Foto: Ingemar E. L. Göransson ©
Skådespelaren Dan Nerenius, Göteborg oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
fredag 9 oktober 2009
Fredag även denna vecka…
Kan helgen börja bättre:
Dr. Feelgood “Milk And Alcohol”
Trevliog helg!
Ingemar E. L.
onsdag 7 oktober 2009
Apropå, Nobelpriset i litteratur
(För tolv år sedan den 18 november skrev jag nedanstående krönika i Folkbladet Östgöten. Den är, sorgligt nog, lika aktuell idag. Jag vet precis som då att Astrid Lindgren aldrig kommer att få Nobel-priset i litteratur eftersom snobbarna i Svenska Akademin föraktar barn- och ungdomslitteratur. Men, som jag skriver, varken August Strindberg eller Graham Greene fick aldrig heller något Nobelpris. Du är gott sällskap kära Astrid tillsammans med de ovan nämnda. Ni har läsarnas kärlek och kommer att kommas ihåg långt efter akademins herrar och damer har glömts bort.)
DAGS ATT GE NOBELS LITTERATURPRIS TILL ASTRID!
Den svenska litteraturskatten är rik, oerhört rik. Vi har författare som August Strindberg, Carl Love Almquist och Ivar Lo Johansson. Poeter som Erik Johan Stagnelius, Carl-Michael Bellman och Nils Ferlin intar en världsposition i användandet av språket. Svensk litteratur har också fött och fostrat satiriker som den idag delvis bortglömde H B Palmaer som i på sin tid startade den då så rabulistiska Östgöra Correspondenten. Svensk litteratur är som sagt en oerhört rik skatt. Den är trots det svenska språkets litenhet världskänd och många av våra författare är faktiskt mer kända utomlands än hemma.
För undertecknad har författare som Strindberg, Ivar Lo och Palmaer varit både en skola i språket, stilist och ett outsinlig källa till nöje och avkoppling men också tankeväckande och en levande utmaning att söka stå upp för värden som demokrati, rättvisa och jämlikhet. Jag återvänder fortfarande till favoritböckerna, favoritdikterna och favoritstråferna från de stora portalfigurerna i svensk litteratur. Låt mig bara ge några exempel på hur hela generationer har påverkats; Sara Lidman öppnade mångas ögon för arbetslivets orättvisor med sin bok Gruva på sextiotalet och Ivar Lo Johansson böcker från trettio och fyrtiotalen om statarnas outhärdliga liv innebar att statarsystem äntligen gick i graven som den skamfläck det var. Sara Lidman påverkade oss på 1960-talet och Ivar Lo trettio år tidigare.
En annan av de stora i svensk litteratur är Astrid Lindgren. Hennes värld med Pippi, Emil och Madicken har givet mig både som barn och som vuxen outplånliga läsupplevelser. Den rättvisenitiska Pippi gav den lillegrabben från Vasastan i Linköping sin första uppfattning om rätt och fel. Rasmus visade att även andra barn kunde vara utan pappa och kunde Rasmus leva med det så kunde även jag. Astrids figurer har genomgående ett patos för rättvisa och jämlikhet som de bär med sig. Deras budskap är rättframt och de ger alltid sin syn på verkligheten från ett underifrån perspektiv. Det finns inget överklassperspektiv hos Astrid Lindgren, inget att orätt är rätten eller att rikedom och makt är lika med rätt.
Astrid Lindgren har översatts till all världens språk. Hennes böcker sprider glädje till miljontals barn generation efter generation. Astrid Lindgren har blivit synonymt med barnens rätt till liv och ”rent spel”. Jag är helt övertygad om att Astrids böcker har inneburit att barnens rätt har blivit starkare i världssamfundet än vad som skulle ha varit fallet utan hennes litterära insats. Uppskattningen av Astrids skrivande har också varit stor över hela världen vilket har inneburit att hon har fått ta emot ett antal internationella utmärkelser som exempelvis The Right Livelihood Reward 1994.
Men ett pris får hon aldrig får är Nobels litteraturpris. Det är en skam enligt min uppfattning att vår nu främste levande författare inte kommer att föräras detta pris.
Skälen från den mossiga Svenska Akademi är outgrundliga men troligtvis beror det bland annat på att Astrid Lindgren skrev barnlitteratur vilket i dessa kretsar inte ses som litteratur överhuvud taget. Sedan att Astrid i sitt skrivande berör och behandlar alla stora livsfrågor bekommer inte stofilerna och snobbarna i Svenska Akademin. Nu är dock Astrid i gott sällskap med bland andra August Strindberg och vår tid engelskspråkige gigant Graham Greene.
Kära Astrid, om jag finge råda skulle du ha Nobelpriset. Tyvärr får du det aldrig, men du har vunnit något långt mer värdefullt och bestående; all värdens barns (och vuxnas med för den delen) kärlek till dina figurer, till livet och till dig personligen som världens främste barnboksförfattare. Och det Astrid är mycket mer än alla akademier kan ge dig någonsin!
Grattis Astrid så här några dagar i efterskott från en trogen läsare!
Ingemar Göransson 971118
tisdag 6 oktober 2009
Om att slå in öppna dörrar
Det är en del som slår in öppna dörrar så det stänker om det. Ibland upptäcker inte en del att dörren redan är öppen och då kan det bli lika dråpligt som när Gunvald Larsson i Sjöwall – Wahlöös avslutande Beck-roman ”Terroristerna” hänger ett antal våningar över gatan i kanske en av de mest roliga beskrivningar någonsin i en svensk polisroman.
Den som först slog in öppna dörrar måste vara justitieminister Beatrice Ask konstaterar att föräldrar har ansvar för sina barn och vad de kan ställa med om det vill sig illa. Undertecknad som har uppfostrat två ungar till att själva ta ansvar för sina handlingar. Jag trodde i min enfald att man var ansvarig för sina barns försyndelser både moraliskt och även ekonomiskt. Det är väl självklart att om ungen är ute hela natten så undrar man vad i hela glödheta ungen gör..???
Nu har jag lite svårt med offermyten – dvs. jag är fattig därför är jag utan ansvar. För om den skulle stämma skulle varenda arbetarunge som växte upp på 50, 60, 70 och 80-talen blivit en ligist och gangster. Så blev det inte, och det är ju självklart att det inte blir så. Det går inte att skylla ligistfasoner som mordbränder, angrepp på brandkår och polis på taskig barndom – det håller inte.
I de familjer där inte föräldrarna klarar att uppfostra sina telningar till samhällsnyttiga individer är det nästan alltid något som är fel. Vad som förvånar mer än att Ask tror att ekonomiska sanktioner löser disfunktionella familjers problem är när socialt medkännande politiker på vänsterkanten bortser helt från klassperspektivet och gör det hela till en ekonomisk fråga – det är en ekonomisk katastrof om man blir skadeståndsskyldig om ens lilla telning bränner upp grannens bil, trashar lokalbutiken eller klottrar ner hela kvarteret. Men å andra sidan fortkörningsböter kan vara en ekonomisk katastrof och inte har vi befrielse från ansvar för att man är fattig eller bor i miljonprogramsområde.
Jag köper inte det resonemanget, om det vore en protest mot klassamhället, disintegration så borde förövarna åka ut till överklassområdena och bränna Mercor och flotta krogar. Destruktivt beteende är inte en fråga om klassklamp eller kamp mot usla förhållanden - det är ligism och huliganism. Tvärtom det tjänar bara högerns mest extrema krafter. För varje brand i förorterna ger det SD nya röster.
“….det är myndigheternas
misslyckande som har ansvaret
när det brinner i förorterna…”
Inte tror jag att Asks förslag löser något utan när förorterna brinner så är det resultatet av en misslyckad politik som pågått i decennier och som har skapat gäng och kriminalitet – men utnämn inte förövarna till något som de inte är. Lämna det till folkpartihumanisterna och de som tror att taskig barndom leder automatiskt till ett taskigt liv och leverne. För hur kan Beatrice Ask frikänna Myndighetssverige från allt ansvar för den misslyckade politiken. En politik där du som immigrant sätts att vänta i åratal innan besked om uppehållstillstånd, du ska lära dig språket utan att träffa en svensktalande och där immigranten minimaliseras till noll och intet värde.
Tacka fan, att resultatet blir destruktivt – ansvaret för det som sker när förorterna brinner är Myndighetssverige. Men de skyldiga för de destruktiva handlingarna, de som tänder molotovcocktailen är inga hjältar - de är resultatet av misslyckad politik och myndighetsutövning när den är som sämst. De har skapats av ett gigantiskt politiskt och myndighetsmisslyckande. Mot det hjälper inga skadeståndsansvar på 8.000 spänn – det behövs istället en politik som inkluderar istället för att exkludera som nu.
En annan inslagen dörr är att oppositionen skulle komma med andra budgetförslag än vad den gör. Det är glädjande att de tre partierna i den röd-gröna oppositionen ligger så nära varandra. Det är också glädjande att se att varken (V) eller (MP) lägger sig platt på rygg för (S) som högerns tre lydpartier har gjort för (M).
Budgetförslagen är ett ordentligt kliv framåt för en trovärdig politik där välfärdsstaten och jobben är centrum. De som trodde något annat stod nog i vägen när den öppna dörren slogs upp i morse!
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
måndag 5 oktober 2009
Välfärdsstatens rivningsbyrå Reinfeldt & Co.
(Efter Försäkringskassan.)
Försäkringskassan generaldirektör har idag ställt frågan till regeringen om vad som skall göras för de ca 50.000 individer som med de nya reglerna för sjukpenning riskerar att regermässigt vara för sjuka för att jobba och för friska för att vara sjuka. Ett gigantiskt moment 22 som skulle ha gjort Joseph Heller grön av avund håller på att skapas av välfärdsstatens Rivningsbyrå Reinfeldt & Co.
Den 1 jan i år började den s.k. rehabiliteringskedjan att ”fungera”. Det innebär att det kommer att bli möjligt att åka ur sjukförsäkringen redan efter 90 dagar om arbetsgivaren menar att det inte finns något annat jobb hos arbetsgivaren att gå till. Då skall den sjuke som nu inte är sjuk i byråkratiskt mening söka jobb och det på hela arbetsmarknaden. Finns det nu inga jobb på samma arbetsmarknad så kan det vara kört.
Hur kan det bli så här? De fackliga organisationerna har under många år varit kritiska till att rehabiliteringen av arbetsskadade inte har fungerat och att arbetsgivarna har sluppit ganska lindrigt undan sitt ansvar. Nu tyckte regeringen Reinfeldt i ett populistiskt ögonblick att vi skapar en rehabiliteringskedja som till synes verkar bara men som lägger hela ansvaret på den drabbade och frikänner arbetsgivarna från ansvar.
Lite rått beskrivet men inte desto mindre sant. För den s.k. rehabiliteringskedjan får just dessa effekter. Det finns flera skäl att vara kritisk det regeringens nya rehabiliteringskedja. Förutom att den är näst in till obegriplig p.g.a. dess teknik som gör att den enskilde knappast har en chans att förstå hur det hela fungerar.
Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att den enskilde som drabbas av sjukdom kan ganska enkelt bli arbetslös och på sikt bli beroende av socialbyråns utbetalningar för att överleva. Rehabiliteringskedjan gör det nämligen möjligt för en lite ”fyndig” arbetsgivare att ganska snabbt bli av med inte fullt arbetsföra eller äldre småslitna arbetare. En möjlighet som var väsentligt mindre tidigare.
“…..ett gigantiskt moment 22…..”
Hur kan det bli så här. Jo, genom om arbetsgivaren efter en rehabiliteringsutredning inte kan anpassa arbetsplatsen eller det inte finns lättare jobb så ska den skadade/sjuke prövas mot arbetsmarknaden, t.o.m. mot hela arbetsmarknaden. D.v.s.. en person som tidigare kunde ha hängt kvar i systemet under en lång tid blir nu icke-sjukskriven efter 364 dagar så finns bara socialen eller arbetsmarknaden kvar. Finns det inga jobb så är det socialen som gäller.
Under 2010 är direkt hotade av att hamna utanför systemen nästan 50.000 personer. Ett verkligt hot där 50.000 individer och familjer hotas av att få hela sin tillvaro sönderslagen av den s.k. rehabiliteringskedjan. För dessa 50.000 personer och familjer faller det sista av välfärdens skyddsnät bort och socialen blir enda alternativet.
Det finns säkert vänner av ordning som invänder mot vår beskrivning men den visar på riskerna med vad som kan hända på grund av bristerna i riksdagsbeslutet. Och det är inte få personer som kan drabbas av detta. Redan vid nyåret var de som var i farozonen hela 76.000 personer. Dvs. en stor del av Linköping eller Eskilstuna och Katrineholm tillsammans är på väg till socialbyrån för sin försörjning. Enligt Försäkringskassans utredare har en del återgått i arbete vilket skulle skett i alla fall, andra har börjat plugga eller, vilket är flertalet, blivit förtidspensionerade.
Välfärdspolitiken kan knappast vara tänkt att se ut på ett så ett slikt sätt. Ingen skall behöva ramla ner mellan stolar för att någon har tänkt till på moderaternas partikansli. Välfärdspolitiken har haft inkomsttrygghet som en grundbult. En solidarisk tanke där vi alla bedrar till allas bästa. Men regeringens s.k. rehabiliteringskedja så skapar vi istället ett svart hål där vi alla riskerar att ramla ner om det vill sig illa.
LO och TCO har krävt att regeringen skall införa en utförsäkringsspärr i rehabiliteringskedjan så ingen riskerar att hamna utan försörjning. Det är alltför mycket i den s.k. rehabiliteringskedjan som inte finns på plats därför måste regeringen våga justera och rätta till de värsta bristerna.
Rättar inte regeringen till vansinnet man skapat så riskerar 50.000-tals individer att utförsäkras utan annat än socialbyrån som alternativ. Det knappast vara meningen med regeringens s.k. arbetslinje! Eller, var det som var meningen….
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
söndag 4 oktober 2009
Återupptäck # 7: Gene Pitney
Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.
Jag har svag för stora pampiga pop-ballader. Det innebär att exempelvis Roy Orbison, Righteous Brothers och många andra från den tidsepok före Liverpool, Beatles och Rolling Stones har en speciellt plats i mitt pophjärta.
Många av låtskrivarna från den här tiden, 1960-1967, t.o.m. 1970 i vissa fall, var anställda låtskrivare på Brill Building-gruppen i New York; Neil Sedaka, Carole King, Jerry Goffin, Barry Mann och Neil Diamond för att nämna några. Men en som skrev i samma stil men aldrig (vad jag vet i alla fall) var knuten direkt till låtfabriken i NY City var Gene Pitney.
Pitney som fick sitt genombrott som låtskrivare med The Crystals “He´s a Rebel”; Ricky Nelson “Hello Mary Lou” men började snart få egna hits “24 hours From Tulsa”, “Backstage”, “Town Without Pity”, “I´m Gonna Be Strong”, “Just One Smile” och “It Hurts To Be In Love”. Den sistnämna kom att få en speciell betydelse för mig som nyförälskad tonåring.
Pitney var kompis med Phil Spector, (skrev “He´s A Rebel”); med Rolling Stones (Jagger-Richard skrev den bästa-icke-av-Pitney-skriva-Pitney-låten ”That Girl Belongs To Yesterday”. Han var mästaren på dramatiska, neurotiska ballader som med hans lite ljusa men starka röst gav full rättvisa. Det är frågan om någon mer än Roy Orbison kan matcha Pitney i psykotiska känsla i formen av max tre minuters klassisk popballad.
Karriären på listorna avtog på 1970-talet och Pitney fortsatte att skriva, sjunga på nattklubbar, göra lite country och levde ett bra liv fram tills han avled den 5 april 2006, 66 år gammal, under en turné i England.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Några låtar som finns på youtube:
och min absoluta favorit: "Tower Tall"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
