Lärling eller icke lärling II

Diskussionen om lärlingsavtal som Jan Björklund har föreslagit forsätter. Inte för att kritikerna har tillfört något av väsentlighet utan för den aggressiva attityd som högerskribenter och inte minst Företagarna har visat.

I Östergötland har Företagarna en av Sveriges mest fundamentalistiska högerspöken. Lars Holm heter han och är ordförande för Företagarna i länet. Holm har under år varit en av, inte skarpaste, men mest högljudda kritiker av facket och facklig närvaro. Han har angripet facket med en konsekvent anti-facklig uppfattning som påminner om amerikanska union-busters argument.

I dagens upplaga av husorganet Östgöta Correspondenten utbreder och ondgör sig denne Holm på ett sätt som om det inte vore Lars Holm skulle vara en bottennivå av usel argumentation. I skottgluggen är som sagt Jan Björklunds förslag. Men inte minst emot att LO:s chef för arbetslivsfrågor Irene Wennemo har fått Björklunds uppdrag att utreda frågan om lärlingsutbildning och lärlingsavtal.

Han skriver ”dubbelt självmål blir det när han (dvs. Jan Björklund) utsett LO-pampen Irene Wennemo till utredare. De för LO så heliga kollektivavtalen kommer säkert att bli villkor för att få ta emot en lärling. Eftersom hälften av de mindre företagen inte har kollektivavtal kommer möjligheterna att få en lärlingsplats att halveras. Det blir företag med kollektivavtal, inte kompetens, som får utbilda.”

Vad säger egentligen Holm? Jo, att kollektivavtalen är ”heliga”, dvs. ur Holms och Företagarna i Östergötland perspektiv ser man på kollektivavtal som en sakral eller religiös relik som man kan tro eller inte tro på. Dvs. inte som en grundval för förhållandet löntagare och arbetsgivare på en högst reell arbetsmarknad. En uppfattning som man kunde tro försvann för årtionden sedan.

Vidare är det uppenbart att Holm och Företagarna ser det som en, ska vi säga, Gudasänd gärning om antalet kollektivavtal minskar. Det är också intressant när Lars Holm sätter kompetens att klara att utbilda en lärling i konflikt med kollektivavtal. Menar Lars Holm, Företagarnas regionchef att företagare med kollektivavtal har sämre kompetens eller rent av är något korta om å huvudets vägnar?

Vad ska man säga? Jag om jag vore medlem i den organisation som Lars Holm är satt att vara chef för skulle jag bli rent ut sagt ganska förbannad på Lars Holms skriverier. De bidrar inte till bättre förhållande mellan parterna och de är närmast föraktfulla för de företagare som sköter sig och tecknar kollektivavtal.

Slutligen, det är inte speciellt respektfullt att kalla en av Sveriges mest ansedda arbetsmarknadsexperter Irene Wennemo för ett slirigt ”LO-pamp”. Det bidrar knappast till ett bättre debattklimat. Men det ligger helt i linje med vad Lars Holm normalt slänger ut sig mot både kreti och pleti varje gång han hittar penna och papper.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling

Jan Björklund (FP) har en idé om lärlingsjobb skall kunna kombineras skola. Dvs. en lärlingsanställning skulle kunna ske parallellt med att lärlingen gick i gymnasieskolan.

På mig verkar det inte så dramatiskt egentligen och med vettiga fackliga avtal, rimliga rättigheter och skyldigheter som regleras så kunde detta vara kanske en bra idé. I vart fall så bra att den bör ges en chans.

Nu kom däremot Företagarna på att det var ju inte så bra för i o m det att det blir en anställning skulle ju LAS, dvs. Lagen om anställningsskydd, gälla. Pest och pina det skulle enligt Christina Linderholm innebära att företagen skulle tvingas behålla dem som anställda.

- Det skulle innebära att 16-åriga målarlärlingar skulle hamna i en kollektivavtalssituation. Skulle företaget få problem skulle de vara anställda med allt vad det heter med ”sist in först ut” och arbetsgivaren skulle ha ett ansvar, uttalar sig Företagarnas spindoktor till SvD igår.

Vad man kan undra över är varför Företagarnas som ofta klagar över att LAS gör att det just är de sist anställda man inte kan behålla medan de längre anställda (läs äldre) som är lite småslitna man inte kan bli av med vid nedskärningar. Nu är det helt plötsligt tvärtom nu är det de senast anställda som man inte kan bli av med i det att de är lärlingar. Logik har aldrig varit intressets starka sida.

Men längre ner får vi svaret varför detta motstånd från Företagarna och fru Linderholm. Det skulle bli frågan om kollektivavtal och se det vill inte organisationen Företagarna ha.

- Det är inget fel på kollektivavtal. Hälften av våra medlemmar tycker det är en jättebra lösning, men hälften vill ha frihet att välja. Vi tycker inte att facket ska komma och bestämma vilka försäkringar vi ska ha. Vi tror också att det bara blir företag med kollektivavtal som skulle komma ifråga för lärlingsutbildning. Det skulle utesluta hälften av våra medlemmar och det tycker vi vore dåligt.

Sammanfattning; vi vill inte ha med facket att göra, helst inga kollektivavtal och sist men inte minst utan främst vi vill bestämma helt själva. Helst inga regler eller dyra försäkringar på våra arbetsplatser.

Banne mig; det är inte utan att för en gångs skull håller jag på Jan Björklund men, han viker väl ner sig för Företagarnas megafon Christina Linderholm.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tjuvlyssnat

Jag råkade häromdagen avlyssna ett samtal, helt ofrivilligt faktiskt men ändå, mellan två partistrategier på den borgerliga sidan. Den ene var inte olik moderaten Schlingmann och den andre en snärtig nyliberal tjej från Stureplan tillika centerpartist som jag inte kunde jag identifiera men hon lät lite norrländsk i idiomet.

 (Författarens skolkort anno 1961)

De satt där på mitt stamlokus och funderade över sina framgångar. De skröt men vad de sa var faktiskt så intressant att jag inte kan låta bli att dig som läsare inte få ta del av det. Redan min gamla mor sa att man inte skulle tjuvlyssna men i det fallet var det omöjligt att inte göra det.

Det var den Stureplanska centertjejen som började samtalet med en fundering.

- Det var jäkligt bra hur du lyckades lura sossarna med deras egna argument. Men hur fasen kunde du komma på att skolan var deras svaga punkt?

- Det var väl inte så svårt, vanligt folk vet ju att för att klara sig måste du ju kunna skriva och läsa. Helst måste du kunna räkna hur ska du annars kunna kolla din lön eller hålla ordning på räkningarna när du ska betala. De flesta, även sossar, är ju föräldrar och de vill ju veta hur det ligger till med deras i och för sig obegåvade telningar. De vill ju veta om ungen hänger med i skolan. Inte fan vill de vänta till det är försent när de gått 7 och ½ år och är mitt i högstadiet och då är det försent.

- Kära du, betyg har vi lyckats få bort som kunskapsmått. Vi fixade ju så att de blev mått på uppnådda mål. Du vet ju våra kära välutbildade socionomer och pedagoger tog ju bort betyg under 70-talet.

- Visst faan var det bra. Det gjorde ju att vi kunde komma till makten 2006 genom att vinna över arbetarföräldrar som ville ha lite koll på vad deras ungar kunde.

- Ja, du menar att nu ska vi tillbaka till gamla skolan där kunskap var det viktigaste?

- Nej, nej nej du fattar inte. Vi skapar nu en skola där arbetarföräldrarna tror att det är kunskap som är målet. Nej, vad vi gör är att vi fixar en skola där vi en gång för alla sätter folk på plats där de hör hemma!

- Nu förstår jag inte. Du menar att med betygen blir kunskap det viktigaste.

- För våra barn ja, de andra ser vi till att sortera bort så snart det går och ser till att trälarna och tjänstefolket som jag brukar säga hålls på plats.

- Hmmmm…..Nu får du allt förklara närmare.

- Kolla nu, genom att vi redan inför högstadiet ser till att arbetarungarna riktas in mot yrkeslinjer och de bildades barn får förtur, vart fall i praktik, till teoretiska och sedan akademiska utbildningar håller vi packet borta. Sedan har vi ju sett till att det inte går att komma tillbaka även om man vill till utbildningssystemet genom att vi skrotar vuxenutbildningen. Om man inte betalar för sig förstås, vi får inte omöjliggöra en affärsmöjlighet.

- Smart. Det innebär att dumskallarna stoppas och skulle de mot förmodan skulle försöka komma tillbaka till utbildningsväsendet får de pröjsa. De bli ju dubbelt blåsta! Fan, vad du är smart. Men hur i helvete kunde det bli så här jäkla bra för sossarna hade ju utbildning och kunskap som sitt mål en gång i tiden; Per-Albin, Tage Erlander och även Palme tjatade alltid om det.

- Jo, vi släppte ju lös 68:orna i kanslihuset och departementen. De såg ju till att få stopp få sådant jämlikhetstjafs genom att upprepa sitt mantra; ingen får pekas ut; ingen är bättre än någon annan; att ställa krav på kunskap i skolan är diskriminerande osv. Fan de lyckades, mycket bättre än vad man kunde hoppas.

- Så du menar genom det kunde vi vinna valet 2006 för att arbetarföräldrarna hade genomskådat 68:ornas skola, gav sossarna skulden och köpte majoren Björklunds skolpolitik; med ordning, reda och kunskap.

- Visst, men det får de inte utan de får bara ett sjuhelvetes sorteringsverk och vi vinner valet 2010. Dubbelt blåsta igen!!

- Gud vad vi är smarta!!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 32

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Värmland

Helgen börjar här..

Orkar inte skriva något idag, men Elvis är en bra början på helgen;

Varsågoda “Suspicious Minds från 1970:

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 2 Ducks Deluxe

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivbild)

I början på 1970-talet började dyka anspråkslösa band på Londons pubar. De spelade en rak och enkel rock & roll som fortsatte traditionen traditionell rock under enkla anspråkslösa former. Det var en reaktion på de allt mer groteska former och den elefantiasis som rockmusiken börja ta i form av arenarock och artrock. Publiken tröttnade på att betala skjortan för de allt större showerna där rockens kärna –  publikkontakten försvann.

Ett av dessa band var Ducks Deluxe som leddas av Sean Tyla och Martin Belmont, i gruppen kom senare andra musiker som Nick Garvey och Andy McMasters att ingå vid olika skeden.

Pubrocken växte och blev en rörelse, eller en våg, i främst London där gruppens musik hade en stark förankring i den brittiska arbetarklassens musiksmak. Andra grupper som också växte fram i samma veva var Brinsley Schwartz (med Nick Lowe); The 101´s (med Joe Strummer); Help Yourself, Mickey Jupp/Legend; Kursual Flyers; Dr Feelgood och flera andra.

Man kan med fog säga att utan pubrocken hade aldrig punken blivit vad den blev.

Ducks Deluxe fick kontrakt vad det led med RCA och gjorde två utmärkta plattor ”Ducks Deluxe” (1974) och “Taxi To The Terminal Zone” (1975). Det kom även ut några tveksamma plattor på franska Skydog. Tveksamma eftersom det är tveksamt om deras legalitet.

Men de två RCA-plattorna blev närmast legendariska i samlarkretsar ganska snart och i Sverige såldes de i slutet på 1970-talet för flera hundra kronor styck. Orsaken; de var totalt sett ett försäljningsfiasko i England medan bandet blev närmast kult här hemma. Den stora publiken hittade dock aldrig inte Ducks Deluxe. Gruppen upphörde 1975.

Sean Tyla bildade Tyla Gang, Belmont gick till Graham Parker & The Rumour och resten av bandets olika medlemmar fortsatte i olika band som fanns aktiva i new wave och punkperioden.

Förra året återbildades Ducks Deluxe igen med Tyla och Belmont som kärna och nu nästan 35 år efter förra plattan har de släppt en ny mini-CD som låter riktigt bra.

För den intresserade finns en omfattande artikel från Big Unitidy magazine.

Från BBC en unik video:

 

Text Ingemar E.L. Göransson

“Vår beredskap är god”

Vår beredskap är god, så var Per-Albin Hanssons besked till det svenska folket och inte minst till den omvärld som befanns sig i storkrig på morgonen den förste september 1939. Sverige skulle klara sig från krigshandlingarnas vansinne och överleva i sitt hörn hela krigets förlopp.

Per-Albin Hansson mål var att Sverige inte skulle bli en krigförande makt även om det skulle kosta både moral och anseende men det sparade liv och gjorde att vi klarade oss från krigets förstörelse.

Ända sedan krigsslutet har Sveriges politik att vara neutrala och stå utanför maktblocken genomalliansfrihet i krig stucket i ögonen på delar av borgerligheten. Sverige har lyckats manövrera sig fram under olika konflikter och klarat sig från att bli inblandade. Men nu verkar det vara slut med det.

Svenska soldater har vid flera tillfällen hamnat i strid med talibaner och därmed har också svensk trupp blivit ett mål för talibanerna. Men också i förlängningen ett legitimt mål för extrema muslimska fundamentalister grupperingar. Men därmed har också Sverige hamnat på samma sida som USA, Storbritannien i ett krig där nationsgränserna inte har någon betydelse.

Sedan Sovjets sammanbrott har Sverige rustat ner samtidigt som vi nu ser hur Ryssland visar upp en alltmer tydlig ambition att skaffa sig inflytande i Östersjön och över Europas framtid. Man gör det med hjälp av sina enorma energitillgångar där den aktuella och omstridda gasledningen genom Östersjön har en politisk och inte minst strategiskt betydelse.

Regeringen Bildt, förlåt Reinfeldt, har inte haft några problem att vara efterrättliga till de ryska behoven av tillgång till Gotland och hamn på svensk mark. Likaså den nedrustning som pågår där tyvärr hela det politiska etablissemanget har stirrat sig blinda på att Sovjet är borta men ser inte Rysslands ambitioner. Det är naturligtvis ett bekymmer med en utrikesminister som har haft eller har fortfarande stora ekonomiska intressen som sammanfaller med oljeindustrin och inte minst med ryska ekonomiska intressen. Likaså en statsminister som ser sig själv som en oåtkomlig kung Sol i EU-perspektiv samtidigt som Reinfeldts utrikespolitiska intresse och kunskap är synnerligen grunda.

De krafter i regeringen som vill att Sverige skall ansluta sig till NATO är samma krafter som nu nedrustar och gör Sverige beroende av NATO för vårt framtida försvar. Det svenska försvaret skall enligt den rådande försvarsdoktrinen ske utomlands i exempelvis USA-ledda aktioner i Afghanistan och varför inte i Irak eller ett eventuellt krig i Iran.

Per-Albin Hansson må kritiseras för mycket, men en sak är säker han hade Sverige och folkets intresse för sina ögon och därför även om det kostade på i vissa stycken höll oss utanför krigets elände och död. Den sittande regeringen och den rådande försvarsdoktrinen riskera istället att göra Sverige till en måltavla för både maktspråk och terrorism.

Fredsperioden som varat från 1814 kan snart vara historia i dubbel bemärkelse; Sverige kan nog så snart bli en krigsskådeplats och ansvaret för detta hamnar tungt hos regeringen Reinfeldt men även hos de blåögda politiker i oppositionen som vägrar eller inte vill se hoten som finns där.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson