Höstbilder

Natt och dimma

Natten och ljuset spelar spratt

Utan kommentar

Som man känner sig ibland

 

Lånat från Dik Browne

Obildade skolledare

(Nedanstående artikel skrevs som svar på en artikel i Folkbladet i Norrköping där den nämnda skolledare menade att bibliotek var gammalmodigt. De undertecknade är i Östergötland i vart fall välkända kulturarbetare.)

Det finns ett talesätt som säger att ingen behöver vara utbildad för att vara bildad . När man läser intervjun i Folkbladet den 31 oktober med rektor Magdalena Nebo för Framtidsskolan (sic!!!) och hennes uppfattning att bibliotek är gammalmodigt börjar man fundera på hur modern och framtidsinriktad skolan är idag. Framför allt friskolorna som numera måste följa samma regler som de kommunala vad det gäller bibliotek.

Friskolorna har inte i första hand ett bildningsmål, i vart fall inte om man skall lyssna till Framtidskolans rektor. Att utbildningen borde förutsätta bildning har uppenbarligen förbigått denna skolledare. Bildning kontra utbildning är inte bara semantiska begrepp utan en realitet.

Sven Wernström gav en gång föräldrar uppmaningen att ”ösa böcker över barnen” – en bildningstanke vi som på olika sätt ägnar vårt liv åt att ge stöd till människors bildningssträvan har som yrke. För oss är biblioteken ingången till kunskapens värld, till litteraturens äventyr och upplevelser och till poesins skönhet.

Men inte bara det: biblioteket och existensen av biblioteken är porten till kritiskt tänkande, att våga ifrågasätta de självklara sanningarna, att våga och vilja ifrågasätta sakernas tillstånd. Vi vet att idag är det inte så att allt färre läser utan att det är vissa socialgrupper som läser mindre. Barn i utsatta familjer läser allt mindre, barn som har föräldrar med lågstatusjobb och det finns en direkt korrelation mellan klass och läsande.

Växer du upp i ett hem med böcker, med vanan att besöka biblioteket i unga år, läser du också mer. Att påstå, som vår rektor på Framtidskolan, att mediateken skall ersätta biblioteken som centrum och nav för bildningssträvandena i ett modernt samhälle är omodernt. Eller är det så att rektorn på Framtidsskolan bara ser utbildningen som relevant i vårt bildningsbefriade marknadstorg till samhälle? Bildning, bibliotek kan inte ställas mot friskolornas lönsamhetsmål som rektor Nebo gör. Inte bara det, det är att överge de lässvaga grupperna i samhället – de som inte växer upp med boken som en del i sin naturliga tillvaro. Det är helt enkelt en övermaga kortsiktig syn på utbildning och bildning – en kunskapssyn som innehåller inte så lite klassförakt men också ett stort mått av okunskap.

Göran Lundström, ordförande Bildningsförbundet Östergötland

Jan Hillman, folkbildare och tidigare ABF-funktionär

Britt-Inger Stockfeldt-Olsson, doktor i pedagogik

Göran Sarring, teaterregissör

Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist och författare

Robert Zetterberg, skådespelare

Sven Wernström, författare

Tomas Lindgren, ABF-funktionär

Ulf Holmertz, opolitisk medborgare

Du svek

I dag skall man tända ljus till sina för sina nära och kära som man mist och som gått över den smala bron till den andra sidan. Nu är jag inte religiös men dagen har en viss betydelse i alla fall. Jag har ju kommit upp en i en ålder då man allt oftare ser hur vänner och bekanta har lämnat de levandes skara. Samma sak gäller föräldrar och andra människor som betytt något för en i det danande som skedde av pojken från arbetarstadsdelen Övre Vasastaden i Linköping.

Min uppväxt var så bra den kunde vara efter omständigheter. Jag fick lära mig vad solidaritet och rättvisekänsla var av min mor och inte minst min mormor som tillsammans tog ett enormt ansvar i att ge pojken en slags trygghet, men något kom att saknas. En fadersfigur, en trygghet som kunde vara exempel, var den som lärde den unge pojken saker och vara den som gav trygghet när kvinnorna inte var på samma planhalva så att säga.

Du svek. Du svek du fanns aldrig där när du behövdes. Du försökte köpa dig fri genom att skicka 25 kronor per brev till jul och födelsedagen. Pengar som du noggrant höll koll på och visade sig senare bokförde som förskott på eventuellt arv!

När skolkamrater, mina plågoandar handgripligt slog och slog, jagade och mobbade den faderslöse på deras allra grymmaste sätt som bara barn kan så visste du inget och du hade ju redan köpt dig fri från ditt samvete. När skräcken för mörkret kom, när rädslan för att vara förföljd smög sig på fanns du aldrig där som förebilden och tryggheten som bara en far kan ge sin son.

Du var aldrig där vid köksbordet och samtalade om livet, om pojkens tankar och senare om det vuxna livets manliga förtecken. Du svek, för du brydde dig inte.

Faktum var att jag inte kände till din existens förrän jag var drygt 10 år och hade inte heller reflekterat över din frånvaro. Jag visste inte ens att jag hade en bror, en halvbror, men ändå en bror. Du gav mig inte ens möjligheten att möta honom förrän långt senare.

Du svek, du svek när du uppmanade min mor att göra abort så att ni som du sa ”kunde fortsätta som förut” med ert särbo/samboförhållande. Du önskade att mitt liv skulle sluta innan det sett dagens ljus. Du slängde till henne pengarna till en abort så du skulle kunna tillfredsställa din fortsätta klåda. Men min mor trots att hon fram till dess faktiskt älskat dig och levat tillsammans med dig i ett antal år kastade ut dig och dina kläder i farstun. Något som var oerhört då på 1940-talet. Den tidigare så galante officeren fick lämna med kläderna i famnen och söka nya marker.

Du svek, när du sa en oäkta unge skulle skada din karriär. Du svek mig, du svek min mor – du svek alla när du med olika juridiska tricks såg till att mitt farsarv försvann upp i juridiska finter. Men du svek även när du på detta sätt kom att så split mellan min bror och mig, ett split som du såg till aldrig skulle kunna övervinnas.

Du svek, far, du svek när du trodde du kunde köpa mig med resor, som sedan bokfördes som förskott på arv, du svek när du försökte ursäkta ditt agerande så många år tillbaka. Du svek och jag fick bära dina börda, din livslånga böra av svek.

Du får ursäkta far att jag inte tände något ljus för dig grav idag. På ett sätt kanske jag skall vara tacksam för ditt svek gjorde min stark men också svag, det gjorde mig till en vuxen man som aldrig tillåtit sig ge upp eller överge det jag ansett vara rätt och riktigt.

Ditt svek formade mig till viss del, i vart fall fick jag bära det med mig då, nu och för alltid. Åren har nu gått. Du är borta sedan många år, jag själv börjar bli en gammal man och sakta närmar mig mitt eget bokslut och då smyger sig tankarna på, det är oundvikligt.

Jag skulle kunna hoppas att du må brinna i helvetet men jag tror inte slikt och vet att du led alla det dåliga samvetets kval på ditt yttersta, men jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte synd om dig. Ditt svek var för monumentalt, för stort och för omfattande.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Detta är en mycket privat text, men jag kände ett behov att publicera den om inte för att hedra min sedan många år bortgångna mor, då hon lärde mig det viktigaste om klasskänsla och solidaritet.)

Eldkvarn har något väsentligt att säga

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

Omslaget, bara det är en parafras på Beatles “Sgt Peppers”-LP och Mothers Of Inventions “We´re Only In It For The Money”. Och här kan man skönja inspirationskällorna under de fyrtio åren; Cornelius, Wild Bill Hickock, Che Guevara, indianer och Jesus för att nämna några. Parafrasen på Beatles berömda omslag och parafrasen på nytt på Frank Zappas dito sätter lite av temat för Eldkvarn 2011. Eldkvarn har sina rötter men är i nuet.

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och “Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än “Hunger Hotell”. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkeristisk” tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.

Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnesstämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

(Fyra av fem stjärnor, skulle varit fem om inte plattan haft en grad av dualism.)

Text: Ingemar E. L. Göransson

(OBS har också publicerats på www.kulturbloggen.com i en något kortare version.)

Dagens kommentar

Under de närmaste veckorna kommer jag att publicera satiriska teckningar gjorda av Roland Janson.

Teckningarna är ett utkast för att se reaktionen. Tanken är att de skall kunna användas av arbetarrörelsens organisationer om intresse finns. De slutgiltiga teckningarna görs efter Rolands idéer av en duktig tecknare som vi samarbetar med.

Reaktioner är välkomna!

Dagens kommentar den 28 oktober

© Roland Janson/Ord & Kulturs Förlag

Går det så går det sa moderaternas partisekreterare Sofia Arkesten

Arkesten: Det är vi moderater som genomfört den allmänna rösträtten, pensionerna, 40-timmarsveckan etc etc etc etc etc etc….

Kaninen i hatten: Hon trollar bättre än en trollkarl

Mannen: Tror jag de´när publiken är både blind och döv…

Musik, musik–några recensioner

Här är några nya plattor som jag har lyssnat till en hel del under den senaste tiden. Det är som vanligt m i n a synpunkter och min smak som styr. Men se dem gärna som ett tips om bra musik värd att lyssna på.

Quicksilver Messenger Service “Anthology Box 1966-1970” (Cleopatra)

San Fransisco i mitten av 1960-talet är ett av de bästa live-banden Quicksilver Messenger Service. Deras gitarrrock är unik med sina två gitarrister Gary Duncan och John Cippolina. Problemet med QMS är att deras studioplattor är långt ifrån det live-band de var. Deras ”Happy Trails”-LP från 1967 var det närmaste de kom storheten på scenen. Plattan var inspelad bl.a. på Fillmore och mängder av olika tagningar mixades tillsammans och funkar riktigt bra än idag.

Cleopatra, som vissa kallar världens sämsta skivbolag har släppt en box med outtakes och liveinspelningar från åren 1966-70. Det är en ojämn box med för mycket av Dino Valenti (varje gång han var med bandet blev det sämre) och de tre CD-plattor innehåller en del liveinspelningar som funnits tidigare utgivna, men också en del som inte sett dagens ljus tidigare, Den fjärde är en DVD med allt som finns på film med bandet.

Boxen med sin flagga(!!) och badge är mest för Quicksilver-freaks som vill ha allt. Som introduktion till bandet välj Happy Trails.

(Tre stjärnor av fem – lite slarvig utgåva mest för den som vill ha allt med QMS.)

The Free Spirits ”Live At The Scene, February 22nd 1967” (Sunbeam)

Larry Coryell och Jim Pepper är välkända jazzmusiker men de började här en gång i sin ungdom. Deras grupp The Free Spirits gjorde en studioplatta på ABC 1967 som fick lysande kritik men straxt efter upplöstes gruppen och Coryell och Pepper etablerade sig som jazzmusiker.

Det har funnits uppgifter om en konsertinspelning och nu har den givits ut drygt 40 år senare. Om man ursäktar ljudkvalitén som lämnar mycket att önska så musiken långt, långt före sin tid. Här är det en spännande jazz-rock långt före Blood Sweat and Tears exempelvis.

Synd att det aldrig gjordes en ordentlig liveplatta med bandet men vi får hålla tillgodo med denna trots bootlegljudet.

(Fyra sjärnor av fem vad det gäller musiken, ljudkvalitén max tre)

Johan Johansson ”Svea Rike rivjärn” (Branschen)

Det tog 16 (!!) år innan Johan gjorde en ny soloplatta. Det var värt att vänta på tycker i vart fall jag. Det är en lustfylld, engagerad och förbannad platta. Johans texter spikar fast en ögonblicksbild av ett Sverige som behöver ett rivjärn som visar upp dess verkliga eländet. Det är ingen 70-tals progg eller 80-tals punk, men samtidigt finns dessa ingredienser med.

Det är protesterande mot orättvisor och missförhållanden men utan pekpinnar, det är punkigt i sitt anslag och energi men lättlyssnat och det ”stjäls” lite här och där. Det är lite Claes-Göran Hederströmsstuk (!!) på blåset i ”Skurkar i manschett” och inte så lite The Move/Roy Wood i exempelvis ”Plocka fram Jesus”. Men den stora upplevelsen är den magnifika 13 plus minuters episteln och homagen till Bob Dylan (lite Al Kooper-orgel t.o.m.) ”Som en psalm” som nitar fast den svenska nutiden på anslagstavlan på ett sätt ingen kommer undan.

(Fem av fem stjärnor, alldeles lysande platta, ett absolut måste!)

Jan Johansson ”In Hamburg with Georg Riedel” (Act)

Det är över 40 år sedan den svenske jazzpianisten Jan Johansson omkom i en trafikolycka. Nu kommer en ny cd med denne svenske jazzgigant ut. Det är inspelningar från Tyskland som tidigare inte sett dagens ljus. Johansson är en av svensk jazz och även i världsmåttstock en av de stora och hade inte olyckan den dimmiga höstdagen 1968 satte stopp för fortsatt kreativitet så hade han varit idag grand old man of jazz.

Plattan som så mycket annat Johansson spelade in är grundat i den svenska folkvisan. Det är skört, det är vackert och klart som en stilla höstmorgon. Versionerna av folkvisor som “Visa från Utanmyra” är inte så långt från tidigare utgivna men inte för den delen onödiga. En njutbar jazzplatta att njuta av när höstmörkret och kylan kryper in på bara kroppen.

(Fyra av fyra stjärnor, självklart inköp för den som älskar Jan Johanssons jazz.)

Nisse Hellberg ”Flod av eld” (Warner)

Finns det “bönner” i Skåne? Finns det rock-a-billy i Skåne? Lika självklart som det finns både “bönner” och rock-a-billy i Tennessee"! Ja lika självklart att det gör det så är Nisse Hellberg Skånes Carl Perkins. Han blir inte en kopia av den klassiska rock-a-billyn utan är sin egen men har den bondläppattityden och den oförställda spelglädjen och förmågan att skriva bra låtar.

Den senaste insats på området är ”Flod av eld”. Den tillför inte speciellt mycket nytt utan är stabilt och högst hörvärt. Men är en flod av fräschhet jämfört med Eva Eastwood exempelvis. Det är skillnaden mellan rock `n´roll och schlagersmet. Med ”En modern man” 2009 satte Hellberg slutgiltigt den moderna skånska rock-a-billyn på den svenska musikkartan. Framförallt är Hellberg utvecklande i sin attityd och på det sätt han närmar sig traditionen precis som Carl Perkins på sin tid. ”Flod av eld” må inte vara lika nytändande men likt förbaskat en värdig uppföljare.

(Fyra stjärnor av fyra med viss reservation, en god uppföljning och traditionsbärare.)

The Jimi Hendrix Experience ”Winterland” (Sony Legacy)

Utmattande, ja – lysande ja – nödvändig –ja!! Jag måste erkänna jag är ingen Hendrix-freak. Jag har inte samlat på mig allt han gjorde och kan faktiskt bli lite trött när han gnager på bara för att han skulle så göra. Jimi Hendrix mest kreativa och intressantaste period som musiker är från Chas Chandler tog honom till London satte ihop honom med Noel Redding och Mitch Mitchell, dvs ursprungliga Experience tills bandet upplöstes efter “Electric Ladyland”.

Under några få år och med några få plattor på Kit Lamberts och Chris Stamps Track Records förnyade Hendrix gitarrrocken för all framtid. Därefter förloras mycket av magin och det blir lite av ”same procedures as last year” fram till Hendrix för tidiga död 1970.

Inspelningarna från San Fransiscos Winterland Ballroom har varit legendariska och delar har funnits legalt utgivna, andra har cirkulerat som mer eller mindre usla bootlegs.

Nu har hela sejouren på Winterland släppts på en box med fyra CD. Varenda not, varenda låt som spelades under den 10-12 oktober 1968 finns med på denna utsökta box. Som en bonus till första upplagan finns också konserten från Fillmore samma år men den har funnits att lyssna på nätet som streamad från Wolfgang Archives. Dock här med väsentligt bättre ljudkvalitet.

Värt att skaffa – visst, det här är Hendrix när han var som bäst, de olika inspelningarna fram respektive dag skiljer sig markant från varandra. Hendrix är här rockens Coltrane – ett betyg gott som något.

(Fem stjärnor av fem – nödvändig för den som älskar musik.)

Text: Ingemar E. L. Göransson