Myter om egenföretagande

Regeringen vill göra entreprenörer av oss alla. Tanken är att var och en skall ta ansvar för sin egen försörjning långt mer än vad man som anställd gör idag. Alltså, starta eget och staten får mindre kostnader för socialförsäkringar och välfärdssystemen när var och en själv tvingas fixa detta som sin egen.

Nu är steget till att bli egenföretagare väsentligt större än man kan tro. Det är inte bara att registrera in en firma, skaffa F-skattsedel och köra på. Inte, det handlar om att skaffa kunder till en ”produkt” som man aldrig vet i förväg om den är säljbar så att man kan få in en hyfsad inkomst.

En del har tur och många andra har mindre tur. Du måste ha buffertar, du får ge upp det där med 8-timmarsdagen och du måste inse att du jobbar dygnet runt. Mobilen måste vara på vardag som helg, dygnet runt i princip för svarar du inte när en möjlig kund – dvs. ett jobb dyker upp så riskerar det att försvinna lika fort som det dök upp som en möjlighet.

Det gäller att hela tiden vara på tå som man säger inom idrotten – det gäller att ta varje chans till ett möjligt jobb. Och ovanpå detta finns alltid oron för nästa månad, nästa kvartal, nästa halvår och för att inte tala om nästa år.

Än värre är naturligtvis om du pantsatt huset eller lånat stora pengar på banken för investeringar och ser hur tiden rinner iväg. Risken att ta av de avsatta skatte pengarna eller momspengarna till att betala löpande räkningar gör att du snart riskerar att hamna i en ekonomisk kvicksand.

Målar jag fan på väggen? Nej, jag tror inte det. För flertalet som väljer att gå från anställning till eget är det påtvingat, direkt eller indirekt, för att få en chans till inkomst.

Vart vill jag komma? Jo, jag tror inte att det är en bra lösning att försöka stampa fram ett eget företagande på det sätt som regeringen vill. Det är ingen bra lösning att använda eget företagande som en generell lösning av arbetslösheten.

För att klara sig måste den egenföretagande personen ha en speciell inställning till livet och till tillvaron. Man måste för det första ha något unikt ett erbjuda som ingen annan kan erbjuda och som det finns ett behov av oavsett om det är en vara eller en tjänst.

Man måste också ha hyfsade ekonomiska buffertar för att komma igång och för att klara perioder med sämre med jobb. Vidare måste man ha ett starkt psyke som klarar den eviga närvarande osäkerheten.

Jag startade eget för att jag vill vara fri och göra det jag ville de sista åren i yrkeslivet. Jag hade buffertar genom en överenskommelse med min tidigare arbetsgivare och en idé som jag trodde på. Likaså ett stort landsomfattande nätverk som kunde bli basen för min verksamhet.

Jag menar att regeringen och de som hyllar  ”entreprenörerna” gör ett misstag – de inser inte att steget till eget företagande är enormt stort för de flesta.

Många har varken kunskap eller förmåga att klara det stora steget det innebär. Många har inte de ekonomiska resurserna och oftast inte det nätverk som kan bli grunden för verksamheten. Okunnighet och skuldsättning är ingen bra början för eget företagande.

Det finns stora fördelar med eget företag; du bestämmer själv, du styr din tid i högre grad, du behöver inte ta samma hänsyn som du gjorde som anställd men det finns andra, och för många, oöverstigliga problem.

Att vara entreprenör är inte bara att ha en F-skattsedel utan ett annat sätt att leva; på gott och ont, men framförallt är det ett helsickes jobb, mycket jobb, och en stress som måste hanteras för annars kan resultatet bli än värre än arbetslöshet – det kan bli ekonomisk katastrof och arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Först publicerad på Du och jobbets blogg den 4 mars.)

“Jag vill vara med och kriga”

En bloggare på s-bloggar.se har idag skrivet ett märkligt inlägg om Afghanistan och Sveriges insats där.Rubriken är “Avgrundsvänsterns tramsJag brukar inte direkt polemisera mot andras bloggar men för att komma från s-bloggar.se är Olssons inlägg sådant att det inte kan lämnas okommenterat. (Kommentar: S-bloggar är en portal med socialdemokratiskt färgade bloggare.)

Det som följer nedan är min replik till Olsson:

Men herregud vilket tonläge! Jag tillhör väl vad du anser vara avgrundsvänstern. Jag var aktiv för Vietnams sak och stod utanför Domus och samlade in pengar.

Jag vill dock påpeka att jag är socialdemokrat sedan längre än du har besuttit skrivkunnigheten.

Men jag var tveksam till KFML(r) som skulle köpa en luftvärnskanon och skicka till Vietnams försvar.

Problemet med Afghanistan är att det är USA:s krig och ett krig som inte har ett dugg med att befria Afghanistans flickor och kvinnor utan att främja USA:s strategiska intressen.

Att sedan påstå att Sverige och vi har ett historisk skuld till USA för deras insats i 2:a världskriget. USA:s brydde sig inte ett dugg om demokratins nederlag i Europa innan USA blev hotat och angripet av Tysklands vapenbroder det kejserliga Japan.

Att påstå att Sverige har en historisk skuld till USA är helt taget ur luften vill jag påstå. För övrigt är det inte relevant i den konflikt som pågår just nu utan liknar mest revanschistiska tongångar typ den borgerliga danska regering som så gärna ville delta i kriget i Irak att de skickade en örlogsman.

Det finns en viktig princip som inte skall överges - varje folk måste befria sig själva från förtryck. det går aldrig att påtvinga ett inplantera demokrati ett ett annat land. Än mindre bomba ett annat land till demokrati.

Gör man det riskerar man att få hem sina barn i liksäck oavsett om de talar tyska eller ej.
Tyvärr, ditt inlägg är oövertänkt och politiskt mindre välbetänkt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jag bloggar denna vecka på “Du och jobbet”

Ibland får man hedersuppdrag som när jag erbjöds att blogga på arbetsmiljötidningen “Du och jobbet” och dess hemsida.

För gamla arbetsmiljörävar så är den kanske mer känd som Arbetsmiljö men heter numera som sagt “Du och jobbet”.

Vill du läsa mina små krönikor följ länken.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto # 4

 

London oktober 2008

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Siffertrixande och brännvinsadvokatyr

”Regeringen har satsat hela sin prestige på att minska utanförskapet. Ändå tycks utvecklingen gå åt motsatt håll.”

Det är inte mina ord utan den allt mer blå-blåa Östgöta Correspondentens skrivkulier på ledarsidan som skriver detta i dagens tidning. Helt sant regeringen Reinfeldt satte allt i pant för att minska ”utanförskapet” vad det nu är för något. Samtidigt visar deras egna siffror att det går åt fel håll.

I dag är 70.000 fler i vad Reinfeldt rubricerar som ”utanförskap” än 2006. Arbetslösheten är den högsta på årtionden eller sedan vi sist hade en borgerlig regering. Antalet ungdomar med aktivitetsersättning har ökat med 44 procent och ungdomsarbetslösheten slår nya rekord.

Det enda som regeringen kan slå sig på bröstet för är att sjukskrivna har halverats och antalet förtidspensionärer har minskat med 45.000, vart de har tagit vägen är oklart med de har försvunnit ur statistiken och man kan befara att en stor del är i dag besökande på ”socialen”.

Hur bemöter då ÖC:s ledarskribenter detta? Jo genom ett siffertrixande där befolkningsökningen får förklara att arbetslösheten är procentuellt högre trots (eller tack vare) regeringens politik. Misslyckandet kan inte beskrivas bättre. För fakta är att fler människor är arbetslösa, fler får sin försörjning från socialen än från a-kassan och sjukförsäkringen p.g.a. regeringens olika beslut för att försvaga välfärdssystemen.

Hur ska man beskriva regeringens politik och försvaret för misslyckandet? Politiken är orättvis och ett hot mot den generella välfärdsstaten och misslyckandet att minska det s.k. ”utanförskapet” är monumentalt genom de storvulna orden som ackompanjerades med pukor och trumpeter.

Än en gång har vi fått uppleva hur borgerlig och nyliberal politik fungerar hjälpligt när det är högkonjunktur för likt en sufflé sjunka ihop vid första rörelse av det serverade bordet. Man kan också med om man vill påstå att högerpolitiken även kräver vackert väder efter denna vinters sammanbrott för kollektivtrafiken.

Och, när försvaret för misslyckandet formuleras blir det inget annat än billigt trixande och brännvinsadvokatyr.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Olof Palme – 24 år senare

I dag är det 24 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. Vem som begick dådet lär vi kanske aldrig få veta med säkerhet.

När skottet ändade Olof Palmes liv så var det också ett mord på den svenska drömmen om ett rättvist och bra samhälle. Det var arbetarrörelsens dröm om en demokratisk socialism med mänskligt ansikte som dog i samma stund.

Efter Palmes död har också socialdemokratin letat efter sin själ och sin framtid.

Det är nu 24 år sedan, en generation sedan och ett ideologisk universum sedan. Idag är det inte solidaritet och mänsklighet som gäller utan ekonomism och kvartalskapitalism. Det är inte ett mänskligt samhälle som prioriteras utan effektivitet och pengarnas makt som räknas.

Det är ett samhälle som är bra för de få och ett dåligt samhälle för många. Vad Palme skulle sagt idag det vet vi inte men vi kan ana:

"Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra"

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Det kan också vara skäl att lyssna till Palme själv:

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Musik, musik – CD-recensioner

Det märks att det går mot vår då det kommer alltfler intressanta CD-släpp. Här är några som jag lyssnar speciellt till för ögonblicket.

Sade ”Soldier Of Love” (Sony)

Det är sällan jag köper plattor som ligger på listorna men det har skett nu. Faktum är att jag har lyssnat på Sades första platta på 10 år dagligen sedan den släpptes för en månad sedan . Jag har lyssnat i bilen, hemma och i mp3-spelare och gillat den mer och mer. Jag har alltid gillat Sade och hennes sidenmjuka sensuella röst. Hennes jazz-inspirerade arrangemang och har saknat henne under dessa år då hon inte gjort några släpp. Därför var ”Soldier Of Love” än mer välkommen och den klarar med råge alla förväntningar.

The London American Label Year By Year 1960 (Ace) och The London American Label Year By Year 1961 (Ace)

Vi som växte upp I slutet på 1950 och under 1960-talet har London en speciell betydelse som skivbolag. Den snygga (i mitt tycke snyggaste etiketten av alla) London-etiketten var vår enda verkliga möjlighet att få lyssna på den autentiska amerikanska rock & roll, rhythm & blues, rocka-a-billy, pop och country. Bolagen hade sin tyngdpunkt på distribution av independent-bolag som Imperial, King, Sun och Atlantic men också små regionala och lokala bolag som kanske bara fick en eller annan regional eller lokal hit.

Nu har brittiska Ace startat en serie CD som skall årsvis spegla denna epok. Det är inte de stora hitsen utan fokus ligger på de mer bortglömda och svåråtkomliga utgåvorna. De två första plattorna lovar gott och för min generation ett måste men för alla som har minsta intresse av denna del av den amerikanska kulturen är dessa plattor ett måste.

Jackie DeShannon ”You Won´t Forget Me – The Complete Liberty Singles Vol 1 (Ace)

I min värld är Jackie DeShannon en av amerikansk populärmusiks bästa låtskrivare. Inte bara det hon var måttstocken för tjej-pop som den kom att definieras i mitten av 1960-talet. Låtar som ”Needles & Pins” och ”When You Walk In The Room” föregick folkrocken och inspirerade The Byrds att köpa en tolvsträngad Rickenbacker. Hennes samarbete med Jack Nietszche kom att producera en av 1960-talets bästa LP ”Don´t Turn You Back On Me”.

Här har Ace (igen) startat att samla alla hennes singlar som de kom på Liberty. Den första CD stannar 1965 så det innebär att det finns åtskilliga singlar kvar till volym 2. Jag väntar med intresse.

Johnny Cash ”American VI Ain´t No Grave” (Lost Highway)

Verkligen vid “end of the line” kommer en sjätte CD med inspelningar som Johnny Cash gjorde under Rick Rubins geniala produktion. Den senaste och den som skall bli den sista plattan har stora likheter med de två föregående. Ett mörker och en väntan på sin skapare präglar Cash musik. Det är en man som sitter i dödens väntrum som sitter och väntar på att möta sin älskade June Carter och den Gud som han har haft en stark tro under hela sitt liv.

”Ain´t No Grave” är en rörande Cd. Musiken kryper in under skinnet och känslan av Cash kommande död är synnerligen närvarande. Den blir likt tidigare därför ytterligare en byggstenen i förståelsen och insikten i Johnny Cash värld. Den är kanske den mest utlämnade CD som gjorts någonsin, i vart fall sedan ”The Man Comes Around”.

Brinsley Schwartz ”Live In Cardiff 1974” (Blank)

Hittade den här bootleggen för några veckor sedan I en back med billiga Cd på en loppmarknad. För den som inte vet så var Brinsley Schwartz pionjärer i vad vi kallar pub-rock. Här började också Nick Lowes karriär ta fart även om det inte var hans första band. Delar av bandet kom sedan bli the Rumour som kompade den suveräne Graham Parker. Bandet gjorde ett antal LP på UA på 1970-talet utan att det var någon större framgång så desto roligare att hitta denna utmärkta live-platta med bandet under deras bästa period kring 1974-75. Ljudkvalitén är utmärkt (FM-radio ?) och här finns också Dave Edmunds med som gäst på några spår.

Text: Ingemar E. L. Göransson