Varvet runt för Centern

I dag har det gamla bondeförbundet, sedermera Centern tagit ett stort steg vidare mot sitt slutliga harmagedon.Valet av extremliberalen Annie Lööf kan mycket väl få slik konsekvens.

Centern började ju som Bondeförbundet, ett parti som hade som mål att värna om landsbygden mot den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Partiet hade under sina år innan 2:a världskriget tydliga bygde- och nationalromantiska föreställningar, men även en påverkan från rasteorier. Den ledande antisemiten Elof Eriksson hade en förhållandevis stor roll i Bondeförbundets framväxt under de tidiga åren.

Det sociala eländet på landsbygden under 1900-talets första hälft är välkänd. Ivar Lo-Johansson och Lubben Nordström är två av de många som dokumenterade detta. För socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Tage Erlander var det viktigt att inte bara säkra uppbygget av välfärdsstaten efterkriget utan också att det var hela folket som skulle få del av framstegen.

Det fanns alltså minst två skäl att bygga allianser mot landsbygdsbefolkningen och därmed också Bondeförbundets väljare. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 lade också stor vikt vid att förbättra situationen och välfärdsutvecklingen på landsbygden och inte bara för städernas arbetarbefolkning.

På detta vis kom Bondeförbundet att bli en ”folkrörelse” i sin praktik och alliansen mellan socialdemokraterna och den blivande centern grundades. En allians som fungerade väl fram tills Torbjörn Fälldin tog Centern mot höger och in i borgerligheten. Även om detta blev tillfälligt och centern kom att återuppta samarbetet under en period med socialdemokraterna.

 

“….man kan förstå centerns,

Olofssons och nu Lööfs

förtvivlan att hitta en ny väljarbas….”

 

Decenniet med Maud Olofsson har kommit att bli en mara, efter en kort period med framgångar som sedan har bytts ut mot en utförslöpa mot fyra-procentspärren. Partiet centerpartiet skiljer sig på en avgörande punkt från övriga partier. Medan (M) har sin bas i storstädernas borgerliga medelklass, folkpartiet bland den liberalt färgade intellektuella tjänstemannaskikten så är centern bas allt mindre.

Landsbygdsbefolkningen är allt mindre och lantbruket är i dag storindustrier som försörjer inte ens tillräckligt många för att de ens skulle räcka för att nå fyra procent så man kan förstå centerns, Olofssons och nu Lööfs förtvivlan att hitta en ny väljarbas.

Lööf tror sig precis som Olofsson att den finns i storstädernas chicka medelklass, speciellt kring Stureplan om man vill vara raljant. En satsning som hittills bara gett poäng i några få valkretsar på Östermalm och Norrmalm i storstadens rök och damm.

Annie Lööf står för en politik som ligger helt i linje med hennes förebilder, Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick; ultraliberalism och egoism satt som politisk agenda. Att Annie Lööf skall lyckas med att skaffa en nisch för centern och en bas som räddar partiets framtid är högst tveksamt. Kortsiktigt kommer opinionssiffrorna att dra uppåt, men långsiktigt saknas förutsättningarna att om partiet skall följa Lööfs förebilders politiska linje.

Centern har ingen naturlig fråga att leva på. Ultramarknadsliberalism och ideologisk fundamentalistisk libertinism har svårt att räcka som röstmagnet. Miljöfrågorna har man tappat till (MP) som samtidigt orienterar sig mot höger. En möjlig överlevnads strategi för Reinfeldt är nog att locka med (MP), låta Centern dö sotdöden och försöka fånga upp (KD)-väljarna när även (KD) hotas av fyra-procentspärren.

Annie Lööf kan mycket bli den centerledare som tar partiet det fulla varvet runt. Från bonderomantik till storstadsdito. Resultatet blir detsamma som var Bondeförbundets dilemma, utan inflytande, utan makt enbart en historisk relik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Bad medicine” Anders Borg

Regeringens budget som presenteras idag är exakt vad man kan vänta sig av Anders Borg. Inga eller otillräckliga inslag som kan pressa tillbaka den vikande sysselsättningen. Det enda är ett fåtal utbildningsplatser och praktikplatser plus den osannolikt korkade sänkningen av krogmomsen.

Det faktum att världen är på väg in i en än värre finanskris än den som red västvärlden som en mara kring 2008. Djupare då den var något som drabbade banker och företag i första hand men nu slår först och främst mot hela nationer. Grekland, Spanien, Italien och Portugal är i fara för nationell bankrutt. Den medicin som föreslås av långivarna är omöjliga att genomföra utan att det grekiska samhället kollapsar politiskt. Det nyliberala skyltfönstret Irland upplever nu massarbetslöshet och en politisk kris.

Greklands regering säger idag att man vill genomföra en folkomröstning om euron. Att en sådan skulle oavsett utgången, även om sannolikheten för ett ja är lika stor som att det finns levande varelser på månen, leda till en akut kris för hela europrojektet med oanade politiska och ekonomiska följder.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waldelich sa för en tid sedan att euron inte blir aktuell under hans livstid. En klok inställning när vi ser konsekvenserna av att inordna alla nationer och typer av ekonomier i ett stelbent monetärt system.

Sverige har som Lena Melin på Aftonbladet idag påpekar samma omfattning av s.k. utanförskap som när den sittande högerkoalitionen vann valet 2006 så när som på 37.000 personer. En klen utdelning på arbetslinjen och de närmare 100 miljarder i skattesänkningar. Dyra jobb och till dyrt mänskligt lidande. Priset en havererad a-kassa och en sjukförsäkring som inte är värd namnet.

Inför det som hotar med en förvärrad arbetslöshet framstår regeringens insatser som ett dåligt skämt och kommer att bli dyrt för vanligt folk. Möjligen kommer det avslöja att kejsaren är naken och de vackra kläder han påstod sig ha var bara bluff och båg i en ny retorik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Har katten fler liv?

Turerna kring SAAB fortsätter. Det är närmast ett osannolikt sceneri som visas upp med aktörer som Muller i rollen som hovnarr. Regissörerna i regeringen sitter dock stilla i båten och inväntar den slutgiltiga kollapsen för att sedan fira med champagne och skattesubventionerade räkmackor.

 

(Från Arbetets Museums utställning “Industriland”)

Hela spelet kring Muller och Antonov må vara motbjudande, men det bekräftar vad andra påstått och insinuerat tidigare; att GM ville bli av med en ev. konkurrent och då var Spyker-ägaren Muller ett bra alternativ då man innerst visste att han aldrig skulle få stöd från den svenska staten eftersom dess regering har utvecklat en anti-industripolitik.

Hela den sorgliga historien bekräftar vad bl.a. undertecknat hävdat hela tiden att SAAB:s möjlighet att överleva förutsatte att inte bara pengar utan framförallt stabilitet tillfördes bolaget. Utan en stabilitet så kunderna kunde räkna på att få sina bilar, att reservdelsförsörjningen garanterades och utvecklingen av varumärket blev långsiktig en omöjlighet.

SAAB missköttes å det grövsta av GM men potentialen fanns för en överlevnad som nischvarumärke. Men som sagt det förutsatte stabilitet. Den svenska regeringen hade bort göra som den amerikanska ta över företaget och garantera dess fortsatta verksamhet. Kunskapen, fabriken och hängivna medarbetare på alla plan fanns. Men hindret var rent ideologiskt, inte andra övervägande styrde regeringens och i första hand Maud Olofssons ointresse.

Men detta var innan äventyraren Muller och oligarken Antonov började figurera i SAAB på olika sätt. De har aldrig varit en trovärdig möjlighet utan ett spel för galleriet, deras avsikter med SAAB kan knappast betraktas som seriösa.

Så, det är inte GM som ger SAAB dödskyssen utan det är den svenska regeringen med dess obefintliga industripolitik och närmast religiösa tro på marknaden. Det bör bilarbetarna i Trollhättan och Västsverige komma ihåg 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett år med Erina

I dag för ett år sedan hämtade vi hem vår hund Erina. Hon var då en 14 månaders gammal schäfertik som inte mådde så bra. En försvarshund som inte hade klara testerna och var mycket otrygg på grund av många flyttar.

Nu ett år senare är Erina en lugn, leklysten och sällskaplig hund som nästan alltid är glad.

Det har varit en glädje att se hennes utveckling under året!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Annie Lööfs “face-lift” är inte trovärdig

I det senaste numret av LO-tidningen (nr. 28 av den 9 september) intervjuas den förslagna nya centerledaren Annie Lööf. Lööf som tidigare gjort sig känd för klart anti-fackliga ståndpunkter och anhängare av ultraliberala uppfattningar försöker i tidningen att tvätta av bilden av sig själv som fackföreningsätare.

Men stämmer detta med verkligheten och är det trovärdigt att hon har gått från sina tidigare deklarerade uppfattningar till en mjukare ståndpunkt.

Om man ser till vad hon faktiskt har sagt och vilka förebilder hon uppger så skrämmer spåren varje fackligt aktiv löntagare. Hon har som förebild Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick.

Thatcher som under 1980-talet knäckte den brittiska välfärdsstaten och i princip, om än tillfälligt, krossade den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett angrepp som den ännu 30 år senare inte har hämtat sig från. Samma Thatcher som menade att det inte fanns något samhälle utan bara individer och familjen.

Ayn Rand, den rysk-amerikanska filosofen och författaren som agerade angivare i Hollywood och angav ett stort antal skådespelare, författare och regissörer till den ökända McCarthy-kommitten. Rand som med sina ultra-liberala ståndpunkter hävdade med bestämdhet att ingen skall hjälpa någon annan medmänniska om man inte själv tjänar på det. De som inte klarar sig själva var i Rands värld undermåliga individer.

Robert Nozick som var pappa till en modernistisk variant av nattväktarstaten där staten inte har några andra uppgifter än försvar och rättsväsende. Han betraktade även statens skatteuttaxering som stöld.

När Lööf nu säger i LO-tidningen att hon gillar den svenska modellen så gör hon det med en kraftig reservation. Hon gillar den svenska modellen före 1970 vilket innebär att hon inte bara vill se, vilket hon öppet säger, att LAS försvinner utan också hela den arbetsmarknadslagstiftning som kom under 1970-80-talen. Dvs, Inte bara LAS utan också medbestämmandelagen, förtroendemanna lagen och inte minst arbetsmiljölagen för att nämna de viktigaste.

Lööf säger att hon vill att Sverige skall omfatta och tillämpa EU:s lagstiftning om anställningstrygghet. En lagstiftning som är väsentligt svagare än den svenska när det gäller anställningsskyddet och där det är väldigt olika i olika länder.

Lööfs uttalande om att hon vill se den svenska modellen före 1970 förutsätter starka fackliga organisationer som kan hävda sig gentemot arbetsgivarintressena. Lärdomen från tiden före 1970 var just att facken hade svårt att klara detta och när man inte lyckades så blev kraven på lagstiftning nödvändig.

Detta för att få en neutral hantering av anställningsskyddet där arbetsgivarna fritt enligt den förhatliga §32 kunde göra sig av med personal helt utan inblandning från fackligt håll. Frånvaron av lagstiftning försvårade möjligheterna till facklig verksamhet och inte minst medinflytande på jobbet var helt beroende av arbetsgivarens godtycke. Arbetsmiljön var också ett stort problem då lagstiftningen var svag.

Det var dessa fakta som orsakade den omfattande vilda strejkvågen med början i LKAB:s gruvor december 1969. Och det var också den strejkvåg som fick socialdemokratin att inse att det var tid att formulera en politik för demokratisering av arbetslivet. En tanke som redan för övrigt fanns med i 1944 års efterkrigsprogram.

Det är detta som Lööf vill tillbaka till. Var finns då trovärdigheten av hennes s.k. omsvängning från libertinska uppfattningar grundade på Thatcher, Rand och Nozick. I mina ögon mycket låg.

Antingen är Annie Lööf historielös och okunnig eller annars försöker hon lura oss alla med sin ”face-lift”. Men vem låter lura sig, få sannolikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det lite jobbigt!

Det är de som har det lite jobbigt just nu. Lite tjurigt kan man säga. Titta bara på alliansen. Vem som bestämmer där är väl uppenbart.

Det var de som kallade Göran Persson på sin tid för HSB men vete fan om det inte är mer berättigat att kalla Fredrik Reinfeldt för HSB för allianskamraterna eller snarare röstboskapens tre musketörer tvingas till trohet ända in till utplåning.

Alliansens flagellanter

Lille Göran Hägglund fick på tafsen av Reinfeldt vad det gällde pensionärernas skatt men stoltserade med att det inte skulle kopplas ihop med fler jobbskatteavdrag.

-Nja sa Reinfeldt det har vi inte sett. Och där stod t.f. pastor Hägglund som en liten skolpojke med mössan i hand och skämdes.

Maud Olofsson å sin sida likt en underkuvad hund visade både strupen och erkände oförbihållslöst Reinfeldts överhöghet i en debattartikel, ”Lyft inte budgettaket ”, i helgen som gick och lät tungan tiga still i den annars så glappande truten. Olofsson förklarade sin trohet till (M) och Reinfeldt med följande upplysande citat ”vi välkomnar Moderaternas besked att de vill skjuta på införandet av ytterligare jobbskatteavdrag. I svåra tider är det viktigt att ha marginaler”.

Vadå HSB?

Ifrågasatta självklarheter

Det som var politisk propaganda förut håller på att bli dito sanningen. Storheter som professor Calmfors och SNS börjar ifrågasätta de nyliberala portalsanningarna; inflationsbekämpning in absurdum och privatiseringarnas absoluta välsignelse.

Professor Calmfors som knappast kan betänkas som en lättsinnig budgetpirat hävdade i veckan att inflationsmålet måste höjas då det nuvarande förhindrar tillväxten. Med andra ord även Calmfors börjar ifrågasätta den friedmanska sanningskatekesen.

Likaså meddelande näringslivslobbyns eget studieförbund, SNS, idag på högerns husorgans, DN, debattsida, att privatiseringar inte leder till varken större effektivitet, högre kvalitet eller andra positiva effekter. Man kan tillägga det enda positiva ur Svenskt Näringslivs perspektiv är väl att privatiseringsvågen har varit en legaliserad stöld av offentliga medel och offentliga investeringar.

Så vad då, lite jobbigt – bara förnamnet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivet förverkligar individens möjligheter

Om jag tar en fotboll och om jag behandlar den med samma finess och talang som invandrargrabben Zlatan hanterar sina läderkulor kommer ni att säga – vilken talang, vilken bollkonstnär!

Men någon kommer också att undra hur är detta möjligt? Hur har han kunnat bli så duktig, så driven eller så storartad som fotbollsspelare?

Samma sak gäller oavsett om det är en läkare, en lastbilschaufför eller en idrottsman. Eller t.o.m. journalist.

Alla kan lära sig grunderna, men färre kan bli det extra, det som gör dem till en Zlatan. Det handlar om att utveckla inte bara det som vi alla kan lära oss. Att slå en hyfsad frispark, att hjälpligt kunna backa husvagnen, skriva en begriplig text eller förstå och hantera småsår.

Men på det grundläggande blir ingen, Zlatan, hjärnkirurg, får stora journalistpriset eller blir ”king of the road”! För att bli det krävs självklart talang och begåvning, det krävs hårt arbete och framför allt ett kollektiv som tillåter och ger utrymme för dessa människor som gör oss andra så stora tjänster när de får utveckla sina gåvor.

Gemenskapen skapar förutsättningarna

Det handlar om att vi gemensamt i fotbollslaget, på arbetsplatsen eller för den delen i skolan som tar vara på våra talanger. Vissa individer är bra på fotboll som Zlatan, andra som jag är bra på att köra lastbil och skriva eller som den legendariske hjärnkirurgen David Ingvar bota svåra sjukdomar i den mänskliga hjärnan.

Zlatan skulle aldrig blivit den makalöse fotbollskonstnär som han är idag om inte Malmö FF som kollektiv inte gett honom utrymme att utvecklas, om MFF inte gett honom träningsmöjligheter, inte tagit vara på hans talang som bara ett kollektiv kan göra. För kollektivet består av oss tillsammans. Dvs. Malmö FF är ett kollektiv av individer som tillsammans utgör den kraft som där Zlatan fick sin fotbollsfostran och möjlighet att ta vara på och utveckla sin talang.

Det samma gäller oss alla. Ska vi kunna bli starka så är det inte var och en för sig. Vi kan vara hur mycket individer vi vill och vi är det, men det är tillsammans vi blir en kraft.

Vi måste göra upp med myten att var och en är sin egen lyckas smed. Vi måste avvisa idén om att kollektivet är ett hinder, en hämsko eller till och med ett hot mot individens frihet och hans möjligheter att söka sin väg, sin lycka och möjligheten att utveckla sin speciella talang eller begåvning.

Tvärtom det är i det kollektiva, att tillhöra ett sammanhang, en samhälligt kontext som är förutsättningen för individen skall blomma ut och förverkliga sina drömmar, sin begåvning och kunna uppnå sin frihet.

Det gäller inte minst i politiken och inom fackföreningen.

Facket, kollektivet och individen

Du eller jag står där och ska göra upp med basen om priset för vårt arbete. Det enda vi har att erbjuda för att få ihop till livets nödtorft och kanske lite mer. Redan då du är där ensam är du svag. För vad kan du sätta emot arbetsgivaren som kan välja vem han vill till det pris han dikterar för arbete om inte…

Den fackliga idén handlar om att vi kollektivt lovar varandra att inte vara osolidariska utan agera solidariskt. Dvs. vi lovar varandra att uppträda så att vi fungerar som ett kollektiv. Gör vi det, och det försöker vi varje dag, så är vi väsentligt starkare än om du ensam står med mössan i handen och ropar och ber om att ta mig, ta mig jag är billigast!

För när du står där och söker jobbet du behöver så kan du säga, och det med rätta då du har kollektivet – facket bakom dig, mitt pris är kollektivavtalet. Take it or leave it! Då har du råd att vara kaxig och räta på ryggen och arbetsgivaren, basen, bossen har inget val än att acceptera dina villkor annars blir inte jobbet utfört.

Att vara solidarisk, att hålla ihop kollektivet, att vara en del av det gemensamma sammanhanget i detta fall facket är den styrka som gör att arbetaren, löntagaren kommer på något så när likvärdig fot med arbetsgivaren. Och det beror på kollektivets styrka. Men samma kollektiv ger också frihet åt individen att bland annat utvecklas i sitt yrke. Både direkt och indirekt.

Direkt genom att jag fick möjlighet tack vare det fackliga kollektivet kunde få vidareutbildning men också kunde tillåtas att göra de där misstagen vi alla gör när vi utvecklas som individer och som yrkesmän. Hade inte kollektivet – facket och dess styrka varit bakom mig hade nog min arbetsgivare slängt mig på dörren för att jag inte hade all kunskap och ”det där” i mina händer som utmärker yrkesmannen.

Nyliberalerna har fel

Det är en myt som sprids från nyliberala predikanter att vi klarar oss bäst själva och var och en för sig. Det var någon som sa en gång att ”hänger vi inte samman så hänger vi snart var och en för oss själva”. En drastisk beskrivning, men som rymmer mycken sanning.

Fackföreningsrörelsens styrka är vår sammanhållning och att vi är många. För när vi är många så är vi starka och det är då kollektivet blir en kraft.

I en gammal skrift från den brittiska fackföreningsrörelsen skriver författaren att fackföreningens självklara mål är att alla är medlemmar.

Och tänk efter, detta är en sanning som är given– när alla är medlemmar i facket vem skall då dumpa våra löner. Vem skall köra lastbilarna i Skåne där polska arbetare tjänar en bråkdel av våra svenska kollektivavtal. Vem ska göra byggjobben i Vaxholm till underpris när Byggettan får igenom och kan hävda samma löner för de lettiska arbetarna som för de svenskfödda. Vem skall göra lantarbetarjobben på Sydsveriges gårdar till underpris när alla lantarbetare är organiserade?

Zlatan, hjärnkirurgen professor David Ingvar och undertecknad är resultat av samma sak. Vi gavs möjligheten att utveckla sina talanger och förståndsgåvor av och i ett kollektiv. Helt riktigt, på olika sätt och efter helt olika förutsättningar.

Vi alla blev individer och är individer. Men att det blev så lyckligt att vi kan njuta av Zlatans fotbollskonst, alla de som botades av professor Ingvar och de som fått sina varor tack vare att jag en gång var ”king av the road” – allt tack vare kollektivet styrka.

Ingen blir starkare än kollektivet är. De som säger något annat kan se hur det går om Zlatan går in ensam på plan och möter Milan på San Sirostadion! Den som säger något annat är välkommen att ta 24 meterskombinationen och köra av färjan i Trelleborg eller försöka sig på att operera bort en hjärntumör!

Individen i kollektivet där har vi fackets styrka men också individens frihet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

 

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com