När 1900-talet blev 2000-tal så fanns det 11 vänster eller vänster-centerregeringar i Europa. Idag när 00-decenniet är över finns det ett fåtal. Detta är om något ett mått vilket eländigt årtionde det varit för socialdemokratin och arbetarrörelsen.
Samtidigt kan man inte säga att det är helt oförskyllt och en händelseutveckling utanför arbetarrörelsens egen domvärjo – rörelsen har själv skapat monstret som har svept bort socialdemokraterna från makten i Europa.
När rörelsen själv inspirerad av Anthony Giddens och Tony Blair utvecklade eller avvecklade Labour i England så öppnades dörren för en mittenpolitik som har utplånat vänstern inom socialdemokratin och stärkt högern, nyliberaler och tyvärr även fascistiska krafter som Sverigedemokraterna här hemma, främlingsfientliga partier i snart varje europeiskt land.
Även fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar i att det blev som det blev då den övergav politiken och brittiska TUC:s (LO) Mike Smith sa när jag intervjuade honom för några år sedan i London att fackföreningsrörelsen ”glömde att facklig verksamhet måste med nödvändighet kopplas till politisk aktivism och engagemang.”
Den belgiska författarinnan Chantel Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag):
”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)
När jag 2001 klev in genom den imposanta entrén på LO för att börja jobba var det med stolthet och en känsla av att kunna påverka genom att delta. Tyvärr en stolthet som försvann successivt när insikten om att LO under senare delen av 00-decenniet utvecklades till en strykrädd kolloss utan verkliga förmåga att ta upp kampen mot högerns Anschluss Barbarossa mot välfärdsstaten, arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen. LO kom att fångas i samma Giddensiska mittenjakt och medelklassrädsla för konflikt och kampen mot den allt aggressivare högern lades åt sidan i väntan på den politiska Godot.
00-decenniet var ett eländets decennium där arbetarrörelsen tyvärr inte har lyckats återvinna sin själ utan istället förlorat sig i ett mittenträsk där medelklassens konflikträdsla och ideologiska fattigdom har satt sin prägel.
För att återvända till Chantal Mouffe så skriver hon:
”Vi bör därför vara vaksamma mot den nuvarande tendensen att hylla samförståndspolitik som sägs kunna ersätta den påstådda gammelmodiga höger- och vänsterpolitiken. En väl fungerande demokrati kräver en sammandrabbning mellan legitima demokratiska politiska synpunkter. Konfrontationen mellan vänster och höger måste handla just om detta. En sådan konfrontation bör erbjuda kollektiva identifikationsformer som är tillräckligt starka för att mobilisera politiska passioner.” (sid 36)
Kommer tiotalet att erbjuda detta eller kommer demokratin och dess stora projekt en rättvisare värld att bli en parantes i historien. Den frågan är värd att fundera på, svaret är ännu inte givet och det finns tecken på båda alternativen.
Socialdemokratin är i nuet och tendensmässigt utanför makten som högern har monopol på för ögonblicket. Detta samtidigt socialdemokratin (och för den delen vänstern) har förtvivlat svårt att hitta vägen ur Giddens/Blairs nyideologiska och politiska återvändsgränd.
En annan minst lika oroande tendens är att fascistiska och populistiska partier aldrig varit så starka i Europa som just nu. De finns i ett antal regeringar eller förmår påverka annars förment demokratiska partier i en främlingsfientlig riktning.
Samtidigt finns det ett inom fackföreningsrörelsen i flera länder en insikt om att en radikalisering och en ideologisering måste till – här finns hoppet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Vill du ha en välfärdsstat för alla skriv på uppropet Folkaktionen: För en välfärdsstat för ALLA!
