Fredags(mys), nej fredagsrock!!

 

Äntligen fredag; dags att börja med lite mat och vad kan få fredagskänslan att infinna sig än:

Den 20 november kommer han till Sverige och en spelning i Linköping, gissa vem som har plåtar??

Trevlig helg!!

Ingemar E. L. Göransson

Folkhemskänsla

När folkhemmet började synas och bli ett faktum för vanligt folk efter andra världskriget stod en egen bil högt uppe på önskelistan. Det här var tiden då Volvo och SAAB kom att tillsammans med OK (eller först IC) bli liktydigt med en folkhemsbilism.

På IC/OK fick man återbäring precis som på Konsum och jag kommer ihåg hur min mor sparade alla kvitton och lämnade in dom i februari varje år fick sedan framåt våren ut sin återbäring. Tanken, ju fler som handlar desto mer återbäring. En form av vinstdelning i det kooperativa företaget Konsum.

Samma sak med OK, handla på OK, tanka och serva bilen, spara vartenda kvitto och få tillbaka som en bekräftelse på solidariteten med sitt eget kooperativa företag. I dag finns knappt Konsum kvar – det är ett bland andra företag och återbäring är bara en tår i ögat på den bortfuskade och bortslarvade kooperationen ansikte.

Men ibland hittar man små vittnesmål om det som var en lysande idé men som så mycket annat i arbetarrörelsens historia förlorats. I Umeå finns ett OK-hotell. Ett riktigt OK-hotell som de var då på 1960-talet. Med originalskylten på taket, en av OK-tapparna i receptionen och den där riktiga 60-talskänslan.

Man får hoppas att ingen effektivitetskonsult på Coops huvudkontor får för sig att sälja eller riva det. Egentligen borde det banne mig byggnadsminnesmärkas.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

ABF:s boklåda no. 204

Kultur i arbetslivet håller på att begravas av den borgerliga regeringen. En ogärning som inte skall glömmas då det innebär att kultur får mindre möjlighet att nå de som idag har minst tillgång till kultur i alla dess former utom de rent kommersiella.

En ogärning och kulturfientlig gärning som står i bjärt kontrast till det jag hittade på ABF:s expedition i Skellefteå. Boklådan från ABF och som sändes till huggarkursen i Åsträsk. En ögonblicksbild av folkbildning på ett helt annat sätt dagens. Datumet på följebrevet till faktor Albin Svensson för vidare bifodran till Storbrännan, Åsträsk är den 27 februari i den iskalla vintern anno 1943.

Boklåda no. 204 kan vara en påminnelse om vad kunskap och bildning haft för betydelse i uppbygget av det moderna Sverige.

“Vi hoppas att lådan skall bli ett bidrag till en ökad trevnad i Eder förläggning” så skrev ABF:s förbundsexpedition i det fortfarande existerande följebrevet. Det blev den säkert och även ett bidrag till ökad bildning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Inte person utan politik

När Expressen idag publicerar en opinionsundersökning om förtroendet för de olika partiledarna. Om nu ska kala det en undersökning för det vetenskapliga i dessa återkommande opinionsundersökningar kan diskuteras – ibland liknar de mer opinionsyttringar från ”spindoctors” och ledarsidor med kolportage på Reinfeldt.

För huvudfrågan är ju politiken men detta speglas inte i frågan om man har förtroende eller inte förtroende för personen Reinfeldt eller Sahlin. De är egentligen ganska ointressanta om man ser till att det är partiernas politik som skal bedömas i valet.

Men, den borgerliga uppfattningen är att avpolitisera politiken, personfixera och göra valet till en fråga om person och eventuell personlig duglighet. Detta kommersialiserande av politiken är ett hot mot demokratin för det får effekter att individer blir det fråga om istället för politiken de står för.

Den gamla högern försökte sig på detta kring 1970 när man lanserade Yngve Holmberg som en svensk Kennedy. En katastrof politiskt och en katastrof för det gamla högerpartiet som efter det vad det led blev moderaterna för att borsta bort minnet av Holmberg debaclet.

Vad som nu kvällstidningarna håller på med är att göra politiken till en fråga om person. Det ligger helt i linje med den tendens som har funnits i politiken sedan 1980-talet att det är medelklassen som är politikens mitt och inte bara dess centrum dessutom.

När Expressen eller Aftonbladet gång efter gång publicerar dessa illa underbyggda undersökningar som tar ställning till personen inte till politiken så utarmar det och urvattnar politiken på dess kärna; utvecklandet av samhället och styrandet av en komplex modern demokratisk nation och stat.

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” att jakten mot politikens mitt är ett hot demokratin, men också att det skapar basen för extremism. Att Mouffe har rätt kan väl framväxten av högerextremism i snart hela Europa verifiera. Belgien, Frankrike, Danmark, Norge men även Tyskland och inte minst Italien och de forna öststaterna visar på sanningen i hennes analys.

Att personfixera politiken, att förenkla frågan om den politiska inriktningen och styrandet av staten som ett reducerande av det demokratiska valet till en fråga om Reinfeldts eller Sahlin är en drängtjänst som ligger tyvärr i linje med vad det som tjänar högerns marknadslösningar, inte bara av välfärden utan också av politiken. Resultatet blir ett reducerande av politik till en marknadsfråga och ett öppnande av den extremistiska dörren.

De politiska partierna i en demokrati behöver vara tydligare politiskt – det måste finnas tydliga höger- och vänsteralternativ då det ökar det politiska engagemanget och blir dörrstoppet mot extremism. Arbetarrörelsen har ett stort ansvaret för att det sker ett uppbrott från den räddhågsna politikens agenda där rädslan från att stöta sig med imaginära och verkliga grupper som ser politiken som en fråga om administration inte en fråga om styrande och politiska visioner.

Det är arbetarrörelsen som måste ta initiativet genom en långt större engagemang i fackliga politiska föreningar. Det vore alldeles utmärkt om det fanns både socialdemokratiska och vänsterpartistiska sådana på arbetsplatserna för det skulle blåsa liv i den politiska diskussionen och faktum är att aldrig har socialdemokratin varit starkare än när kommunisterna fanns som motståndare och sparringpartners ute på arbetsplatserna – det fanns något att ta ställning till och politik att förhålla sig till. Det tvingade också fackföreningarna att vässa sina argument.

När borgerliga ”spindoctors” och ledarskribenter till leda konsenterar sig på personer och inte på politik så måste arbetarrörelsen göra det motsatta lägga fokus helt på politiken, endast så vinner man val och endast så blåser man liv i demokratins innersta väsen – samhällsdebatten och diskussionen om vart samhället ska gå i framtiden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ode till folkbildningen

Folkbildning är ett fantastiskt påhitt och en underbar uppfinning. Här kommer man till en folkhögskola, Medlefors, en söndag kväll för att föreläsa, inte på skolan, men i Skellefteå under ett par dagar. Skolan är tyst och stilla, parkeringen är tom så när som på en enstaka bil och över allt lyser stillhet och kontemplation.

Men i morgon är det massor av människor här, det är kurser i alla upptänkliga ämnen – skolämnen som matte, svenska och annat som vuxna kan plugga på en folkhögskola till kvalificerad facklig utbildning.

Det är på någon sätt essensen av folkbildning – att lära sig nytt men också att få en andra, tredje eller t.o.m. fjärde chans när livet förändras eller far illa fram med en. Folkhögskolan har därför blivit, precis som hela folkbildningen, arbetarklassens ungdomar och vuxnas väg till kunskap och utveckling. Folkbildning blir helt enkelt demokratins kärna i skolvärlden på arbetarklassens villkor. Du har rätt att misslyckas, du har rätt att ändra dig och du har rätt och välkommen att försöka på nytt.

Folkbildningen var mina universitet – folkbildningen var min möjlighet att utvecklas och förändras från den ungen som inte fixade skolan av olika orsaker och skäl. Folkbildningen blev min möjlighet att bevisa för mig själv och omvärlden att jag dög och kunde.

 

“…essensen av folkbildning är

att få en andra,

tredje eller t.o.m.

fjärde chans när livet förändras …

 

Folkbildningen sitter trångt idag. Den får allt mindre bidrag från stat, landsting och kommuner. Ju mer som skärs ner desto färre som får möjligheten och desto fler som förlorar självkänslan de kunde annars vunnit. Att ge sig på folkbildningen för att spara är som att såga av den gren man sitter på eller slänga ut ungen med badvattnet.

Det finns dom som anser att samhället skall ge EN, säger EN, chans, sedan är det upp till den enskilde individen att fixa det själv. Det är en icke-generös och icke-förlåtande attityd till misslyckande eller misstag. Att ha en sådan attityd har bara den privilegierade råd med, inte den som inte föddes med silverskeden i munnen och fick bästa förutsättningar redan från början för den framtida resan genom livet.

Jag har folkbildningen i dess olika former att tacka för att det blev som det blev och i livets olika skeden lyckats hamna på fötterna även om det sett mörkt ut ibland. Jag har haft tur – det har alltid funnits en utväg som nu håller på att stängas av okunniga och illvilliga politiker.

Folkbildningens fiender är okunniga för de förstår inte folkbildningens enorma kraft och de är illvilliga när de vill stänga möjligheten för den som behöver den. De är småaktiga och snåla när de bara vill att ”deras” redan lyckosamma närmaste kretsar ska ha möjligheten eftersom de inte misslyckas den enda gången chansen ges.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

Veckans foto; vecka 42

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Skådespelaren Dan Nerenius, Göteborg oktober 2009

Fredag även denna vecka…

Kan helgen börja bättre:

Dr. Feelgood “Milk And Alcohol”

Trevliog helg!

Ingemar E. L.