LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tydlighet, tack–Demokratin behöver tydlighet

Det är kris i politiken vill jag påstå. I dag publicerades ytterligare en ny opinionsundersökning. Inget märkligt med det för det går tretton på dussinet av dessa. Den ena är ointressantare än den andra, men den idag publicerade bekräftar trenden och den är nog så problematisk vill jag påstå.

 Vem ska Nipper lyda?

Detta sett ur vilken sympati du än har politiskt. Det politiska systemet håller på att hamna som gisslan för högerextrema krafter även i Sverige. Sverige”demokraterna” växer och är nu dubbelt så stora som vid valet 2010. Det är i sig ett kraftigt underbetyg åt de övriga partierna som inte har förmått att klara att hålla ordentligt tag i den demokratiska sopkvasten.

Den borgerliga regeringen har å ena sidan lutat sig indirekt på SD:s röster genom att likt folkpartiet fiska efter främlingsfientliga stämningar med olika korkade och populistiska förslag om språktest, burkaförbud osv. Fredrik Reinfeldt har mest duckat och hållit sig undan så snart det handlat om problem.

Samtidigt har missnöjet med den usla krishanteringen som låtit arbetslösheten växa på ett sätt så att en av fyra ungdomar går utan jobb och arbetslösheten som helhet närmar sig tvåsiffriga tal. Regeringens förment ”socialdemokratiska” politik men som i verkligheten är en traditionell högerpolitik med inspiration från Thatchers era.

Nu har inte heller den socialdemokratiska politiken varit något som har lyckats mota Brune Olle i grinden utan dess anpassning till en storstadsmedelklass inbillade och inbilska intressen har inneburit att snart varje förslag varit en anpassning till en mittenpolitik som därmed lämnat öppet för extremister som SD att profilera sig. Detta i frånvaron av alternativ politik då höger och vänster inom det demokratiska systemet blivit alltför anpassade till varandra intill förväxling.

Kombinationen av frånvaron av tydliga alternativ mellan de demokratiska partierna och ett vakuum i politiken som lämnar utrymme för ökat inflytande för högerextrema grupper och partier med sina enkla lösningar på samhällsproblemen.

Den utveckling vi ser nu i Sverige har redan skett i stora delar av Europa och är på intet sätt unik. Det unika är möjligen att våra politiker inte har lärt sig av utvecklingen i Italien, Grekland, Storbritannien, Frankrike, östra Tyskland osv. där högerextrema och främlingsfientliga grupper och partier lokalt och nationellt skaffat sig ett allt större inflytande.

I Sverige har vi sett hur den marknadsliberala politiken har helt bestämt den politiska dagordningen sedan 1990-talet och maximen har varit att välfärdsstaten var alltför generös och skulle ”moderniseras”. Dvs. den skulle avrustas och resultatet ser vi idag. Permanent arbetslöshet på närmast tvåsiffriga tal, fördubblad fattigdom, ökad främlingsfientlighet, försvagad demokrati och en ökning av fascistiska strömningar.

Socialdemokraterna ligger still i ett 30-procentsträsk, två borgerliga partier slåss för sin överlevnad och högerpartiet moderaterna klär sig i socialdemokratisk narrdräkt allt med de alla ägnar sig åt att triangulera sig fram till en kopiornas politik.

Vad svensk politik behöver är tydliga alternativ, en tydlig högerpolitik och framförallt en tydlig socialdemokratisk politik, en reformism som ser längre än nästa opinionsundersökning. Socialdemokraterna kan inte fortsätta om man vill ta sig ur 30-procentsträsket där partiet de facto inte har något reellt politiskt inflytande för med en socialdemokrati på den nivån har moderaterna den politiska makten i sin hand oavsett om något av Kristdemokraterna eller Centern ramlar ur riksdagen eftersom SD då än mer än idag kan sätta tryck på vilken regeringen in spe det än är.

Detta skulle innebära antingen en konstant läge av regeringskris eller en regering beroende av kostymfascisterna i SD för att beträda regeringstaburetterna. En framtid som i sanning avskräcker.

Text: Ingemar E. L. Göransson

…..ett svunnet arbetsliv….

I morgon tisdagen den 15 januari är det både vernissage på min utställning av foton från min tid som yrkeschaufför på ett av då Sveriges största entreprenadåkerier.

Negativen återfann jag för några år sedan och arbetet med dem har blivit en bok och en utställning.

15 januari Utställningsvernissage och boksläpp på Östergötlands Länsmuseum i Linköping kl 18.00. Invigningen görs av Lars Lindgren, ordf i Sv Transportarbetareförbundet. Fri entré

24 januari Föreläsning på temat dokumentfotografering som socialt verktyg. Östergötlands Länsmuseum kl.18.00. Entré 50 kr

30 januari Arbetsmiljöseminarium Livsfarligt jobb – Om yrkeschaufförenas arbetsmiljö då och nu med medverkan från Sv Transportarbetareförbundets avd 4. Fri entré

Boken beställes enklast (och billigast) från förlaget på ordochkultur@telia.com. Boken som är tryckt i en upplaga av 500 ex, linnebunden och tryckt på förstklassigt papper samt varje bok är individuellt numrerad samt signerad av författaren/fotografen. Priset är 290 kr plus porto.

Året som gick

När man ska sammanfatta året som gick får det bli en blandad kompott. Både politik, kultur och privata händelser som har betytt något.

Årets största besvikelse

Socialdemokratins återinrättande i mittenledet efter Håkan Juholts försök att återupprätta det reformistiska socialdemokratiska partiet.

Årets näst största besvikelse

Nya (S)-ledningens oförmåga att producera en politik som skiljer ut sig från mittenträsket.

Årets absoluta bottennapp

Centerpartiet och Annie Lööf. Kvinnan som gav dumheten, okunskapen och arrogansen ett ansikte.

Årets klargörande

Sverigedemokraternas huliganfasoner avslöjades förtjäntfullt av Expressen och alla som vill se kan uppmärksamma att SD är inget annat än ett fascistparti i kostym.

Årets fegaste

Journalistkåren fortsatta krypande för Fredrik Reinfeldt med nedtystande av olika remarkabla händelser i hans närhet.

Årets ”vill inte veta”

Regeringens förnekande av den allt djupare ekonomiska krisen.

Årets nederlag

Politiker från alla läger som inte vill inse att arbetslösheten inte kan lösas med tvång utan enbart med att offentlig sektor tillåts växa.

Årets skandal

Situationen på olika privatiserade vårdinstitutioner.

Årets stöld

Försäljning av olika offentligt ägda verksamheter till privata profitörer.

Årets omvändelse

Peter Woladarski (DN) och Anna Dahlberg (Expressen) som framfört en alltmer genomtänkt kritik mot konsekvenserna av den nyliberala revolutionen.

Årets lättnad

Byte av LO-ledning, så tystnaden kunnat brytas.

Årets grattis

När sonen fick fast jobb på Kockums Varv.

Årets ”så blev det inte”

Mina privata planer på nedtrappning, det blev istället mängder av föreläsningar, utgivande av en ännu en egenskriven bok ”De ohörda” och Krister Kronlids utmärkta historieskildring ”Morfar föddes i en diktatur”. Plus föreläsningar, artikelskrivande och mycket annat.

Årets ”tiden räckte inte”

För lite skrivet på bloggen – tiden räckte bara inte.

Årets viktigaste återutgivning

Velvet Underground första LP i en makalös 6-CD utgåva i en påkostad bok. En av rockhistoriens absolut viktigaste plattor i en oslagbar utgåva.

Årets mest underskattade svenska platta

Ulf Lundell ”Rent förbannad”

Årets svenska platta #2

Thåström ”Beväpna dig med vingar”

Årets konsert

Mavis Staples i Linköping på Jazz & Bluesfestivalen, magi är ett understatement.

Årets viktigaste bok inom kulturområdet

Dag Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren”. En bok av ren skönhet och ett under att ta del av.

Årets mest underskattade amerikanska TV-serie

”Blue Bloods” med Tom Selleck, en TV-serie när USA-TV är som bäst.

Årets mest välkomna återutgivning på DVD av en TV-serie

Den danska ”Riket” med den diaboliske Ernst-Hugo Järegård.

Årets märkligaste platta

Scott Walker ”Bisch Bosch” – mannen som verkligen gör som han vill. Lysande men märkligt.

Årets mest spännande hittills inte översatta bok

”A Wanted Man” av Lee Child – som vanligt nagelbitande med Jack Reacher.

Årets debattbok

Michael Nyberg ”Det stora tågrånet”. Hänsynslöst avslöjande om konsekvenserna av avreglerings och privatiseringspolitiken.

Årets “på-tok-försent-bok”

”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” av P-O Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson. Borde ha kommit för minst fem år sedan.

Året bokliga aha-upplevelse

Linsley German och John Rees ”A History Of London”; hur fascinerande som helst om 1.000 år av folklig historia från London.

Årets återkomst

Intresset för Olof Palme, helt berättigat och glädjande. Vore ännu bättre om den nuvarande partiledningen lyssnade på vad han sa också!

Årets intervju som jag äntligen fick göra

Les McCluskey från brittiska facket Unite vars tankar om facket och Labour fick utrymme i ”Elektrikern”.

Årets “det-gick-i-år-också”

Att överleva och med marginal som egenföretagare.

Ett stort tack till alla som anlitat mig för föreläsningar, utbildningar och köpt förlagets böcker. Ett stort tack från undertecknad och ett Gott Nytt År! Vi tar dom 2013!!

Med nyårshälsning Ingemar E. L. Göransson

Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

 

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

 Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett eko från det förgångna

Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.

Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson

I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.

När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.

SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.

När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.

Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.

Text: Ingemar E. L. Göransson

I besvikelsens tid

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson