När Expressen idag publicerar en opinionsundersökning om förtroendet för de olika partiledarna. Om nu ska kala det en undersökning för det vetenskapliga i dessa återkommande opinionsundersökningar kan diskuteras – ibland liknar de mer opinionsyttringar från ”spindoctors” och ledarsidor med kolportage på Reinfeldt.
För huvudfrågan är ju politiken men detta speglas inte i frågan om man har förtroende eller inte förtroende för personen Reinfeldt eller Sahlin. De är egentligen ganska ointressanta om man ser till att det är partiernas politik som skal bedömas i valet.
Men, den borgerliga uppfattningen är att avpolitisera politiken, personfixera och göra valet till en fråga om person och eventuell personlig duglighet. Detta kommersialiserande av politiken är ett hot mot demokratin för det får effekter att individer blir det fråga om istället för politiken de står för.
Den gamla högern försökte sig på detta kring 1970 när man lanserade Yngve Holmberg som en svensk Kennedy. En katastrof politiskt och en katastrof för det gamla högerpartiet som efter det vad det led blev moderaterna för att borsta bort minnet av Holmberg debaclet.
Vad som nu kvällstidningarna håller på med är att göra politiken till en fråga om person. Det ligger helt i linje med den tendens som har funnits i politiken sedan 1980-talet att det är medelklassen som är politikens mitt och inte bara dess centrum dessutom.
När Expressen eller Aftonbladet gång efter gång publicerar dessa illa underbyggda undersökningar som tar ställning till personen inte till politiken så utarmar det och urvattnar politiken på dess kärna; utvecklandet av samhället och styrandet av en komplex modern demokratisk nation och stat.
Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” att jakten mot politikens mitt är ett hot demokratin, men också att det skapar basen för extremism. Att Mouffe har rätt kan väl framväxten av högerextremism i snart hela Europa verifiera. Belgien, Frankrike, Danmark, Norge men även Tyskland och inte minst Italien och de forna öststaterna visar på sanningen i hennes analys.
Att personfixera politiken, att förenkla frågan om den politiska inriktningen och styrandet av staten som ett reducerande av det demokratiska valet till en fråga om Reinfeldts eller Sahlin är en drängtjänst som ligger tyvärr i linje med vad det som tjänar högerns marknadslösningar, inte bara av välfärden utan också av politiken. Resultatet blir ett reducerande av politik till en marknadsfråga och ett öppnande av den extremistiska dörren.
De politiska partierna i en demokrati behöver vara tydligare politiskt – det måste finnas tydliga höger- och vänsteralternativ då det ökar det politiska engagemanget och blir dörrstoppet mot extremism. Arbetarrörelsen har ett stort ansvaret för att det sker ett uppbrott från den räddhågsna politikens agenda där rädslan från att stöta sig med imaginära och verkliga grupper som ser politiken som en fråga om administration inte en fråga om styrande och politiska visioner.
Det är arbetarrörelsen som måste ta initiativet genom en långt större engagemang i fackliga politiska föreningar. Det vore alldeles utmärkt om det fanns både socialdemokratiska och vänsterpartistiska sådana på arbetsplatserna för det skulle blåsa liv i den politiska diskussionen och faktum är att aldrig har socialdemokratin varit starkare än när kommunisterna fanns som motståndare och sparringpartners ute på arbetsplatserna – det fanns något att ta ställning till och politik att förhålla sig till. Det tvingade också fackföreningarna att vässa sina argument.
När borgerliga ”spindoctors” och ledarskribenter till leda konsenterar sig på personer och inte på politik så måste arbetarrörelsen göra det motsatta lägga fokus helt på politiken, endast så vinner man val och endast så blåser man liv i demokratins innersta väsen – samhällsdebatten och diskussionen om vart samhället ska gå i framtiden.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
