I väntan på Godot

I Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” sitter de tre huvudpersoner och väntar på ”Godot”. Vem eller vad ”Godot” är upp till betraktaren, döden, Gud eller…

Just nu sitter det socialdemokratiska Sverige och väntar på…”Godot”… Är han eller hon den efterlängtade eller fruktade som skall uppenbara sig. Blir det befriande gudomliga väsen eller är det partiets död som väntan är för.

Framgångs(S)aga

Det socialdemokratiska partiet som jag är uppväxt med och levt med är idag i djup kris. Troligtvis så djup kris att den är jämförbar den kris partiet gick igenom när valet stod mellan reformism eller revolution efter den ryska revolutionen 1917. Partiet klarade krisen och kom då igen och blev bärare av en total samhällsförändring som skedde under de ”statsbärande” under åren 1932 – 1988.

Skälet till framgångssagan låg i att partiet kunde vinna förtroende för en politik som både var reformistisk i betydelsen att den förändrade samhällets struktur och satte spår i människors vardag. Helt enkelt, den socialdemokratiska politiken förbättrade tillvaron för det stora flertalet samtidigt som politiken undanröjde orättvisor på ett sätt som inte ”straffade” de som redan hade det bra.

Det här var den verkliga ”tredje vägens” politik; de som var längst ner på samhällsstegen fick det allt bättre medan de som var högst upp blev kvar samtidigt som övriga närmade sig i levnadsförhållanden. Kort sagt, alla fick det bättre ingen fick det sämre.

New Labours ökenvandring

Dagens s.k. New Labours ”tredje väg” går den andra vägen och menar att samhället behöver större klyftor för att delar av samhällets medborgare inte är förtjänta eller möjliga att lyfta för att om det sker så kommer de som är längst upp på stegen att tappa intresset för att bidra till samhällsutvecklingen. Kort sagt, en politik för att sparka neråt inte lyfta uppåt.

Vi har sett hur detta har lett den europeiska socialdemokratiska rörelsen ut i ett tröstlöst ökenlandskap där politiken rinner likt sanden genom fingrarna medan högern skördar frukterna i oaserna.

Det är den krisen som nu slagit med all kraft till mot socialdemokratin i Sverige. Det är en kris som har sin grund i partiets ideologiska vilsenhet efter 30 år av påverkan av nyliberala tankesmedjor och ideologisk krigföring mot grundläggande socialdemokratiska värderingar. Striden står mellan nu liksom 1917 mellan reformism eller revolution, dock en revolution med nyliberala förtecken.

Personer eller Godot

Personer är aldrig oersättliga, men de är individer som är bärare av idéer. Det är tydligt nu när socialdemokratin fortsätter sin interna debatt om ledarskapet och om vem skall leda partiet. Det finns många som vill komma med goda råd, allt ifrån högerdebattörer som ger rådet ”mer av det” som ledde till två valkatastrofer till ultravänster som de gamla stalinisterna i Kommunistiska Partiet som med sedvanlig säkerhet upprepar sina vanligaste teser.

Egentligen än värre då partiet tappat i varje val efter 1982 i förhållande till föregående val med två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och taktikvalet 2002. Det innebär att partiet har försvagats de senaste sex av åtta allmänna valen. Det är också samma period som präglas av socialdemokratisk ”nyorientering” mot medelklassen. Det försvaras ideologiskt med att industrisamhället är över och världen är på väg in i det s.k. IT-samhället, informationssamhället och servicesektorn är den växande delen medan som sagt industrin minskar i betydelse.

Felaktig samhällsanalys

Det finns flera fel i beskrivningen. Industri är fortfarande ryggraden i samhället, dvs. varuproduktionen är det centrala i den moderna mogna kapitalismen, men genom de enorma rikedomar som skapas uppstår behovet av olika former av serviceproduktion. Men det betyder inte att det är här i servicesektorn som de framtida rikedomarna skapas utan det är fortgent i industriproduktionen.

På Skärblacka pappersbruk producerar idag hälften så stor arbetsstyrka mångdubbelt mer än vad som var fallet för bara 10 år sedan. Att producera en modern bil kräver bara en mindretal i arbetstimmar än vad som var fallet på exempelvis Volvo 140-seriens tid.

Det är i den här miljön som nu ett ideologiskt vilsegånget socialdemokratiskt parti skall välja inriktning. Under den ”statsbärande” perioden var partiet ett arbetarparti som attraherade även stora delar av medelklassen. Numera är arbetarklassens förtroende för partiets förmåga att driva en politik i arbetarklassens intresse grundligt undergrävd.

Självförvållat, ja – skadan som att köra över den egna opinionen och ansluta Sverige till EU, accepterandet av Maastrichtavtalet med jämviktsarbetslösheten som grundprincip, avregleringar och privatiseringar parat med en identitetspolitik har blivit viktigare än massarbetslöshet, försämrad arbetsmiljö, laglöshet på servicearbetarnas arbetsmarknad, oförmåga att se proletariseringen av tjänstemannasektorn – allt detta tillsammans med att medelklassens betydelse, speciellt den urbana medelklassen grovt överskattas både som politisk kraft och i ekonomisk betydelse.

I väntan på Godot

För ögonblicket är det bilden att socialdemokratin väntar på Godot. Inte den Godot som Beckett sannolikt tänkte på – socialismen- utan den Godot som är frälsaren av det socialdemokratiska partiet i dess ideologiska vilsevandring. Den Godot som ska frälsa partiet kommer inte och inte likt en kejsare i en skinande rosa bil färdas genom minoritetsfrågornas land i tron att detta är arbetarklassens viktigaste terräng. Nu hjälper därför inte längre förböner eller tända gravljus heller.

Icke-frågor och identitetspolitik löser inte socialdemokratins ideologiska vilsenhet utan partiet måste söka tillbaka till sina politiska rötter som ett parti för arbetarklassen som förmådde vinna även medelklassens gillande och kapitalets respekt.

Goda råd

En av de som utpekas som denne Godot är Veronica Palm skrev med adress till den dåvarande partiledningen 1998 att ”det är dags att börja lyssna på vad den socialdemokratiska arbetarrörelsen tycker” och konstaterade ”att vara världsmästare i budgetsanering räcker inte” och gav rådet att ”börja lyssna till vad hela arbetarerörelsen vill och forma politiken utifrån folkets vilja till förändring och förbättring.”

Vad Palm tycker idag vet jag inte, men det är aldrig försent att ta goda råd, eller hur?

Text och foto. Ingemar E. L. Göransson

Den första dominobrickan har fallit

”Högt spel i storsta´n” skulle kunna vara titeln på en kioskdeckare från Manhattandeckarnas gyllene årtionden. Nu är det tyvärr inte det utan en adekvat beskrivning på vad som just nu sker inom socialdemokratin. Efter att Mona Sahlin i veckan ställde hela VU och styrelsens platser till förfogande så har inbördeskriget och kattrakandet om makten och härligheten ställts på sin spets.

Nu sitter alla och passar för ingen vill hålla i kvasten när uppgörelsen med blanka vapen på Storgatan, (läs Sveavägen) skall ske. Den som satsar fel kan riskeras att dra med i fallet. Saken är att Sahlin hade helt enkelt inget val efter SSU:s krav på styrelsen att avgå, men som den maktspelare Sahlin är försökte hon skjuta upp det ofrånkomliga, och givetvis rädda sin egen ställning, att huvuden kommer och måste rulla för att partiet skall kunna gå vidare.

Nu vet vi att det inte lyckades utan Sahlin meddelade sin avgång nu på söndagseftermiddagen. Nu vet vi att Sahlin avgår på kongressen i mars och därmed blir hon också en vad i USA kallas en ”lame duck”. Hon kommer inte att kunna göra något utan blir sakernas tillstånds fånge. Det innebär också att partiet inte kommer att kunna driva någon som helst trovärdig och kraftfull oppositionspolitik under det närmaste halvåret.

Problemet är inte att det kommer att skördas offer som i alla krig utan att politiken inte blir fokus nu utan makten det primära. Det är olyckligt för partiet, för arbetarrörelsen och för framtiden. För naturligtvis är det så att politiken inte svävar i intet utan har sin koppling till personer och individer. Sanningen är att Mona Sahlin och huvuddelen av den sittande ledning på Sveavägen, men även den nuvarande LO-ledningen sammanknippas numera genom den osjälvständiga roll den intaget i förhållandet parti och Landsorganisationen med 1990-talet och politiken som fördes i regeringsställning då.

 

“…socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO…”

 

Göran Perssons ”New Labour”-inspirerade politik är också per definition Sahlins politik. En politik som 1996 års LO-kongress gick mangrant ut och demonstrerade emot. Och genom att LO under Wanja Lundby-Wedin varit Sahlins trognaste vapendragare dras nu också LO-ledningen ner i samma misstroendes kvicksand. Frågan är om inte det socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO för att skaka av sig den ryggsäck som det alltför intima och osjälvständiga förhållandet varit under Mona Sahlins tid. Som det ofta är när en bricka faller i ett dominospel kommer resten av brickraden falla av automatik.

Den facklig-politiska samverkan är grundbulten i arbetarrörelsens reformistiska förmåga att omvandla samhället. Men under Sahlin och Lundby-Wedin har den förvandlats till en foglighet gentemot partiets önskemål. Inte bara ekonomiskt utan också att LO har glömt eller förträngt att sin roll som ”vänlig pådrivare” för att tala med Tage Erlanders ord. Den facklig-politiska samverkan måste återupprättas tillsammans med reformismen.

Problemet är inte Mona Sahlin i sig utan den politik som hon representerar. Det är den politiken som väljarna vände ryggen och framför allt partiets kärnväljare, löntagarna, vände ryggen. För när 22 procent är allt man kammar hem bland löntagarna är partiets kris bråddjup, det är helt enkelt den svåraste krisen som partiet upplever sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Flera talar om krisen som ett ”rosornas krig”, en batalj mellan ”vänster” och ”höger” i partiet. Jag vill påstå att det inte är korrekt utan det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik. För partiet har sedan 1980-talet successivt flyttat sig mot mitten. Det har varit beslut om självständig riksbank, EU-medlemskap mot kärnväljarna och rörelsens vilja, accepterande av jämviktsarbetslöshet, avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar. Kort sagt hela batteriet av nyliberala innovationer som har förflyttat det politiska spektret mot mitten men också bort från rörelsens egna uppfattningar.

 

“…det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik…”

 

Mona Sahlin och större delen av den ledning som nu sitter på Sveavägen 68 och i LO-borgen på Norra Bantorget är så nära förknippad med 1990-talets nyliberalt påverkade politik. Det gör att Sahlin och den sittande ledningen idag har så lågt förtroende inom väljarkåren.

Det innebär att arbetarrörelsen inte har förmått att hitta politik som kan svara upp mot den ökade otryggheten på arbetsmarknaden för att ta ett exempel. Istället har partiet kommit att hamna i ett läge där politiken har blivit att förhålla sig till den nyliberala högerns hegemoniska strävan.

Politik är en förtroendebransch. Att tappa förtroendet är alltid självförvållat – det går aldrig att skylla på andra eller omständigheterna. Att återvinna förtroendet är en tuff utmaning. Arbetarepartiet Socialdemokraterna måste våga inte bara byta ut personer utan framförallt hitta tillbaka till den politiska grund som har varit partiets signum – reformismen och förmågan att avläsa samtiden och framtidens bäring. Vad socialdemokraterna behöver är en socialdemokratisk reformistisk politik, inte några nöjda katters politik som förvaltar och krattar i hörnen medan skiten, samhällsproblemen, göms i rabatterna.

”Högt spel i storsta´n” är som sagt inte namnet på en Manhattandeckare från folkhemmets dagar utan en högsta grad verklighet – det handlar helt enkelt om socialdemokratins framtid.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mona Sahlin; återupprätta reformismen

Sedan Mona Sahlin igår meddelade i ett mail som gick ut till hela organisationen att hon ansåg att en mellanvalskongress skall få möjligheten att pröva hela partistyrelsen och VU:s förtroende. I sig inget märkligt och egentligen kan Sahlin inte göra annat i den inre strid som håller på att blåsa upp.

Ville SSU få fart på ett återupprättande av socialdemokratin som en reformistisk kraft så är det tveksamt om de nått sitt mål. Det liknar mer att deras agerande har satt fart på personstrider och maktmanövrerande.

Problemet är att partiet står inför sin allvarligaste förtroendekris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen 1917. Det socialdemokratiska partiet har hamnat på ett sätt självförvållat i denna situation, men också beroende på att partiet har lockats in mittenfållan av en politisk och ideologisk utveckling där nyliberala krafter haft näbben.

Orsaken ligger väsentligt djupare och har med den långvariga ideologiska förskjutningen som skett under de senaste årtiondena. Under trycket från den nyliberalt inspirerade högern har även socialdemokratin och f.ö. hela de politiska spektra förflyttats höger ut på höger-vänsterskalan. Det som var självklart tidigare har istället blivit problematiskt.

Högerdebattörer och deras megafoner i den borgerliga pressen har på alla sätt försökt förringa betydelsen av den kollektiva välfärdsstaten, full sysselsättning och en demokrati där löntagarnas inflytande över sitt arbete har befunnits suspekt, t.o.m. skadligt.

För socialdemokratin har det inneburit att kollektiva lösningar på samhällsproblemen har fått vika för individualiserade lösningar i tron att det har varit vad medborgarna önskat. Fackföreningar har allt mer börjat betraktas som bäst som en slags frivillig försäkringsinstitution istället för en pådrivande samhällsförändrande kraft.

Utvecklingen i den här riktningen påbörjades redan under 1980-talet med beslut om självständig riksbank, budgettak. Sedermera även om att ansluta sig till på borgerliga villkor EU-politik med underskrivande av Maastrichtavtalet som innebar att full sysselsättning övergavs i förmån för ”jämviktsarbetslöshet” som viktigaste politiskt postulat.

Redan här börjar socialdemokratin undergräva sitt eget förtroendekapital då stora delar av partiets kärnväljarna var mot eller tveksamma till EU och inte minst en politik där full sysselsättning övergavs. Man spekulera över hur mycket partiets förtroende har påverkats av att trots motståndet från en majoritet sa nej till EU bland LO:s medlemmar partiet ställde sig bakom en ansökan om medlemskap.

När sedan partiet under 1990-talets kris i princip adopterade högerns verklighetsbeskrivning och försökte få ordning på den svenska ekonomin med metoder som till stora delar var hämtade från nyliberalt färgade ekonomiska teorier; avregleringar, utförsäljningar, privatiseringar och budgettak som skapade en permanent arbetslöshet på 6-9 procent.

Göran Persson försökte till stora delar lösa detta med förtidspensioneringar vilket slog tillbaka på partiet självt. Den sittande regeringen däremot strävar efter att skapa en låglönearbetsmarknad som är till stora delar avreglerad. Det grundläggande problemet är att arbetarrörelsen inte har ett eget svar hur man skall möta en arbetsmarknad där industriarbetarna minskar i reda tal och där den flyktiga servicesektorn ökar parallellt med en proletarisering av delar av tjänstemannasektorn.

Felgreppet som partiet gjort har varit att man har svalt den nyliberala verklighetsbeskrivningen där den urbana medelklassen blir centrum för politiken och ryggraden för samhällsutvecklingen. Kort sagt, socialdemokratiska arbetarepartiet har gjort misstaget att inte analysera hur det samhället ser ut, vilka krafter som verkar, vilka som är betrakta som arbetarklass eller grupper som har likartade levnadsvillkor.

Att då göra det hela till en fråga om person är högst olycklig då det tar bort fokus från det viktigaste; att skapa grunden för en socialdemokratisk politik grundad på kunskap, inte på okritiskt anammande av andra politiska krafters verklighetsuppfattning.

Självklart kommer en sådan analys och frammejslandet av en socialdemokratisk politik som har sin bas i arbetarklassen och närstående skikt vinna stöd från väsentligt bredare grupper av befolkningen än vad som är fallet för ögonblicket.

Det finns en enorm potential i opinionen och objektivt sett har stora grupper som nu inte röstar socialdemokratiskt intresse av en reformistisk politik värd namnet. Förutom arbetarklassen i betydelse LO-grupperna så har arbetslösa, sjuka, immigranter och nyfattiga allt att vinna på en politik som bygger på full sysselsättning och generell välfärd som skapar trygga och förändringspositiva människor.

Personfrågan kommer att få sin lösning, den sittande partiledningen har just nu ansvaret för att socialdemokratin återfinner sin reformistiska själ. Vilka som platsar i en ny partiledning är skäligen ointressant i nuläget utan det är processen fram till en politik som får brett och folkligt stöd som är det primära.

Ta ert ansvar, lämna dribblandet och manövrerandet åt sidan!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Återvinn reformismen

En av de märkligare konsekvenserna av nyliberalismens politik är förnekandet av att samhället har klasser. Inte nog med att man förnekar att det finns intressemotsättningar mellan samhällets klasser utan man förnekar att det finns klasser över huvudtaget. Ett uttryck för detta kan moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmanns uttalande om att moderaterna vill ge begreppet arbetare ett nytt innehåll – alla som arbetar är arbetare.

Förutom det nonsensaktiga i den helt ovetenskapliga synen på samhället får konsekvenser för synen på politiken blir följden att politiken inte tar hänsyn till skillnaden mellan levnadsförhållanden och existens mellan den högavlönade direktören och den deltidsarbetande städerskan.

Det hela blir naturligtvis orimligt om man menar att de inte har helt olika behov, intressen och levnadsvillkor. Att utgå från Schlingmanns uppfattning innebär att politiken kommer att helt utgå ifrån begränsade grupper intressen istället för klasser och samhällsskikts behov och intressen.

Folkhemmet och reformismen

När socialdemokraterna formulera tanken om folkhemmet var utgångspunkten att lyfta de som var längst ner och längst bort i ekonomiskt och politiskt avseende. Dvs. politiken, folkhemmets idé, skulle lyfta arbetarklassen eller som Per–Albin Hansson formulerade tanken:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.” (1:a maj 1928)

Det socialdemokratiska synsättet fick sedan sitt politiska uttryck i ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss skrev:

Det är i (denna) kritiken av kapitalismen man har att söka det enande bandet, inte i de skiftande bilder av ett framtidssamhälle, som vid olika tider gjorts upp av företrädare för skilda socialistiska meningsriktningar. Denna kritik springer fram ur många rötter. En del av dem sträcker sig djupt ner under den jordmån, som bildades av det moderna produktionssättet, andra suger näring just ur livsförhållanden, som skapats och alltjämt skapas av den pågående kapitalistiska utvecklingen.”

När Wigforss och de övriga som skrev fram programmet på detta sätt beskriver förutsättningarna efter andra världskriget och hur de uppfattar den ekonomiska ordningens natur fortsätter de:

”Angreppen mot klyvningen av folket i rika och fattiga, egendomsägare och egendomslösa är lika gamla som samhällets uppdelning i ekonomiska klasser. I vår tid tar de form av attacker mot en ekonomisk organisation, som gör klasskampen mellan kapitalister och lönearbetare till samhällets mest framträdande drag. Kritiken riktar sig mot den brist på trygghet, frihet och självständighet, som för folkets stora flertal blir en följd av ett mindretals alltjämt fortlevande ekonomiska privilegier.” (Arbetarrörelsens efterkrigsprogram sid 183)

Analys eller ge dem vad de önskar

Med denna analys ställdes också förslag som kom att forma om Sverige till välfärdsstaten som hade sin grund ett bland-ekonomiskt system där offentlig och kapitalistisk ekonomisk ordning kom att skapa en i historien sällan skådad välståndsutveckling som också blev en jämlikhetsutveckling utan motstycke. Vad som också var uppseendeväckande var att detta gick att kombinera med en demokratisk utveckling som på andra håll var långt ifrån möjlig. Reformismen visade sig fungera, men det var bara möjligt med den analys som låg i grunden och den samhällssyn som Hansson, Wigforss och andra hade.

Inför valet publicerades två artiklar i Stockholmspressen. Dessa två kom att bli ett manifest för den ”ideologiskt vilsegångna socialdemokratin” för att tala med statsvetaren Johan Hinnfors. I dessa två ersattes Hansson och Wigforss med mer urbana tänkares snedsprång i den politiska Eden. Borgar- och landstingsråden Carin Jämtin och Dag Larsson samt Ilja Batljan pläderade för en politik där klass ersattes med kön, där klasskamp med offentliga toaletter, där intresset blev en privatsak och inte ett allmänt intresse. Kort sagt, identitetspolitiken kom att fira triumfer i dessa två artiklar som framstår som ett tragiskt exempel på ideologisk vilsenhet och vägs ände absoluta sluthållplats på politikens autostrada.

”Stockholms stad bör inrätta ett borgarråd med särskilt ansvar för hbt-frågor. Vidare bör staden ge äldre personer möjlighet att välja särskilt hbt-boende. De offentliga toaletterna bör vara könsneutrala så ingen slipper välja mellan tjej- och killtoalett”. Vidare skrev de socialdemokratiska politikerna i de två förslagen att:

”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?” Svaret på detta är tjänster i tunnelbanan där man kan lämna i tvätten, tjänstvilliga butlers i tunnelbanan skall tjäna den stressade övre medelklassen i de stockholmska politikernas tunnelvärld. Skribenterna fortsätter med följande förslag;

”Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver.”

Identitetspolitikens vägs ände

Vi har under senare år sett hur partierna både borgerliga och socialistiska under den ideologiska pressen har allt mer under de senaste 30 åren anammat den nyliberala världsbilden och med den övertaget identitetspolitiken.

Detta har manifesterats i form av ett ökat intresse för hbt-frågor utan att se det ur klassperspektiv, vargfrågan blev valfråga utifrån perspektivet ge identitet jägare vad de vill ha, immigranters situation utan att ha något mer än ett etniskt perspektiv på den osv. Sedan har det gått av bara farten med fri sprutor, butlers i tunnelbanan och könsneutrala toaletter som ickefrågor som har blivit politiska kärnfrågor. Kvinnors rätt har blivit en fråga om medelkasskvinnornas rätt att sitta vid bolagsbordet inte om kommunaltjejernas orimliga arbetssituation och usla löner.

Kort sagt, identitetspolitiken kom att under nyliberal press bli ursäkten för att inte föra en politik med samma grundläggande analys – vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – som Hansson och Wigforss gjorde en gång och som fick en enorm påverkan på samhällsutvecklingen. Socialdemokratin blev statsbärande under perioden 1932 – 1988 tack vare denna politiska analys och klarsynthet.

Utan analys blir politiken vilsen. Utan en riktig analys blir politiken förlorad. Vad socialdemokratin behöver finna är den analys som utgår från att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, t.o.m. än mer idag än 1988. Att bemöta detta med identitetspolitik eller med att kopiera det som var är inte en framgångsväg.

Dagens socialdemokrati måste först ta reda på verkligheten för att kunna bestämma sig för vad man vill med samhället. Hur ska jämlikhetspolitiken se ut, vilka verktyg behövs för att förändra samhället i en riktning där grundläggande socialdemokratiska värderingar får genomslag och ges utrymme förändra det existerande ”tjyvsamhället”.

Rabulisten och socialdemokraten Hinke Berggren beskrev det för-socialdemokratiska samhället som det ”Det befästa fattighuset”. Han beskrev hur de stora klasskillnaderna delade samhället i rika och fattiga, i maktlösa och mäktiga, i tröstlösa och självgoda – kort sagt ett klassamhälle som i sig blev en anklagelse för den unga arbetarrörelsen.

Reformism eller revolution

Då stod kampen om samhällsanalysen mellan reformister och revolutionära riktningar. De hade i stort samma anlays av fattighuset men förordade olika metoder att förändra det existerande till något som kunde vinna människornas hjärta och förnuft.

Reformisterna vann striden och kom att formulera sin berättelse om framtiden. Men för att klara detta hade de också en tydlig analys av klassamhället. De förmådde att se bortom de kortsiktiga applådknipande politiska utspelen. Hade Palm, Branting, Hansson, Wigforss och för den delen Erlander och Palme inte haft den kompass så hade inte välfärdsstatens kunnat byggas. Inte heller skulle arbetarklassen lyfts ur 1900-talets tidiga armod och politisk omognad. Men inte skulle heller delar av samma periods medelklass kunnat vinnas för den socialdemokratiska reformistiska politiken.

Här har vi också vårt partis djupa kris verkliga kärna. Bristen och frånvaro av samhällsanalys. Bristen och frånvaron av politisk strategi och klarsynthet. För när detta ersatts av kung ad hoc blir det enkelt att titta och söka efter vad som är populärt hos de grupper som man kan identifiera. Då blir hbt-frågor en fråga om poäng att vinna. Då blir rena sprutor till narkomaner en fråga om humanism, inte en fråga om ett allt mer kommersialiserat samhälle där t.o.m. det djupaste elände blir en marknadsfråga. Då blir humanismen en fråga om att vilja väl inte att förändra, reformera samhället, välfärdsstaten blir allas patriarkaliske fader som med Jan Lindhagens ord ”rättvist men inte ömsesidigt har en förödande konsekvens. Det avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, vänner”, bröder och systrar”. (…)..där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckningsgrupper.”

Lindhagen drar slutsatsen att ”ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare” (Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, 1980 sid 66). En i sanning nu 30 år senare nog så aktuell iakttagelse av den politiska verkligheten. Det socialdemokratiska partiet och därmed den socialdemokratiska politiken de senaste tre, fyra valen har haft sin prägel av denna välvilja, tålmodiga och detaljkunnighet men saknat analys och helhetsbild av samhälle nu och i framtiden.

Återvinn reformismen

Att återvinna reformismen måste vara det nödvändiga fundamentet för att återvinna förtroendet och förmågan att reformera det nuvarande ”befästa fattighuset”. Reformismen är det enda hoppet för alla de som behöver politiken för att i likt med Hanssons folkhems lyftas till ett bättre liv.

Arbetarrörelsen får inte svika alla de som lever på en växande och till stora delar oreglerad låglönearbetsmarknad, immigranterna, de unga som saknar hoppet om jobb och framtid, de ensamstående som tvingas till att begära försörjningsstöd, de arbetslösa, de sjuka, fattigpensionärerna – kort sagt de som behöver en politik som ger hopp om ett bättre liv. De behöver, liksom hela samhället, en vitaliserad reformism.

För hundra år sedan stod striden i arbetarrörelsen mellan reform eller revolution. I dag står den mellan reform eller nyliberalism. Båda de sistnämna i motsatsparen är förödande för samhället och dess medborgare, reformismen är deras hopp, svik dem inte nu.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Mer Shell för korruptionen

För ungefär 30 år sedan blev jag beordrad att köra ett lass med grus ut till en sommarstuga. Den som gav ordern var en verkmästare på bygget av det som blev universitetssjukhuset i Linköping. Mottagaren var en högre tjänsteman i Linköpings kommun.

Det har gått många år sedan, men händelsen har stannat i mitt minne. Som ung lastbilschaffis upplevde jag det hela som motbjudande, men kände mig tvingad att köra eftersom min egen arbetsgivare gav samma order. Gruslasset skrevs på bygget, men hamnade på en sommarstugetomt.

Det talas i tid och otid om korruptionen. Man har under årtionden från borgerligt håll blåsts upp ”affärer” som egentligen inte varit något av större dignitet. Varje tillkortakommande har blivit en sak för media och ojande politiker på högerkanten. Upprördheten har ibland inte funnit sina gränser utan det har tagit proportioner liknade nationella katastrofer.

Jag påstår inte att det inte funnits anledning i vissa fall att bli upprörd, men om det handlat om korruptionen är nog inte så sällan att ta till överord. Att det har hänt att enskilda individer har tagit sig friheter som bryter både mot regler och än mer mot den moral man har rätt att förvänta sig är helt uppenbart, men att kalla det korruption som högern vill ibland är inte korrekt som jag ser det. Girighet ja, dålig moral ja och brott mot regler och t.o.m. lagar ibland ja. Vi kan t.o.m. tala om svek mot de som gett förtroendet att få uppdrag som på det här sättet missbrukas.

Den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen pekade redan på ett problem med den offentliga sektorn som kan ses som grunden för att korruption kan växa fram när penningen och inte folkstyret blir bestämmande. Han skrev i skriften ”Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten (Zenit häften nr 6, 1980)

”Under tilltagande knot och allsköns underhållande finansieras ”den gemensamma sektorn” av oss alla. Men människokärleken är snarare patriarkalisk än kamratlig. Få välfärdsinrättningar är medborgerliga i den meningen att de handhas gemensamt av dem de berör.”

Däremot har vi fått se hur korruption där mutor har blivit en del av vardagen eller i vart fall inte ovanligt har följt i spåren på avregleringar och privatiseringar. Som vi såg i mitt egna upplevda exempel så har det funnits sedan länge. Vi har fått se hur det under senare tid uppmärksammade mutaffären i Norrköping och inte minst i Göteborg. Inget att förvånas över egentligen för när man blandar myndighetsutövning och affären lämnas dörren öppen, för att inte säga vidöppen för, denna form av bestickelse och belöningar.

För när det står stora pengar på spel försöker naturligtvis affärsmannen, byggmästaren eller vem det är att säkra en lukrativ och lönsam order. Om det då fodrar att man ”belönar” en tjänsteman eller en politiker med några favörer är inte så osannolikt att så sker. Gruslasset, ett grått kuvert utan avsändare, en trevlig helgresa eller en uppiggande konferens i behaglig omgivning är inte något ovanligt.

(Foto Moderaterna)

I Göteborg gick det så långt att politiker föll likt ett dominospel för sin brist på handling när det hela uppdagades. I Norrköping har det föregått enligt uppgifter under många år inom byggbranschen. Och nu senaste ser man hur politiker som moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten har låtit sig ”bjudas” på resa, mat, dryck och hotell av oljebolaget Shell för att delta i en ”miljökonferens” för att sedan tala väl om Shell på sin blogg och i riksdagen.

När politiken och myndighetsutövningen kommersialiseras växer också penningens makt fram, dvs. korruption, bestickning och mutkolvar blir en vanlig företeelse. Det är en naturlig del i affärsvärlden att underlätta affärsmöjligheterna med en lunch eller middag, kanske en studieresa eller liknade. Gränsen för när mutan eller mutbrottet blir realitet är flytande men mer generös i den kommersiella världen än vad den får vara inom myndighetsvärlden.

Vi har rätt att förvänta oss att våra politiker är omutbara, att de har den integritet som krävs men vi kan aldrig vara säkra på det när kommersialismen, privatiseringar och avregleringar tar sitt säte i det som var styrt av folkstyret men nu är en kommersiell marknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Bob Dylan, Bob Dylan, Bob Dylan..

Att det gått 50 år sedan Bob Dylans karriär började kan inte undgå någon. Under de senaste åren har vi sett hur platta efter platta i serien ”The Bootleg Series” kommer med nya utgåvor som i sämsta fall intressanta och i bästa fall är oumbärliga. Men inte bara det kommer också ut promo-utgåvor som inte kommer i andra former än bara finns tillgängliga under några få veckor och sedan kostar 5-10 gånger vad de gjorde från början.

De senaste månaderna har det kommit ut ovanligt många utmärkta plattor med Dylan och det kan ju vara intressant och veta om det är något att lägga ibland ganska stora pengar på.

”Folksinger´s Choice” (Leftfield Media)

Det har gått 50 år så nu gäller inte samma copyrightregler längre. Därför har den här väl spridda bootlegen kunnat få legal utgåva. Det är ett radioprogram från mars 1962 kunnat se dagens ljus. Det är en ung Dylan som pratar (och hittar på om sin bakgrund) och spelar sina låtar på amerikansk radio i en show som leds av den då välkända Cynthia Gooding. Här gör Dylan tidiga versioner av exempelvis ”The Ballad Of Emmett Till” som aldrig fick plats på 1:a LP:n men också versioner av ex Hank Williams och Howlin´ Wolf standards.

Omslaget ser tyvärr ur som en billiga skräp-CD, bootleggens omslag med Washington Bridge var fan så mycket snyggare.

“In Concert Brandeis University 1963” (Columbia Performance Series)

Limiterad upplaga som har kommit som bonus antingen med ”The Witmark Demos” eller med ”The Mono Box”. Hela konserten från denna lördag i maj 1963 har fått sin utgåva här. Den säljs normalt inte separat men finns på Amazon till snabbt växande pris (precis som Carnegie Hall CD:n som nu kostar £20 och uppåt).

Intressant live med ypperligt ljud som aldrig blev annat än en hyllvärmare på Columbia. Värd att skaffa medan den finns.

“The Witmark Demos: 1962-1964” – The Bootleg series vol 9 (Columbia)

Det är i musikrättigheter det finns pengar att göra. Kan man få sina låtar publicerade och få dem inspelade så finns det pengar att göra. Det insåg Bob Dylan och därför spelade han in mängder av låtar för demo så andra kunde höra dem och spela in dem och Dylan fick in stålar på bankkontot.

Nu har Columbia/Sony samlat ihop de demon som Dylan spelade för musikpublicisten Witmark i New York och det är riktigt intressant. Här möter vi den unge Bob Dylan. Han sjunger fel, tar om och berättar om sina låtar för Witmarks folk.

Ytterligare en sten i bygget som ger förståelse för ett av den moderna musikens stora genier.

”The Original Mono Recordings” (Columbia)

Bob Dylans första åtta LP var ursprungligen i mono för att avlyssnas i mono. Det var få som hade stereoanläggningar på den här tiden. Alltså samma skäl som när EMI förra året återutgav The Beatles mono-versioner.

Så nu finns alla åtta plattorna från 1:an t.o.m. ”John Wesley Harding” i ”glorious mono”. Faktum är att det är ett mycket slagkraftigare ljud som möter i mono än i stereoversioner speciellt i de helt akustiska tidigare plattorna. Det är också tydliga skillnader i mixningarna på vissa låtar på ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde On Blonde”.

Den köper den limiterade boxen får också en kod så man kan ladda ner mp3-versioner av hela boxen plus som bonus monoversionen av ”Positively 4th Street” – bara det är värt en mässa!

Nu väntar jag bara på den kompletta Town Hall-konserten från april, 1963. Den finns på bootleg i alla fall och trots att Dylan blåser i micken då och då är väl värd att ges ut! Kom igen Columbia, släpp den!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det var det…

Så då var det röd-gröna samarbetet slut.

Det är svårt att peka på en enskild orsak. Att det skulle vara att ”nytänkandet” inte fick plats när (V) fick vara med i tranedansen är väl något som de som önskar en socialdemokrati som är mer i mitten än idag. Att det skulle vara att (MP) inte kände sig hemma i samarbetet kan måhända var en del i kraschen. Att (S) inte fick utdelning i samarbetet utan fick kompromissa för mycket är ett annat skäl som nu vädras.

Jag tror orsaken ligger väsentligt djupare och handlar mer om (S) självbild och hur partiet uppfattar sin roll i politiken och att partiet efter 30 år av påverkan mot mitten har skapat en osäker partiidentitet. Men också en spricka i partiet där storstadsmyter står mot landsortens verklighet.

Vänsterpartiets retorik framstår idag som mer socialdemokratiskt än (S) självt betyder naturligtvis vissa problem för den socialdemokratiska självbilden. När fackföreningssocialdemokratin tvingade partiledningen att ompröva utvisningen av Ohlys parti var det redan en signal om att Sahlin och andra hade läst av partiet fel.

Tron att (MP) skulle omfattas av landsortens och fackföreningssocialdemokratin fick ett rejält rapp över fingrarna och redan där var nog samarbetet satt i fara. Problemet är också att den svenska grönheten är väsentligt mer borgerlig än dess motsvarighet ute i Europa. Deras förslag om ökade bensinskatt, den notoriska anti-kärnkraften faller inte i god jord hos industriarbetarsocialdemokrater och det som uppfattas motstånd mot tillväxtpolitik.

Men framför allt var nog tveksamheten till lojaliteten hos (MP) som gjorde att tveksamheten fanns på den fackliga sidan till den röd-gröna axeln resulterade i att den aldrig kom att omfamnas av (S)-väljarna med någon större entusiasm. Tyvärr har (MP) visat upp en historia av vindflöjelpolitik där ideologi har fått vika för kortsiktiga politiska vinster i vilket politiskt sängaläge man än hamnat i. politisk otrohet skapar inte förtroende precis som dess mänskliga motsvarighet.

Valnederlaget har naturligtvis också mer djupt liggande orsaker som mest handlar om socialdemokratin som ”gått vilse ideologiskt” som LO-tidningen skrev härom veckan där man citerade statsvetaren Johan Hinnfors. Men om detta på annan plats och vid annat tillfälle.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson