Det svarta landet

Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.

Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.

Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.

Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa.

Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.

Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.

Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk.

Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.

Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.

Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.

De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.

Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.

De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.

Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.

Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.

Text: Ingemar E. L. Göransson ©

Mot Järnhälens epok

Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.

Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.

Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.

Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.

”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.

Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.

Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.

Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.

Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den stora tomheten

Han kände enbart en tom känsla, en bottenlös tomhet. En meningslöshet när han borde känt en viss glädje i vart fall. Den till åren komne mannen hade efter alla år ånyo mött sina ungdomsvänner och kamrater. De som tillsammans stått på de tänkta barrikaderna och talat för ett bättre samhälle, ett rättvist samhälle där fattigdom och förtryck hade förpassats till historiens sophög.

De hade träffats i det som varit hans politiska hemvist under några år under ungdomstiden. De där entusiastiska åren då allt var möjligt, inga hinder fanns och de hade svaren på alla frågor och lösningen på alla möjliga livets problem. De hade denna vårkväll genom omständigheternas spel träffats i det som numera han upplevde som ett spökhus.

De hade varit kamrater, de hade gått sida vid sida med varandra, de hade diskuterat och debatterat långt in på nätterna, dessa alltid, i minnet, ljusa nätter då inte bara politiken utan också kärleken varit ny och i högsta grad levande. Erotik och politik hade för honom liksom för många andra varit ett tvillingpar, kärlek och kamp ett självklart par.

Det hade varit en tid då livet bara bestod av möjligheter och inget problem var oövervinnligt. Entusiasm och framtidstro hade varit deras tids stämning.

Nu framstod det som något annat. Livet hade gått en annan väg. Inte bara för honom, utan som han kände de allra flesta men de hade inte orkat än stanna kvar i det som blivit deras mentala fängelse. Han hade slutat att tro på att det var så enkelt som det upplevts under de intensiva dagarna och nätterna. Den Godot de trott så intensivt skulle komma hade aldrig hittat till dem. Den åldrade mannen hade resignerat, tappat tron, inte på ett annat samhälle än det eländiga han såg omkring sig, men vägen dit. Att den skulle vara så enkel som kärleken varit då. Men å andra sidan kärleken hade kvar fylld av kval även den, sa han till sig själv med ett snett leende som gav ett svagt ljus åt det fårade ansiktet.

När de gått i de lokalerna där det inte bara ekade av deras steg, utan också av deras ungdomliga entusiasm som förbytts i en trött resignation inför det oundvikliga. Den åldrande mannen med sina onda knän och sitt evigt malande samvete över utvecklingens svek bort från ungdomens entusiasm. Var det han som svikit, nej, han såg det inte så, utan livet vilket tagit en annan väg, en väg han aldrig kunnat förutse. Men drömmarna var de som svikit precis som de självutnämnda som sagt sig ha alla svaren, de som lovade himmelriket på jorden, de som erbjudit framtiden i deras hand. De som när karriären blivit möjlig återvänt till den trygga hemorten i den klass de kom från och utan en tanke lämnat de som de givit ett löfte om att aldrig svika.

Han tänkte denna kväll efter att han lämnat mötet med de gamla kamraterna att det enda som fanns kvar var en samling människor liksom han närmade sig det oundvikliga och som i större eller mindre grad hade resignerat, tappat tron, gett upp och lämnat ett tomt hus och ett tomrum efter sig – tron på en bättre värld.

Han ville inte tro att det var så, men insåg att medelmåttans makt och maktens pultroner hade tagit hem segern ens utan att de själva märkt det. Vad var meningen att tro på något, att hoppas på något annat än det elände han såg kring sig, den växande misär och de bottendjupa klyftorna som uppenbarade sig för dem som ville se.

Den åldrande mannen, med sina värkande knän som inte kunde släppa hoppet, för om han gjorde det så blev livet utan mening. För meningen att på denna jord kunde inte vara så futil att den enbart var att föddas, fortplanta släktet och sedan lämna jämmerdalen. Något mer borde hans mening vara, att vara något mer, att lämna något av värde efter sig som hade betydelse, som ändrade tidens gång.

Han suckade tungt där han satt i sin bil. Petade i en CD med John Coltranes melankoliska musik. Vred om startnyckeln och svängde ut på gatan medan han en sista gång titta upp mot skylten som meddelade att det var här han en gång, en bland många, hade trott på en bättre värld. Nu visste han inte och såg hur skylten försvann i backspegeln precis som den framtid han då hoppats på.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare

”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)

Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.

1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.

I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.” (sid 3)

Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.

Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Den första rubriken var full sysselsättning, den andra rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och slutligen den tredje rubriken större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.

Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok

“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism”

Pris 160 kr (inkl porto)

Beställes från ordochkultur@telia.com

Se länk för ytterligare info

I besvikelsens tid

För någon vecka sedan skrev en gammal vän till mig: "Ja, vi drar oss undan i vår egen privata sfär (…) fruktansvärt besvikna på dem som ska företräda oss, som anpassat sig till varandra i åsikter och handling så att vi inte kan skilja ut vad som är det ena eller det andra, som låtit rasism och främlingsfientlighet, fattigdom och arbetslöshet slå rot och slitit ut många av dem som har jobb, brutit sönder vård, skola och omsorg och närt egennyttan vid sin barm. Rösta? Jo, men på vad eller vem när slutresultatet ser ut att bli detsamma vad man än röstar på?"

Vi stod en gång varandra mycket nära och hon, liksom undertecknad, var en av det sena 60-talets radikala som såg framtiden som ljus och likt många andra i vår generation framtiden som något som bara kunde bli bättre, rättvisare och att en klok värld var inom räckhåll.

I dag är hennes rader ett vittnesmål om en tillspillogiven framtidstro, resignation och förlorat hopp. Liknande mötte jag i intervjuerna som gjordes när boken ”De ohörda” skrevs. Resignation, besvikelse efter årtionden där mänsklig empati, hopp om en ljusare tillvaro för mänskligheten, frihet från förtryck och exploatering – allt hade förlorats. Det hade förbytts i en tillvaro där vinstprognoser, budgetdisciplin, bokslut är viktigare än mänsklig värdighet och rättvisa. En värld där medborgarnas väl och ve har blivit en extrem och föråldrad idé.

Monica Zetterlund sjöng en gång:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok

- ja, vad gör vi nu?

Vad ska vi tala på för språk?

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,

tro på det vi trodde på – trots allt!”

”Vart blev ni av, ljuva drömmar?”, frågade Monica där hon stod på scenen i sin röda klänning. I dag är de som då var ”kämparna på barrikaderna”, de teoretiska Odysses som hade alla svar och hade sin storhetstid en kort sommar i radikalismens namn åter i den trygga borgerliga famnen.

De senaste 25 åren har varit en enda lång vandring i mörker, i svek och förräderi mot den framtidstro som präglade samhället innan den konflikträdda storstadsmedelklassen återvände till fadershuset efter sin utflykt i radikalismens utmarker. Men ändå, det värsta är inte deras förräderi och svek utan att de tog med sig stora delar av arbetarrörelsens världsbild.

Vi har nu haft en öppen högerregering de senaste mandatperioderna. En förskräcklig tid av mer ökning av allt; börsrallyn, fattigdom och dramatiskt ökade klyftor mellan de som har och de som inte har och därför fått betala springnotan. Empati, mänsklig värdighet och tro på att vi kan om vi vill och tillsammans försöker att förändra har däremot förpassats till en mörk vrå.

Att de tagit hoppet och framtidstron från oss är det största sveket. Skall vi ge upp, krypa in i vår egen förment trygga vrå eller skall vi ta striden på nytt. Är det möjligt, behövligt och har vi självförtroendet att VI kan förändra framtiden, TILLSAMMANS förändra. Kanske inte i dag men vi måste, för våra närmaste, våra barn, arbetskamrater och hela mänskligheten skull.

Låt dem inte trycka ner oss längre, vi kan, vi vill och vi måste! Trots allt….

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ursprungligen publicerad i Elektrikern 3-2014

Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Tänk dig att du har tusen kronor. Det är inte dina pengar utan de har samlats in bland dina vänner och bekanta. Du har i uppdraget att för dessa tusen kronor fixa så att moster Agda får bästa möjliga hjälp under semestern då ni är bortresta. Eller annars är det lille Kalle som behöver gå i skolan eller något annat som är nödvändigt för livet skall fungera. Det kan vara sjukvård, skola eller omsorg.

För att det skall fungera behövs någon som gör jobbet, dvs. ser till att moster Agda får den hjälp hon behöver eller att Kalle får lära sig ABC och grunderna i matten. Det är uppdraget som ska göras. En lösning är givetvis att gå ut på stan, ställa sig på torget med en skylt med texten ”1000 kr för att se till Agda” eller ”1000 kr för att lära Kalle ABC”.

En annan metod är tillsammans med alla andra Agdors och Kallars anhöriga samla pengarna i en enda kassa och göra det tillsammans. Den som säger att jag tar hand om Agda eller lär Kalle ABC vill naturligtvis tjäna pengar på det. Han eller hon ska betala sina kostnader för lokal, mat osv. Men det måste också om vi gör det tillsammans göra. Så, så långt är det inte så stor skillnad.

Men, det finns en stor skillnad. Om vi gör det tillsammans gör vi det inte för att tjäna pengar på Agda och Kalle utan gör det för att det behöver göras. När den privata firman gör det så ska en bit av pengarna gå till vinst för att försörja ägarna av verksamheten. Det behövs inte när vi gör det tillsammans.

Sedan kan vi också om vi gör det tillsammans säga till de vi väljer att sköta det hela att vi inte är nöjda så vi byter ut er. Det gör vi demokratiska val. Men firman kan vi i och för säg säga upp kontraktet med, MEN vi kan inte i demokratiska val välja bort dem.

Så när vi tillsammans med vår tusenlapp tillsammans med en massa andra tusenlappar gör det som måste göras; se till moster Agda eller lära Kalle ABC blir alla tusenlapparna i verksamheten och det som finns kring den för det ska fungera. Det är ingen som plockar ur kassan och åker till någon söderhavsö med en del av pengarna så att det blir bara 800 kronor kvar till Agda och Kalle.

Gör vi det tillsamman så blir alla tusen kvar och ingen skor sig.

Sedan kan vi också i demokratiska val säga ifrån, vilket är inte fel?

Men ska det här vara så jävla svårt att förstå? Uppenbarligen eftersom snart alla politiker darrar på manschetten och stammar ”valfrihet”. Men för vem är valfriheten? Jo, den som har råd med den medan de som inte har ingen valfrihet.

När de ”duktiga” eleverna samlas i sina elitskolor så förlorar de andra den dragkraften som de med läsvana hemifrån innebär. När privatskolorna sparar in på att inte ha bibliotek eller gympasal så innebär det att eleverna får sämre skolgång.

När personaltätheten minskar så innebär det sämre vård och omsorg och det får Agda betala. Likaså när privata förskolan serverar eleverna knäckebröd och vatten så betyder det att hungriga barn får betala för bedragarna som tar en del av tusenlappen och drar.

Ska det vara så jävla svårt att förstå att valfrihet är inget som är neutralt utan i högsta grad något för vissa, de som har råd, medan de andra betalar.

Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: Alliansfritt Sverige

Bokrea inför valet

Mitt förlag Ord & Kulturs Förlag vill erbjuda er alla några böcker från förlagets utgivning till produktionspriset. Böckerna kan vara till stor nytta för alla arbetarrörelsens valarbetare för att ge goda argument för en annan politik efter september.

DE OHÖRDA – RÖSTER FRÅN NYLIBERALISMENS VERKLIGHET

Författare Ingemar E. L. Göransson

Ett tjugotal längre intervjuer med arbetare och tjänstemän i Sverige och England där de berättar om sitt liv och hur de ser på framtiden. De talar om vad de kräver av politiken för att den skall vinna deras förtroende.

Boken har också ytterligare några intervjuer med bl.a. den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, LOs andre ordförande Tobias Baudin och den irländske fackföreningsledaren John Douglas.

Tidningen Elektrikern skrev om boken “här syns det svenska klassamhället, ett samhälle som man inte får tala om”.

400 sidor/häftad

Ordinarie förlagspris 200 kr, NU 100 kr, vid köp av en hel låda (12 ex 1.000 kr) Porto tillkommer.

ARBETARRÖRELSENS KRIS – MELLAN REFORMISM OCH MARKNADSLIBERALISM

Författare Ingemar E. L. Göransson

En analys av socialdemokratin och New Labours utveckling de senaste 30 åren. Den enda sammanhållna analysen av den demokratiska socialismens partiers utveckling från 1980-talet till 2010-talet.

Magnus Utvik, SvT skrev om boken “välskriven och intressant med stor glöd”

240 sidor/häftad

Ordinarie förlagspris 160 kr, NU 90 kr, vid köp av minst 10 ex 800 kr. Porto tillkommer.

….ett svunnet arbetsliv…

Författare/fotograf Ingemar E. L. Göransson

“Suverän fotobok” skrev Torbjörn Gustavsson om boken i sin recension. Arbetet ägnade flera sidor åt dessa unika foton från 1970-talet som var förlorade under mer än 30 år.

Boken gavs ut i en begränsad upplaga på 500 ex, alla individuellt numrerade och signerade. Finns en en högst begränsad upplaga kvar som nu säljes ut.

150 sidor/inbunden och tryckt på högkvalitativt papper. En presentbok av hög kvalitet.

Ordinarie förlagspris 290 kr, NU 100 kr, vid köp av minst fem ex 450 kr.

I SKUGGAN VILAR MÖRKRET

Författare Ingemar E. L. Göransson

Romandebut för författaren. En samtidsroman med drag av kriminalroman. Vivian Gustin, Kulturbloggen skrev i sin recension “Vi får lära känna alienerade, trasiga människor och författaren låter oss förstå att välfärdsstaten sedan länge slutat fungera. En mycket bra romandebut.”

300 sidor/inbunden

Bokhandelspris ca 375 kr, DITT PRIS 250 kr inkl porto.

MORFAR FÖDDES I EN DIKTATUR

Författare Krister Kronlid

Kronlids prisbelönta debut där han berättar sin släkts historia utifrån sin morfar men också det svenska samhällets utveckling från demokratins införande tills nutid.

Bokhandelspris ca 275 kr, DITT PRIS 200 kr, porto tillkommer

BESTÄLLNINGAR TILL ordochkultur@telia.com obs ANGE SOM BESTÄLLNINGSKOD BLOGG2014

Förlagets hemsida