Återupptäck # 1 : Quicksilver Messenger Service

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivfoto, 1968)

Gary Duncan, John Cipollina, Greg Elmore och David Freiberg

Jag har ett band som jag har vanan att återvända till. Inte för att deras officiellt utgivna plattor som de gjorde var så över sig bra. Bandet t.o.m. hade för ovana att hålla sig periodvis med den kanske mest stendöda sångaren Dino Valenti som gick att hitta i San Fransisco.

Nej orsaken att jag återvänder och fortsätter att lyssna på dem är att deras live-plattor är små under av gitarrock typ acid-rock. Gruppen är naturligtvis ”Quicksilver Messenger Service” som hade två utmärkta gitarrister i den jazzpåverkade Gary Duncan och framförallt den egocentriske John Cipollina. Quicksilver tillhörde den första generationen av band som kom fram i San Fransisco. Tillsammans med Grateful Dead, The Charlatans (som helt missade tåget) var Quicksilver det band som definierade psychedelia.

Bandet styrka var deras gitarrister och deras svaghet var att de inte skrev speciellt bra eget material och deras oförmåga att göra bra plattor. Quicksilvers långa instrumentala partier passade inte alls in i mallen för Capitol som de fick kontrakt med. Bandet hade heller inte stabiliteten som behövdes för att överleva ”summer of love” 1968.

Dino Valenti kom och gick i bandet. Gary Duncan tröttnade och med hans omfattande missbruk gjorde att han lämnade gruppen och ersattes av Nicky Hopkins och 1970 lämnade även Cipollina gruppen. Sedan gjordes flera försöka att återförena gruppen men magi var borta liksom kreativiteten.

Bandet finns än idag med Gary Duncan som frontfigur. John Cipollina avled på 1989 av en medfödd lugnsjukdom och har av Billboard utnämnts till nummer 32 på deras 100-lista över rockens främsta gitarrister. Han specialbyggda förstärkare och gitarrer har donerats till Rock & Roll Of Fames Museum.

San Fransisco, 1978

Gruppen i brist på material och säkerligen förkärlek till valde att spela och bygga sina improvisationer kring standardblueslåtar som Howlin´ Wolfs ”Smokestack Lightning”; Bo Diddleys ”Mona” och ”Who Do You Love”

Cipollina som var bandets centralfigur var en allt annat än mysig hippie. Han var ökänt för sin förkärlek till amfetamin och hagelgevär. Både dessa rekvisitan förde han med sig överallt. Cipollina hade inte heller något övers för Duncans jazzinfluerade gitarrspel vilket på sikt gjorde att när 1968 deras Happy Trails-LP kom som egentligen består av delvis två år gammalt konsertmaterial så var i praktiken bandet Quicksilvers storhetstid och kreativa period över.

Den som vill i alla fall upptäcka Quicksilver Messenger Service ska lyssna på några av dessa plattor:

Happy Trails (Capitol 1968)

Deras utan tvekan bästa officiella LP. Till stora delar inspelad redan 1966 på Fillmore West. Innehåller den berömda 26- minutersversionen av ”Who Do You Love”

Lost Gold And Silver (Collectors Music 1999)

Innehåller en tidigare inte utgiven konsert från 1968. I vissa delar bättre än Happy Trails faktiskt. Den bästa inspelningen av Gary Duncans ”Maiden Of The Cancer Moon”. Här finns den bästa versionen jag hört av ”Gold And Silver”.

Maiden Of The Cancer Moon (Psycho 1983)

Faktiskt ingen bootleg även om de få tillfällen som plattan dyker upp på nätet påstås det. Den gavs ut av det lilla bolaget Psycho som var en del av postorderfirman Funhouse i södra England. Tejperna kom direkt från Cipollina och hade hans tillstånd. Upplagan var dock under 1000 ex. Innehåller material som inte finns på annat håll.

Live at the Avalon 9^th September 1966

Live at The Avalon 28^th November 1966

Live at The Fillmore 4^th February 1967

Live at the Fillmore 6^th February 1967

Live at The Carousel 4^th April 1968 (Bear 2008)

Fem Cd med arkivmaterial från gruppens storhetstid. (Omslagen är så vidriga att man tror inte det är sant!)Ljudkvalitén varierar men väl värda att lyssna på. Ger en ganska bra bild av hur det lät på de klassiska spelställena Avalon och Fillmore under den här perioden.

Live in San José, 1966 (Groucho 1978)

Sedan finns det uppsjö med bootlegs. En del av dom är intressanta men mycket av materialet finns numera på Bear-plattorna men med väsentligt bättre ljud. Den enda kanske värd att leta efter är den här som det lilla semi-legala bolaget Groucho i Rom gav ut i 500 ex-upplaga. Troligen den första liveinspelningen med bandet. Saken var att i Italien var bootlegs inte bootlegs fram till 1980-talets början då inte Italien hade ratificerat de internationella upphovsrättsöverenskommelserna. Så länge plattan stannade i Italien vad den ingen bootleg.

Återkommer med en annan bortglömd akt vad det lider.

Text och foto : Ingemar E. L. Göransson

För tips om andra bra plattor (mitt val) se min privata hemsida (här och här).

Varför så tyst?

Från 14 decemberdemonstrationerna 2006 mot försämringarna av a-kassan

När skall regeringen ta ansvar för den katastrof som a-kassan blivit efter alla ändringar som regeringen och inte minst Sven Otto Littorin har ansvaret för. Och när ska facken ta ansvar för kampen mot högerns angrepp på löntagarna. Två frågor som är avgörande för hur framtiden skall gestalta sig.

I dagens Aftonblad berättas om Tony Magnusson som blev av med jobbet i april och fortfarande inte fått några pengar trots att han är kvalificerad. Han har fått låna av sin sjukpensionerande mamma och hoppas nu att hans pappa skall lyckas låna pengar så att han inte blir vräkt.

Tony är medlem i den statliga Alfa-kassan som har garanterat längst väntetid innan utbetalning, hela 16 veckor. De fackliga a-kassorna ligger på kring 2 månader. Helt oacceptabelt men den naturliga konsekvensen av regeringens politik.

Så inte nog med att a-kassan är usel och långt ifrån den inkomst- och omställningsförsäkring den skall vara utan det tar orimligt lång tid innan några pengar betalas ut.

Facken varnade för att det skulle bli så här, men Littorin och regeringen nonchalerade alla varningar och nu står vi med facit – människor som inte bara drabbas av arbetslöshet i krisen utan de blir utan ersättning p.g.a. långa handläggningstider som givetvis inte blir kortare av att arbetslösheten ökar dramatiskt i Reinfeldts bästa av världar.

Men vem bryr sig, de som har jobb känner sig hyfsat säkra och har fått kraftiga skattesänkningar (i vart fall om man är man och högavlönad)så varför bry sig om några 100.000 arbetslösa. Facken är märkligt tysta och mycket lite av protester mot högerpolitiken och högerpolitikens konsekvenser som hörs.

Under förra högerregeringen i början på 1990-talet organiserades demonstrationer och olika aktioner runt om i landet. Bildt fick inte en lugn stund men den här gången verkar lojheten och tystnaden har slagit sina klor i de flesta fackexpeditioner.

“dags att vakna ur

Törnrosasömnen – fackets

styrka är 1,5 miljoner

medlemmar”

Det är nog dags att vakna ur Törnrosasömnen innan det är försent. Allt förtroende till fackets förmåga att ta kamp mot högerns generalangrepp på löntagarna håller på att förbrukas. LO är tysta förutom en och annan pliktskyldig aktivitet men det görs inga medvetna försök att mobilisera fackets hundratusentals medlemmar till aktioner, demonstrationer, namninsamlingar och protester mot högerpolitiken trots att det här fackets styrka ligger – de 1,5 miljoner medlemmarna.

Likaså är opinionsbildningsarbetet sparsamt och detta trots att man har både argumenten och pengarna att kunna bedriva en effektiv och för att inte säga aggressiv agitation mot högerpolitiken. Det får inte vara som en ledande LO-personlighet svarade på frågan varför LO är så tyst; ”Vi får inte in våra debattartiklar i SvD och DN.” En förklaring som säger mer om den som uttryckte den än de pålitliga regeringsmegafonerna SvD och DN.

Tyvärr verkar det som om vårens turbulens kring LO:s ledning har lamslagit organisationen. Tyvärr verkar det vara så att vi får ställa vårt hopp till förbunden att ta upp kampen mot Reinfeldt och konsekvenserna av högerpolitiken oavsett om det handlar om nedmonterad a-kassa, förslag på försämrade rättigheter eller galopperande arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På vilken fot….

Det kommer lika ofta opinionsundersökningar som regnskurar denna sommar. Man ska givetvis inte döma något kommande valresultat utifrån de olika eller likartade siffrorna men om jag vore socialdemokratisk valstrateg skulle jag bli allt mer orolig med tanke på trenderna som blir allt tydligare.

Det är uppenbart, det är väl i så fall positivt, att både centern och inte minst kristdemokraterna har uppenbara problem och båda partierna hänger på den berömda gärdsgården. Men att utifrån det tro att valet är en söndagspromenad vore ett stort misstag.

Detta av flera skäl. För det första det finns en uppenbar risk att båda eller något av de två Sverigedemokraterna och Piratpartiet kan komma in i riksdagen. Då kan de båda partierna var och en för sig eller ensamma bli det som säkrar Reinfeldts fortsatta maktutövande. De kan få sin önskeroll som kungamakare.

För socialdemokraterna kan man med välvilja tolka det faktum att vänsterpartiet är relativt stabila men på en för partiet normal nivå av valmanskåren. Detta medan miljöpartiet ökar trendmässigt och är nu starkare än på flera år.

“för varje vunnen

medelklassväljare i

storstäderna

tappar (S) två

arbetarväljare”

Men socialdemokraterna själva då? Trenden är tydlig, stödet minskar långsamt även om samarbetet med (VP) och (MP) kan bli det som säkrar valsegern 2010. Men en valseger med ett kaxigt miljöparti kan bli ett riktigt stort problem. När (S) sakta sjunker ner mot 30 % (än värre under) så är det ett bud på att partiet har problem i opinionen. Politiken uppfattas som otydligt och det eviga diskuterandet om att närma sig storstädernas medelklass gör att partiet tappar i sin naturliga klassmässiga väljarbas. För varje vunnen medelklassväljare i storstäderna tappar man två arbetarväljare till soffan eller än värre till Sverigedemokraterna.

Det här dilemmat har exempelvis den socialdemokratiska debattören och chefen för partiets tankesmedja Ann-Marie Lindgren pekat på. Jag vill påstå att detta är (S) största problem att partiet inte har en tydlig politisk profil; vilken fot (läs klass) ska man stå på eller för. Är det storstädernas välutbildade välmående medelklass eller arbetarna, de arbetslösa, invandrarnas och de missgynnades parti.

Så länge inte partiet kan bestämma sig kommer också bakåtmarschen fortsätta i opinionen med resultat att Reinfeldt vinner valet 2010 men kanske även 2014 och kanske t.o.m. 2018. Med andra ord gott om tid och politiskt utrymme att genomföra moderaternas och högerns thatcherinspirerade omdaning av Sverige.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Presskonferens med Göran Sarring

Bengt-Otto Ottosson – Göran Sarring och Robban Zetterberg

Jag gillar sommarteater. det är folkligt, det är oftast roligt och det är inte så pretentiöst som teater kan bli ibland.

Det man möts på presskonferensen är vatten eftersom den vattensjuka marken gör att betonggolvet släpper in vatten i stora mängder vilket det gör delar av teaterladan ät täckt av upp till en halv decimeter av vatten.

För tredje året i presenterar Göran Sarring och hans Norsholms Komediteater en pjäs av upplysningsmannen och pjäsförfattaren Ludvig Holberg. Valet för 2009 års produktion är den mindre kända ”Fransosen Hans Frandsen”. Som Göran Sarring påpekade på måndagens pressvisning är årets pjäs ett stycke med förvånansvärd aktualitet.

Handlingen i korthet handlar om den unge Hans Frandsen som återkommer till Köpenhamn efter att ha varit Paris under 15 veckor. Med har han nya idéer och vill introducera dessa, franskt mode och manér i den inskränkta Köpenhamnsmiljön.

Precis som alltid i Holbergs komedier så finns det motstånd mot förändringens vind och i detta fall är det Hans far och blivande svärfar. På frågan om varför välja just denna pjäs av Holberg svarade Göran Sarring.

Huvudrollsinnehaven Joel Almroth som fransosen

- Jag älskar den klassiska comedia de l´arte som Holberg i mycket representerar. Man skrattar med personerna inte åt dem.” Jean de fransoise ” som originalet heter har mycket att säga till dagens publik. Trots att den unge Hans kan uppfattas som löjlig så blir han den som man sympatiserar med när den förstockade omgivningen förfäras av alla nya tankar och idéer som huvudpersonens rollfigur står för.

- Jag vill inte “predika” för publiken, men gärna få den att fundera lite. Trots att pjäsen är nästan 300 år gammal så är den märkligt aktuell. De konservativa och bakåtsträvande gubbarna låter nästan som Sverigedemokrater i sin rädsla för “utländska” idéer, menar Sarring.

Sarring berättar också att biljettförsäljningen har gått väsentligt bättre i år med hittills 600-700 biljetter sålda vilket skall jämföras med förra årets totalpublik på 1600 personer. En stor av publiken kommer från Norsholms omgivning som alltmer upplever att Norsholms Komediteater är deras teater.

Premiär blir på torsdag den 23 juli och det blir 18 föreställningar under tre veckor fram till den 15 augusti då årets säsong är över. Därefter det är dags för båtklubben i Norsholm att få tillbaka sig båtskjul.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto: vecka 30

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Tallinn, Estland i regnväder

Det allmänna rättsmedvetandet

När SEKO:s s-föreningar i Östergötland för över tio år sedan tog initiativet till att vårt partidistrikt skrev ett kriminalpolitiskt program möttes det även av partivänner med skepsis. Min arbetarekommuns ordförande vid den tiden undrade surt om vi ville införa dödsstraff. Men mycket har hänt sedan dess men en sak har inte förändrats. Lagstiftningen och tillämpningen av lagstiftningen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

En rysk revolutionär på 1910-talet sa en gång att vi har slängt ut tsarbyråkratin och kan förlita oss på att arbetarklassens rättsmedvetande säkrar att domstolarna fungerar men byråkraterna som vi slängde ut genom dörren kommer tillbaka in genom fönstren och bakdörren.

Nu blev det varken rättvisa eller fungerande rättsväsenden i Ryssland eller Sovjetunion delvis pga. byråkratins comeback. Stalin såg till att bygga upp en gigantisk byråkratisk statsapparat där byråkratin blev allenarådande.

Rättsmedvetande är det som avgör om människor har respekt för lagstiftningen och om den kan anses vara rimlig. Vi har sett hur klåfingriga meningslösa lagar förfaller genom att de inte tillämpas eller hur brott avkriminaliseras eftersom den juridiska apparaten inte klarar sin uppgift.

Det senaste och säkerligen inte sista fallet där juridiken, den juridiska apparaten och rättsmedvetandet krockar på ett sätt som drabbar enskilda och upprör människor på ett sätt som måste ses som i allt elände positivt.

När en 14-årig flicka tar sitt liv och när en vuxen som hon är i beroendeställning till inte lagförs för att sedan få sitt straff minimerat så strider det mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag, du och tusentals personer blir förbannade och till och med går ut i demonstrationer som i Jönköping när den 42-årige gärningsmannen kommer undan med en halverad dom så är det byråkratin som har talat i hovrättens dom. Oftast är det så här. Hovrätten halverar eller frikänner vad tingsrätten dömt till med hänvisning till märkliga tolkningar av lagens bokstav. Orsaken är troligtvis att nämndemännen som sitt i tingsrätten omfattar i högre grad vad vi kan kalla det allmänna rättsmedvetandet än de juridiska byråkraterna i högre instanser.

 

“det finns en

konfliktyta mellan

det allmänna

rättsmedvetandet

och juridikens

paragrafryttare”

 

När en bekant till mig vars dotter blev utsatt för sexuella övergrepp så utredde inte ens polisen fallet. Detta trots att flickan inte ens var 13 år och gärningsmannen över 20 år. Det som är självklart för de flesta läggs i högen av outredda handlingar med hänvisning till att ord står mot ord. Flickan har mått uselt givetvis medan gärningsmannen kan flina och lipa åt lagen.

Det finns uppenbarligen en konfliktyta mellan det allmänna rättsmedvetandet, dvs. vad du och jag tycker är rätt och fel och vad juridikens byråkratiska paragrafryttare tolkar. Det innebär på sikt också att respekten från allmänheten minskar och undergrävs.

Om ett samhälle skall kunna kalla sig civiliserat måste det finnas ett stöd för lagen och lagstiftningens tolkning. Det får inte vara så att det blir en situation där lagstiftning är en sak och lagens tolkning blir en annan. I det läget är respekten för lagstiftningen mycket illa ute och därmed också blir demokratin utsatt för fara. Varje hovrättsdom där gärningsmän som begått uppenbara och avskyvärda brott frikänns eller får närmast en klapp på axeln blir ett argument för mörkerkrafter med helt annan juridisk och samhällig dagordning än demokrati.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Allt hårdare strid om maktbalansen på arbetsmarknaden

Arbetsgivarnas och deras megafoner på de borgerliga tidningarnas ledarsidor fortsätter sin kampanj mot LAS, fackliga rättigheter och likt tjuven ropar ta fast tjuven när det gäller att förklara varför ungdomsarbetslösheten är större i Sverige än på många andra håll i Europa.

Att Sverige inte har den typ av låglönearbetsmarknad eller den struktur som arbetsmarknaden har i ex. vissa delar av Sydeuropa eller i de anglo-saxiska länderna är ett faktum men att påstå att det beror på en rigid LAS, för höga ingångslöner eller annat som facket görs ansvarigt för är en oärlig kampanjpolitik med ett helt annat syfte än ungdomars besvärliga situation på arbetsmarknaden.

Ungdomsarbetslösheten är inget nytt fenomen. Den fanns redan som ett problem när jag kom ut på arbetsmarknaden kring 1970. Redan då skyllde man problemen på facket trots att det varken fanns LAS eller ”för höga ingångslöner”.

Den som nu har fått klä skott är Ylva Thörn, Kommunals ordförande, som tydligt i veckan sa som en kommentar till Svenskt Näringslivs papegojrapport om ungdomsarbetsmarknaden där chefsekonomen Stefan Fölster på samma papegojaktiga sätt upprepa den inlärda läxan; för höga ingångslöner, för mycket anställningsskydd och bristen på lärlingsutbildning till praktiska jobb.

Den lokala djupblå Östgöta Correspondenten gick till och med så långt att man utbrister ”Thörn är farlig för de unga”. En i sanning respektfull kommentar till ett uttalande från ett av de största LO-förbunden.

Om vi ska bena ut problematiken kan vi börja med LAS. Den är dispositiv, vilket Niclas Ericsson, Correns ledarskribent, blundar för precis som vanligt må jag tillägga. Dvs. vid en nedskärning eller uppsägningar finns det ingen automatik att senast anställd skall gå först – det avgörs i lokala förhandlingar. Observera senast anställd, man kan fundera på om det alltid finns ett likhetstecken mellan senast anställd och yngst vilket högerns megafoner och SN försöker påskina.

Vidare påstår Ericsson att det inte går att bli av med det oprövade kortet. Man kan undra hur korkade arbetsgivare då är om de inte kan bedöma efter 6 månaders provanställning om en nyanställd klarar sitt jobb eller har rätt kompetens. Det är nog snarast att arbetsgivarna vill ensidigt bestämma, dvs. bakvägen återinföra den förhatliga §32; fritt leda och fördela; fritt anställa och avskeda. Dvs.; talet om LAS är inget annat än ett gnäll över att makten till viss del är delad idag genom LAS.

“Arbetsgivarna och högern

vill återinföra § 32”

För höga ingångslöner är ju en sanning med modifikation. Under 18 år är lönerna kring bara 60% av en vuxens lön, dvs. över 18 år. Detta pga. parterna räknar med att de som har dessa löner går i huvudsak skolan. Över 18 år så är löneskillnaderna mellan ingång och slutlön inte alls så liten som arbetsgivarna och Ericsson vill göra gällande utan det är snarast så att de ljuva tu vill öka skillnaderna väsentligt och skapa en press nedåt på allas löner.

Det tredje postulatet i arbetsgivarnas och högerns predikan är att det är saknas lärlingsutbildningar inom praktiska yrken. Det är bara en sanning med relativt sant innehåll. Verkligheten är att inom de flesta praktiska yrken finns ett ganska stort innehåll av lärlingsutbildning men saken är att det föregås på utbildningarna inom gymnasieskolan. Det är ju inte så att bilmekar, elektriker, snickare, undersköterskor, flygmekaniker, frisörer osv. lär sig sina yrken rent teoretiskt.

Ett skäl till att det sker inom gymnasieskolan är ju att arbetsgivarna själva inte har klarat av att försörja utbildningsväsendet med lärlingsplatser. Det är nog snarast att vad SN och Ericsson vill egentligen är att skapa en situation där nyutbildade arbetare skall hamna helt i händerna på arbetsgivarnas goda vilja och tvingas att fungera som lönepressande billig arbetskraft.

Ytterligare en ingrediens i kompotten av Thatcherinspirerad politik är att SN och högern vill omöjliggöra för arbetskraft med deras yrkesutbildning inte skall kunna gå vidare i utbildningssystemet utan stängas in i sitt en gång valda yrke. Detta genom att man tar bort kraven i gymnasieskolans praktiska program på full behörighet i kärnämnena vilket omöjliggör en ev. fortsatt högre utbildning någon gång i framtiden. Även detta får då en lönenedpressande effekt.

Ericsson påstår att Sverige har byggt upp ett moment 22 på arbetsmarknaden. Det är nog snarast så att det pågår en strid om framtidens maktfördelning mellan arbete och kapital. Där har SN och Ericsson mycket tydligt vald sida för kapitalets intressen även om de långsiktigt är till nackdel för Sverige och svensk tillväxt och utveckling.

Så, Ylva Thörn har alla skäl i världen att tydligt och klart tacka nej till en svensk låglönearbetsmarknad. Den är inte bra för varken löntagarna eller landet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson