Infrastrukturpolitiken på ett stickspår

I skuggan av det politiska tingel-tanglet i Almedalen har det varit väldigt lite av uppmärksamhet kring det faktum att svensk järnväg har tagit ett stort steg mot fullständig privatisering när regeringen beslutade från 1:e juli det skulle vara fritt fram för privata trafikföretag att köra persontrafik på de lönsamma destinationerna vilket är i stort lika med storstäderna.

Att storstadstrafiken är den trafik som ger finansiering för övrig SJ-trafik talar regeringen tyst om. Resultatet blir att den s.k. fria marknaden nu får chansen att ta över stora delar av den lönsamma trafiken medan SJ kommer att sitta med Svarte Petter, dvs. den olönsamma men nödvändiga trafiken. Skattebetalarna får betala medan privata företag tar hem vinsten, en i sanning ideologisk betingad politik från en i grunden nyliberal högerregering.

Glädjande nog har oppositionen och SEKO kunnat enas om en gemensam uppfattning och tog i onsdags tydligt avstånd ifrån regeringens politik. Mona Sahlin har också på oppositionen lovat att riva upp beslutet.

Den fria marknaden fungerar ofta bra när det gäller att förse oss konsumtionsvaror, men att därifrån dra slutsatsen att marknaden kan lösa alla samhälliga problem är att hysa en övertro på dess räckvidd. När Sverige började utveckla den moderna infrastrukturen kom den tidens beslutsfattare snart fram till att marknaden inte räckte som verktyg för infrastrukturpolitiken. Därför beslutade riksdagen 1939 att förstatliga hela järnvägsnätet. Skälet var bl.a. att enskilda entreprenörer inte kunde klara de gigantiska investeringar som järnvägstrafiken krävde men också att logistiken och underhåll behövde en huvudman.

1988 delades SJ. Banverket fick ansvaret för bannätet och SJ för trafiken. Sedan dess har problemen ökat för tågtrafiken och idag är missnöjet ganska utbrett med försenade tåg, eftersatt underhåll, uteblivna investeringar; kort sagt delningen av SJ i ett banverk och ett trafikföretag har inte varit lyckosamt.

När nu regeringen fortsätter på avregleringsspåret innebär det att den misslyckade politiken tar ett nytt steg mot privatisering av den viktiga och centrala del av svensk infrastruktur som Banverket innebär. Det finns också all anledning att notera att parallellt med bolagisering av Banverket har infrastrukturminister Åsa Torstensson och regeringen beslutat att SJ:s trafikmonopol skall upphöra. Sammantaget: regeringen tar ett avgörande steg mot en privatisering av svensk järnväg och därmed en utförsäljning av vitala delar av vår infrastruktur. Regeringen går därmed längre än de flesta andra jämförbara länder trots de hittills negativa erfarenheterna av den förda politiken.

Det finns ett flertal skäl att motsätta regeringens förslag; tågresenärernas berättigade krav på väl fungerande service; säkerheten i tågtrafiken och miljöperspektivet. Det finns inget som säger att privata investerare och privata företag kan eller vill göra de nödvändiga investeringarna som behövs för att svensk järnväg skall åter bli det betydelsefulla transportsätt som är nödvändigt för att klara klimatmålen. Inte heller att järnvägens ekonomi och kapitalförsörjning klaras genom regeringens förslag.

Idag finns det en berättigad kritik mot tågtrafiken. Fjärrtågen visar upp på tok för mycket förseningar vilket innebär att resenärerna får bilden av ett SJ som inte klarar sitt uppdrag. Irritationen hos resenärerna innebär att järnvägen som alternativ blir mindre attraktivt då tid är en sparsamt förekommande nyttighet. Varje resenär som kliver av vid sin destination med 20 minuter eller en timmas försening innebär ett slag mot SJ och järnvägen som trafiksystem och tågresenärernas tilltro till järnvägen.

Resultatet när andra länder redan genomfört det Torstensson nu föreslår borde förskräcka även den mest övertygade marknadsanhängare. På Nya Zeeland privatiserades järnvägen redan 1993 av den nationella regeringen. Efter år av kapitalförstöring där aktien i olika turer åkte upp men mest ner sitter nu Nya Zeelands regering med ett på tillgångar tömt bolag. Inte nog med det, en arbetsplats där personalen har åtta gånger större risk av dö i olyckor jämfört med likvärdiga arbetsplatser på Nya Zeeland.

I Storbritannien ökade olyckorna i järnvägstrafiken efter Thatchers avreglering och bolagisering av den brittiska järnvägen. Den mest tragiska händelsen var katastrofen vid Hatfield då fyra personer dog och 70 skadades på grund av ett rälsbrott. Orsaken menar många kritiker var bristande underhåll och sämre kvalitet p.g.a. avregleringarna och bolagiseringen av underhållet.

Sedan den svenska konkurrensutsättningen av drift och underhåll har dödsfallen femfaldigast vad det gäller elolyckor inom järnvägen. Faktum; idag dör fem gånger så många på järnvägen i elolyckor än inom elkraftsindustrin. En statistik som är tyvärr helt i linje med utländska erfarenheter av avregleringar, bolagisering och privatiseringar inom järnvägssektorn.

Järnvägspolitik är också miljöpolitik. Jämförelsen per passagerarkilometer vad det gäller miljöpåverkan i form av koldioxidutsläpp visar att biltrafiken ger 49 gånger så stor negativ påverkan jämfört med tåget medan flyget ger hela 75 gånger större negativ miljöpåverkan. Att då bortse från järnvägen som god miljöpolitik, vilket regeringen gör, genom att föreslå bolagisering är ingen framsynt miljö- och klimatpolitik

Om Sverige ska föra en god klimatpolitik måste regeringen istället gynna järnvägen och det ställer nya krav på staten som måste ta mycket större ansvar. Staten med måste med nödvändighet ta ansvaret för infrastrukturpolitiken och de omfattande investeringar som blir nödvändig för en bra miljöpolitik.

Det finns mycket som talar mot regeringens politik. De ekonomiska realiteterna med bolagisering är synnerligen bekymrande. När Vägverket bolagiserades var kostnaderna inte försumbara utan beräknades att uppgå till 374 miljoner kronor. Verkligheten är att kostnaderna närmar sig ofattbara 500 miljoner. Kostnaderna för bolagiseringen av Banverket beräknas i utredningsmaterialet till 145 miljoner men till detta kommer också behovet av 65 miljoner i ökade anslag.

Det finns inget som motsäger att de verkliga kostnaderna för Banverkets bolagisering också kommer att närma sig 500 miljonersnivån, tvärtom nya beräkningar tyder just på detta. Utredningsmaterialet som regeringen stödjer sig på imponerar inte i sina beräkningar. Man räknade fel vad det gällde Vägverket och vad säger att man då lyckas räkna rätt när det handlar om Banverket? Det är uppenbart att för regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson är inte Banverkets ekonomi eller högre effektivitet det avgörande utan istället ideologiska käpphästar och preferenser som är den verkliga grunden för regeringens förslag.

Regeringens politik är till skada för tågresenärerna, för säkerheten, för miljön och inte minst för Banverkets ekonomi. Regeringens avregleringspolitik med bolagisering av Banverket och en ytterligare avreglering av SJ måste rivas upp av en röd-grön regering efter valet 2010.

Regeringen vill av ideologiska skäl så förtvivlat gärna skapa en marknad som inte finns och inte har några förutsättningar att bli livskraftig. Kostnaderna är oförsvarbara och rimmar illa med regeringens av den själv påstått tagna ansvar för statens finanser.

När riksdagen 1939 beslutade att nationalisera järnvägen så var det ett klokt beslut och var förutsättningen för utvecklingen av svensk järnväg. När nu regeringen fortsätter på den väg som var 1990-talets så riskerar infrastrukturminister Åsa Torstensson att göra saken värre. Utredningarna tar inte hänsyn till erfarenheter från andra länder; är orealistiska i sina ekonomiska beräkningar; försvårar miljöarbetet och riskerar tågresenärernas och personalens säkerhet . För regeringen är dess ideologiska och politiska principer som är viktigast, inte resenärernas, säkerhetens, miljöns och Banverkets ekonomis bästa som de har för ögonen.

I Almedalen har det inte varit infrastrukturfrågorna som stått i centrum utan jobben, miljö och ekonomi. Alla dessa frågor har direkt relevans på regeringens avreglerings och privatiseringspolitik. Därför är det glädjande att (S), (MP) och (V) har kunnat enas om det enda vettiga spåret; att behålla infrastrukturens kärna, SJ,  i det allmännas ägo medan regeringen har växlat in på ett politiskt stickspår där det bara kan bli tvärstopp längre fram på banan.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

Borgerlig syn på frihet

Det finns de som säger som det är och inte försöker dölja det verkliga budskapet. Sedan finns det andra som lindar in, förskönar och döljer vad man egentligen vill ha sagt. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är två sådana pålitligt borgliga megafoner som har utvecklat det senare till en närmast skön konst. Allt som skrivs på deras ledarsida har en dold baksida som man enträget förtränger då man vet från dessa tidningars skrivkulier att det verkliga budskapet har ringa vinnarpotential i opinionen.

Foto: Christoffer Göransson

Lokaltidningar som Östgöta Correspondenten däremot har en förmåga att vara närmast övertydlig med sin ideologiska renlärighet vilket vi har fått flera tillfällen att konstatera i den här spalten. Idag bekräftades detta än mer och än en gång när ÖC skulle kommentera Mona Sahlins tal i går kväll i Almedalen. Uppenbarligen har Mona Sahlins tal upprört de borgerliga skribenterna till den grad att man kan ana ett kommande kosackval 2010.

Sahlin diskuterade begreppet frihet i Almedalen och det har föranlett den pålitligt konservativa och den allt mer nyliberala ÖC att ta upp den kastade handsken. Ledarskribenten är upprörd över att Sahlin definierar frihet med trygghet. Skrivkulin menar att fler jobb i kommuner och landsting och rätt till heltid är ett hot mot kvinnors frihet. Likaså att det är ett hot mot företagens frihet och ”företag som vill anställa på deltid och säsong är inte fria att göra det”. Det är ju tydligt vems utgångspunkt som ÖC:s frihetsperspektiv har – arbetsgivaren inte löntagarens.

ÖC menar också att kravet på 80 % i kassan för 80 % av löntagarna är ett hot mot ”alla som måste lämna ifrån mer av sina pengar.” Men det kanske mest uppseendeväckande och tydliga klassperspektivet kommer till tals när ledarskribenten skriver och utgår ifrån Sahlins löfte om likhet i vården och allas rätt till vård samt att det inte ska vara plånboken som avgör. Ledarskribenten utbrister med illa dold ilska ”rättvisa i vården är att fabriksarbetarens och direktörens barn sitter i samma väntrum. Frihet att söka sig till annan vård, för att slippa väntrum överhuvudtaget, försvinner.”

Kan borgerlighetens klasskänsla uttryckas tydligare; skall vi välbeställda inom över- och medelsklassen behöva trängas med populasen i väntrum, skolsalar eller överhuvudtaget. Riff-raffet skall hålla sig på sin kant och inte störa oss med sina höga röster och sina ohemula krav.

Men frågan är om inte ledarskribenten på ÖC tar i så skjortan spricker när den anonyme skrivkulin utbrister ”friheten är helt borta – vi är tillbaka i livegenskap”.

Kan borgerlighetens uppblåsta uppfattning och sin förträfflighet, sig själva och klassintresset uttryckas tydligare?

Text Ingemar E. L. Göransson

Socialdemokratisk omprövning av medelklasspolitiken?

Ann-Marie Lindgren skrev i fredags en principiell intressant idépolitisk artikel i AiP. Det intressanta med artikeln är att den går emot den gängse uppfattningen i delar av (S) att man måste vinna medelklassen i storstäderna för att vinna val. Lindgren pekar på problematiken att lägga sig för nära medelklassens värderingar och därmed moderaternas politik.

Lindgren menar att det kommer att leda till att man förlorar med hennes egna ord storstädernas proletära skikt. Hon skriver att “Ibland kan det faktiskt vara nödvändigt att inse att man inte kan göra alla nöjda”. Det hon stödjer sig på det faktum att i valdistrikt med medelklass är valdeltagandet väsentligt högre än i valdistrikt med låga genomsnittslöner och lägre utbildningsnivå.

Men inte bara det i valdistrikt där valdeltagandet är högre röstar man inte socialdemokratiskt. Dilemmat som uppstår är att för att vinna medelklassen så är risken uppenbar att man förlorar arbetarväljarna. Än mer som socialdemokratins välfärds och fördelningspolitik är inte möjlig i med högerns lågskattenivåer.

Anne-Marie Lindgren menar att antingen måste socialdemokraterna höja skatterna vilket inte alls säkert glädjer medelklassen eller ge upp den grundläggande välfärds- och fördelningspolitiken och dess ideologi. Gör man det så innebär det att socialdemokraterna blir ett borgerligt parti bland andra.

Lindgren ställer frågan om socialdemokratins trovärdighet; är inte politiken alltför mycket av storstadsmedelklassig. trovärdigheten blir svag när partiet å ena sidan skal närma sig storstädernas medelklass och driva en socialdemokratisk välfärds- och fördelningspolitik. Politiken blir inte sammanhållen p.g.a. ett ängsligt taktiskt spel där snart alla grupper ska få sitt medan det för främst “storstädernas proletära skikt” inte framstår som trovärdigt. Politiken helt enkelt konfliktar med vartannat.

Lindgren vågar ställa den grundläggande frågan; vilken politik ska partiet ha för att inte svika sina egna grundläggande värderingar och samtidigt inte förlora partiets kärna – arbetarklassens – och vinna stöd från medelklassen.

Anne-Marie Lindgren menar att det kan inte vara att lägga sig så nära moderaterna som möjligt, s.k. triangulering, och därmed underkänner hon Stockholms arbetarekommuns uppfattning men också tar initiativet till en uppgörelse med den liberala påverkan som varit sedan nästan 20 år på partiets politik.

Välkommet och modigt av chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

Men var är systemkritiken?

 

I lördags var jag på Byggnads kursgård Rönneberga och tillsammans med Roland Janson genomförde vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. Vi berättade om hur nyliberalismen och nyliberaler har kidnappat välfärdsstaten med målet att göra den till en enda stor kapitalistisk marknad.

Vi hade känslan av att Byggnads unga medlemmar (det var en del andra fack där också) fick höra någon form av nyheter. Roland och jag fick känslan att det vi talade om var inte speciellt känt och än värre facken berättar inte den här historien.

Det var en klok man som sa en gång att den som inte känner sin historia förstår inte sin samtid och än mindre kommer att kunna påverka framtiden.

Det var också vårt budskap att tillsammans kan vi förändra framtiden. Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen kan om den återerövrar sin ideologi fortsätta att bygga ett samhälle som blir bättre och rättvisare.

Om det var en upplyftande upplevelse att återigen komma till Rönneberga så känns inte Almedalen och det politiska Kiviks marknad som pågår där speciellt upphetsande. Framför allt är nyheterna att det uppblåsta röd-gröna utspelet med förändring av fastighetsskatten som något som möter förväntningarna på oppositionen som kan kasta ut Reinfeldt från Rosenbad om 14 månader.

Visst, det är bra att oppositionen har recept mot den orimliga subvention som de dyraste villorna i Storstockholms rikemansförorter har fått av resten av landet och inte minst orättvisa beskattning som drabbar hyresrätterna.

Men i alla fall, det känns som skrivbordspolitik - inte något som lyfter politiken och ger svar på socialdemokraternas ideologiska vilsenhet. Vi väntar mer av oppositionen för det skall kännas att det lyfter ordentligt så inte oppositionen känns som radikalare variant på högeralliansen. Vad som fortfarande vi inte hört, och vi vill höra, är den genomtänkta systemkritiken i skuggan av finanskris och hotande massarbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dödsbud

Att Michael Jackson har avlidet kan ingen missa idag. Jag kan inte säga att jag ställer mig i gråterskornas kör eftersom Jackson aldrig varit något speciellt i min värld. Hans musik har för mig varit alltför mycket av trender och kommersiellt beräknande. Men rasande skickligt.

Ett annat dödsfall som skedde också igår var Sky Saxon. För de flesta helt okänd men var sångare i det amerikanska psych/garagebandet The Seeds från Los Angeles.

Saxons sång var uppkäftig och hela hans attityd och Seeds attityd var punkigt uppkäftig. Saxon hade karisma likt Elvis 10 år tidigare. The Seeds fick en liten hit med “Pushing Too Hard”.

Svenskt Näringslivs långa skuggor

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Sedan 1970-talets början har Svenskt Näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF) bedrivet en ideologisk kampanj mot kollektiva lösningar och kollektivt uppträdande i alla dess former. Det må vara skattefinansierad kommunal verksamhet, Apotek eller facket som företeelse.

Det är helt enkelt långa skuggor från Chicagoskolans nyliberalism där allt; människor, tjänster och varor reduceras till något som säljs och köps på en marknad.

Visst ska vi som medborgare ha vård när vi blir sjuka, vi ska kunna köpa läkemedel och även kunna tillhöra en fackförening. Men, och det är ett STORT MEN, vården skall vara konkurrensutsatt som det heter, alltså samhället skall över skatterna garantera privata företags vinster.

Det stora MEN gäller Apoteken; även här finns en lukrativ marknad för privata intresse att tjäna grova pengar på.

Men, är MEN så stort vad det gäller facket. Vi hör hur SN förklarar, liksom Reinfeldt, fackets lov, men det är ett tandlöst lydigt fack som inte stör vinsterna man vill ha. Inte ett fack som slåss för medlemmarnas intressen. Alltså inte ett fack som tar striden mot byggmästare som inte vill teckna kollektivavtal, inte mot lunchbarer som Wild`n`Fresh som inte heller vill ha några avtal på sina arbetsplatser.

Svenskt Näringsliv talar med kluven tunga som det står i ungdomens indianböcker. De berömmer kollektivavtalen men det är kollektivavtal på arbetsgivarnas villkor. De ställer sig in och berömmer facket men smyger in lönedumpning genom lågavlönad arbetskraft som tillfälligt jobbar i Sverige på villkor som hotar inte bara löntagarna på seriösa företag utan även att slå ut seriösa företag när de inte kan konkurrera med lönedumparna.

Tove Lifvendahl är krönikör då och då i lokaltidningen här hemma, Östgöta Correspondenten. Tidningen berömmer sig för att vara borgerlig och det är den med besked. I dagens upplaga skriver den förra MUF-ordföranden Tove Lifvendahl om Gordon Ramsey, den engelske kocken som gjorde sig känd för att skrika “fuck” år alla och envar likt manuset föreskriver i en amerikansk B-film. Men Ramsey är också välkänd för att ha en attityd till människor som är både fördömande och ofta nedvärderande. 

När man läser Lifvendahls krönika idag förstår man att detta sympatiserar den förre MUF-ordföranden med. Lifvendahl menar att ungdomar ska bara jobba på för att nå sina mål. Inget fel i att jobba hårt men det måste också finnas utrymme för misstag eller t.o.m. tillfälliga misslyckande och möjligheter att komma tillbaka.

Lifvendahl likt Ramsey fördömer istället och Tove Lifvendahl skriver “Det borde fler säga till svenska ungdomar: Sluta klaga på andra och se istället till att jobba häcken av Dig för att nå dit du vill”. Lifvendahls budskap är enkelt och klart; klaga inte på sakernas tillstånd, försök inte förändra missförhållanden eller orättvisor. Jobba, jobba och håll käften och du når ditt mål. Kort sagt, SN och SAF:s budskap sedan 1970-talets skuggor; satsa på dig själv och skit i andra. Inga kollektiva gemensamma krav för det tjänar inte egots intressen.

Lifvendahl menar att detta är vad hon föraktningsfullt kallar “mellanmjölkens lands” förbannelse – vi är inte tillräckligt egoistiska utan fortfarande alltför mycket av kollektivister med fackföreningar, krav och känsla för rättvisa och solidaritet.

Avslutningen av Tove Lifvendals krönika är belysande för hennes och Svenskt Näringslivs verklighetsuppfattning. Före Tove Lifvendahl är ju inte bara “politisk krönikör” utan till ganget och yrket kommunikationschef på Svenskt Näringsliv.

“LO:s sommarkampanjer mot unga brukar varna för kontakten med krögare; man ska kräva fullt betalt från den minut man sätter foten i ett restaurangkök. Själv har jag provjobbat utan betalning åtskilliga gånger på restauranger - min och deras tid betraktade jag som en gemensam investering. Och precis som i Ramsays program visade det sig att tillräcklig kompetens eller goda anlag för uppgiften kombinerat med viljan att jobba hårt lönar sig.”

Hur var det, det gamla ordspråket; det som kommer i påse har varit i säck. Just det, det där med kollektivavtal och lika rättigheter för alla på arbetsmarknaden gäller inte ungdomar. Vilka, Tove Lifvendahl och SN står i tur att “jobba häcken av sig” för att visa att man duger och det helst gratis? Invandrare, ensamstående mammor, arbetsskadade eller är Tove och SN inte fördomsfulla utan alla ska jobba gratis för att visa att dom duger?

Är det 2009 i år – de långa skuggorna är dock från ett annat århundrade.

Owe Thörnqvist, sommarteater och Duffy

80 år med Owe Thörnqvist

Den svenska rockens fader Owe Thörnqvist har precis fyllt 80 år och det har firats med en show i hemstaden Uppsala, ett nytt cd-släpp och igår var han med på “Allsång på Skansen”.

Att Thörnqvist verkligen har varit en banbrytare och med all rätt kan kallas den svenska rockens “originator” är ingen överdrift. Han var först med att göra rock & roll i Sverige och inte minst han var den förste som sjöng R & R på svenska. Detta 15 år före Pugh gjorde sin debut med “Ja, dä ä dä!”.

Den nya boxen “Boogieman” består av 8 Cd och en DVD. Allt som gjordes på “Metronome” men också på andra bolag finns med även om en del saknas som fanns på 1990 års “En box Owe” Boken är fantastiskt snygg med EP-omslag och massor av foton. Däremot hade det inte gjort något med en längre text än den som finns i boken. Det är Owe och hans musik värd!

Sommarteater i Norsholm

Sommar och teater hör ihop. Även i år har teatermannen Göran Sarring en produktion i Norsholm på sin improviserade teaterlokal (båtklubbens skjul!!). Det är en klassisk förväxlingskomedi av Ludvig Holberg “Fransosen Hans Frandsen”. Det finns väl ingen anledning att förra årets succé inte återupprepas i Norsholm.

Biljetter beställs direkt av Göran på www.sarring.se .

Vacker fotobok

Fotoböcker kan vara fantastiska med också ganska traditionella. De kräver att fotografen har något att säga. Inte bara vackra eller upprörande gör inte en bra fotobok.

En originell och på sitt sätt vacker är Michael Eastman “Vanishing America” (Rizzoli USA 2009). Boken är en orgie i försvinnande miljöer och en underbar känsla av övergivenhet och alienation i dessa på sitt sätt vackra men sorgliga bilder. Eastman har rest runt i USA och sökt upp miljöer som är på väg att försvinna. Här är gamla biografer och kyrkor, juke-joints i södern och gator från den amerikanska landsbygdens småstäder.

Bra platta med Duffy

Mycket av den musik som produceras idag är präglad av brist på idéer och tyvärr också brist på talang. I jakten på snabba vinster så blir kvaliteten därefter men också mindre utrymme för nya talanger. Det blir väldigt mycket Idol, Talang osv., men mindre av originalitet och som sagt talang.

Ett undantag är Duffy. Hon skriver bra låtar med stor integritet men hon har också det där extra som gör henne spännande. För några dagar fick jag tag i en inspelning från Berlin som tyska radion hade sänt från en klubb där hon hade uppträdde för ca ett år sedan. Plattan, “Duffy - Live at The Quasimodo” (ingen etikett) är givetvis helt inofficiell men den är riktigt bra. Den visar också på att Duffy har utvecklas sedan genombrottet. man får bara hoppas att det eviga turnerandet inte knäcker hennes kreativa ådra.