Anti-LAS positivets eviga klagosång

 

Så då är det dags igen för den eviga frågan om lagen om anställningsskydd, LAS, i dagligt tal. Ända sedan den dag den infördes som lag har det eviga positivet dragits runt – LAS förhindrar rörlighet på arbetsmarknaden (utläses arbetsgivarna kan inte sparka vem dom vill och när de vill), den hindrar unga från att få jobb (utläses arbetsgivarna kan inte bli av med äldre lite sliten arbetskraft) och att lagen förhindrar företagen att växa (utläses man måste förhandla med facket).

Den nazistiske propagandaministern Goebbels sa en gång om en lögn upprepas till många gånger blir den till sist en accepterad sanning. Kort sagt, anti-LAS-positivet fortsätter att dras runt och märkligt nog så har den felaktiga för att inte säga okunniga bilden av LAS klistrat sig fast även bland ”vanligt” folk. LAS har blivit synonymt med arbetsmarknadens problem. Lögnen om LAS har tyvärr blivit en ”sanning”.

Men vad är då LAS egentligen. Lagen kom till efter åratal av försök från de fackliga organisationerna att få någon ordning på det godtycke som präglade arbetsmarknaden efter Saltsjöbadsavtalet där arbetsgivarna ledningsrätt var inskriven i §32. ”Rätt att leda och fördela arbete, rätt av anställa och avskeda osv” – det var den eftergift fackföreningsrörelsen gjorde då huvudavtalet kom till.

Men det var också Saltsjöbadsavtalets akilleshäl för det innebar att hela makten överlämnades till arbetsgivarna för att få genom landsomfattande kollektivavtal och förhandlingssystem. Det gav en oönskat konsekvens; arbetsgivarna utnyttjade situationen och sparkade varje anställd framförallt på LO-sidan som inte orkade vara 100 procentigt produktiv.

När det inte gick att få någon ändring såg statsmakten ingen annan lösning än att införa en skyddslagstiftning som i vart fall gjorde slut på godtycket och angav objektiva skäl för uppsägning. Arbetsbrist och personliga orsaker är också de skäl som accepteras och att varje uppsägning skall föregås av en förhandling med den fackliga organisationen.

Denna bakgrund talas sällan eller aldrig om. Vad arbetsgivarna och högern med sin buskagitation mot LAS egentligen vill är att återinföra den tid som var före LAS då arbetsgivarna varken behövde ange skäl vid uppsägning eller förhandla. Den tid då §32 var symbolen för arbetsgivarväldets godtycke på arbetsplatserna i detta avlånga land.

Det handlar inte om att det inte går att anställa unga, inte om att behålla nyckelpersoner, inte om varken ditten eller datten utan om att ta tillbaka makten till det arbetsgivarnirvana som var den dag då löntagarna fick stå med mössan i handen och hoppas på det bästa. Det handlar helt enkelt om makt – inget annat. Punkt, slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tung till sinnet måhända

Jag är på turné. Föreläsningsturné i Jämtland och Härjedalen. Ute och föreläser om arbetarrörelsens kris och framtiden. I kväll hos arbetarkommunen i Östersund där ett välbesökt samtal och diskussionsvilligt forum hade sina synpunkter på det som sker i dagarna.

Jag själv börjar bli lite trött på ältandet om vem som ska bli (S) näste ordförande. Som om det vore det viktigaste för en comeback för socialdemokratin som reformerande politisk kraft. Eller är det frågan om vem som ska vara bäst i klassen på förvaltande av samhället som vi är satta att leva i.

Det är ett antal namn som spekuleras i, men det är få om ingen som talar om vilken politik som ska drivas än mindre vilken samlad samhällssyn som ska vara grunden för politiken som skall vinna val i framtiden.

Här finns också något märkligt – det talas om att vinna val  och ordförande skall vara den som vinner val. Men på vad? Vilken politik skall partiet stå för och vilken samhällsuppfattning skall prägla politiken. Eller är bara att “vinna” i sig i politiken det viktigaste eller t.o.m. det enda kriteriet på en framgångsrik socialdemokrati?

Det är möjligt man blir lite tung till sinnet när man sitter på ett hotellrum borta från all ära och redlighet och lyssnar på Sinatras tungsinta musik.

Vad väntar vi på – Godot?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ny bok om arbetarrörelsens kris

ARBETARRÖRELSENS KRIS -

Mellan reformism och marknadsliberalism

Sidantal: ca 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 150 kr (ink. moms)

Utgivningsdatum 25 februari (preliminärt)

Porto tillkommer.

​Pdf för information och utskrift

Boken beställes direkt från förlaget.

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden. ”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och flera omfattande intervjuer med bl.a. P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Alex Gordon, Brendan Barber m.fl.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

Du beställer boken direkt från förlaget.

Fritt fall och ingen tar emot

 

När jag intervjuade den socialdemokratiske riksdagsmannen Håkan Juholt i veckan för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” så svarade han på frågan om han trodde det fanns en risk för att partiet skulle spricka likt 1919.

- Nej, sa Håkan, men det kan implodera.

Man ska aldrig dra för stora växlar på opinionsundersökningar (Skop) men det närmast fria fallet som socialdemokratin upplever ju nu är utan historiskt motstycke. När partiet närmast tappat ytterligare 20 % av sin valmanskår sedan valet är krisen så allvarlig att partiet borde ha känslan av panik. Opinions-mässigt liknar (S) alltmer en sufflé efter någon stampat för hårt i golvet.

Partiets mest trogna väljare har uppenbarligen börjat förlora tron på förmågan och förtroendet för partiets att visa en väg ut ur krisen. Och då inte bara sin egen kris utan också den ekonomiska kris som fortfarande rider landet som en nattstånden mara.

Arbetslösheten fortsätter att ligga på outhärdlig hög nivå, svårt och kroniskt sjuka människor hänvisas till socialbidrag med en hastighet på 10.000-tals per år, a-kassan är bland den sämsta i Europa och inte minst klyftorna i samhället ökar med en oroväckande hastighet. Detta samtidigt som främlingsfientliga stämningar får ett ökat stöd i det vakuum som uppstått.

I den situationen finns ingen politik, ingen ledning, ingen tanke, ingen som tar ansvar, ingen som vill något förutom att bevaka sina maktpositioner och skrivbord. Här får vi uppleva hur under de senaste veckorna partiet på central nivå använt konsulter med direkt koppling till arbetsgivarnas lobbyorganisationer för att få vägledning vart man skall gå i politiken.

Ovanpå detta föreslår det största partidistriktet att lösningen för socialdemokratin i dess kris är inte socialdemokratisk politik utan ett anammande av den sittande högerkoalitionens politik; fler avdragsgilla RUT-jobb och stopp för skattehöjning till välfärden. Detta när Reinfeldt har tagit bort 80 miljarder från det gemensamma.

Under rubriken ”I väntan på Godot” skrev jag ett inlägg i november. I väntan på politik och en politik som svarar den längtan som finns hos tusentals väljare om en bättre och rättvisare värld verkar dock lysa med sin frånvaro.

 

“…ett viljelöst rö för en

isande högervind…”

 

Socialdemokratins kris är också arbetarrörelsens kris. När vi noterar trenden att från 1982 ha ca 45 procent av väljarnas förtroende till att reduceras till ett New Labour-inspirerat parti med 24 procent 30 år senare. Och under samma period ha bytt politiskt fokus från reformism till blairistisk liberalism säger en hel del om krisens ideologisk djup i den en gång så stolta svenska socialdemokratin.

Olle Svenning sa i en intervju för någon vecka sedan: ”Det har varit en rörelse inom socialdemokratin som ställt in sig på traditionella, kulturradikala, liberala frågor. Sådana frågor tycker en progressiv borgerlighet om. Men sådant som utmanar dem, nämligen frågan om den sociala och ekonomiska makten, de frågorna har inte ställts inom socialdemokratin under en period som varit ganska lång.”

Sverige blöder, klyftorna ökar och orättvisorna blir allt mer uppenbara. Att söka hopp i egoismens höga visa likt Reinfeldt & Co. är inget hopp för de som behöver en bättre värld, att låta tiden läka såren som nu sker fördjupar traumat.

Socialdemokratin måste snabbt ta sitt ansvar och formulera sin politik som ger hopp och framtidstro åter. Politik är att vilja sa Palme en gång, men just nu är socialdemokratin ett viljelöst rö för en isande högervind.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Boka seminariet ”Vart går arbetarrörelsen nu – Arbetarrörelsens kris” Se länk här!

Fredrik Reinfeldts (verkliga) ambitioner

Fredrik Reinfeldts ambitioner är inget fel på. Inte heller hans självförtroende om man skall döma från hans löften om nya skattesänkningar. Nya skattesänkningar för att få de lågavlönade att jobba mer säger han i en intervju med Aftonbladet. Det skall löna sig att jobba är Reinfeldts budskap.

Nu skall skatterna sänkas med mellan 190-375 kr per månad enligt statsministerns kungsord. Vad Reinfeldt inte säger är vem som skall betala och hur det skall betalas. Men möjligen gör han det när han även meddelar att en obligatorisk a-kassa skall det bli under mandatperioden. Det är i varje fall ambitionen.

Fundera lite på vad Reinfeldt egentligen säger. Vi tar bort a-kassan från fackets domvärjo och därmed försvagar vi skälen varför att vara medlem i facket. Färre medlemmar i facket ger också mindre ”risk” för organiserat motstånd mot arbetsgivarnas krav inte bara vad det gäller löner och arbetsvillkor i övrigt men det försvagar givetvis fackföreningarnas möjlighet att ta fighten för medlemmarnas intressen i stort. Svagare fack ger starkare arbetsgivare är en sanning som Fredrik Reinfeldt är väl medveten om. Då blir också obalansen mellan arbete och kapital större än vad den redan är.

 

…klyftorna ökar och

därmed försvagas solidariteten

mellan olika löntagargrupper…

 

De som jobbar i de lågavlönade jobben, och det är där facket är svagast, fortsätter att vara svaga gentemot arbetsgivarna hamnar i än sämre situation gentemot allt starkare motpart. Mer av dåliga löner, sämre arbetsvillkor, daglönarvillkor och en låglönearbetsmarknad är framstampad precis som Reinfeldt, Borg och andra s.k. Nya Moderaters ambition har varit hela tiden.

Systemskiftet som Reinfeldt gång på gång sagt sig inte vilja genomföra har genomförts. Två arbetsmarknader; låglönearbetsmarknad utan verkliga rättigheter och en arbetsmarknad som trots gällande avtal dompteras genom av bara hotet i sig av låglöneträsket håller då fackens ambitioner på mattan.

Vem tjänar på det frågade Berthold Brecht en gång. Vem tjänar på politiken är en högst rimlig fråga. De som tjänar skapligt kommer att få kanske bortåt 400 kr till i skattesänkning medan de lågavlönade får en skärv. Klyftorna ökar och därmed försvagas solidariteten mellan olika löntagargrupper. Blir man sedan sjuk eller arbetslös så är den som drabbas mycket nära den marknadsliberala rutschkanan som exempelvis i USA innebär att vägen från storstädernas villaområden till innerstädernas rännsten är bara några få månader. Från hyfsat välbeställd till utfattig blir då ett rejält hot. Bara den som har haft möjligheten och råd har kunnat skaffa sig de privata försäkringarna som skyddar mot rännstenen.

Som sagt det är inget fel på Fredrik Reinfeldts ambitioner. Men det är inga nya ambitioner – det är högerns traditionella ambitioner. Vrida klockan tillbaka till den tid då löntagarna fick vara tacksamma för en skärv från det dukade bordet och visste sin plats. Priset – jobbskatteavdraget och en dos egoism.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Censur på S-bloggar?

Under Stalins epok så var kontrollen av kulturen minutiös. Den var stenhård och allt som kunde betraktas som ifrågasättande, subversivt eller inte i linje med de senaste påbuden från politbyrån som ett hot mot staten.

Inom arbetarrörelsen finns ett uttryck ”lågt i tak och nära till dörren”. Med det menas den tendens att den som är för självständig, för kreativ eller för ifrågasättande ofta fryses ut eller kastas ut i kylan. Många har fått uppleva detta, ofta helt oförskylt men inte desto mer oacceptabelt.

I dag fick jag reda på att en av Sveriges mest lästa bloggar och tillika socialdemokrat Rosemari Södergren och hennes prisade ”Kulturbloggen” uppenbarligen har stängts av från det socialdemokratiska nätverket S-bloggar. Orsaken skall vara enligt vad Södergren uppger på facebook att hon bloggar för mycket så det skall vara ”orättvist mot andra” och att hon inte bloggar ”partipolitiskt”.

Hur man ska tolka stolligheterna vete fasen. Kulturbloggen handlar ofta om kultur, självklart men kultur har alltid en politiskt grundstråk. När jag och Rosi intervjuade Nicky Wire från det brittiska rockbandet ”Manic Street Preachers” i Hultsfred 2007 så blev det ett samtal om musik och politik, hans uppväxt i skuggan av den stora kolgruvestrejken och Wires politiska värderingar.

På vilket sätt skulle det politiska samtalet på S-bloggar vara betjänta av likriktning och partipolitisk tystnad? S-bloggars positiva sida och styrka är dess bredd. Här finns allt från s.k. högersossar till vänstersossar, unga och gamla, ämnen allt från Enn Kokks roande synpunkter på lördagskrysset till närmast essäer i politiska ämnen.

En likriktning och en stalinistiskt influerad smakkontroll är obegriplig och oförenlig med socialdemokratins och reformismens grundsyn. Är det så att det sker en medveten utestängning av enskilda bloggare på S-bloggar på grund av ovan nämnda skäl så är det en skandal som skadar s-bloggar, socialdemokratin ända in i dess skäl.

Vet hut, tusenfalt hut och skäms S-bloggars ansvariga om detta stämmer. En trovärdig förklaring är det minsta man begära.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Karl för sin hatt

Så då kom den. En stor kartong från Tyskland som kom med DHL. Min nya Stetsonhatt.

Jag har flera saker som jag är svag för. Min kära hustru och mina barn självklart. Vår hund Erina likaså. Men därefter är två saker ytterligare som jag inte kan vara utan; musik och min hatt.

Knäppt, kanske men faktum är att jag klarar mig inte utan musik, den ger mig den stimulans och ro som andra finner i sprit, tabletter eller droger. En platta med John Coltrane kan vara en balsam för en orolig själ liksom en konsert med Muddy Waters ger ett minne för livet. Eller Hank Williams ärlighet liksom Jackie Deshannons popoperetter skänker glädje och man blir på gott humör.

Men förutom detta så kan jag inte vara utan min hatt. Nu har jag flera. Jag har en ljus lite solkig men härlig italiensk sak som används på sommaren, en annan bredbrättad mörk filthistora som är utmärkt när det är snö och blåst. Dra ner den över pannan och promenaden med Erina blir mycket mer uthärdlig.

Men hattens Rolls Royce är Stetson-hatten. Denna amerikanska hantverksprodukt som också sys numera i Italien (f.ö. Europas hattmakarland nummer ett numera) började tillverkas 1865 och blev världens störste tillverkare av huvudbonader.

Stetsonhatten är en precis vad man behöver på skallen när det regnar, när solen skiner, när man vill sova på tåget och när man vill bara vara.

(Arkivbild)

För 50 år sedan var hatten symbolen för att bli vuxen. När grabben var 13 år så iväg med honom och köp en kanna åt han. Varje person av manskön hade hatt. Men det försvann sedan på 1960-talets slut och på 1970-talet var det få utom gamla sura gubbar eller kriminalpoliser som hade hatt.

Att ha hatt är lite utmanande. För så där 15-20 år sedan hade man hatt på sig bara i smyg. Få var de som hade hatt på sig jämt. Själv började jag för ca 10 år sedan att alltid bära hatt och det har skapat ett antal roliga möten med människor som kommit fram och berömt hatten eller modet att våga bära hatt.

(Arkivbild)

Numera är det inte bara posörer som poeter och rockstjärnor som bär hatt utan allt fler upptäckt hattens värld. Man ser saker ur ett annat perspektiv helt enkelt!

Köp en hatt och lev livet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson