Det bettet visste var det tog

Varje dag jag vaknar och känner att jag inte är sjuk är en lycka. Lycka för att inte vara sjuk men också en lycka att man ännu en dag, en vecka, en månad kanske t.o.m. ett år klarar sig själv, de sina och har hälsan så man kan jobba.

Innan 2006 klagade vi ofta, och med rätta på, att rehabiliteringen inte fungerade. De stora bristerna gjorde att människor inte fick en chans att komma tillbaka till jobbet. Arbetsgivarna var ovilliga att förändra arbetsplatserna och Försäkringskassan har i årtionden var ett under av fyrkantighet.

Missförstå mig rätt, även om det fanns stora brister och mycken kritik var riktig mot hur det var så var inte lösningen att slänga ut både ungen med badvattnet, badbaljan och slå sönder vattenledningen det vi då från fackligt håll efterlyste.

Den borgerliga regeringen såg dock sin chans att underminera socialförsäkringssystemet och slå sönder några fönster till på välfärdsbyggets hus.

Littorin lovade i december att de som gick från sjukskrivning till in i den s.k. rehabiliteringskedjan skulle i vart fall inte få sämre ersättning än tidigare. Idag vet vi bättre, 75 procent fick en kraftig sänkning av sin ersättning. Dvs. flertalet oavsett om du inte var inne på arbetsmarknaden tidigare eller om du faktiskt hade ett jobb men var sjuk har fått en kraftig sänkning. I många fall handlar det om tusenlappar.

Frågan som ställer sig är; ljög Littorin i december eller talade han mot bättre vetande. Båda är lika illavarslande. Vet han inte fakta eller hade man inte gjort en ordentlig analys av hur det skulle bli eller chansade Littorin och tog en rövare för att komma ur en obehaglig debatt.

Nu är det så här att lögnen har en tendens att komma tillbaka och likt en ilsken byracka bita dess upphovsman i röven. Jag hoppas att bettet tar ordentligt och känns hela vägen över valdagen 19 september 2010. Måtte inte byrackan släppa taget.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En moderat värdig vår tid

Moderaten Gunnar Axén är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskott och har gjord sig känd bl.a. för att vara totalt döv för all kritik mot moderaternas och regeringens ”reformering” av sjukförsäkringen. En ”reformering” som lett till att tusentals personer hamnat utanför och mellan systemen.

Han gjorde också sig skyldig till angreppet på en långtidssjukskriven 30-årig tjej som uttryckte sin oro på Aftonbladets debattsida med orden att hon inte ville jobba utan leva på bidrag.

Samma moderat har i ett blogginlägg glatt sig över att moderater gjorde vågen över den försämrade sjukförsäkringen innan sagde moderat Axén skulle hålla ett utbildningspass som han uttrycker sig på sin blogg.

Att moderaterna är att parti utan empati för den som har det sämre än den moderata normen är ingen nyhet. Moderaterna är ett utpräglat överklassparti som numera också appellerar till den självtillräckliga övre medelklassen i storstäderna, främst Stockholms innerstad. Klassföraktet och föraktet för vad moderater betraktar som svaghet är heller ingen nyhet. Vad som däremot kan upplevas som en nyhet är att de gör det så tydligt och högljutt numera. Måhända har de drabbats av en politisk hybris.

Man kan så i varje fall undra med tanke på händelserna i moderaterna i Stockholm med fusk i provvalen, köpta medlemmar och en oblyg jakt på riksdagsmandaten. Vi kan konstatera att Gunnar Axén är en värdig moderat riksdagsman; utan empati men med en hög, för att inte säga, stöddig svansföring. Han hör inget, han ser inget och förstår uppenbart inget för annars sa han inte det han säger eller skrev det han skriver.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Alienations kungadöme

När Thåström för andra året på raken gör en februarikonsert så är det en upplevelse utöver det vanliga. Andra konsertupplevelser framstår som ganska ljumma jämfört det som Thåström och hans förstklassiga band bjuder på.

En viktig ingrediens i upplevelsen är gitarrspelet som far från rakt rock/blues i ”Ingen spelar blues som JLP” eller det kaos som avslutar ”Släpp inte in dom” eller den obetitlade instrumental som inledde ”Linnea”.

Kvällens klimax blev ”En kort biografi med litet testamente” och den ångest och alienation som rymdes i kontexten mellan Thåströms text och bandets apokalyps. Att sedan Linköpingspoeten Bruno K. Öijer stegade upp på scenen och sång-reciterade dikten terror var helt följdriktigt med det övriga.

Thåström undvek hela tiden att hamna mitt i strålkastarljuset utan strålkastaren låg oftast på kvällens andre soloartist den obändiga gitarren (Pelle Ossler) som piskade publiken med sina eruptioner och kaotiska fraser.

Scenen var belyst sparsamt och oftast bakifrån så bandet och Thåström kom att var i en relief och motljus som fick effekten att musiken och texterna hamnar i fokus. Jag tror att det var många som blev förvirrade. De som hade kommit för Imperie-nostalgi eller Ebba grön-dito blev ytterst besvikna för vad de möttes av var en stor konstnär som med ton och ord guidade den som var öppen in i ett alienations kungadöme.

Dagen före publicerade lokaltidningen en omröstning när Thåström var bäst. Den övervägande av de röstade menade att det var Imperietiden. Tyvärr missar dessa en konstnärs utveckling och mognad. Det är att förminska Thåström till en 80-talsnostalgi när han har gått vidare och flyttat fram sina skapande gränser långt mer än de flesta svenska musiker förmår.

Vi får hoppas att två års av februarikonserter med Thåström blir en återkommande händelse – en sådan upplevelse varje år är en lisa för själen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredax….Thåström i Linköping

Ikväll är det dags årets konsert i Linköping:

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Mutkolvar och tysta journalister

(OBS ej regeringsledamot)

Fredrik Reinfeldt (m), svart barnflicka

Anders Borg (m), narkotikabrott, svart arbetskraft

Maria Borelius (m), skattefusk, avgiftsskolk

Sten Otto Littorin (m), bluffexamen

Cecilia Stegö Chilo (m), avgiftsskolk

Ewa Björling (m), svartbygge

Carl Bildt (m), jävbrott

Tobias Billström (m), avgiftsskolk

Nicola Clase (m), svart arbetskraft

Ulrica Schenström (m), fylleri på jobbet

Mats Odell (kd), brott mot grundlagen

Lars Leijonborg (fp), dataintrång

Den här listan publicerade jag i november 2007 i ett gammalt blogginlägg. Syftet var att visa på vad det var för folk som Fredrik Reinfeldt hade satt in i sin regering. Till denna kan man numera lägga till Fredrik Federley för mutbrott i samband med hans resa till Kanarieöarna som nu diskuteras i media. Likaså regeringsledamöternas missbruk av regeringsplanet som fått fungera som deras privata taxi.

Det man ska fundera på är hur dessa i flera fall kommit undan utan att någon har grävt djupare i deras görande och låtande. I varje fall i jämförelse vad som sker när politiker med andra partiböcker torskar och står där med handen i syltburken.

Att svensk media till stora delar består av borgerligt ägda och kontrollerade tidningar och numera även radio- och TV-kanaler är ett fakta som vi alla vet. Men att låta exempelvis Reinfeldt komma undan användandet av svart arbetskraft; Littorins bluffexamen eller Carl Bildts tveksamma ersättningar från ryska intressen är inte i sanningens intresse.

Den borgerliga regeringen har lyckats få locket på vid flera tillfällen då journalistkåren har en tendens att låta sig tystas när ägarintressena trycker på för att inte bita den hand som betalar månadslönen.

Men när Federley påstår att det var hans alter ego Ursula som var på resan och han, Fredrik Federley, inte var det börjar t.o.m. den mest devote borgerlige journalist börja fundera på vad de han eller hon håller på med.

Om jag påstår att Sverige inte har regerats någonsin tidigare av en regering med så mycket smutsig byk i lasten så tror jag inte att jag ljuger. Om jag påstår att ingen regering med så många lik i garderoben har kommit undan så lätt medias vakande öga ljuger jag inte heller. Förhoppningsvis är valmanskåren och väljarna mer ärligt lagda än både den sittande regeringen och den tysta medgörliga delen av journalistskrået.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jag saknar kåsörerna

När jag i måndagskväll åt som gäst middag med LO-distriktet i Sydost kom jag och en tjej från Handels att tala vad vi läste.

- Jag förstår inte hur du orkar läsa alla dessa tunga böcker som du gör, var hennes fråga och konstaterande. Vad hon menade var de böcker jag nämnt som intressanta i samband med min föreläsning om Thatcher och thatcherismens påverkan på svensk politik. Jag hade nämnt böcker av exempelvis Naomi Klein och Chantal Mouffe.

Jag svarade efter någon sekunds betänketid:

- Nej jag läser mycket annat också, och berättade om hur jag några kvällar tidigare hade rivet runt bland mina böcker tills jag hade hittat en tummad kåserisamling av ”Gits” Olsson.

För den som inte känner till ”Gits” Olsson kan jag berätta att han en gång på 1940-talet började som volontär på Socialdemokraten på Norra Bantorget och slutade sin bana som kåsör på Svenska Dagbladet efter att varit fast kåsör på den gamla SE som Carl-Adam Nycop startade 1938 och blev Sveriges enda bildtidning i stil med legendariska amerikanska Life.

”Gits” Olsson och Torsten Ehrenmark är två av dessa mycket humoristiska kåsörer som på sitt djupt mänskliga sätt såg rakt igenom våra mänskliga brister men gjorde det med överseende och kärlek.

Jag vet ingen idag som kommer i närheten av deras humor, inte av deras kvickhet och underfundighet. Måhända är kåsören en företeelse som är knuten till en annan tid, jag vet inte men jag måste säga att jag saknar dem.

”Gits” Olsson skrev säkerligen tusentals kåseri. Han gisslade sällan de stora männen och kvinnorna av dagen utan hans intresse var de små detaljerna, de små händelserna i vardagen. Han gjorde det, precis som Ehrenmark, med igenkännandet som verktyg. Han fick oss att känna igenom oss själva och våra egna tillkortakommanden.

För mig har svensk skärgård fått sin bild av Saltkråkan och av gubbarna på ”Gits” Olssons skärgårdsö. Det är inte utan att man känner Söderlund i Viken, Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan.

Det alltid som att återse en gammal vän när jag tar fram en gammal tummad ”Gits” Olsson-bok. Och, julafton har inte varit sig lik sedan den sista samlingen kom ut någon gång i slutet på 1980-talet.

Jag saknar kåsörerna.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det är inte i Stockholm som valet avgörs

Vintern håller Sverige i ett järngrepp ävenså i Karlskrona. Snöhögarna har blivit till iskalla berg av smutsig vit massa. Runt om i landet pågår finplaneringen inför hösten stora batalj – riksdagsvalet den 19 september. Kampen om makten i Rosenbad är i praktiken i full gång. LO-distriktet i Sydost; dvs de tre länen Kronoberg, Kalmar och Blekinge med 484.297 medborgare som kan gå och rösta.

Det är på det lokala planet, ute i kommunerna som valet avgörs. Det är på arbetsplatserna där samtalet och valet egentligen genomförs – kort sagt det är bland ”vanligt folk” valet kommer att avgöras inte i makten korridorer i Stockholm.

När LO-distriktets Jussi Grön beskriver LO:s valstrategi så är just det utgångspunkten. Oavsett om det gäller vilka grupper som skall prioriteras eller vilka organisatoriska metoder som skall användas för att nå målsättningen att exempelvis 65 procent av LO-medlemmarna skall rösta på socialdemokraterna. En gammal sanning om (S) når detta i LO-förbundens medlemstal så vinner (S) valet.

Orsaken till nederlaget vid valet 2006 var bland annat att partiet missade det magiska 65 procenttalet. Istället blev det ca 10 procent av LO-medlemmar som röstade på moderaterna. Problemet som säkerligen många ser är att den lille egoisten har satt klorna i delar av LO:s medlemskår där solidaritet i form av viljan att betala skatt har ersatts av den egna plånbokens välbefinnande även om det innebär att man skjuter räkningen framåt till den dag då sjukdom eller olycka drabbar den enskilde. En obehaglig konsekvens av det s.k. jobbskatteavdraget.

Valet 2010 handlar precis om detta. Egoism kontra solidaritet. Hur arbetslösheten sliter sönder samhället, hur välfärden urholkas och hur den som har en relativt trygg tillvaro ställs emot de som är arbetslösa och sjuka.

För LO och socialdemokraterna ute på arbetsplatserna har den pedagogiskt otacksamma uppgiften att förklara och vinna gehör för att solidaritet kostar för den som har det hyfsat medan det är innebär att den som har sämst får det bättre.

När LO-distriktet i Sydost skissar på vilka grupper som skall prioriteras är det viktigt att hamna rätt. Det är givetvis ingen mening att lägga kraft på grupper som inte i alla fall kommer att rösta på (S) eller för den delen på (S) samverkanspartier (V) och (MP).

När LO i Sydost lägger sin kraft på kvinnor i 30-40 årsåldern inom kommunal verksamhet och unga manliga yrkesarbetare så är det en konsekvens av att 20 procent av dessa röstar borgerligt i förra valet. En bekymmersam siffra måste dock vara uppgiften om att enbart 20 procent av de förtroendevalda är beredda på att jobba politiskt under valkampanjen. Det ger en annan bild än den som borgerligt håll vill ge av den massiva LO-insatsen som påstås ske under valrörelserna.

Vintern håller Sverige i ett järngrepp. Snön fortsätter att falla och kylan viker inte. Valrörelsen avgörs kanske på dessa lokala sammanträden där valrörelsens strategier tecknas och beslutas.

Ett felbeslut, en felaktig prioritering kan kosta valsegern och ge för första gången på nästan ett århundrade en borgerlig regeringschef behåller makten i fyra nya år utan avbrott.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!