Oppositionen allt tydligare

”Det (andra) hotet är att vi motarbetas av grupper och partier som uppfattar vår politik som ett hot mot sina intressen, mot markspekulation, mot klassamhället. Det kommer att krävas mycket upplysning och intensivt arbete av arbetarrörelsens organisationer.” (Macke Nilsson: Samtal med Olof Palme, Prisma 1972, sid 43).

Olof Palme sa detta för 37 år sedan. Det är närmast profetiska ord i sin enkelhet och klarsynthet. Situationen är likartad. Socialdemokratisk politik ses som ett hot mot klassamhället, mot spekulation och mot starka kapitalintressen. Därför den kampanj som bedrivs mot arbetarrörelsen och mot det socialdemokratiska partiet från den borgerliga regeringen.

Efter gårdagens debatt i TV så har borgerlig media beskrivet oppositionen som djupt oenig. Det är inte utan man undrar om vi såg samma Agenda Expressens ledarskribenter och undertecknad. Man lämnar inte besked heter det men det uttalandet skulle kunna med största relevans kunna gälla istället regeringen själv. När Anders Borg vägrar att svara på frågor om hans egen spekulation i och förhoppningar om sänkta reservationslöner så är det ett exempel på hur regeringen säger en sak och de facto gör något helt annat.

 

“..uppfattar vår

politik som ett hot…”

Den rödgröna oppositionen blir allt tydligare i sina konturer och med vilken politik som de kommer att gå till val på. Det innebär också att nervositeten hos regeringen kommer att öka och därav det höga tonläget i debatten. Regeringen Reinfeldt har två problematiska lik i lasten; försämringarna i välfärdsystemen och då främst det hotande haveriet i Försäkringskassan där 50.000 personer hotas att hamna utanför systemen nästa år. Till detta kommer den allt mer ökande arbetslösheten där en arbetslöshet på 12 procent och kanske än mer är ett reellt hot.

”Vi motarbetas av grupper som uppfattar vår politik som ett hot mot sina intressen”, sa Olof Palme inför 1970-talet. Samma ord skulle Mona Sahlin kunna citera inför det kommande decenniets utmaningar och med samma relevans 2009 som de hade för Olof Palme då 1972.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 38

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Närke, september 2009

Sju dagar senare….helg igen!

Stray Cats – Be-bop-a-lula

Trevlig party-helg!!!

Återupptäck # 6; Chris Farlowe

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivfoto)

England har haft en och annan Ray Charles-wannabe genom åren. Eric Burdon, Stevie Winwood och Long John Baldry är några av dessa. Burdon blev ganska snart mer av hippie-apostel, Winwwod fördjupade sig alltmer i studioarbetes värld och Baldry tog i vart fall en avstickare in i middle of the road-stukets schlagersmet.

Kvar blev kanske den bäste av dessa 60-talets Ray Charles-wannabe – Chris Farlowe (egentligen John Henry Deighton). Den idag 69-årige sångaren som till och från ägnat sig åt antikvetetsaffärer har en remarkabel karriär utan egentligen ha haft något spektakulärt genombrott men kvaliteten på det han gjort har genomgående varit hög.

Karriären började redan 1957 och kulminerade när Mick Jagger producerade 1966 ”Out Of Time” som också blev Farlowes enda riktigt stora hit. Under en period hade hade ett av Londons bästa R & B-band och Chris Farlowe & The Thunderbirds var ett av de mest uppskattade på The Marquee, The Flamingo och andra klubbar.

Han blev senare sångare i Jon Hisemans prog-rockband ”Colosseum” där Farlowe var med på den numera närmast klassiska ”Colosseum Live” 1971. Han har också på sitt samvete den bästa engelska versionen av T-Bone Walkers ”Stormy Monday Blues” (inspelad som Little Joe Cook) och radioförbjudna ”Buzz with The Fuzz”.

Farlowe var också med i grupper som Atomic Rooster men mest är han känd fortfarande för sina inspelningar på Immediate som producerades av bl.a. Mick Jagger.

Chris Farlowe har en själfull och stark röst som står för sig själv – han behöver inte försöka låta som Ray Charles. För de som vill lyssna på Englands Ray Charles ska lyssna på Chris Farlowe; det är han värd. Hans pipa är helt grym, det är bara så.

Slutligen en anekdot, i slutet på 1970-talet hittade jag Farlowes Columbia-LP från 65 på gamla ”Rock On” i Camden Town. Jag tänkte, eftersom det inte var så långt till Farlowes antikvitetsbutik tar jag mig dit och får den autograferad. Nu var det inte en så bra idé. Jag blev mer eller mindre utkastad från hans affär när jag inte ville köpa krigssouvenirer – så man kan säga lika lysande sångare Chris Farlowe är lika stor skitstövel var i vart fall då.

Att lyssna på:

The R & B Years (Charly 1994)

Out Of Time – The Immediate Anthology (Sequel 1999)

Colosseum Live (Castle 1998)

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Chris Farlowe på youtube:

 

 

Ett land med ökade klyftor och mindre lämlikhet

Reinfeldts högerregering har sänkt skatterna med över 80 miljarder. En nästan otrolig siffra som har inneburit att de generella trygghetssystemen verkligen är hotade. De som fått betala är de arbetslösa, sjuka och gamla.

En politiks profil som blir än tydligare när man kan konstatera att hälften av dessa 80 miljarder har gått till den femtedel av svenskarna som tjänar mest. Dvs. en omvänd Robin Hood-politik som har ökar klyftorna med stor enfas. En stor enfas visar också Reinfeldt när de försvarar detta med siffertrillande som ska visa att de som tjänat mest på den här politiken ska vara de lågavlönade.

Idag läckte ett internt material från regeringen som skall konstaterar att regeringen räknar med att reservationslönen genom regeringens politik; skattesänkningar som försämrat a-kassan och sjukförsäkringen leder till att arbetslösa och utförsäkrade sjuka nu tvingas till att acceptera lägre lönenivåer för att ta ett jobb. Alternativet är helt enkelt socialen eller i värsta fall social misär.

Det innebär att den nyliberala, thatcherinspirerade politiken, är på väg att lyckas; regeringen stampar fram den låglönearbetsmarknad modell det amerikanarna kallar ”working poor” – dvs. att trots folk jobbar så kan de inte knappt försörja sig på sina inkomster. Att denna låglönearbetsmarknad växer fram kommer också att sätta press på hela arbetsmarknaden och på sikt leder till ökade klyftor mellan löntagarna där en liten elit kommer att dra iväg medan övrigas löner kommer att pressa successivt mot en lägre reservationslön.

 

“….lägre reservationslön

betyder lägre

löner för alla….”

Kort sagt, regeringen Reinfeldt håller på att lyckas med det som Thatcher och Reagan lyckades med – skapa en armé av illa avlönade daglönare som pressar övriga arbetsmarknaden till lägre lönenivåer och som på sikt kommer att försvaga löntagarna som kollektiv. Kombineras politiken med kraftigt sänkta skatter, försämrad välfärd och sämre lönevillkor tillsammans med försvagade löntagarrättigheter så har Sverige baxats tillbaka årtionden historiskt sätt. Det gamla föraktade Fattigsverige håller på att etablera sig än en gång.

Arbetarrörelsen måste se denna orsakskedja och sambandet mellan lägre skatter och ökade klyftor som leder till sämre villkor för alla löntagare. Gör man det så får det konsekvenser för politiken.

Så, när Mona Sahlin och andra socialdemokrater tydligt pekade på nödvändigheten att höja vissa skatter så är det en tillnyktring från 1990-talets nyliberalt påverkade berusning och tecken på en insikt att orsakssambandet nu börjar synas i politiken. Det ger hopp om framtiden, inte bara för en tydligare jämlikhetspolitik utan en tydligare oppositionspolitik mot högerns mörker.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Beatles, Fogerty och afrikanska toner

Hösten har kommit och det märks på alla nya plattor som kommer.

Den stora grejen den här veckan är givetvis Beatles boxarna och dess remastering men de kostar rent oförskämt mycket är min uppfattning. Monoboxen kostar 2.700 kronor för 13 CD. En girig prissättning där andra skulle i liknade fall ha satt priset väsentligt lägre. Det blir få som kommer att lägga så mycket stålar på monoversionen av Beatles LP:na. Jag nöjer mig med Capitols boxar som kom 2004 där vinyl-mixarna är tillgängliga. Beatles var bra men så förbaskat bra var de inte så att jag lägger en förmögenhet på dem.

John Fogerty har släppt en ny ”The Blue Ridge Rangers” – platta under titeln ”Rides Again”. Den förra som kom 1973 (!) följs nu 36 år senare av en ny djupdykning i americanans ljuva sångvärld. Tyvärr inte riktigt liga övertygande även om det finns tillräckligt mycket på plattan som gör att den är värd att skaffa. Men plattan är ljusår så mycket bättre och äkta i jämförelse  ifrån det usla magplasket som Rod Stewart gjorde i den amerikanska sångboken för några år sedan. Topparna är ”Paradise”, Rick Nelsons ”Garden Party” och Everly Brothers ”When Will I Be Loved” med Bruce Springsteen som gäst. Men varför “Moon River”???

Men den utan tvekan mest spännande plattan som har hamnat på mitt skrivbord är den bonus-CD som är med tidskriften ”Mojo” – ”Africa Rising”. Här finns en fantastisk vacker ”Cantelowes” med Toumani Diabate, en grym “Tenhert (The Doe)” med Timariwen för att nämna några exempel på den spännande och fräscha musik som 13-spårs-CD:n med även Ali Farka Toure och Tony Allen. Köp Mojos septembernummer och lyssna in detta vidunderliga kalejdoskop av musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Absolut blåst

Vem trodde att Pernod Picard inte var ute efter ett av världen starkast varumärken ”Absolut Vodka”,  vill han eller hon resa sig upp i salen och sätta på sig dumstruten. Den ende som reste sig upp var utförsäljningsminister Mats Odell.

Någon förvånad?

Pernod Picard har meddelat att allt utom ”Absolut Vodka” skall säljas till hugade spekulanter. Fabriker och varumärken skall nu slumpas ut för att täcka Picards ebb i kassan efter köpet av Vin och Sprit. Så, så mycket var löften om att vårda lokala varumärken som gavs högtidligt för ett år sedan värda.

För Pernod Picard är givetvis inte spritmärken som Explorer och Renat något av intresse utan har bara en regionalt företeelse här uppe i kalla och mörka nord. Inte för jag personligen berörs av om Explorer eller Renat blir historia men försäljningen av lönsamma Vin & Sprit blev precis vad kritikerna sa – det var bara att lägga händerna på Absolut som var målet för köpet.

Ett tips är att produktionen av ”Absolut Vodka” nu flyttas utomlands och arbetstillfällen försvinner som är kopplade till varumärket.

Det är också kapitalismens logik – maximering av vinsten och då måste små regionala varumärken stryka på foten. Vad som nu händer med gamla välkända spritmärken som bara har ett svenskt kulturhistoriskt intresse vete katten. Det slutar säkerligen med att vi sitter och dricker ”Absolut Vodka” till midsommar sillen och kräftorna. Strömlinjeformning då det inte finns något annat att tillgå. Att sedan jobb försvinner är lika logiskt som det var en dålig affär att sälja Vin & Sprit. Man skull kunna säga att regeringen, minister Odell och Sverige blev absolut blåsta av Pernod Ricard.

 

“…regeringen blev

Absolut blåsta

av Pernod Picard…”

 

Reinfeldt tar på sig valfläskbyxorna är tydligt för nu ska väljarna köpas till varje pris. Att makten är det viktigaste visade regeringen i går när man meddelade med buller och bång att kommunerna får 10 miljarder valåret 2010 för att inte behöva säga upp personal. Att sedan regeringen har dragit in under mandatperioden väsentligt mer från kommunerna talas tyst.

Jag har sagt det förut och säger det igen – Reinfeldt är en första klassens bondfångare som gör vad som helst för att sitta kvar nästa mandatperiod. Och då kommer tumskruvarna fram och det redan före jul 2010. Anti-facklig lagstiftning, fortsatta privatiseringar och lutning bakåt i länsstolen medan arbetslösheten knäcker välfärdsstaten. De som trodde något annat kan känna sig absolut blåsta!

Till sist:

Henning Mankells bok ”Den orolige mannen” är en makalös bok som tillhör det bästa Mankell skrivet. Bokens mörker och tragik parallellt med den politisk färgade kriminalgåtan gör boken till en stor läsupplevelse. Mankells språk tillhör bland det bästa som skrivs idag.

Till skillnad från exempelvis Liza Marklund så finns det både skönhet och djup i Mankells författarskap. Mankell ger Kurt Wallander både ett värdigt och melankoliskt avsked och böckerna om Wallander har bara en svensk jämförelse Sjöwall – Wahlöös Beck-serie. Två olika perioder i svensk historia ges här en trovärdig spegel, var och en på sitt sätt men båda två milstolpar i svensk kriminallitteratur med social grundval som är helt jämförbar med exempelvis Dashiell Hammett och Raymond Chandler.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson