Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommunals strejk och moderata strejkbrytare

Författaren Jack London skrev nedanstående text om strejkbrytare. Ett sorgligt ämne när moderata studentförbundet agerar som detta i Stockholm för att bryta Kommunals strejk.

Kommunals krav är något som vi alla måste ställa oss bakom både vad det gäller lönekrav och inte minst övriga arbetsvillkor.

Visa solidaritet med Kommunals bussförare!

“Efter att Gud hade skapat skallerormen, paddan och vampyren hade han några fasansfulla substanser kvar av vilka han skapade strejkbrytaren.

En strejkbrytare är ett tvåbent djur med en förvriden till själ, en vattenskadad hjärna, en ryggrad av gelé och lim. Där andra har ett hjärta, bär han en tumör av ruttna principer.

När en strejkbrytare kommer nerför gatan, vänder män ryggen åt honom och änglarna gråta i himlen och Fan själv stänger Helvetets portar för att hålla honom utanför.

Ingen man (eller kvinna) har rätt att vara strejkbrytare, så länge det finns en vattensamling stor nog för att dränka strejkbrytaren i eller ett rep tillräckligt långt för att hänga honom i. Judas var en hedersman jämfört med en strejkbrytare. Efter att förrått Mästaren, han hade karaktär nog att hänga sig. En strejkbrytare har inte det.

Esau sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling. Judas sålde sin Frälsare för 30 silverpenningar. Benedict Arnold sålde sitt land för ett löfte om en kommission i den brittiska armén. Strejkbrytaren säljer sin förstfödslorätt, sitt land, sin hustru, sina barn och sina medmänniskor för ouppfyllda löften från arbetsgivaren.

Esau var en förrädare mot sig själv, Judas var en förrädare mot sin Gud, Benedict Arnold var en förrädare mot sitt land, en strejkbrytare är en förrädare mot sin Gud, sitt land, sin familj och sin klass”.

Jack London ur “Svarta själar”, 1922 (Översättning: Ingemar E. L. Göransson, 2012)

Amnärkning:

Esau, tvillingbror till Jakob, Jakob lurade honom att sälja sin förstfödslorätt och fick Isak att välsigna honom som Esau, son till Isak och Rebecka (Gamla testamentet)

Benedict Arnold, amerikansk general från frihetskriget som var förrädare mot den amerikanska frigörelsen från England. Han planerade att ge upp West Point till de brittiska kolonialtrupperna. Namnet har blivit i USA liktydigt med förräderi (Jfr Quisling i Norge)

Ett anspråkslöst förslag till regeringen

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Skolpolitikens danse macabre

Skolpolitiken är något som inte borde vara en stridsfråga. Egentligen. För hur det än är så är skolan det som lägger grunden för framtiden. Det är i skolan där alla skall lära sig först det grundläggande; läsa, skriva och räkna och sedan och parallellt mer omfattande kunskaper för att slutligen ta sig an yrkes och högre utbildning.

Var finns ljuset i dagens skolpolitik?

Om detta borde det inte finnas, men frågan är en av de mest infekterade i svensk politik. Vi har sedan 1990-talet haft en politik som kan liknas vid talesättet att kasta ut ungen med badvattnet. Det vill säga den utveckling som den kommunala/offentliga styrda skolan inte klarade av på grund av byråkrati och ovilja att ändra det som var trots att det hade brister.

Nu var inte brister sådana att så drastiska lösningar som privatisering av stora delar av skolsystemet var enda lösningen. Få föreslog att ge lärare. Föräldrar och elever mer inflytande över hur skolan arbetade, inte på vad den lärde ut, utan svaret blev en marknadsliberal lösning där skolkoncerner kom att släppas in på en konstlad marknad.

I dag ser vi resultatet. Sjunkande kunskapsnivåer, kraftig segregering och inte minst instabilitet i skolsystemet. När enhetsskolan var en statlig angelägenhet hade svensk utbildning världsrykte, idag är det snarast med förvåning omvärlden ser hur svensk skola misslyckas med sitt uppdrag. Vi ser genom det så kallade fria skolvalet hur segregationen i svenska skolor liknar det i amerikanska skolor och Sverige har det mest avreglerade skolsystemet i världen förutom Pinochettidens chilenska skolsystem.

Och inte minst har vi sista dagarna sett hur stora koncerner går i konkurs som John Bauer. En instabilitet som innebär på kort sikt stora problem för drabbade elever och på lång sikt innebär att insikten att skolan inte är en kassako ens trots att staten garanterar vinsterna genom skolpengen.

Misstagen, medvetna eller inte, som när skolan kommunaliserades och friskolesystemet infördes har gett en skola som har hamnat i en negativ malström. Tyvärr vågar inte politikerna från socialdemokratin till vänster till högern sätta stopp för den för det svenska samhället djupt allvarliga situationen. Det enda partiet som gör ett motstånd är vänsterpartiet men med föga framgång även om en stor del av opinionen delar partiets kritik.

Skolpolitikens danse macabre kommer att leda till stora svårigheter i framtiden för utvecklingen till ett samhälle där kunskap och bildning blir allt viktigare för att hävda sig. Men vi får väl inhämta kunskaperna från Wikipedia och såpoperor då dessa är i varje fall lönsamma.

Tyvärr verkar vissa politiker inte ha kunskap och bildning som det viktigaste för ögonen utan vinst och marknadsliberalism istället. Tyvärr….

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.