Mörka moln på valhimmeln?

”Alliansen leder”, utropar SvD idag i braskande rubriker påminnande om krigsutbrotts tillkännagivande. Jo, SvD behöver något att glädja sig över med tanke på att ALLA andra siffror pekar på att regeringen Reinfeldt ligger riktigt illa till i opinionen.

Samtidigt har i vart fall jag varnat för att det inte var klart med en röd-grön seger i valet den 19 september.

Flera skäl finns för det. opinionsundersökningar är en sak – det verkliga röstandet är en annan. I opinionsundersökningar behöver man inte som tillfrågad ta ansvar för sin uppfattning utan det är bara att svara på frågan. Oftast är den också utformad så att den ger en ögonblicksbild inget annat. Sedan är urvalet hos de flesta institut så litet och bortfallet så stort att undersökningarna egentligen är bara till för att ledarskribenter och politiska kommentatorer ska ha något att göra.

Det finns också i årets val en annan ingrediens att ta hänsyn till som vi inte vet hur den slår. Hyfsat välavlönade LO-medlemmar har de facto fått lägre skatt, men till priset av svagare solidariskt präglat samhälle. Klyftorna har ökat och arbetslösheten är fortfarande skyhög där nästan en halv miljon går utan jobb. Skillnaden mellan storstäder och övriga landet har också ökat.

Hur påverkar detta, hur mycket kommer den egoistiske smådjävulen påverka valet när dessa löntagare som tjänat korsiktigt på Reinfeldts politik ska lägga sin röst. Kommer de att välja en mer solidarisk inriktning av politiken eller kommer de att välja egoismens politiska linje. Det vet vi inget om så därför kan man inte helt bortse ifrån demoskops undersökning även om Demoskops undersökningar brukar vara de som har sämst träffbild historiskt sett.

Men också hur kommer de som har straffats av högeralliansens politik agera i samband med valet. Kommer de att rösta över huvudtaget eller kommer de att rösta på missnöjespartier som SD. Vi vet inget om det, men det finns anledning att känna en oro för hur dessa fenomen kan påverka valet.

De röd-gröna måste ta egoismens och känslan av inte vara sedds påverkan på högsta allvar och visa på att alla i det långa loppet tjänar på ett samhälle som bygger på en mer solidarisk politik.

Om de tre partierna inte gör det så finns risken att opinionsundersökningarna säger en sak den 19 september och verkligheten avkunnar en annan dom den 20 september när rösterna är räknade.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

De gnälligas förening

(Foto: Aftonbladet)

Nu haglar angreppen mot de  röd-gröna. Oppositionen beskylls för både det ena och det andra – framför allt för att vara ohederliga. Beskyllningar mot Östros för att vara otydlig med ”sanningen”. Han påstås säga saker som inte skall ha bäring i verkligheten osv.

För någon vecka sedan beskylldes Mona Sahlin för Toblerone-politik, ett med mediagurun Paul Ronges ord ”lågt” angrepp på Sahlin. Ohly beskylls mellan varven för att vara kommunist och miljöpartiet för att vara landsbygdsfientliga.

Kort sagt, det finns ett mönster av beskyllningspolitik hos alliansen som naturligtvis har med att göra att tilltron till deras politik och alliansens verklighetsbeskrivning inte stämmer med vad väljarna upplever i vardagen.

När över 450.000 människor är utan jobb, när cancersjuka jagas av Försäkringskassan och när de som slängdes ut från sjukförsäkringen förlorade tusenlappar i a-kassan trots Littorins löften om motsatsen så klibbar det fast och stämningen i alliansen blir allt mer nervös.

Det som skall bli mach2 i omvandlingen av Sverige i nyliberal riktning hotas av medborgarnas missnöje. Därav det höga tonläget; Toblerone-angrepp, Mosa Mona-kampanj, lögnbeskyllningar o.s.v.

Högeralliansen känner att problemen hopar sig. Trovärdigheten, och den eventuella fräschör som väljarna kanske kände 2006 har förbytts i något annat. Maud Olofssons problem med Vattenfall, kärnkraftssveket och kramande av Stureplanscentern håller på att knäcka Centerpartiet och låsa dem ute från rikdagen i värsta eller bästa fall beroende på vilken preferens man har. Kristdemokraterna framstår allt mer som Alf Svensson parti och utan Alf sjunker det sakta ner i Riddarfjärdens dy.

Men inte minst och främst, Fredrik Reinfeldt framstår i snart varje debatt som den traditionelle moderate skattegnällaren och detta trots att de röd-grönas skuggbudget skiljer sig i omfång enbart om en handfull miljarder. Däremot är fördelningsprofilen är en helt annan än Reinfeldts fortsatta gynnande av de som under fyra år redan har fått de goda gåvorna serverade på ett silverfat.

Inte undra på att högeralliansen blir allt mer av de gnälligas förening och beskyllningarnas mörka riddare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lost & Found – musik värd att lyssna på # 1

En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat.

Det var ett tag sedan jag skrev om plattor som jag lyssnar på för ögonblicket. Det blir som vanligt en samling som sträcker sig från jazz till den andra sidan av det musikaliska spektret. Hur som helst de här plattorna har tagit upp mitt lyssnar intresset på senare tid.

The Urges ”Psychic Ward” (Wicked Cool USA 2008)

Ett för mig totalt okänt band som lika gärna kunde varit inspelat 1967 någonstans I mellanvästen eller varför inte I Texas på legendariska International Artists. Men se det är kvintetten utan de är så nutid de bara kan bli. På omslaget skriver Little Steven Van Zandt ”Amazingly authentic 60´s-Nuggets-style Garage Punk reflecting the one tiny ray of hope from the stygian dark hopeless madness of the asylum we like to call the 21st Century”.

Nisse Hellberg “En tiger I tanken” (Amigo Sve 2007)

Ja, jag vet att det här inte är Hellbergs senaste platta (som i sig är lysande) men den här har spelats en hel del på senaste tiden beroende på att jag köpte den på rea och det var en av Hellbergs få plattor jag inte hade förut. Vad ska man säga, det är bara ge sig för Hellbergs charm och den autentiska musik som han presterar.

Dionne Warwick ”Original Album Series” (Rhino USA 2010)

Rhinos utmärkta idé att återutge original-LP I form av minatyrer som CD med original-låtlista och originalomslag är berömvärd. Här är Warwicks första fem LP som de gavs ut av Wand. Det blir tidsmaskiner och vem vill inte åka tillbaka till mitten-slutet av 1960-talet då Dionne Warwick var Hal Davis och Burt Bacharachs favorit sångerska vilket innebar att hon fick alla de lysande låtar som Walk On By, Anyone Who Had A Heart, This Empy Place osv. Resten av klasscovers. En tidsmaskin, men vilken!!!

Michael Wiehe ”Ta det tillbaka” (Warner Sve 2010)

Lite av en årets musikhändelser när Michael Wiehe återvänder från ett) ljuva kärlekssångers avdelning till politiken och två) gör en ny platta. Och på vilket sätt och vilka texter och låtar. Hela plattan brinner av engagemang och illa tillbakahållen ilska över vad som sker i högerns och nyliberalismens Sverige. Wiehe uppfyller ett behov av sånger som brinner av kamp för ett solidariskt och rättvist samhälle. Välkommen, Michael! Välkommen åter , du behövs!

Ducks de Luxe ”Last Night Of A Pub Rock Band” (Dynamite Holl 1975)

Jag har alltid varit svag för pub-rock. Dess enkelhet och avskalade spelglädje har alltid tilltalat mig, Framför allt var Duck de Luxe med Sean Tyla i centrum som fångade mitt intresse då på 1970-talet mitt i discoterrorn. Inspelad i London 1975 vid den sista spelningen bandet gjorde innan man la ner Ducks. De blev bara två LP på RCA, några singlar och denna Live-dubbel som kom ut på lilla Dynamite i Holland. Den har alltid varit svår att hitta genom att upplagan var liten och Sean Tyla gjorde vad han kunde för att hindra att den kom ut. Plattan då, trots dess tekniska begränsningar, bootlegljud så är den brilliant. Det här det närmaste vi kan komma en konsert med legendariska Ducks. Jag hittade LP:n i en rea-låda hos Myrorna för några veckor sedan!!

Sonny Rollins ”A Night At The Village Vanguard” (Blue Note USA 1999)

The Village Vanguard på sydsidan är den mest legendariska av New Yorks många jazz-klubbar. Inte större än en förvuxen cykelkällare har den varit i tjänst sedan 1940-talet. Alla har spelat här och akustiken är makalös. Här spelade Sonny Rollins den 3 november 1957. Blue Note spelade in konserten och det var första gången, men inte sista man gjorde liveinspelning på klubben. Rollins är kanske vid en tiden i sin mest kreativa period. 1999 gav Blue Note ut allt man hade spelat in denna senhöstkväll på en dubbel-CD och det är helt enkelt en upplevelse att nu över 50 år lyssna på denna klassiker inom jazzmusiken.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Arbetarförakt i lokaltidningen och Första Maj

I dag är det den Första maj – och ” då kommer socialistorganisationerna att tåga som man gjort sedan 1889. Men i takt med att individernas möjligheter att forma sitt eget öde har ökat tycks benägenheten att sluta sig samman i kollektivistiska organisationer avta.”

Orden är hämtade från den borgerliga Östgöta Correspondenten som med hastigheten hos ett speedat X2000 alltmer tar plats som Sveriges kanske mest högervridna, socialisthatande och löntagarföraktande ledarsida för ögonblicket.

Under ett antal månader har jag haft anledning att återkomma till lokaltidningens ledarsida och kunnat konstatera att den allt mer dragit sig åt höger. De nuvarande ledarskribenterna varav en med folkpartibok och den andre okänd hemvist tävlar i att slänga föraktfulla epitet gentemot arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen.

Det har utvecklats ett närmast patologiskt tvångsskrivande för i snart i varje ledare finns inslag som nedan.

”Arbetarrörelsen var en gång drivande i bildningsfrågor men i takt med att den högre utbildningen kommit allt fler till del har de högtflygande bildningsidealen bleknat bort. Idag tjänar sophämtarna i Stockholm och Lund nästan dubbelt så mycket som gymnasielärare, och outbildade arbetare inom pappersindustrin får ut tiotusentals mer i månaden än sjuksköterskor med tre fyra års utbildning i ryggen. Hundratusentals kronor i studieskulder och tre till fem år på existensminimum i någon universitetsstad kompenseras alltmer sällan i de framtida lönekuverten.”

Man skulle kunna tro att ledarskribenten bedriver sin egen löneförhandling på ledarsidan men troligen ligger skälen till dessa skriverier på ett djupare, klasskampsplan.

Föraktet för vanliga arbetare och löntagare har blivit Östgöta Correspondentens signum. Och det ligger inte lite i det som min gode vän Roland Janson sa en gång: ”Ingemar, du måste inse att de tänker inte som vi!”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Om att svälja kameler och sila mygg

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte. De har förmågan att svälja kameler och sila mygg för att ta ett slitet uttryck till mitt tangentbord. I dagens lokaltidning, Östgöta Correspondenten, finns en ledare som förtjänar att betraktas lite närmare. Den t.o.m. förtjänar lite av en analys då den är ett aktstycke av borgerligt själsliv som skulle kunna få en radikalare person än undertecknad att fröjdas.

Låt vara hur det är med det utan låt oss studera dagens ledare i ÖC som tar sin utgångspunkt i Pappers avslutade strejk och sedan kastar sig över de med Tjechovs ord ”hårda rösterna från köket” som har en förmåga att besvära de känsliga medelklassöronen på ÖC:s ledarsida.

Vilken av ledarskribenterna Lars Anders Johansson eller Lennart Cromnow som har författat det aktuella aktstycket är okänt men eftersom författarna är oskiljaktiga i sin skrivkulieroll och visar ringa skillnad i sin röst-åt-husbonden roll kan det kvitta.

Författaren konstaterar att ”få yrkesgrupper är så privilegierade i förhållande till sin utbildningsnivå som pappersarbetarna.” Sedan slår författaren fast att en pappersarbetare ”knappast har en låg lön”. Detta följs sedan av en lönejämförelse med sjuksköterskornas ingångslön som är otvetydigt lägre en pappersarbetarna. Sant, men det gör väl knappast pappersarbetarnas löner mer omotiverade än de beklagligt lägre lönerna för sjuksköterskorna.

Skillnaden ligger ju i att pappersarbetarna producerar ett gigantiskt mervärde medan sjuksköterskorna inte gör det. En skog blir knappast papper om inte det finns pappersarbetare med den kunskap och arbete som de tillför i produktionen. En annan väsentlig skillnad är att pappersarbetarna har valt att agera kollektivt i sin kamp för sina villkor medan Vårdförbundet låter sina välutbildade medlemmar själva, var och en, sköta sin lönestrid.

”Klasskampsretoriken klingar ihåligt när man jämför pappersarbetarnas lönenivåer med stora akademikergrupper som till skillnad från pappersarbetarna dras med hundratusentals kronor i studieskulder.” Inte mina ord utan skrivkulierna på ledarsidan i ÖC. Man kan undra om de inte talar i egen sak och är missnöjda med den ersättning de får för sin politiska drängtjänst.

Vad de inte förstår är just detta att det finns ett mervärde att fördela i produktionen vilken det inte finns i sjukvården utan det är den mervärdesproducerande industrin som skappar förutsättningen för resten av arbetsmarknaden. Därför är inte akademikergrupperna inte löneledande, det är den enkla sanningen.

ÖC:s ledarskribenter har en annan förklaring. Något som de hittat i sitt sökande efter en förklaring varför det tyvärr i deras ögon finns förhållandevis välavlönade arbetargrupper. ”En troligare förklaring är det utbildningsförakt som präglat arbetarrörelsen under decennier.”

Fel igen – man kan dock finna en skepsis mot boklig kunskap som förklaring på alla livets och världens problem. En skepsis som har sin förklaring i det förakt för arbetarklassen och dess tysta kunskap som är vanligt i kretsar som ledarsidan på ÖC. Kort kan man säga den citerade ledaren luktar av just detta förakt för arbetares kunskap och en övertro på akademins absoluta monopol på densamma.

Detta är givetvis förklaring varför den sittande regeringen har rustat ner vuxenutbildningen, minskat möjligheterna till ledighet för studier och på alla sätt försvagat möjligheterna för arbetarklassen och arbetarklassens barn att skaffa sig boklig kunskap. En gymnasieskola som låser ute de som går på yrkesförberedande program, försvårar en andra chans och omställning genom vuxenutbildning och omöjliggör i praktiken korttidsstudier visar ett klassförakt som vida överstiger den eventuella skepsis som kan finnas hos arbetarklassens medlemmar.

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte, men ibland låter de sina pennor säga mer än vad de avser. Detta vittnar ledaren i Östgöta Correspondenten denna dag den 27 april anno 2010.

Man kan också som kuriosa lägga till att förstanyhet idag på ÖC var att den nya SAAB-chefen, Håkan Buskhe, får en årslön på 6.000.000 kr, bostad i Stockholm och pensionsavtal på minst 3.000.000 kr, men det hade inte ledarsidan några synpunkter på – troligtvis var det utan anmärkning. tala om att svälja kameler och sila mygg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Misslyckande är ordet, Borg

Det är inte bara oppositionen som ifrågasätter regeringens jobbpolitik utan även det statliga Riksrevisionen som inte ens den mest entusiastiske alliansanhängare kan beskylla för att vara ett organ för den röd-gröna oppositionen.

Enligt Riksrevisionen så ger regeringens praktiksatsning få fasta jobb. Vad som är än mer allvarlig kritik för regeringen är den avhyvling som revisionen ger när den skriver: ”inte utgått från något empiriskt underlag eller beräkningar som skulle tyda på att åtgärden arbetspraktik skulle ge vare sig bättre kort- eller långsiktiga sysselsättningseffekter än andra arbetsmarknadspolitiska program.”

En parallell till regeringens misslyckande kan det faktum att bara i mitt hemlän Östergötland har jobbcoacherna ”coachat” 129 personer till nytt jobb till kostnaden av 241.000 per jobb.

Ekonomiprofessor Magnus Henrekson på Institutet för näringslivsforskning sågade för ett tag sedan regeringens jobbskatteavdrag då det enligt honom inte ger några nya jobb.

Är det inte så att den sittande regeringen istället för att skapa förutsättning ar för fler jobb har låtit allt bara rulla på och bett en bön till mammon att det skall bli fler jobb. De 465.000 som härom veckan inte hade jobb är nog trötta på böner, dåliga och dyra experiment och vill ha en politik som skapar förutsättningar för jobb.

Det har Borg, Reinfeldt och allt vad de heter i högeralliansen misslyckats med, därför är degs för att oppositionen blir konkret med vad man vill göra för att knäcka ryggen på arbetslöshetsspöket.

Vi väntar, Mona!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson