Jag ber att få önska mina läsare och alla andra ett riktigt
GOTT NYTT ÅR!
Linköping 31 december 2009
Foto: Ingemar E. L. Göransson ©
torsdag 31 december 2009
00-decenniet IV: Den kommersialiserade kulturpolitiken
57 Channels (And Nothin´ On) sjöng Bruce Springsteen för nästan 20 år sedan och det skulle kunna vara temat för denna betraktelse av utveckling av kulturpolitiken under 00-decenniet i allmänhet och framför allt av mediesituationen.
(Folklig kultur: “Sleven” med Ewa Carlsson och Roland Janson spelas på torget i Vimmerby i mitten på 00-decenniet)
Det är väl i häradet 50-talet kanaler som de flesta har idag. Dessa TV-kanaler fylls med infantila frågelekar och TV-shop på dagarna. Program som har som syfte att fylla ut sändningstiden och, även om det inte är öppet utsagt, förvandla människor till konsumenter på en evigt växande marknad.
Förnedringstelevision
Vi har under de senaste tio åren sett hur dum-TV som har haft som syfte att trakassera deltagarna och förnedra deltagarna växa i omfattning. Idol, Big Brother, Robinson, Bonde söker fru, Ensamma mamman och nu senast Paradise Hotel har förvandlat TV-mediet till ett tittskåp där vi ska frossa i andras tillkortakommande och kittlas med kopulerings-TV som inte står långt efter kabelkanalernas porrfilmsutbud fast nu är det på riktigt. Deltagarna eggas till att pippa i direktsändning – allt för att få sina 15 minuter av ”fame and glory”.
Kulturpolitiken har liksom media utvecklats till en privatiserad marknad. De små inslag som tidigare funnits av kollektivt stöd till löntagarnas kultur och kultur på arbetsplatserna har i stort försvunnet. De folkbildande ambitionerna har samtidigt försvunnet ur TV-tablåerna som ett resultat av samma privatiseringsiver i kulturpolitiken och marknadsfundamentalism. TV-tittarna ska inte bara köpa reklambudskapet de ska också vara de som bär fram det i att de ska vara deltagarna i de olika gladiatoriska produktionerna.
Den borgerliga politiken har i o m den ”nya” kulturpolitiken förvandlat kulturpolitiken till ett verktyg för den kommersialiserade och individualiserade kulturkonsumtionen. Ett rättvist betyg på den nuvarande kulturpolitik har den sittande kulturminister själv gett när hon säger “ordet kultur leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av”.
Lena Adelsohn Liljeroth måhända vara en högborgelig högerpolitiker och under hennes regim har kulturpolitiken gått från ljummet ointresse till marknadsfundamentalism.
Jag var verksam på LO som kulturpolitiskt ansvarig under större delen av årtiondet. De socialdemokratiska kulturministrarna hade som jag uppfattade ringa stöd för eventuella ambitioner att fördjupa kulturpolitiken i den riktning som de tidigare kulturutredningarna pekat på.
Vår tids gladiatorspel
Den nyliberalt färgade tredje vägens Giddens och Blair-inspirerade politiken lämnade ringa plats för en progressiv och demokratibaserad kulturpolitik. En konsekvens var naturligtvis när LO beslutade att lägga ner sina kulturpolitiska ambitioner 2007. Det innebar också att högerns kulturpolitik fick fältet fritt då en demokratisk och progressivt färgad kulturpolitik kom att sakna en samlad röst och motvikt.
Det genomgående i kulturpolitiken som den utvecklats under decenniet är att kultur har förvandlats till en privat konsumtion på en kulturmarknad där den högljuddast säljer mest. Därför har kulturpolitiken fått yttringar som dum- och förnedrings-TV. Likheten med romarrikets sista dagar och dess gladiatorspel är slående. En allt sjukare samhällsordning visar upp allt sjukare symptom. Även om vi inte handgripligen slaktar människor för ”kicken” och kittlingen likt romarriket så gör vi det symboliskt, även om ett amerikanskt TV-bolag just i detta ögonblick driver en juridisk process att få visa avrättningar i direktsändning.
I dag producerar inte TV-mediet högkvalitativa TV-serier längre som under perioden fram till 1990-talet. Produceras TV-serier i dag är de av det lätta slaget eller dessa evinnerliga deckare som vattnar ur exempelvis Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska Beck-figur. Orsaken till att inte det längre görs högkvalitativ TV-teater eller serier som Hedebyborna, Markurells eller Söderkåkar är inte ekonomiska i första hand utan rent kommersiella vilket får konsekvenser för samhälls- och människosyn.
Kulturpolitiken med sin kommersialisering för med sig en kommersialiserad syn på människan som reduceras till en konsument på en marknad. Men detta medför också att den kommersialiserade människosynen manifesteras allt tydligare. En sådan kommersialisering i ett alltmer rövarkapitalistisk samhälle innebär att människosynen blir därmed allt mer fascistiserad i sin grund.
57 Channels (And Nothin´ On) var Springsteens reflektion för snart 20 år sedan. Jo, det är massor på alla dessa 57 kanalerna men det är inget värt ur ett perspektiv som har respekt för människan och respekt för andra människor.
Tvärtom, TV idag fungerar som en indoktrineringsmaskin för att skapa konsumenter och producera den egoistiska konsumenten istället för den samhällsmedvetna ansvarstagande medborgaren som har sin naturliga plats i ett kollektiv samhälle där vi alla har ansvar för varandra – den apolitiska konsumenten.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Tidigare inlägg i serien om 00-decenniet:
II. Musiken blandtitaner, pirater och återutgivningar
III. När vi började leva på nätet
FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid det vidare!
onsdag 30 december 2009
00-decenniet III: När vi började leva på nätet
00-decenniet kommer att ihågkommas ihåg som det årtionde då internet och de sociala medierna slog igenom med full kraft.
Vi gick från modesta hastigheter som 56 mbit/sek till blixtsnabb fiber. Vi började leva på nätet på ett helt annat sätt än på 1990-talet. Vi skicka fler mail än brev, vi skapade hemsidor som blev allt mer komplexa och innehållsrika och inte minst vi började påverka omvärlden med vårt uppträdande på nätet. Inte minst att blogga blev ett naturligt sätt att göra sin röst hörd.
Ett exempel när Barack Obama blev vald till president var det till stor del ett resultat av att han och folket kring honom begrep styrkan och potentialen i internet och den nya tekniken. Mobiliseringen av latinos, svarta, mexikaner och andra minoritetsgrupper skedde helt genom nätet.
När Fredrik Reinfeldt vann valet (eller fick det till skänks) 2006 var det första valet där internet kom att ha en avgörande betydelse för valutgången. Jag tillhörde de som på LO jobbade med LO:s valrörelse på nätet och vårt tillkommande var resultatet av brist på utbildning och bristfällig organisation. Vi klarade helt enkelt inte av nyliberalernas insatser för Reinfeldt och en högerregering.
Ett annat perspektiv där 00-decenniets och internet har varit tydligt och verkligen påverkat är nedladdningsdebatten. Förutom meningslösa försök att stoppa tekniken så har det inneburit en utveckling mot ett kontrollsamhälle av sällan skådat slag med FRA och andra lagar som nu ger myndigheterna rätt att spionera på var och en av oss medborgare.
Facebook, Twitter och andra media är exempel på hur sociala median har påverkat samhället och vår verklighet. Det sista året på LO var jag ansvarig för LO:s kommunikation på Lunarstorm i den bemärkelsen att jag svarade på tusentals frågor från ungdomar om facket, politik och samhället i stort. Under de månader där jag dagligen var uppkopplad hade kontinuerlig kontakt med unga människor lärde mig mer än något annat om hur unga människor tänker och om deras verklighet. Men också vilken enorm betydelse nätet har fått i vårt samhälle.
Idag finns jag dagligen på Facebook, jag har en stor del av min kommunikation där och jag skulle inte kunna jobba utan internet och dess möjligheter. Mina bankaffärer, kundkontakter, politiska uppträdande och skrivande är helt baserat på nätet. Man kan säga att 00-årtiondet blev decenniet då internet gick från en nyhet till en del av vår vardag.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Gillar du en fungerande välfärdsstat för alla? Skriv på namninsamlingen FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA!
tisdag 29 december 2009
00-decenniet II: Musiken bland titaner, pirater och återutgivningar
I dagarna fylls tidningarna och TV/Radio med de bästa-listor över allt under det snart avsomnade decenniet. Att lista de tio bästa plattorna är ogörligt för vad som är ”bäst” är lite av stundens situation och stämning som jag ser det.
Jag föredrar att istället välja ett antal plattor som betytt mest för mig som lyssnare, som har haft ett långsiktig inverkan på mitt lyssnade och min musikälskande själ. Därför finns inte en enda Kent-platta med; jag har helt enkelt inte lyssnat på dem men det finns ett antal återutgivningar som har tack vare medieutveckling fått ett välkomnat da capo.
Bruce Springsteen finns med på de flesta bästa-listorna. Att välja mellan den svarta lågstämda ”Devils & Dust”; entusiastiska ”We Shall Overcome – The Seeger Sessions” eller ”Working On A Dream” (Columbia) är egalt. Alla tre har sin plats och alla tre är helt lysande plattor i sitt fack. De är helt enkelt decenniets fyrbåk av en artist som utvecklas och fortsätter att ha sina rötter fast i den amerikanska myllan.
En annan gigant, närmast titan är Bob Dylan. Samma sak är att välja mellan i grunden politiska ”Modern Times” , den egensinniga ”Love and Theft” eller americana-doftande ”Together Through Life” (Columbia) är meningslöst för alla tre visar på att den åldrande Bob Dylan är mer musikaliskt och poetiskt spänstig än flertalet ungtuppar. Vi ska inte heller glömma ”Bootleg Series” med ”Royal Albert Hall 1964”, “Rolling Thunder 1975” till osannolika ”Tell Tale Signs” från 2008.
En annan platta som jag har lyssnat på hundratals gånger under det gångna årtiondet har varit John Coltrane ”A Love Supreme” (Impulse) som fick en värdig återutgivning 2002. Här fick vi lyssnare äntligen lyssna på en förstklassiskt inspelad konsertversion av denna Coltranes mästerverk och en nymastrad kristallklar utgåva av originalplattan.
Vad som Bob Dylan och Bruce Springsteen har gemensamt är egensinnet och förmågan att gå sin egen väg. En som har samma förmåga på svensk mark till detta är den i mitt tycke underskattade Thåström. Under 00-decenniet har han släppt sparsamt med plattor men det som har kommit har varit alldeles lysande och mer eller mindre i en egen klass för sig, ”Skebokvarnsv. 209” och ”Kärlek är för dom” har bekräftat Thåströms trasiga, alienerade geni med texter som berör det innersta hos den som vill lyssna. Likaså hobbyprojektet ”Sällskapet” så måste vara det senaste årtiondets märkligaste platta – en svensk ekvivalent till Andy Warhols Velvet Underground-produktion från 1968.
Johnny Cash avled i början på decenniet. Hans sista plattor var producerade av Rick Rubin. Rubin hittade Cash själ trots hälso- och drogproblem och skapade några alldeles brillianta plattor. Den näst sista ”American IV: The Man Comes Around” (Lost highway/America)är helt utan jämförelse med titellåten kommande från en mörk himmel och den nakna avskalade ”Hurt”. Andra spår som lyfter plattan till höjder som Cash aldrig kom att nå på nytt är ”Personal Jesus”, ”Desperado” och inte minst covern på Simon & Garfunkels ” Bridge Over Troubled Water”. Den plågade gamle mannen och hans väntan på döden gör denna platta till årtiondets mest rörande och känslosamma utgåva.
En annan gammal man som fick en ny vår under senare delen av årtiondet var Leonard Cohen. ”Live In London” är troligtvis den coolaste plattan på 00-talet. Cohen med sin domedagsröst, svarta hatt och arrangemang av hans sånger i en utsökt konsertupptagning gör att ”Live In London” kanske är årtiondets bästa live-platta. I vart fall en som jag lyssnat i timmar på under det senaste året.
I Sverige då. Förutom Thåström var det Eldkvarns pånyttfödelse med en Plura som började skriva nya texter som kom att beröra på ett sätt som inte skett på lång tid. När många av oss trodde att Eldkvarn var på väg att bli en anakronism kom ”Atlantis” där Plura och bandet fick en nypåfödelse som har fortsatt med ytterligare utmärkta plattor som ”Svart blogg” och ”Hunger Hotell”.
Den svenska visa fick under årtiondet en ny röst; Sanna Carlstedt. Två plattor blev det ”Det ä ja som ä Sanna” och ”Sånger under eken”. När jag hörde henne första gången kring mitten av årtiondet beskrev jag henne som en kvinnlig Cornelius Vreeswijk i kroppen av en svensk Janis Joplin. Sanna har etablerat sig som en modern sångdiktare med tydlig politisk resonansbotten.
När man talar om 00-talet och den musik som kommit ut kan man inte komma ifrån den explosion som varit vad det gällt återutgivningar av kvalitet. Från att vid CD:n entrén ompacka och slänga ut tidigare gjord musik har det skett en förändring.
Jag tror den har berott på piraterna och nedladdningens genombrott. Bolagen har helt enkelt inte råd att ta den lätta vägen om de ska kunna konkurrera. Mp3 i all ära men ljudkvaliteten kan inte mätas sig med det som finns på exempelvis återutgivningarna av Miles Davis katalog i boxar med böcker, foton, extramaterial och nyproducerade filmer. ”Kind Of Blue”-boxen framstår här som ett mönster och ett lysande exempel på hur man kan ta vara på sitt rika arkivmaterial och samtidigt sälja plattor. Inte heller ska vi glömma Frank Sinatra-boxarna ”Vegas” och “New York” (Reprise) vilka gav Sinatras lyssnare valuta för sina pengar på ett utmärkt sätt.
Andra återutgivningsprogram som har fått mig att lyssna är RCA:s Jefferson Airplanes katalog plus ett antal tidigare inte utgivna konserter från deras mest kreativa period i slutet på 1960-talet; WB och Rhinos Grateful Dead ”Fillmore West 1968” och ”Winterland 1973” för att nämna några exempel eller varför inte vår allas Owe Thörnqvist ”Boogieman” (Bonnier Amigo). Sedan kan man nämna japanska limiterade utgåvor som Georgie Fame & The Blue Flames Columbia –LP (Universal); The Who:s första två LP i form av extraordinära boxar (Universal) och inte minst The Beatles ”In Mono” (Apple).
Ser man bortom Idol och andra usla inslag i musikvärlden så var faktiskt 00-decenniet på många sätt ett bra musikdecennium. Nya band och nya artister kom fram. Många försvann men kvar blev ett antal utmärkta grupper som exempelvis Coldplay. Band som Manic Street Preachers fortsatte att göra bra plattor med “Send Away The Tigers” och inte minst den introverta “Journal For Plagued Lovers” (Universal).
Men framförallt har årtiondet präglats av en respekt och ett sug efter musikhistorien och rötterna. Världsmusiken blev etablerad som begrepp är ett tecken på detta. Ett bra exempel på det intresse som Hank Williams box “The Unreleased Records” (Time-Life) väckte. En box med över 50 helt “nya” inspelningar från amerikansk radio från åren kring 1950. En musikskatt utöver det vanliga.
Ett årtionden går till mot sitt slut och ett nytt kommer. Musiken lever vidare trots olyckskorpar som påstår att musiken skulle dö p.g.a. nedladdning och internet. Samma olyckskorpar sa samma sak när radion kom eller när bandspelaren introducerades. Profetiorna föll platt till marken redan då och har så gjort även nu. Musiken lever och det är väl en lycka som stor som någon, för vad vore livet utan musik.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Folkaktionen: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på och sprid vidare!
måndag 28 december 2009
00-decenniet I: Det politiska eländet
När 1900-talet blev 2000-tal så fanns det 11 vänster eller vänster-centerregeringar i Europa. Idag när 00-decenniet är över finns det ett fåtal. Detta är om något ett mått vilket eländigt årtionde det varit för socialdemokratin och arbetarrörelsen.
Samtidigt kan man inte säga att det är helt oförskyllt och en händelseutveckling utanför arbetarrörelsens egen domvärjo – rörelsen har själv skapat monstret som har svept bort socialdemokraterna från makten i Europa.
När rörelsen själv inspirerad av Anthony Giddens och Tony Blair utvecklade eller avvecklade Labour i England så öppnades dörren för en mittenpolitik som har utplånat vänstern inom socialdemokratin och stärkt högern, nyliberaler och tyvärr även fascistiska krafter som Sverigedemokraterna här hemma, främlingsfientliga partier i snart varje europeiskt land.
Även fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar i att det blev som det blev då den övergav politiken och brittiska TUC:s (LO) Mike Smith sa när jag intervjuade honom för några år sedan i London att fackföreningsrörelsen ”glömde att facklig verksamhet måste med nödvändighet kopplas till politisk aktivism och engagemang.”
Den belgiska författarinnan Chantel Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag):
”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)
När jag 2001 klev in genom den imposanta entrén på LO för att börja jobba var det med stolthet och en känsla av att kunna påverka genom att delta. Tyvärr en stolthet som försvann successivt när insikten om att LO under senare delen av 00-decenniet utvecklades till en strykrädd kolloss utan verkliga förmåga att ta upp kampen mot högerns Anschluss Barbarossa mot välfärdsstaten, arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen. LO kom att fångas i samma Giddensiska mittenjakt och medelklassrädsla för konflikt och kampen mot den allt aggressivare högern lades åt sidan i väntan på den politiska Godot.
00-decenniet var ett eländets decennium där arbetarrörelsen tyvärr inte har lyckats återvinna sin själ utan istället förlorat sig i ett mittenträsk där medelklassens konflikträdsla och ideologiska fattigdom har satt sin prägel.
För att återvända till Chantal Mouffe så skriver hon:
”Vi bör därför vara vaksamma mot den nuvarande tendensen att hylla samförståndspolitik som sägs kunna ersätta den påstådda gammelmodiga höger- och vänsterpolitiken. En väl fungerande demokrati kräver en sammandrabbning mellan legitima demokratiska politiska synpunkter. Konfrontationen mellan vänster och höger måste handla just om detta. En sådan konfrontation bör erbjuda kollektiva identifikationsformer som är tillräckligt starka för att mobilisera politiska passioner.” (sid 36)
Kommer tiotalet att erbjuda detta eller kommer demokratin och dess stora projekt en rättvisare värld att bli en parantes i historien. Den frågan är värd att fundera på, svaret är ännu inte givet och det finns tecken på båda alternativen.
Socialdemokratin är i nuet och tendensmässigt utanför makten som högern har monopol på för ögonblicket. Detta samtidigt socialdemokratin (och för den delen vänstern) har förtvivlat svårt att hitta vägen ur Giddens/Blairs nyideologiska och politiska återvändsgränd.
En annan minst lika oroande tendens är att fascistiska och populistiska partier aldrig varit så starka i Europa som just nu. De finns i ett antal regeringar eller förmår påverka annars förment demokratiska partier i en främlingsfientlig riktning.
Samtidigt finns det ett inom fackföreningsrörelsen i flera länder en insikt om att en radikalisering och en ideologisering måste till – här finns hoppet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Vill du ha en välfärdsstat för alla skriv på uppropet Folkaktionen: För en välfärdsstat för ALLA!
söndag 27 december 2009
Uppdatering: stort intresse för välfärdsstaten – namninsamlingen ökar snabbt
(27 december)
På några veckor har mitt initiativ på Facebook och namninsamlingen kopplad till det vuxit mycket snabbt.
Vad jag menar är FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA. Redan på några veckor har över 300 personer skrivet under uppropet. Där finns partiledare, riksdagsledamöter, professorer och andra tillsammans med fackligt aktiva, förbundsordförande och inte minst vanliga löntagare och “vanligt” folk.
Det finns uppenbarligen en uppriktig ilska och oro för vad som händer med välfärdsstaten.
Facebook-gruppen har över 500 medlemmar – otroligt bra på så kort tid och i december. Detta är bara början målet är att uppropet skall samla minst 500 personer innan årsskiftet och tusentals innan valet.
Initiativet skall bli en politisk blåslampa för en återupprättad välfärdsstat och en politik som bryter de senaste 20 årens nedrustning och demonteringen av välfärdsstaten som under den senaste mandatperioden accelererat i rivningshastighet.
Här är uppropet i dess helhet. Sprid det till vänner, bekanta och i era nätverk!
Ända sedan 1990-talets kris har den svenska välfärdsstaten successivt försvagats och urholkats. Politiska beslut för att rädda svensk ekonomin på 1990-talet betalades med försämringar i välfärdens räckvidd. Dagens politik där arbetslösa, sjuka och pensionärer får betala fortsatta försämringar av välfärdens innehåll och möjligheter är orättvis och otillständig.
Vi som står bakom detta upprop vi vill se en politik där en välfärdspolitik till allas bästa ersätter dagens nyliberala marknadspolitik.
Konsekvenserna av de senaste decenniernas successiva försämringar och försvagning av välfärden har skapat kraftigt ökade klyftor mellan rika - fattiga; de med jobb - arbetslösa; friska – sjuka; infödda – immigranter. Ökade klyftor byggda på etnisk bakgrund och utbildning är andra sidor där vi nu ser klyftorna öppnas från en spricka till en enorm avgrund i samhället.
Vi ser hur rasism, frustration, desperation och en allt mer ökande fattigdom sprider sig i samhället. Vi ser med förfäran hur Sverige förvandlas till en land av Vi och Dom.
Det svenska samhället håller på att förvandlas till ett samhälle där den som saknar jobb, är sjuk, invandrare, ung eller pensionär ställs utanför. Välfärden och välfärdspolitiken är bara en skugga av vad som var tänkt.
Vi kräver en politisk kursändring.
Vi kräver att den sittande regeringen stoppar alla fortsatta försämringar i välfärden och av välfärdssystemen.
Vi kräver att den röd-gröna oppositionen ger ett bindande löfte att vid en valseger september 2010 återupprätta välfärdsstaten till att bli det ekonomiska och politiska kitt som kan hålla samman det svenska samhället.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
