Sök djupare orsaker till reformismens kris

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europa är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

© Ingemar E. L. Göransson

Arbetslösheten

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera av Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska dagstidningen The Guardian visade i siffror i början av december hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ett snitt av ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Oanade konsekvenser

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och okontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt det korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan . Parallellt med detta skedde en formidabel nyliberal politisk och ideologisk offensiv utan historisk jämförelse.

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart.

Professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna indirekt avhängiga närvaron av ett Sovjetblock. Ett Sovjetblock som var ett även om bristfälligt exempel på att en annan ekonomisk ordning var möjlig.

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal politisk och ekonomisk hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Labourpartierna söker identitet

De ovan nämnda beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarnas och löntagarnas högst berättigade krav.

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och “new labour” var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och det förtvinade intill disillusion. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och den enda uppfattbara skillnaden reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplinen skall administreras.

© Ingemar E.L. Göransson

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, undertecknads översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha tillgång till telefonkommunikation eller fungerande infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Ingen renässans

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiets idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour som var deras barnmorska drabbades av samma nedgång. Vad de mer optimistiska kamraterna sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011 eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av den i arbete varande majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes Thatchers politik av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partiernas talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Ifrågasätt ortodoxin

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, inte bara för överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London III

I de brittiska tidningarna har det idag publicerats innehållet i det förslag som Sarkozy och Merkell förhandlade fram i början av veckan för att rädda Euron från kollaps.

Innehållet lär sätta morgonkaffet i halsen hos både en och annan europeisk politiker. De förslag som läggs och som man nu ska försöka enligt flera tidningar i London genom tack vare en undantagsparagraf i Lissabonfördraget är uppseende veckande på många sätt då de kommer att ta ifrån Euro-länderna mycket av deras självständighet. Allt för att slippa en omröstning om innehållet.

Men förslagen kommer också att påverka länder som Sverige indirekt på ett sätt som knappast kommer att glädja andra än federalister som vill se ett Europas nyliberala förenta stater.

Förslaget innebär direkt kontroll över respektive lands nationella budgetpolitik. Europakommissionen skall få rätt att ålägga respektive land specifika besparingar om man misslyckas att nå treprocentsmålet på underskottet. Det skall bli möjligt att införa politiska sanktioner mot länder som inte följer reglerna exempelvis frånta fallerande regeringar deras rösträtt. Slutligen skall ländernas pensionssystem, arbetsmarknadslagstiftning och finansiella regelverk ”harmoniseras” enligt det tysk-franska förslaget.

Den brittiske premiärministern Cameron trängd från alla håll hotar att torpedera förslaget och det är svårt att se hur länderna i södra Europa skall acceptera att överlämna sin nationella suveränitet till Tyskland och Frankrike med detta förslag. Eurokrisen lär knappast lösas på fredag, det är ett som är säkert.

Slutligen…

Att nyliberalismen och sämre tider har gjort människor mer rädda och inte minst mer egoistiska är uppenbart i varje fall om man skall tro en opinionsundersökning som The Times publicerar idag. 63 procent tror att barnfattigdomen beror på att föräldrarna inte vill jobba, 54 procent tycker att arbetslösa har för mycket stöd men som ett ljus i mörkret säger dock 74 procent att inkomstskillnaderna i Storbritannien är för stora.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, för sista gången från London för den här gången.

Vinter i London II

Två bilder tagna samma kyliga dag i London – kontrasternas stad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter i London

Måndag London den 5 december

Oxford Street

Uppenbarligen är julen på väg även här i London. Inte för att det är speciellt kallt, ungefär som hemma fast några grader behagligare. Det regnar ena minuten och solen skiner straxt efteråt.

Premiärminister David Cameron (Tory) är uppenbart på jultomtehumör och erbjuder de stora läkemedelsföretagen att ta del av NHS, dvs den offentliga hälsovården, alla journaler ”för forskning”. Inte bara det utan Tory-mannen Cameron vill också ge läkemedelsbolagen möjlighet att testa nya inte-ännu-godkända mediciner på svårt sjuka för det kan ju hjälpa som han uttryckte sig i en morgontidning idag.

Alltså inte nog med att din journal skall bli en tillgång för läkemedelsindustrin och är du svårt sjuk ska du kunna bli försökskanin. Vad vi ska säga om Camerons moral talar vi tyst om.

Eurokrisen tar upp mycket plats av naturliga skäl i den offentlida debatten. När Zarkozy och Merkel slåss om vem som är Eurolands ledare så sitter britterna i foajen och väntar på att ta över som Europas ledare. Britterna är ju inte med i Euron men det brittiska pundet är absolut inte vad det har varit. Priser har ökat men framförallt det som regeringen kan påverka har ökat mest. Man är i alla fall lite av ett gammaldags valutasvin med sin svenska krona här.

Exempel förut kunde du köpa 4 eller 7 dagars kort på kollektivtrafiken. Jättebra och praktiskt när man besöker London då och då. Numera måste man betala per resa. En enkelbiljett kostar i London minst £4 om du inte använder ett s.k. Oystercard och då blir priset fortfarande väsentligt högre men fortfarande obekvämt. Londonborna är inte direkt överlyckliga över att deras förhållandevis billiga kollektivtrafik har blivit väsentligt dyrare sedan Cameron tog över.

Protesterna mot regeringens politik och framförallt förändringarna och försämringarna av pensionssystemet för offentliganställda gör att brittiska Kommunal, Unison, utlöser en strejk på onsdag. Egen avgiften i pensionssystemet skall höjas med 50 procent och pensionsålder höjas till 68 år. Det är nog inte att gissa att det blir en massiv aktion.

Visst vintern har kommit till brittiska öarna. Det snöar i Skottland men kaos som följd. Inte för att såg så mycket ut och det var barmark på vägarna vad jag kunde se på TV:n Men den politiska vintern känns väsentligt kallare.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Omvändelse av nödvändighet eller…

”De privata företagarna har själva intresse av att vidmakthålla och öka sin produktion, om de bara tror, att det ger dem vinst.” Den som skrev dessa ord var ingen mindre än Ernst Wigforss denne titan i svensk socialdemokrati och arkitekten till arbetarrörelsens stora projekt – välfärdsstaten.

 

Wigforss påpekade många gånger att full sysselsättning var en förutsättning för att hela folket var i arbete, han gick t.o.m. så lång att han skrev att politikens alla delar ”penningväsendet och de offentliga finanserna, prispolitiken och lönepolitiken, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraften och materiella produktionsmedel.”

Han menade också att ”alla förlorar på att företagsamheten tryter och kapitalet icke används till att hålla produktionen i full gång. Statens makt bör därför i allas intresse sättas in på att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av varaktig och stabil högkonjunktur.”

Dessa insikter byggde på kunskaperna som kommit fram i slutsatserna från tidigare kriser och då främst erfarenheterna från 1930-talets djupa depression. Keynes och andra ekonomers slutsatser där statens politik hade avgörande för att hålla konjunkturen uppe även när kapitalismens återkommande kriser visade sitt fula anlete genom att använda statens resurser för att hålla sysselsättningen uppe.

Keynsiansk politik

Det innebar också att vid kriser exempelvis sänka skatterna för att stimulera konsumtionen och därmed ökad produktion likaså att med olika statliga bidrag till barnfamiljer öka deras köpkraft. För hur ska marknaden, dvs. den oreglerade kapitalismen, kunna garantera välfärdsstaten när den inte kan garantera att våra gamla inte misshandlas, våra barn får rättvisa betyg, att tågen går osv. Frågan är självklar att ställa och svaret är lika självklart – marknaden kan inte garantera något av detta.

Det insåg Ernst Wigforss på sin tid precis som Erlander och Palme insåg detsamma men new labourtendensen har sedan 1980-talet tills nu varit blind för verkligheten.

Den här politiken förde också socialdemokratin med olika nyanser fram till det nyliberala genombrottet där självständig riksbank var grundbulten då det att penningpolitiken lämnades till ”experter” med egna syften som när i november 1985 alla kreditrestriktioner togs bort och grunden lades för 1990-talets djupa kris.

Det vi ser idag är en fortsättning av mer av det samma. Eurokrisen är den kris som parad med redan i det närmaste massarbetslöshet kommer att kasta in Europa in i en ny recession sannolikt redan nästa år.

Privatiseringspolitiken var andra sidan av den nyliberala politiken. Vi har på senare tid sett hur den svenska järnvägen är i ett uselt skick där enligt KTH fattas minst 30 miljarder i underhåll. Caremas vanvård av våra gamla, inflation i betygsväsendet och andra konsekvenser av new labourpolitiken. Det var ju inte för inte som Thatcher sa när Blair tillträdde att hennes största framgång var att Labour hade övergivet Labours politik och blivit New Labour, dvs. blivit en kopia av Tory i hennes tappning.

Nytänkande?

Den svenska new labourpolitiken kunde inte nog hylla ”nytänkandet” och en ”närmast religiös inställning till privatiseringar”. Den som säger detta är inte Ernst Wigforss, det är inte Lars Ohly eller ens partiordförande Håkan Juholt utan en av portalfigurerna i den svenska new labour-politiken och dess affischnamn: Thomas Bodström. Inte nog med denna insikt utan han skriver i gårdagens Aftonbladet att ”Att det finns företag som prioriterar att tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten är ingen nyhet. Det gäller oavsett om det handlar om vård, skola eller äldreomsorg.”

Detta är helt i konflikt med new labourtendensen inom den svenska socialdemokratin tidigare uppfattning. En uppfattning som ligger diametralt i motsättning till den avreglerings och privatiseringspolitik som varit deras kännetecken. Man ju undra om det är en omvändelse som kommer från en insikt om den för förtroendet förödande politiken eller enbart taktiskt agerande för att inte komma helt i otakt med det stöd som finns bland gräsrötterna, dvs vanliga socialdemokratiska medlemmar för mittenmannan Håkan Juholts kritik av new labourtendensens misslyckande och skamlösa närmande till mittens rike och de s.k. nya moderaternas i grunden nyliberala men i uppklädda retorik för att vinna storstädernas självmedvetna medelklassen.

Vi må hoppas det förstnämnda är skälet till Bodströms sent påkomna insikt i Aftonbladet, för socialdemokratins och välfärdsstatens överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Drömmen som försvann..

Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utvecklingen i Storbritannien med orden ”nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv”. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.

Det förstörda livet

Alan Fintons förstörda liv och dröm var också den svenska arbetarrörelsens dröm . En dröm och ett bättre liv bortom fattigdom, arbetslöshet och social misär där människor, skikt, och klasser ställs mot varandra i en evigt pågående strid om att hamna högst upp på dyngstacken och komma åt de köttigaste bitarna.

Det som högern och nyliberalerna kallar frihet i sin retorik är ofrihet för alla de andra, kapitalets frihet, marknadens frihet betalas av de sjuka och arbetslösas ofrihet, de som råkat födas i fel klass eller under fel omständigheter det är deras ofrihet.

För arbetarrörelsen har frihetsbegreppet varit centralt men det har inte varit individens frihet på kollektivets bekostnad utan individens frihet tack vare kollektivet.

När den svenska arbetarrörelsen efter andra världskriget började bygga välfärdsstaten så var det med tanken att alla skulle få plats i finrummet som den dåvarande socialdemokratiske hövdingen Per-Albin Hansson uttryckte sig. Det skulle inte finnas några styvbarn och inga eftersatta för att fortsätta tala med Hansson.

Det var en gigantisk uppgift man satte i rörelse men under de kommande 40 åren förvandlades det svenska samhället från ett fattigt klassamhälle till kanske världens mest jämlika samhälle.

Högern på reträtt

Högern hamnade på reträtt, de förlorade sitt självpåtagna ”tolkningsföreträde”. Deras s.k. sanningar var inte längre trovärdiga när medborgarna såg hur samhället började lyfta sig ur 1900-talets första decenniers usla förhållanden.

När människor såg att de arbetslösa fick jobb. Industrin efter kriget kom att gå på högvarv, arbetskraften räckte inte ens utan storföretagen var tvungna att åka med bussar och värva i Finland, Jugoslavien och andra länder. Invandringen till Sverige blev en nödvändig och välkommen del av välfärdsbygget.

Det var också uppenbart att för att Sverige skulle fortsättningsvis utvecklas och fortsätta på välfärdens väg så måste medborgarna berättigade krav bättre villkor även inom områden som likt industrin inte kunde ge vinst för enskilda företagare.

Barnsomsorgen byggdes ut för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden, byggdes nya skolorna för att sörja för att våra ungdomar skulle få nödvändig utbildning, omsorgen om de gamla byggdes ut då när folkhälsan förbättrades blev också människor äldre.

Infrastrukturen byggdes ut med satsningar på järnvägen, bygget av ett motorvägsnät, upprustning av broar och tunnlar, kollektivtrafiken blev allt mer omfattande osv.

Enorma satsningar på bostadsbyggande i ett Sverige som var präglat av usla bostäder och smuts och snusk som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson beskrev det.

Alla dessa satsningar som jag i korthet beskrivet hade ett enda syfte och det var att utveckla Sverige till en välfärdsstat men det också en bieffekt som inte ska glömmas bort av dessa stora, för att inte säga gigantiska satsningar på samhället infrastruktur och service.

Det skapade jobb, hundratusentals jobb, jobb i offentlig sektor som var nödvändiga för att kunna försörja den privata industrin med arbetskraft som kunde därmed producera än mer mervärde och skapa nya rikedomar som då kunde beskattas för att i ett ekonomiskt, blandekonomiskt kretslopp utveckla välfärdsstaten.

Detta lämnade inte högern någon ro. Högern och de mest hårdföra inom arbetsgivarvärlden uppskattade inte förändringarna som skedde. De ville inte se ett samhälle där människor blev allt mer jämlika. Visst de kunde acceptera ett samhälle där med George Orwells ord alla är jämlika men vissa mer än andra!

Under 1970-talets slut växer en samhällskritik från höger fram i skuggan av oljekriser och en avtagande vänstervåg i världen. Högern formulerar om sig och sätter på sig en nyliberal cylinderhatt. Hatten är egentligen urgammal precis som ideologin för nyliberalismen är i grunden och till all väsentligt en kopia av det sena 1800-talets liberalism som ledde fram till upprepade ekonomiska kriser och till sist första världskriget.

Nyliberalerna formulerar en kritik, en frihetskritik där man menar att välfärdsstaterna och välfärdspolitiken är en hemsko på marknadens förmåga att växa och därmed en ofrihet för entreprenörerna och för individens frihet.

Skatter blir i dessa ögon konfiskation, utjämning nivellering, medborgarmakt och demokrati intervention i det privata osv. Margaret Thatcher den brittiska välfärdsstatens baneman säger att det finns inget samhälle bara familj och individer. Därför genomtrumfas tre omgångar med fackföreningsfientliga lagar, säljer ut offentliga företag, och monterar ner den brittiska välfärdsstaten.

Högern vinner mark

I Sverige vinner de nya idéer nya anhängare. Inte bara inom högern utan ända in i arbetarrörelsen. Jag påminna om en framstående facklig ledare som menade på fullt allvar att offentlig sektor var tärande! Andra lyfte en lans för privatiseringar av offentliga tjänster i tron att det skulle leda till konkurrans om arbetskraften och därmed högre löner för de offentliganställda!

I sanning ett stort misstag som får skrivas på dumhetens och okunnighetens konto!

Likaså lyckades högern, numera nyliberalerna, med hjälp av arbetsgivarnas propagandainsatser i miljardklassen att få oss att betvivla att full sysselsättning inte bara var nödvändig utan inte ens önskvärd. De vädjade till vår egoism och påstod att det var skadligt med alla inflation i allmänhet men samtidigt talade de, givetvis inte om vad priset skulle bli – en permanentad arbetslöshet som med den tidens ögon måste ramstå som massarbetslöshet – 7-10 procent.

Inte över en konjunkturcykel som en del, tyvärr även socialdemokratiska, ekonomer påstod utan för gott så länge inflationsbekämpningen blev prio ett.

Riksbanken blev självständig och fredad från politiskt inflytande vilket innebar att penningpolitiken blev ett minne blott. Kreditrestriktionerna togs bort och bankernas ansvarslösa utlåningsodyssé kunde börja. Det som skedde i de baltiska staterna efter 1990 och sker i Sydeuropa idag skedde i Sverige redan 1990-91.

Borgerlig klasspolitik

Nyliberalernas politik är en klasspolitik. Det är en politik riktad mot arbetarklassen och löntagarna. Tyvärr insåg inte arbetarrörelsen detta utan lät sig själv fångas i fällan och blev i många fall både sitt samhällsbygges egen baneman och offer.

Orsaken till detta kan vi spekulera i men jag tror att det finns några omständigheter som vi ska ta med i vår analys.

För det första, arbetarrörelsen kände sig med rätta trygg och stolt över vad den hade åstadkommit och på den väg man var. Att de krafter som ville vrida tillbaka till förhållanden som vi betraktade utan saknad var oss främmande. En ny generation av ledare som aldrig upplevt den äldre generations handgripliga erfarenheter av klassamhället som det tedde sig förstod många gånger inte vad som berättades. Det blev bara anekdoter i deras öron.

För det andra, folkbildningen och främst den fackliga utbildningen kom att rustas ner till förmån för facklig utbildning riktad mot det dagliga funktionärsarbetet. Politiken blev nedprioriterad i den fackliga bildningen. Någon sa vid ett tillfälle att människan kan vara hur väl utbildad som helst men saknar samma människa bildning är det meningslöst!

För det tredje, fackföreningsrörelsen som var den verklige bäraren av samhällsbygget med sitt stora inflytande över politiken kom successivt att abdikera från den politiska arenan och till den nya generationen av väl utbildade men ack så många gånger illa bildade!

Nyliberalt systemskifte

Vad är det för samhälle som nyliberalerna erbjuder. Är det ett samhälle där allas frihet förverkligas eller kan förverkligas. Jag vill påstå att det är precis tvärtom.

Det är ett nytt klassamhälle som växer fram. För vad kan det annars vara när den välmående medelklassen och andra som redan har det gott ställt förser sig själva med skattesubventioner för att de köper serveringshjälp vid sina fester eller premieras med våra gemensamma skattepengar för att hålla den dagliga skiten borta från sina egen tröskel. Detta samtidigt som det saknas personal för att ta hand om och läka ”sjuka och till skada komna medborgare och arbetare” för att citera den socialistiske pionjären August Palm.

Vad är detta om inte en återgång till det unkna och avskydda klassamhälle som gjorde skillnad mellan folk och fä! Det klassamhälle som vi hoppades och trodde hade förpassats till historiens sophög där det rätteligen hör hemma! Ett pig- och tjänarsamhälle som vi så hjärtligt avskytt och bekämpat i mer än ett sekel är på väg att göra en storstilad comeback.

Arbetsmarknaden vi ser växa fram i kölvattnet av nyliberalismens revolt mot välfärdsstaten är en tudelad och orättvis arbetsmarknad. Vi som har en stark yrkesidentitet och förhållandevis säkra jobb kommer att klara oss alldeles utmärkt medan mellan 20-30 procent av arbetskraften kommer att i bästa fall ha osäkra jobb med usla villkor på en vad som kallas med nyspråket ”flexibel” arbetsmarknad som har ett enda syfte att betjäna de välbeställda, väletablerade inom främst storstädernas medelklass med service och olika tjänster till mycket låga kostnader.

Vi som har jobb har därmed två hot som varning och till varnagel.

- Ge er i akt, inte kräver för mycket för då kan ni bli av med jobbet och antingen hamnar i den permanenta arbetslöshetsarmén på 7-10 procent eller på en rättslös låglönearbetsmarknad.

- Ge er i akt enligt våra postulat är budskapet från nyliberalerna till främst fackföreningsrörelsen. Annars så…

Detta är vad nyliberalerna kallar att disciplinera fackföreningsrörelsen. Konsekvensen är naturligtvis ökade sociala skillnader och ökad ojämlikhet. Det får också stora konsekvenser för demokratin och synen på politik och samhälle.

Någon frihet för löntagarna är det i varje fall inte frågan om!

Demokratin försvagad

Demokrati måste ha medborgarnas engagemang för att fungera. Det räcker inte med att ett mindretal engagerar sig eller att vi överlåter det politiska engagemanget på några utvalda eller självutnämnda experter.

Den belgiska professorn i politisk strategi Chantal Mouffe menar att nyliberalernas största brott är att de har försvagat demokratin, att deras politik har avpolitiserat samhället och därmed också försvagat och reducerat demokratins, dvs. folkstyrets verkningsgrad.

Det var också syftet vill jag påstå, nyliberalerna skrek sig hesa om att det inte fanns något samhälle utan bara familjen och individer som Thatcher påstod.

Med det som motivation för att hävda som det hette den lilla världen och dess förhållande till marknaden som ett demokratiskt instrument är nyliberalernas verktyg för att underminera demokratin dvs. politiken som verktyg för samhälles och människors relationer sins emellan.

Att ersätta som nyliberalerna demokratin, dvs medborgarnas lika möjligheter och värde med valet på marknaden är grunden för demokratins kris i Europa och västvärlden

Förtroendet för politiker och politiken har successivt minskat i linje med utvecklingen och framgången för nyliberalernas marknadspolitik.

Vi kan inte och får inte förväxla det demokratiska samtalet med valet av produkter på en marknad. Marknaden kan säkert förses oss med Tv-apparater, bilar och andra konsumtionsvaror men inte med rättigheter och skyldigheter som demokratin handlar om.

Samhället är inte en marknad, det går inte att göra samhällsnyttan till en marknadsfråga för bara försöket leder till skepsis mot demokratin, dvs. medborgarskapets inflytande, ökar. Och inte bara det vi har sett hur med marknadsliberalismens ökade inflytande har också politiken blivit ett yrke och en nomenklatur av politiska broilers har utvecklats som medborgarna känner tveksamhet inför.

Jag menar att demokrati i dess sanning mening kräver engagemang och när alla politiska partier som skett i Europa allt mer dragit sig mot en mittfåra där man tror att den välbeställda medelklassen gunst kan vinnas har det inneburit att arbetarepartiernas kärnväljare vänt politiken ryggen då den inte känt igen medelklassens uppfattningar som sin verklighet.

För vem, ärligt talat, vem kunde se skillnaden på Mona Sahlins new labour-inspirerade identitetspolitik och Fredrik Reinfeldt välfriserade neo-liberalism inför valet 2010 i Sverige. I varje fall inte tillräcklig skillnad för att välja Sahlin.

Nyliberalismen hotar inte bara villkoren på arbetsmarknaden utan i högsta grad det demokratiska systemets ryggrad – medborgarnas tilltro till politiken som samhällsverktyg.

Här har vi också orsaken till framväxten av missnöjespartier, främlingsfientlighet och högerterrorism. Ansvaret för att grogrunden har skapats för denna motbjudande relik från sämre tider ligger till stora delar på nyliberalerna och deras icke politik och marknadsfetischism.

Avslutning

Det har varit en kanske lång beskrivning av det som är idag svenska välfärdsstatens sakta pågående sammanbrott. Det är inte försent ännu men det kräver som jag ser det att fackföreningsrörelsen tar sitt ansvar och ser bortom sitt traditionella fackliga uppdrag. Det finns en stor potential för en annan politik som präglas av reformism i betydelsen förändring för flertalet, förändring till det bättre, förändring till ett bättre liv och förändring som minskar klyftorna, ökar demokratins utrymme och verkningsgrad samtidigt återger medborgarna framtidstron.

För faktum är vi som fackföreningsfolk kan förhandla oss blåa av ansträngning om inte samhället och politiken inte drar åt samma håll.

Vi har inte gett upp, svensk fackföreningsrörelse har inte gett upp och vi har ett stort ansvar i att inte arbetarrörelsen överger drömmen, visionen om ett bättre samhälle. Ett samhälle där ingen stängs ute och där du färdas väl oavsett vem du är, varifrån du kommer, eller hur du ser eller vilken hudfärg eller kön du har. Ett modernt folkhem – en modern välfärdsstat för tvåtusentalet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln bygger på ett tal som jag skrev åt en kamrat.)

Från kris till kris till undergång….

Vi lever i en spännande tid. Vi lever kanske i den mest mest spännande av tider sedan romarrikets undergång. Detta må låta märkligt, t.o.m. morbitt om man ser vad som följde av kaos och krig efter Pax Romanas ca 200 år av fred var slut.

Frågan är om vi ser en likartad om än inte parallell utveckling i vårt eget historiska skede. Vi kan inte själva avgöra det men det finns anledning att fungera kring detta. När vi talar om historiska skeden sker de oftast omärkligt men byggs upp i ett dialektiskt förhållande av motsättningar som sedan ”löses” med mer eller mindre våldsamma medel. Det här visade filosofer som Hegel och Marx på vid upprepade tillfällen och det är väl få som motsätter deras historiska tolkning 2011.

Europa har varit i krig oavbrutet sedan 1000-talet och fredliga epoker är kortare och färre än de fredliga. De arma plågade europeiska folken har fått leva i en slaktbod av sällan sedd historisk omfattning.

I grunden har det hamnat om konflikten mellan olika ekonomiska system i de existerande samhällena. Efter Pax Romana bröt antiken, eller rättare slavsamhället samman och feodalismen, som vi kallar medeltiden, plöjde ner Europa i dubbel bemärkelse med sina uppfinningar och innovationer som förändrade omständigheterna fullständigt och genombrytande hela den mänskliga tillvaron.

Vi såg hur industrialismens första steg krossade den franska nobilitetens samhälle, dvs det feodala ekonomiska systemet, och embryot till den industriella revolutionen bröt igenom. Det är enormt komplicerade orsakssamband, skeenden och motsättningar som förändrar förutsättningarna så att politiken kommer i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Att den ekonomiska utvecklingen som den ser ut idag inte ligger i linje med den politiska är ett faktum som få motsäger. Den nyliberala hegemonin gör ont värre genom att den söker lasta över den ekonomiska sammanbrottet på de som arbetar medan exempelvis bankerna som lånat ut enorma summor till grekiska spekulanter nu riskerar att förlora allt. Det grekiska dramat (och dess upprepning nu i Italien, Spanien, Portugal och på Irland) påminner i mångt och mycket i sin dramatik om ett känt tändsticksimperium som gick från solid varukapitalism till finansspekulativ dito.

Vi vet resultat Krueger såg ingen utväg ur spekulationscirkusen utan tog sitt liv och imperiet föll samman precis som en gång det mångfaldigt större romerska hade gjort.

Det är inte frågan om när Grekland tvingas att lämna Euron utan snarare vilka följder det får. Risken för en malström av okontrollerade händelser likt de som utlöste 1:a världskriget är omöjliga. Annars starka länders banksystem hotas av kollaps och för att undvika detta måste staterna själva stötta med miljarder som man idag inte längre har. Själva finanskapitalismen och dess avskiljande från varuproduktionen är ett tecken på att det kapitalistiska ekonomiska systemet inte fungerar längre.

Däremot finns för handen en omfattande arbetslöshet där den nyliberala teorin om låglönearbetsmarknadens välsignelse kommer att inte längre ha utrymme då de välavlönade måste ta den ekonomiska smällen för att rädda banksystemet, dvs. för kreditsystemet utan vilket den kapitalistiska systemet inte kan existera.

Vad vi ser kan vara det som Marx beskrev som de inneboende motsättningarna i den mogna kapitalismen som kommer att leda till att den faller samman under trycket av sina egna inre motsättningar.

Situationen innebär att det inte längre möjligt mer än tillfälligt söka höja konsumtionen då produktiviteten ökar så dramatiskt och med framväxten av IT först och nu den kommande nanotekniken kommer att innebära att alltfler blir utslagna från industriarbetet och att allt färre producerar allt mer. Kort sagt det producerade mervärdet fördelas allt ojämnare vilket leder till ökade klyftor och att allt färre har möjlighet att köpa de alltfler produkterna vilket i sig leder till allt oftare och allt djupare kommande ekonomiska kriser.

Lever vi i en tid då kapitalismen som vi känner den håller på att gå under och ersättas av ett annat ekonomiskt system tack vare att IT och nanoteknik och det som står bakom där av innovationer och uppfinningar.

Karl Marx har bespottats och förlöjligats av de borgerliga ekonomerna och politikerna men hittills har grunden i hans tankar och analys stämt även om han naturligtvis inte kunde förutsätta allt som skett de senaste 200 åren.

Men att de återkommande kriserna och det faktum att Europa inte bara befinner sig i en ekonomisk kris av ett allvarsamt slag utan också en politisk kris. Vad som saknas är en stark arbetarrörelse men den har försvagats på allvarligaste sätt genom new labour erans dikeskörning. Det kommer att göra transformationen från en icke längre fungerande och allt oftare och svårare krisande kapitalism till nästa utvecklingsfas i den mänskliga historien riskerar att bli svårare än nödvändigt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson