Fredag och plusgrader – vår på gång

Några vårlåtar sitter väl inte fel så här på fredag!

…regn….

….spring is here… (Chapel Of Love)

…gatudans…

….inte så seriöst men så jävla kul…

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Alla skyller på andra….

Den spårbundna kollektivtrafikens sammanbrott under årets vinter har blivit en politisk fråga. Därav det höga tonläget och utövandet av den gamla kära leken – det-var-inte-jag-utan-någon-annan. Åsa Torstensson (C) skyller på den i borgerliga ögon eviga skurken socialdemokraterna. Ulrika Messing tidigare (S)-märkt infrastrukturminister och Lena Hallengren (S)-ordförande i trafikutskottet skyller på Torstensson(C). SJ i sin tur lägger skulden på politikerna i allmänhet och Banverket i synnerhet, medan det utpekade Banverket skyller på likt SJ politikerna och tågbolagen som trafikerar Banverkets spår.

Kort sagt, alla säger inte var det mitt fel utan pekar finger åt annat håll och säger det var någon annan. Allt medan resenärerna fryser eller sitter inlåsta i stillastående vagnar och godset på järnvägen ”fryser inne”. Detta är en bild av svensk vinter och en kollektivtrafik som spårat ur. För när det blir omöjligt att resa mellan Göteborg och Stockholm under en veckas tid, när det inte finns en fungerande kollektivtrafik i Östergötland exempelvis så är det ett sammanbrott för kollektivtrafiken. Inget tu tal om annat än mer som problemet har varit mer eller mindre under hela vintern.

Vad ingen säger eller vågar säga är att det i grunden handlar om politik och ett annat sammanbrott. Ett politiskt sammanbrott som är övertydligt. Fakta är ju att järnvägen i Sverige har rustats ner under de senaste årtiondena och denna utveckling påbörjades med SJ och banverkets skilsmässa inspirerad av Thatchers Storbritannien då i nyliberal yra styckade British Rail efter samma mönster och som kom att leda till flera svåra olyckor där järnvägsarbetare och resande fick sätta livet till när politikerna i Whitehall lekte affär med infrastrukturen.

När socialdemokraterna påverkade av Thatcher och den nyliberala politiska trenden övertog brittisk politik (liksom många andra i västvärlden) så lades grunden till det sammanbrott vi nu sett när Sverige drabbats av den värsta vintern på årtionden, men en i många stycken normal nordisk vinter. Tågmaterialen funkar inte ihop med kyla, banorna har inte fått det underhåll de behöver, växlarna tål inte kyla och snö (inget nytt förresten), rörig och otydlig ansvarsfördelning, brist på material och personal och en upphandlingslekstuga som styrs av ekonomer skolade i Thatchers anda.

 

“…den gamla kära leken

– det-var-inte-jag-

utan-någon-annan…”

 

Allt detta samlat har gett kollapsen i den spårbundna trafiken. På ett sätt har de alla rätt i sina beskyllningar mot varandra. Socialdemokrater och borgerliga var överens om att dela SJ 1988, de har inte haft några större konfliktungar när det gällt det faktum att Banverket och SJ har halverat sin personal, Banverket har säkerligen rätt i att spåren är överutnyttjade och utbyggnad av järnvägsnätet är nödvändig. Trafiken har de facto ökat med nästan 100 procent sedan 1970 och godset med 35 procent.

Järnvägen var blodomloppet när Sverige utvecklades från Europas fattigaste bondeland till en ledande industrination. Politiken som skapade stambanorna och de gigantiska investeringar som då gjordes betalade sig tusenfalt igen. Den infrastrukturpolitik som bedrivets de senaste årtiondena har kommit till världs ände – vill man vara vitsig kan man säga att den har spårat ur.

Det är dags att ta itu med gångna tiders försummelser och felbeslut. Det är dags att inse att den nyliberala politiska epoken är slut. Det är dags för arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen att formulera en progressiv politisk dagordning för samhället efter nyliberalismens misslyckande och för folkflertalets bästa.

Sker inte detta kommer välfärdsstaten Sverige att bli en politisk historisk parantes i ett hav av marknadsmisslyckanden där fattigdom och ofantlig rikedom kommer att bli sina konstraster med allt vad samhällig oro och konflikter det medför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nyliberalismen och kollektivtrafikens haveri

Jag tror det var under julhelgen 1977 drabbades södra och mellersta Sverige av en veritabel snöstorm. Snön vräkte ner på ett nästan apokalyptiskt sätt. Inte stilla som i slutet av förra veckan eller i den gångna helgen, utan våldsamt och tungt. Nu kom snön ner så att den dränkte fullständigt både stad och land.

Då jobbade jag på ett åkeri här i Linköping och redan på annandag jul kallades alla som kunde ut för att börja röja undan snömängderna innan det var vardag på nytt. Lastbilar, plogar, frontlastare med eller utan snöslungor startades upp och en massiv insats gjordes för att trafiken och inte minst kollektivtrafiken skulle fungera snarast möjligt.

SJ kallade in alla lediga, hyrde in maskiner och tog i drift allt som fanns av maskinpark och inte minst allt folk som gick att uppbringa. Samhället skulle fungera och inte minst infrastrukturen skulle snabbast möjligt vara på fötter och i vart fall skulle folk komma till jobbet efter julhelgen, störningarna skulle minimeras.

Hur kunde detta då fungera? Hur kunde samhället för över trettio år sedan mobilisera så stora resurser för att få viktiga samhällsfunktioner att fungera även om det krävde både stora insatser av maskiner och manskap? Svaret är enkelt, det här var före nyliberalismens genombrott i politiken. För offentlig verksamhet var samhällsnyttan avgörande inte budget och lönsamhet.

Det viktiga var att trafiken fungerade, att järnvägstrafiken och bussarna och att människor kom till jobbet likaså att viktiga samhällsfunktioner inte fick haverera p.g.a. även svårt vinterväder. Samhällsnyttan var avgörande och målet med offentlig verksamhet oavsett om det var järnvägstrafik, fungerande vägnät eller annan samhällsservice.

Att uppmana människor att stanna hemma som Stockholms lokaltrafik gör idag hade renderat avsked för den ansvarige som sagt något sådant eller ens tänkt tanken. Likaså att tillåta järnvägstrafiken att packa ihop så totalt som skett under denna vinter hade inneburit att ansvariga chefer och politiker fått se sig om efter annan mindre skadlig sysselsättning än deras tillkortakommande hade orsakat.

“vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik”

I det sammanhållna SJ fanns en stor kunskap och erfarenhet av var problem kunde uppstå och därmed kunde man mota Olle i grind innan problemen fanns. Nu kommer frusna växlar som en överraskning vid varje tillfälle det sker. Snön stoppar tågen p.g.a. materialen man köpt in har inte varit anpassat till svensk vinter när den är som värst utan avgörande vid upphandling har priset och endast priset varit.

Entreprenader och underentreprenader inom järnvägsunderhållet har inneburit att beredskapen är minimal och entreprenörers entreprenörer inte har möjlighet att agera förbyggande utan bara när problemen är akuta.

Vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik och det kommer inte bli bättre. Viktiga samhällsfunktioner kan inte ha lönsamhet som ledstjärna utan samhällsnyttan. Högerns dröm om ett samhälle där allt går att köpa och sälja har visat sin orimlighet.

Nyliberalismens lekstuga har fått sin dom över sig – den fungerar inte – inte om vi vill ha ett samhälle där viktiga funktioner fungerar och där samhällsnyttan är viktigare än välsignad budget och heliga lönsamhet.

Politik handlar inte om religiöst tro eller dito ekonomisk fundamentalism. Politik handlar om att göra det bästa möjliga för de allra flesta. Med nyliberalismens trossatser blir det bara ett enda stort samhälligt haveri, detta är den viktigaste slutsatsen av vintern 2009-10.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag igen!

Ett av mina favoritband från 60-talet med den enormt talangfulle Stevie Winwood med en lysande version av “Georgia On My Mind” (han var 17 år!!!!!).

Trevlig helg önskar/Ingemar E. L.

Det bettet visste var det tog

Varje dag jag vaknar och känner att jag inte är sjuk är en lycka. Lycka för att inte vara sjuk men också en lycka att man ännu en dag, en vecka, en månad kanske t.o.m. ett år klarar sig själv, de sina och har hälsan så man kan jobba.

Innan 2006 klagade vi ofta, och med rätta på, att rehabiliteringen inte fungerade. De stora bristerna gjorde att människor inte fick en chans att komma tillbaka till jobbet. Arbetsgivarna var ovilliga att förändra arbetsplatserna och Försäkringskassan har i årtionden var ett under av fyrkantighet.

Missförstå mig rätt, även om det fanns stora brister och mycken kritik var riktig mot hur det var så var inte lösningen att slänga ut både ungen med badvattnet, badbaljan och slå sönder vattenledningen det vi då från fackligt håll efterlyste.

Den borgerliga regeringen såg dock sin chans att underminera socialförsäkringssystemet och slå sönder några fönster till på välfärdsbyggets hus.

Littorin lovade i december att de som gick från sjukskrivning till in i den s.k. rehabiliteringskedjan skulle i vart fall inte få sämre ersättning än tidigare. Idag vet vi bättre, 75 procent fick en kraftig sänkning av sin ersättning. Dvs. flertalet oavsett om du inte var inne på arbetsmarknaden tidigare eller om du faktiskt hade ett jobb men var sjuk har fått en kraftig sänkning. I många fall handlar det om tusenlappar.

Frågan som ställer sig är; ljög Littorin i december eller talade han mot bättre vetande. Båda är lika illavarslande. Vet han inte fakta eller hade man inte gjort en ordentlig analys av hur det skulle bli eller chansade Littorin och tog en rövare för att komma ur en obehaglig debatt.

Nu är det så här att lögnen har en tendens att komma tillbaka och likt en ilsken byracka bita dess upphovsman i röven. Jag hoppas att bettet tar ordentligt och känns hela vägen över valdagen 19 september 2010. Måtte inte byrackan släppa taget.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En moderat värdig vår tid

Moderaten Gunnar Axén är ordförande för riksdagens socialförsäkringsutskott och har gjord sig känd bl.a. för att vara totalt döv för all kritik mot moderaternas och regeringens ”reformering” av sjukförsäkringen. En ”reformering” som lett till att tusentals personer hamnat utanför och mellan systemen.

Han gjorde också sig skyldig till angreppet på en långtidssjukskriven 30-årig tjej som uttryckte sin oro på Aftonbladets debattsida med orden att hon inte ville jobba utan leva på bidrag.

Samma moderat har i ett blogginlägg glatt sig över att moderater gjorde vågen över den försämrade sjukförsäkringen innan sagde moderat Axén skulle hålla ett utbildningspass som han uttrycker sig på sin blogg.

Att moderaterna är att parti utan empati för den som har det sämre än den moderata normen är ingen nyhet. Moderaterna är ett utpräglat överklassparti som numera också appellerar till den självtillräckliga övre medelklassen i storstäderna, främst Stockholms innerstad. Klassföraktet och föraktet för vad moderater betraktar som svaghet är heller ingen nyhet. Vad som däremot kan upplevas som en nyhet är att de gör det så tydligt och högljutt numera. Måhända har de drabbats av en politisk hybris.

Man kan så i varje fall undra med tanke på händelserna i moderaterna i Stockholm med fusk i provvalen, köpta medlemmar och en oblyg jakt på riksdagsmandaten. Vi kan konstatera att Gunnar Axén är en värdig moderat riksdagsman; utan empati men med en hög, för att inte säga, stöddig svansföring. Han hör inget, han ser inget och förstår uppenbart inget för annars sa han inte det han säger eller skrev det han skriver.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Alienations kungadöme

När Thåström för andra året på raken gör en februarikonsert så är det en upplevelse utöver det vanliga. Andra konsertupplevelser framstår som ganska ljumma jämfört det som Thåström och hans förstklassiga band bjuder på.

En viktig ingrediens i upplevelsen är gitarrspelet som far från rakt rock/blues i ”Ingen spelar blues som JLP” eller det kaos som avslutar ”Släpp inte in dom” eller den obetitlade instrumental som inledde ”Linnea”.

Kvällens klimax blev ”En kort biografi med litet testamente” och den ångest och alienation som rymdes i kontexten mellan Thåströms text och bandets apokalyps. Att sedan Linköpingspoeten Bruno K. Öijer stegade upp på scenen och sång-reciterade dikten terror var helt följdriktigt med det övriga.

Thåström undvek hela tiden att hamna mitt i strålkastarljuset utan strålkastaren låg oftast på kvällens andre soloartist den obändiga gitarren (Pelle Ossler) som piskade publiken med sina eruptioner och kaotiska fraser.

Scenen var belyst sparsamt och oftast bakifrån så bandet och Thåström kom att var i en relief och motljus som fick effekten att musiken och texterna hamnar i fokus. Jag tror att det var många som blev förvirrade. De som hade kommit för Imperie-nostalgi eller Ebba grön-dito blev ytterst besvikna för vad de möttes av var en stor konstnär som med ton och ord guidade den som var öppen in i ett alienations kungadöme.

Dagen före publicerade lokaltidningen en omröstning när Thåström var bäst. Den övervägande av de röstade menade att det var Imperietiden. Tyvärr missar dessa en konstnärs utveckling och mognad. Det är att förminska Thåström till en 80-talsnostalgi när han har gått vidare och flyttat fram sina skapande gränser långt mer än de flesta svenska musiker förmår.

Vi får hoppas att två års av februarikonserter med Thåström blir en återkommande händelse – en sådan upplevelse varje år är en lisa för själen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson