Varför så tyst och vem är statsminister egentligen?

I går kväll hände som inte ska få hända – ett troligt terrordåd i Stockholms innerstad. En man utrustad med rörbomber och enligt uppgifter en väska med spik sprängde sig själv i luften. Exakt vad som skett är inte helt klart men SÄPO betraktar både bilen som sprängdes och självmordsbombaren som terrordåd.

Sverige har varit utsatt för terrordåd tidigare när Baader-Meinhof-ligan slog till mot Västtyska ambassaden på 1970-talet. Så uppgiften om att det här är första terrordådet i Sverige är alltså inte helt korrekt.

Det allvarliga är att en än gång lämnas vi som medborgare ut till spekulationer och brist på information. Det enda av officiellt uttalande som fanns fram till presskonferensen på Rosenbad 12.30 söndagseftermiddag var Carl Bildts privata twitter från midnatt där han beskrev det inträffade som ”terrordåd”.

På Reinfeldts presskonferens bekräftade statsministern att han informerades först vid 18.00-tiden på lördagskvällen, dvs. ca en timme efter det inträffade. Likaså att han hade informeras av polisen vid 22.00 samma kväll att polisen såg händelsen som ett terrordåd.

RÄTTELSE!!! Reinfeldt uppger själv i en intervju med TV4 att han vid 10.00 på söndagsmorgonen fick information att det var ett "terrordåd". Detta är i sig lika märkligt för det innebär att statsministern blev informerad kort innan eller samtidigt som SÄPO gick ut med den uppgiften. Fick inte SÄPO tag i statsministern under nattaen eller var Reinfeldt oanträffbar. Men inte minst redan under natten var utrikesminister Bildt ute med samma uppgifter. Talar inte ledande regeringsföreträdare med varandra?

Frågan som ställer sig är givetvis varför kom det inget uttalande från regeringen på lördagskvällen med tanke på misstanken om terroristdåd? Är det inte statsministerns och regeringens uppgift att motverka ryktesspridning och oro speciellt efter en händelse av så här allvarligt slag.

Det enda som kom från regeringshåll mellan 18.00 till dagen efter 12.30 var ett twitterinlägg från utrikesministern. Inget annat utan en total tystnad som naturligtvis späder på oro och ryktesspridning. Redan under natten fanns det främlingsfientliga angrepp på nätet och rykten som spreds om händelserna i Stockholms innerstad.

Det finns all anledning att ifrågasätta regeringens agerande och inte minst Reinfeldts saktfärdighet och omdöme. Likaså hur god är Sveriges krisberedskap i situationer som denna. Vi ska komma ihåg hur tsunamin och den tafflighet som den sköttes på från utrikesministern då och hur den kom att bidra till att regeringen Persson förlorade valet 2006.

Jämför man den mediestorm som var då med den servilitet som journalisterna visade på Reinfeldts presskonferens trots att Stockholm hade drabbats av vad polisen betraktar som terroristdåd bara 18 timmar tidigare.

Tystnad och brist på information är de viktigaste bundsförvanterna för mörka krafter och deras syften. Som det är nu så är Reinfeldts regeringens agerande uppseendeväckande lojt och klandervärt.

Det måste klargöras varför Reinfeldt inte gjorde något förrän efter 18 timmar och hur det är möjligt att utrikesminister negligerar sin statsminister på det sätt som Bildt gjort.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt gör som “storebror” säger

Det är på gränsen till pinsamt att se kryperiet för amerikanska intressen från den svenska regeringen. Sverige har under flera regeringar agerat transportkompani åt USA. Detta har skett i ökad utsträckning efter den 11 september.

Vi kommer ihåg hur CIA eller vem det nu var fick hämta två egyptier och forsla dem till tortyr i deras forna hemland. Vi har fått bevittna hur Sverige på andra sätt bistått USA i det s.k. kriget mot terrorn. Och nu senast hur Reinfeldt själv tog sin miljöminister Carlgren i örat då den vågade yppa några timida anmärkningar mot USA:s brist på engagemang i klimatfrågan.

Det är uppseendeväckande att se hur det går att ta telefonen och tala om för den svenske statsministern var skåpet ska stå för att få tyst på den mest lågmälda och försynta kritiken mot USA:s intressen.

Det är också uppseendeväckande att se hur statsministern faller till föga inte bara i sak utan med själ och entusiasm för att möta amerikanska stormaktsintressen.

Andra uppgifter som kommit fram den gångna vecka är att det funnits ett underrättelsesamarbete där USA har tillsammans med svensk personal tillåtits spionera på svenska medborgare. Allt med moderaternas Ask som tillskyndare.

Man kan ju undra i sitt stilla sinne om Sverige är med den nuvarande regeringen på väg att bli en delstat i den amerikanska unionen?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mikael Wiehe ny CD-EP till 1:a maj

Musiken har alltid haft en stor betydelse. Musik kan förmedla känsla och har en fantastisk förmåga att skapa gemenskap. På LO var jag delaktig i  flera olika musikproduktioner varav två CD som gavs ut inför 1:a maj åren 2007 och 2008.

Nu återupptar Ord & Kulturproduktioner detta i och med den CD-EP som planeras att utkomma i april med 4-6 tidigare icke publicerade inspelningar med den välkände och uppskattade sångaren och låtskrivaren Mikael Wiehe.

"Vi låter oss inte besegras" är en samproduktion mellan Tommy Karlsson; Red Voices, Mikael Wiehe och Ord & Kulturproduktioner med stöd från ABF.

Ord & Kulturproduktioner inbjuder till förhandsbeställningar av ”Vi låter oss inte besegras” som bara kommer att distribueras på detta sätt. Dvs. för att få plattan måste man förbeställa den till sin organisation eller liknade.

Givetvis kan även privatpersoner beställa den, men den minsta beställningen är 10 ex. Endast beställningar per post eller e-post, muntliga beställningar skall bekräftas skriftligt.

Beställningar skall vara Ord & Kulturproduktioner tillhanda senast den 1 mars 2011 och är bindande. Endast beställd upplaga kommer att produceras och minimiupplaga för att produktionen skall genomföras är 10.000 ex totalt.

Det blir möjligt att få sin logotype på omslaget och då till självkostnadspris.

Prislista

10-50 ex 30 kr/ex

50-100 ex 25 kr/ex

100 -   ex 20 kr/ ex

Moms tillkommer med 25 % samt porto/distributionskostnader.​

Beställningar görs till ordochkultur@telia.com

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 13; Them

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Van Morrison känner de flesta till, men idag är det få som i dag lyssnar på hans tidiga period på Decca och i bandet Them. Gruppen startade i Belfast på den berömda Maritime Club som var centrum för den nordirländska beat och R & B-vågen i mitten på 1960-talet.

Det som utmärker mycket av musiken från Belfast är ett drag av paranoia. Grupper som The Wheels, The Bats och inte minst Them har detta stråk i musiken ganska tydligt. Än tydligare blev det senare när gruppen Belfast Gypsies gjorde låtar som ”Secret Police”.

Nordirland var en del av Storbritannien precis som idag och det här var åren innan ”The Troubles”, dvs innan IRA hade börjat sin kampanj för att försöka förena de norra grevskapen med självständiga Irland i Södern.

Det paranoida draget var tydligt hos Them och Van Morrison. Sånger som ”Mystic Eyes” går uppenbart tillbaka på en keltisk tradition av mystisism. Det finns också ett derag av mörker och alienation i de tidiga Them-inspelningarna.

Gruppen var notoriskt instabil. Morrison var en precis som idag en sur och svår man att jobba med. Historierna om hur han kunde dra till sina musiker om han var missnöjd är legio än undantag. Så ryktet som svår att ha att göra men grundlade Morrison för snart 50 år sedan.

Irland har haft en levande kultur i århundraden; Brendan Behan, James Joyce, Oscar Wilde, Jonathan Swift och U2 är bara några namn som har gett ön dess rykte som kulturellt Mecca.

De första inspelningarna bandet var en demo av bl.a. T-Bone Walkers ”Stormy Monday Blues” och Slim Harpos ”Don´t Start Crying Now”. Andra inspelningar som gjordes i Peter Lloyds studio på Cromac Street var ”Philosophy” och ”One Two Brown Eyes”. De sistnämna kom sedan att ges ut på Thems helt omöjliga att hitta EP från 1969. De förstnämna har sett dagens ljus på en bootleg ”Here Comes Van Morrison”. För övrigt innehåller den de flesta av kända live-inspelningar som finns med bandet.

Them gick in i studio i London och kom mellan 1964-1966 att spela in två LP, en handfull singlar och en EP. Man kan knappast säga att de var en kommersiell framgång i Storbritannien men i USA blev de kult och i Holland stora.

När man nu lyssnar på inspelningarna så nästan över 40 år sedan slås man av hur tidslösa Them var. Musiken berör fortfarande och kvar lever klassiker som ”Gloria” och ”Mystic Eyes” – allt beroende på Van Morrison vill jag påstå. Den som vill uppleva Van Morrison innan han blev berömd ska bekanta sig med Them.

Här är några plattor värda att skaffa:

The Story Of Them featuring Van Morrison (Deram)

Innehåller allt studiomaterial inklusive alternative versioner. Tyvärr utgången sedan länge men finns till ganska höga priser, tyvärr.

Here Comes Van Morrison (Asterisk Disk)

En bootleg av god kvalitet, (okay i huvudsak) . Innehåller de mesta kända livematerialet med Them, Belfast-demon och inspelningar med The Monarchs Showband, debutbandet, med Morrison på sax.

Belfast Beat – Maritim Blues (Big Beat)

Här finns andra Belfastband som de lysande The Wheels. Svår att hitta idag men sök på nätet.

Här är en av få  videos som finns på youtube med bandet:

Text och research:  Ingemar E. L. Göransson

Veckans jobb

Under veckans som kommer har jag en del möten inbokade men framför allt ska jag skriva, skriva och åter skriva på boken om “Arbetarrörelsens kris och marknadsliberalismen” (prel. titel)

Inbokat är dock:

Torsdag den 9 december

Vart går arbetarrörelsen nu?

Seminarium på Byggnads avd 35 års repskap

Plats Folkets Park, Linköping kl. 19.00

För ytterligare information se här

Mvh/Ingemar E. L. Göransson

En stor reformistisk potential

Finns det en potential för en reformistisk politik i dess rätta betydelse? Finns det i samhället och bland medborgarna t.o.m. en acceptans av en politik som bygger på solidaritet och rättvisa. Jag menar att det är så men vad som det inte finns stöd för är en politik där skatten försvinner in i ett svart håll av byråkrati och maktspel.

För en tid sedan publicerade Demoskop en undersökning som innebär att 57 procent av de tillfrågade anser att det stämmer helt eller bra att ”det är viktigt att utjämna ekonomiska skillnader mellan människor” och det är enbart 12 procent anser att ”stämmer dåligt eller inte alls”.

I samma undersökning uppger också 58 procent att socialdemokraterna är deras förstaval som parti om partiet uppfyller förutsättningen att de har en partiledare man hyser förtroende för och för en politik som ”gynnar”.

Inte nog med det. I en undersökning som publicerats i helgen ”Välfärdsopinion 2010” från Umeå Universitet är stödet för ökat skatteuttag till välfärdssektorn tydligt.

På frågan ”kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till….” svarade väsentligt fler än 2002 att de var beredda att betala mer skatt om den gick till välfärdssektorn.

	Ja, 2002 i %	Ja, 2010 i %	Ökning i %
Sjuk- och hälsovård	65	75	15,4
Stöd till äldre	60	73	21,7
Stöd till barnfamiljer	39	51	30,8
Socialbidrag	25	40	60
Skolan	61	71	16,4
Sysselsättningspolitiska insatser	31	54	74,2

Källa: Välfärdsopinion 2010, Umeå universitet (TT)

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta. Jo att det är en myt att socialdemokratin inte skulle kunna driva en socialdemokratisk politik. Att skatteviljan är lägre nu än tidigare, tvärtom om man ska döma av rapporten ovan.

Likaså är att det finns en acceptans för en ökad en jämlikhetspolitik men också en politik som innebär att det finns stöd för att utjämning mellan olika skikt och grupper i samhället.

Stefan Svallfors som är ansvarig  för ”Välfärdsopinion 2010” konstaterar att stödet för välfärdsstaten är stabilt, t.o.m. ökande sett från 2002.

Han säger vidare att – “Jag tror att folk i största allmänhet inte ser någon större skillnad mellan de största partierna”. Svallfors tror istället att det var andra saker som avgjorde valet i september.

Vad som behövs är en tydlig socialdemokrati som vågar föra en socialdemokratisk politik. Och här kanske problemet ligger, förmågan och viljan saknas hos en ideologisk vilsegången socialdemokratin för att tala med professor Johan Hinnfors i Göteborg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kriskommissionen gör det lätt för sig

I dag har den socialdemokratiska kriskommissionen lämnat sitt svar på varför socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914. Utan att läst hela rapporten utan har att gå på vad media i övrigt säger så kan man ändå dra vissa slutsatser med reservation för att SvT Rapport må ha fastnat för det som är nyhetsmässigt mest slående.

Enligt Rapport ska orsaken till valnederlaget vara att det röd-gröna samarbetet började alltför otydligt och schabbligt. Andra orsaker var att moderaternas retoriska närmande mitten och en obegriplig skattepolitik. Till detta skriver man rent ut att Mona Sahlin personligen hade sämre förtroende än Reinfeldt och Borg.

Sammanlagt blir denna förklaringsmodell att lägga skulden på Mona Sahlin som person och partiledare får nu bära hundhuvudet för partiets hela misslyckande.

Förklaringsmodellen gör det också möjligt att peka finger mot några få att de får ta ansvaret medan resten av partistyrelsen och inte minst VU frikänns från ansvar i övrigt.

En bekväm lösning då det inte skakar skeppet alltför mycket och efter extrakongressen i mars kan det åter bli “business as usual”. Det innebär också att det blir inget av att ”vända alla stenar” som utlovades när kommissionen tillsattes vilket säkrar övrigas positioner i partiet.

Alltså det blir inget med att alla i partistyrelsen ställer sina platser till förfogande vilket garanterar i sin tur ingen dramatisk förändring av politiken eller ens ett prövande av politikens helhet.

Undviker grundorsakerna

Under de senaste åtta valen har (S) fått sämre resultat än föregående val. Det finns två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och valet 2002.

Rapporten från kriskommissionen verkar inte beröra de djupt liggande orsakerna till det förlorade förtroendet som socialdemokraterna har drabbats av. Professor Johan Hinnfors vid Göteborgs Universitet menade efter valet att ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och förvirrat sina kärnväljare”.

När endast 22 procent av de arbetande röstar på partiet medan moderaterna drar fram som det parti som får löntagarna med sig tack vare att man spelar på egoismen i form av skattesänkningar och att man pekar finger mot de som är arbetslösa och sjuka.

Socialdemokraterna i sin tur lyckades inte att lyfta solidariteten och jämlikheten som grunden för politiken. Och det är naturligtvis svårt när partiet under en lång följd av år tagit till sig och accepterat den marknadsliberala samhällsanalysen.

30 år av försyndelser

Det tappade förtroendet när (S) körde över sin egen opinion och anslöt Sverige till EU och därefter Maastrichtavtalet och därmed accepterade jämviktsarbetslösheten som princip för den ekonomiska politiken. När sedan (S) under Perssons era löste de ekonomiska problemen med marknadsliberala metoder som hade stora likheter med Bildts regerings politik försvagades förtroendet ytterligare.

Under 2000-talets första decennium har identitetspolitiken blivit socialdemokratins strategi. Det har blivit ett sökande efter olika ”politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper” som statsvetaren Bo Rothstein skriver i en artikel på Newsmill den 22 september.

Konsekvensen av att partiet har allt mer lämnat den generella välfärdspolitiken har gett ett kraftigt minskat förtroende hos partiets kärnväljare. Socialdemokraterna har under trycket från den marknadsliberala politiken gått från vad Rothstein kallar majoritär politik till identitetspolitik vilket har gett den nedåtgående trenden i förtroende och därmed i valresultat. Trenden sedan 1982 med sex av åtta val med sämre resultat i förhållande till föregående val talar sitt eget språk.

Man kan undra vad som är syftet med en kriskommission som inte berör detta och denna nedslående trend utan söker enkla lösningar samtidigt som man pekar finger gentemot partiledaren utan att söka en djupare förklaring till partiets och därmed arbetarrörelsens värsta kris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Kan det vara att behålla sina maktpositioner, i vart fall löser det inte arbetarrörelsens nuvarande kris och ökar inte möjligheterna att komma tillbaka i regeringsställning 2014. Men det kanske inte var kriskommissionens uppdrag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson