allt som fanns och som hade varit utgivet tidigare. Här finns även heminspelningar, alternativtagningar och annat.

Ritchie Valens är i stort bortglömd idag. Men utan honom hade det aldrig funnits någon, Chan Romero ”Hippy Hippy Shake”, Chris Montez ”Let´s Dance” eller för delen Los Lobos.

Vi hade inte haft stapelvaror som ”Twist & Shout” som helt bygger på ”La Bamba” (eg. en mexikansk bröllopsdans). Mycket av den amerikanska latino-kulturen har som tidig förebild grabben från San Fernando Valley.

Han skrev också den första riktiga politiska protesten i rock`n´roll; ”Framed” som handlar om hur han ”latino-grabben” sätts dit av polisen för något han inte gjort, underförstått enbart för han är latino.

Ritchie Valens på platta är inte svårt att hitta. Original-LP:na kostar mellan $300-500 i bra skick, men på CD finns det mesta återutgivet. Leta framförallt efter Del-Fi-boxen ”Come On Let´s Go” som kom 1998. Annars finns alla plattorna i CD-version på exempelvis Ginza.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Här är slutligen några klipp med Ritchie Valens från youtube: