Rojalistiskt hysteri

En sak ska göras helt klart och tydligt – jag är republikan. Orsaken är inte att jag tycker illa om kungen som person eller hans familj. Jag känner dom inte och kan inte ha någon uppfattning vad det gäller deras person. Men jag tycker hjärtligt illa om att monarkin ska vara en i situation som även om det inte är så på pappret kan utöva påverkan på nationens styre. Jag vill kunna välja, och välja bort, i allmänna val individerna som får förtroendet att styra vårt land. Det är en fråga om demokrati, helt enkelt.

Nu börjar det likna närmast hysteri med ytterligare ett monarkibröllop på gång. Nu är det nästa prinsessa som ska ”å sta´” som Strindberg skrev en gång. Vi andra får begapa eländet och betala. Förresten vi betalar ännu en gång eftersom kungahuset får ett lindrigt sagt generöst apanage. Om man ska tala om att någon i detta land lever på bidrag så är det monarkin.

 

“ett motbjudande

skådespel”

 

Alla tidningar, framförallt, veckopress och inte minst kvällstidningarna blir till sig så att man tro att de har hittat den journalistiska G-punkten eftersom de verkar få rojalistisk orgasm på löpande band. Hela skådespelet är i grunden motbjudande.

Eller som min kära hustru sa – det är bättre än tjatet om svininfluensan. Och, vad då, den ofrivilliga liknelsen monarkin och svininfluensas är inte helt fel. Man behöver inget av dem och inget av storheterna gör någon nytta! Så är båda förbaskat kostsamma för folkhushållet.

Här gifter en kvarleva från medeltidens envälde bort sina brats till osannolika kostnader samtidigt som 100.000-tals människor är arbetslösa och tusentals tvingas till socialbidrag eller att tigga för att överleva.

Ett motbjudande skådespel som också spelar en politisk roll eftersom det ena bröllopet kommer att genomföras månaderna innan valet. Hela valrörelsen kommer att ryckas sönder och det kan bara den sittande högerregeringen tjäna på. Så kom inte och säg att monarkin och kungahuset inte kan påverka politiken – det är bara nys!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett skammens rike

Finns det något mått på hur väl ett samhälle fungerar och hur humant det är så är det hur man tar hand om sina som till August Palm sa ”till skada komna medborgare”. Det är ett viktigt mått men ett annat är hur det ser ut för människor som inte har tak över huvudet eller tvingas t.o.m. att tigga.

När jag gick i Stockholm idag möttes jag av en syn som gör mig både förbannad och oerhört nedstämd. En gammal man stod på knä och sträckte fram sin hand och tiggde om några ören för att kunna äta eller vem vet att få något annat som kan värma honom.

Jag har funderat på om jag skall publicera den bild som jag smygtog med min telefon eller inte. Men jag har beslutat att göra det. Inte för att på något sätt nedvärdera den gamle mannen utan för att visa den misär som vårt samhälle visar upp mitt i det att vi andra har ett rätt så bra. Jag säger som Nils Ferlin “må förlåta somliga rader”, uppsåtet är dock gott.

Det sociala nätverket skall gälla alla; även fattigaste, alkoholister, missbrukare och hemlöshet skall vara en icke-existerande företeelse. Men så är det inte. Bostäder är förunnat de med pengar; mat de som får något över och arbete de som har utbildning och eller hälsa.

Vad vi ser i våra städer är en humanitär katastrof. Det är en skam och jag skäms över att Sverige tillåter sig att människor lever under förhållanden som dessa.

Ingen skall behöva stå på knä och tigga i ett humanistiskt samhälle som tar hand om sina ”till skada komna medborgare”. Sverige håller på att bli ett skammens rike.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett bortglömt fotoalbum

Kan det bli för mycket fotograferat? Är det negativt att kameran idag genom den digitala tekniken verkligen har blivit allas möjlighet och egendom. Vi fotar med telefonen, vi fotar med digitalkameror av olika kvalitet och en del av oss använder avancerade digitala systemkameror. Summan av allt detta fotande blir att ingen tid i historien kommer att vara så väl dokumenterad i bild som vår tid.

(Sea View Inn)

Spontant kan man bara anamma detta för det innebär att vardagen blir dokumenterad på ett sätt som aldrig skett i historien. Ända sedan fototekniken uppfanns på 1820-talet så har kameran nästan omfattats av en mystik och fotograferandet något närmast mytiskt. I vart fall var det så fram till George Eastman skapade Kodak och tillverkade de första enkla lådkamerorna. Dessa kom att följas av allt fler enkla och ibland riktigt dåliga kameror. Men det innebar att människor började fota om inte annat högtidsdagar, fester och liknande.

(Sea View Inn;  OBS meddelandet ovanför ingången No scabs allowed)

Men fortfarande var fotograferandet något som fotografer höll på med för skulle det bli bilder som togs under andra förhållanden så blev det en annan sak. Att foto sin vardag var något som i bästa fall gjordes av amatörer som hade foto som fritidsintresse.

Detta har förändrats i o m digitaltekniken. För det första behöver du inte tänka på att byta film, dyra framkallningar och kopieringar utan då kan ta 100-tals bilder med en acceptabel kvalitet. Vilket också innebär att nu äntligen kan vardagen dokumenteras av de som deltar i vardagen.

 

“äntligen kan vardagen

dokumenteras av de som

deltar i vardagen”

I en artikel i Populär Historia 8/2009 gör chefredaktören Magnus Bergsten en något märklig notering med tanke på den digitala revolutionen. ”Nu ägnar sig många – obegripligt många om ni frågar mig – åt att dokumentera sin vardagstillvaro in i minsta detalj.” En märklig iakttagelse av chefredaktören för en populärvetenskaplig tidskrift. Man tycker att han borde istället omfamna dessa som han uttrycker det ”gigantiska digitala samlingar från vår tid”.

(Byggarbetsplats; ev i bergen ovanför Hooverdammen)

Jag har bland mina böcker ett fotoalbum som jag inte vet något om egentligen. Det kom i mina händer för 30 år sedan när jag hittade det bland massa papper som skulle kastas bort. Eftersom det var fotografier och jag har alltid var av den uppfattningen att fotografier inte kastas bort.

Vem fotografen är har jag ingen aning om. Tidsepoken är 1920 och 30-tal och bilderna är från USA så mycket kan jag konstatera. Jag kan på några av de sena bilderna dra slutsatsen att det är Hooverdammen i norra Kalifornien som är motivet medan tidigare bilder är från andra delar av Kalifornien, en buss med adress San Fransisco tyder på det.

(Chaufförer)

Albumet har gjorts av en arbetare som var med och byggde. Bilderna är amatörbilder, troligtvis tagna med en av Kodaks billiga lådkameror. Det gamla fotoalbumet är unikt för amatör bilder från arbetslivet tagna på plats från denna tid är ovanligt än mer bilder tagna av , troligtvis, en svensk som i krisens USA jobbade på nödhjälpsjobb är än mer ovanligt.

Fotografierna berättar om olika rallarjobb, byggprojekt i Kalifornien. De berättar också som fotot från Sea View Inn om att facket var starkt här eftersom strejkbrytare inte släpptes in på “värdshuset”

Jag skulle vilja veta mer om fotografen som för snart 80 nästan 90 år sedan tog dessa bilder. De är ett vittne om ett liv som nu är bortglömt men fotona från Kalifornien lever kvar för all framtid.

Slutsats, foto med telefon, foto med digitalkameran, lägg ut bilder på bloggen och inte minst foto vardagen då den behöver dokumenteras för den försvinner så snabbt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fotografen är okänd.

Willy DeVille har lämnat scenen för sista gången

(Arkivbild)

En av den moderna rockens stora posörer har avlidet. Willy DeVille avled i torsdags i bukspottskörtelcancer. En sjukdom som han fick besked om så sent som i juni.

Willy DeVille slog igenom 1977 på CBGB i New York med sin punkinfluerade 50-tals R & B med tydliga influenser av latino och New Orleans.

Den lika legendariske Jack Nitzsche producerade genombrotten “Cabretta” (då som gruppen Mink DeVille) samma år och 1980 kom första soloplattan “Coup De Grace” likaså producerad av Jack Nitzsche.

Willy DeVille blev mer känd och uppskattad i Europa än i USA även om han varit lite av kritikernas favorit även där.

När Willy DeVille lämnat scenen så är det också en av rockens stora, udda personligheter som har gjort det för sista gången.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 33

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Wynn Hotel Las Vegas, 2007

Här börjar helgen!

Den ultimata tonårs-partylåten:

THE KINGSMEN LOUIE LOUIE

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 3: Marie Knight

(Marie Knight och Sister Rosetta Tharpe/Arkivbild)

För några år sedan reste jag runt i den amerikanska södern . Vi reste per bil och fick se en annan del av USA som de flesta missar. Här fanns en gästfrihet och en vänlighet som är svårare att finna i det mer stressade New York eller i Los Angeles. Men också att kyrkorna stod som spön i backen ute på landsbygden.

När vi var i Memphis fanns idén om att besöka Al Greens kyrka för att bevista hans söndagsgudstjänst. Nu blev det inte av men det skulle säkerligen varit en upplevelse för Gudsförnekaren Göransson.

Vad lockar egentligen med gospelmusik? För mig som lyssnar ganska mycket på gospel är inte det religiösa budskapet utan den oförtäckta livsglädjen som oavsett troende eller inte troende kan ta till dig. Musiken smittar av sig helt enkelt – man blir glad och upplyft av musikens kraft.

(Nu är det dags att lägga in en brasklapp. Gospel är INTE gaphalsen Carola eller försöken från svenska frireligiösa grupper att sjunga gospel. Försöken är i bästa fall pinsamma, i värsta fall vidriga.)

Gospelmusiken har haft en enorm påverkan på amerikansk musiktradition. Många bluesmusiker sjöng och sjunger lika mycket gospel; Blind Blake, Blind Lemon Jefferson och Howlin´ Wolf där man kan hitta tydlig påverkan om inte annat från gospeln. Ray Charles, soulmusiken (Otis Redding, Sam Cooke och så vidare), James Brown och ända upp till dagens hip-hop finns påverkan från gospeln.

Vi ska inte heller glömma rock-pionjärer och countrystjärnor som Jerry Lee Lewis, Elvis och inte minst Little Richard som har gått mellan två karriärer; pastor och rock-stjärna under hela sitt liv. Johnny Cash, Buck Owens och många andra gjorde hela album med bara gospel. Inte minst Hank Williams som spelade in och skrev t.o.m flera gospels.

Återupptäck som sagt. Marie Knight började sin karriär redan på 30-talet och har sjungigt i grupper som Sam Price; The Nightingales, Sister Rosetta Tharpe och många andra. Så sent som 2007 släppte hon sin senaste skiva och är än idag aktiv.

För den som vill lyssna på Marie Knight kan skaffa följande plattor:

 

”Hallelujah, What a Song! (Gospel Friend 2002)

Inspelningar från 1946-51 som är helt underbara. Här finns flera av hennes mest kända från just den här tidsepoken.

“Let´s Us Get Together” (M.C. 2007)

Den kritikerrosade plattan som var hennes första på 20 år. En lågmäld men intensiv CD som är en hyllning till den legendariske Reverend Gary Davis. Med på den finns överraskande ”Death Don´t Have No Mercy” som var en av de mest spelade låtarna i Grateful Deads tidiga karriär (Live/Dead, 1969).

Besök gärna även Marie Knights på My Space där det finns både musik att lyssna på och en intervju med denna fantastiska kvinna som föddes 1918.

Slutligen varför inte lyssna på Marie Knight:

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson