Ospelat ex av Elvis femte Sun-platta hittat
Elvis femte och sista singel på Sun Records i Memphis kom ut 1955. De flesta som säljs numera är antingen i uselt skick eller förfalskningar. detta ex kommer från en Suns försäljningschef Cecil Scaifes privata samling.
Priset minst $2.300 (ungefär 15.000 kr!).
Intresserade kan kolla in på ebay.
Lyssna på Mystery Train och på I Forgot To Remember To Forget.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Det har gått en vecka sedan bloggen fick några nya publiceringar. Orsaken har varit en välbehövlig semester (om den var välförtjänt må andra döma). Under den gångna veckan som också varit under rötmånadens höjdperiod har politiken legat i träda verkar det som men en del märkliga ting har hänt som så här efteråt och i backspegeln är värda att säga några ord om.
En sådan är förre arbetsmarknadsministern Littorin som har ansökt om ett avgångsvederlag efter att han själv har sagt upp sig. Orsaken känner vi alla och därmed behöver vi inte orda mer om det. Men tilltaget att skaffa sig egna regler som sker i den samhälliga eliten är motbjudande. Om metallaren, sjuksköterskan eller andra löntagare säger upp sig så får de automatiskt en karensperiod på minst 45 dagar och den ersättning de kan få är 680 kr om dagen vilket ger med den 80 % ersättningsnivå 14.960 före skatt i månaden.
Varför skall inte en avsutten arbetsmarknadsminister inte omfattas av samma system allra mest som han själv sagt upp sig och skulle med a-kassans nuvarande regler troligtvis ses som orsak till sin egen arbetslöshet. Nu begär han i stället 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Tala dubbelmoral, ett regelverk för pöbeln och ett för överheten.
Apoteksavregleringen slår mot gamla och fattiga
Att det skulle bli problem när Apoteken avreglerades (läs privatiserades) varnade många för. PRO i Östergötland slår fast idag att för gamla och sjuka har det inneburit att de har problem att få tag i sin medicin då inte apotek kan få medicin från varandra – de är Gud bevars konkurrerande företag – så det blir att vänta en vecka eller så eller själv ge sig ut på stan och kolla om något apotek råkar ha den nödvändiga medicinen. Lika så att fattiga har nu svårare att få ta ut sin medicin på delbetalning vilket varit möjligt förut.
En annat uttalande som jag har regerat på är när Mona Sahlin i samband med att hennes bok ”Möjligheternas land” publicerades sa ungefär följande; för socialdemokraterna är det viktigt att möjliggöra arbetarnas möjlighet till klassresa, se även tidskriften Alla som LO gav ut tidigare. Begreppet klassresa har jag för mig först dök upp för ungefär 10-15 år sedan på DN:s kultursida. Begreppet som omhuldas av borgerliga skribenter har i sig en värdering i klassperspektiv.
För om man skall göra en resa så är det från något till något annat. I begreppet klassresa finns också en värdering från något till något bättre. Arbetarklassen skall med utbildning exempelvis göra en klassresa. Dvs. arbetarklassen är okunnig men med kunskap så kan den lyfta sig ur sin okunnighet. Jag vill påstå att denna omedvetna glidning, Sahlin menar väl inte tu tal om det, så finns en värdering av att arbetarens arbete är mindre värt än medelklassens.
Veckans gäsp 1: Pride
Veckans gäsp 2: opinions-undersökningar
Att lyssna på
Annat kanske mer glädjande, vad vet jag, är några av de plattor som har spelats i bilen under den gångna semesterveckan, se dem som ett tips om musik värd att lyssna på.
The Hub Caps ”3rd Base” (Enviken)
Vadstenas stolthet och Sverige bästa rock-a-billyband utan tvekan. En rökande färsk platta med genuin traditionell bonnrock som den fortfarande låter i USA:s lantliga sydstater och i Vadstena! Det är bandets tredje och i mitt tycke bästa platta. Perfekt för en sommarkväll ”cruising down the road!”
Sanna Carlstedt ”Ballerinan” (Satellite/Nacksving)
Ända sedan jag träffade Sanna första gången i mitten på 2000-talet har jag sagt att hon kommer att bli stor. Sanna har förmågan att skriva texter fotade i svensk verklighet och har den energi och utsrålning som behövs för att sticka ut i det ibland gråskimrande diset som svenska kvinnliga låtskrivare är i all sin ljuvlighet. Sanna är inte ljuvlig i den bemärkelsen, hon är stökig, högljudd och tar en helvetes massa plats. Sanna är en korsning mellan Janis Joplins attityd och röst samt har Cornelius Vreeswijklik diktarförmåga. ”Ballerinan” har tack vare Johan Johanssons insats blivit hennes bästa hittills!
The 13th Floor Elevators “Headstone – The Contact Sessions” (Charly)
De berömda två inspelningstillfällena i januari och februari 1966 som bandet gjorde innan kontraktet med IA var hemma. De hars edan dess legat i huvudsak arkiverade men nu nästan 45 år senare fått sin utgivning. Detta i form av en limiterad upplaga i några få 1000 ex. Brilliant precis som vanligt när det gäller Elevators. Den som vill få tag i den bör skynda på för upplagan skall vara på upphällningen enligt uppgift på bolaget hemsida.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Det finns några sommarfenomen som har en trogen och växande publik i Sommar-Sverige. Det ena är sommarteater som hittar en allt större publik som låter sig roas av inte alltid helt lysande skådespelarprestationer men det spelar inte kanske så stor roll alltid – det är grejen – sommarteater under bar himmel en vacker sommarkväll som är det roliga.
Det andra som drar en än större publik är alla dessa träffar där människor kommer och visar upp sina gamla bilar för varandra och intresserade. Det är allt ifrån nästan orörda 30-talsbilar till minutiöst renoverade amerikanska jättar från bilismens guldålder.
Ett sådant arrangemang som drar allt mer folk är Nostalgikvällarna i Vadstena som anordnas under sommaren. Anordnas och anordnas – vad som sker är att den stolte bilägaren kör dit sin bil, parkerar, umgås med andra tar en fika och kanske lyssnar på ett rock-a-billyband som spelar från en minimal scen.
Sådana här träffar sker varje vecka i orter som Vadstena och Nyköping och på många andra platser i landet. Det är folkligt, festligt och fullsatt som man så om Nalen en gång i tiden. Kort sagt det är jäkligt kul och vilka bilar sedan. Här följer några bilder från gårdagens möte i Vadstena – njut av skönheten hos dessa klenoder!
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
(Tillägnad Tage Danielsson i salig åminnelse.)
Inflationen med den genomsnittliga arbetslösheten inlagd från 1950.
Det finns sanningar, det finns absoluta sanningar och det finns sanningar som egentligen inte är sanna utan finns bara för att de fyller en funktion.
Att solen går upp i öster och går ner i väster är en sanning, den är t.o.m. en absolut sanning i vart fall om naturlagarna är sanna. Likaså att det är val den 19 september är en sanning som vi inte behöver bestrida eller slåss om.
En annan sanning är att vi har en på tok för hög arbetslöshet är en sanning som har blivit en absolut sanning. Det finns ingen politiker med självbevarelsedrift som tycker något annat eller säger något annat. Arbetslösheten är helt enkelt vårt största samhällsproblem eftersom arbetslösheten för med sig så mycket annat – fattigdom, utslagenhet, missbruk, social oro, kriminalitet osv.
Arbetslösheten för med sig enorma konsekvenser för oss alla även vi som har jobb. Så långt kan vi nog säga att arbetslösheten är för och den utsagan är en absolut sanning.
MEN….
Vad är för högt och vad är att göra något åt eländet. När dessa två utsagor kastas in i samtalet, debatten och politiken kajkar det hela till sig rejält. För nu är det ingen absolut sanningen . Det är tveksamt om det är sant över huvud taget.
Finns det något jobb år dem i framtiden?
Titta på grafen ovan så kanske ni förstår problemet. För när man sätter arbetslösheten i ett sammanhang, vilket man måste, så inser vi alla att vi helt plötsligt fick en helvetes huvudvärk. För om SCB:s inflationssiffror är korrekta och de kopplas samman med arbetslöshetsstatistiken så uppenbaras en annan sanning som orsakar kajkandet.
När vi i Sverige hade acceptans för en viss inflation så hade vi tydligen inte något arbetslöshetsproblem. Alltså inflationen blev allas vårt solidariska bidrag till att ha en full sysselsättning. Med andra ord var och en av oss betalde en arbetslöshetsförsäkring i form av något sämre reallöneutveckling men i gengäld hade våra kompisar jobb.
En ny sanning måhända som nu blir ett politiskt problem. Alla politiska partier har accepterat och omhuldar budgettak, budgetdisciplin, försvaret av penningvärdet, den självständiga riksbanken osv. Kort sagt alla politiska partier omfattar idag monetarismen som princip. Nu är säkert Milton Friedman mycket lycklig i sin grav över denna nya sanning – det totala koncensus.
I och med det uppenbaras ytterligare en sanning som nu blir absolut – våra politiker varken högeralliansen eller den röd-grön kan egentligen göra något åt arbetslösheten med mindre än man bryter konsensus, dvs. inte längre accepterar att bekämpandet av inflationen är det viktigaste målet för politiken.
Högern gör aldrig detta för det har fått den situation där hundratusentals arbetslösa är en evig påminnelse för oss med jobb att vi när som helst kan hamna i denna reservarmé som skall disciplinera oss med jobb så vi inte kräver för mycket lön, för bra arbetsvillkor eller andra rättigheter.
För socialdemokratin krävs en självkritisk hållning till sin egen politik sedan 1980-talet vilket är inte bara smärtsamt utan en process som förutsätter ett öppet sinne och ett ifrågasättande sinne som kommer att kosta på och det rejält.
Kort sagt, inför valet lovar våra politiker att göra något arbetslösheten. Jag påstår att de inte kan skapa full sysselsättning med mindre än att man ger upp den politik som det varit konsensus kring de senaste 20-30 åren. Kort sagt, ger nyliberalismens påverkan på båten!
Kan våra politiker det eller blir talet om att lösa arbetslösheten bara fromma förhoppningar som bygger på felaktiga politiska, teoretiska och ideologiska premisser? Se där ännu en absolut sanning måhända.
Text, bearbetning av statistik samt foto: Ingemar E. L. Göransson
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”
Per-Albin Hansson Första maj 1928
”Söder om Slussen” är en av Gideon Wahlbergs kanske mindre kända folklustspel. Mer kända är exempelvis ”Skärgårdsflirt”, ”Grabbarna i 57:an” och inte minst ”Söderkåkar”. Många av Wahlbergs pjäser har ett genomgående tema och det är folkhemstanken. Inte uttalat alltid, men det ligger i botten på hans pjäser ofta.
Gideon Wahlberg som var född i Stockholm 1890 och avled efter en livslångverksamhet inom teatern 1948. Han hade sina sympatier hos den framväxande arbetarrörelsen och under 1930-talet skrev han exempelvis de tidigare nämnda ”Söderkåkar” och ”Grabbarna i 57:an”. Den mindre kända ”Söder om Slussen” kom till just under samma period.
”Söder om Slussen” som nu i sommar har spelats i Norrköping på Cederdalens friluftsteater i en miljö som är som gudasänd och stärker 30-talskänslan har samma grundläggande tema som det två andra nämnda mer kända folklustspelen.
Högfärdiga svärmor ryker ihop med buteljtvätterskan Linda
Folkhemmet som tema
Skall man beskriva grundtemat och det genomgående i alla dessa tre folklustspel är att här finns den socialdemokratiska beskrivningen och berättelsen om klassamhället, men också vägen ut ur klassamhället. I Wahlbergs manus blir det i mycket en fråga om arbetarklassmoral som ställs mot överklassens moral eller rättare omoral. Det blir en fråga om hederlighet kontra fiffel och båg och inte minst det blir en fråga om solidaritet, kamratskap och rättskaffenhet.
I ”Söder om Slussen” ställs dessa mot varandra i en tydlig kontrast. Dryckesfabrikör Johan Gustafsson förförs av locktonerna från den lata och förslagna överklassen som med fiffelaffärer, aktiejobberi försöker sko sig på Johans med hederligt och hårt uppbyggda verksamhet. En överklass som smittar ner sin omgivning med sin lathet, högfärd och förakt för ”vanligt” folk.
Det har skett genom hans andra gifte där han får han med på köpet en högfärdig svärmor och en svägerska. Dessa äter sedan ut Johans egen dotter så hon lämnar hemmet för att finna sin egen lycka genom sångstudier. Johan förmås också att stöta bort sin bäste vän bryggmästaren Andersson vilket gör att bryggeriets produkter försämras då de inte längre kontrolleras av den kunnige bryggmästaren.
Det är intressant att notera att det starkaste han tillverkar är svagdricka (även här syns med andra ord arbetarrörelsens moral i avståndstagande från alkoholen) och läsk som har blivit en framgång tack vare ett hårt arbete från Johan och hans vänner bryggmästaren Andersson och den frånvarande och avlidne tredje kompanjonen där vi senare får veta att Johan har tagit försorg om hans son den mindre klartänkte men genomhederlige sonen Pelle Rask.
Hederlighet och moral
Arbetarklassens hederlighet och moralkodex bärs upp av Andersson trots att Johan har visat honom på porten i o m sitt andra gifte med Adelaide (heter egentligen Ada) vars högfärdiga mor hotar att driva dem alla i fördärvet. Skurkens roll bärs upp av baron Gyllenbergh en riktig överklass-snobb och aktiesvindlare. Han är dock mest korkad, men lyckas lura Johan att köpa upp en värdelös aktiepost (jämför med Kreuger). Skadan minimeras av kassören och kontorschefen Johnsson som inte bara är klurig och hederlig med firmas bästa för sina ögon utan också är allt annat än lättlurad.
Som alltid hos Wahlberg slutar allt gott – arbetarklassens hederlighet och känsla för solidaritet och rättvisa omöjliggöra överklassens ränker och planer. Johan inser sina misstag och allt slutar väl i ett folkhemsliknande ”happy end” där inte bara företaget räddas, vännerna återförenas, de tidigare strejkande arbetarna återanställs och de unga tu på alla håll får varandra medan överklassen antingen kapitulerar för arbetarklassens klokhet och solidaritet eller blir krossade av det framväxande folkhemmet.
Wahlberg skrev de nämnda folklustspelen under 1930-talet. Det hade med all säkerhet en påverkan på sin publik som var framför allt arbetarklass och stärkte den socialdemokratiska beskrivningen av samhället och den socialdemokratiska berättelsen om ett solidariskt och rättvisare samhälle.
Strejkagitation; kassören Johnsson, fabrikören Johan och fackföreningsagitatorn Linda
Kvinnorna hos Wahlberg
Värt är också att notera hur Gideon Wahlberg skildrar kvinnor i sina folklustspel. I kontrast till många andra från denna tid så är kvinnorna betydelsefulla i skildringen. Man kan kort säga att överklasskvinnorna antingen är högfärdiga, hänsynslösa ”kärringar” eller de förändras när de inser arbetarklassens förnuftiga verklighetsuppfattning och goda kvaliteter. Arbetarklassens kvinnor skildras oftast som kloka, goda, sparsamma som i ”Söderkåkar” och kampvilliga i ”Söder om Slussen”.
I den sistnämnda är den snabbkäftade buteljsköljerskan och sedemera Bryggarfackföreningens agitator Linda även om hon hyser en dröm att kunna bli disponenthustru till Pelle Rask som hon och Pelle får för sig är Johans illegitime son. Kort sagt det är på olika sätt starka kvinnor som är lika mycket centralfigurer i Wahlbergs folklustspel. De enda kvinnorna som är negativt skildrade är överklassens ohjälpligt förlorade personager.
Det är också intressesant att notera hur småföretagare beskrivs i Wahlbergs folklustspel. De beskrivs inte som hungriga, empatilösa kapitalister utan arbetare som med möda och hårt arbete lyckats få det lite bättre än sina klasskamrater som de behandlade med respekt både som yrkeskollegor och anställda. Det är intressant att inte ens kommunisterna hade en i grunden annan syn på småföretagaren i det kapitalistiska samhället.
Bryggmästaren Andersson säger ett sanningens ord till Johan medan Johnsson, Johans hustru Adelaide och svärmor lyssnar
En tidsspegel
”Söder om Slussen” är ett uppskattat folklustspel, men också så mycket mer. Ett vittnesmål om en tidstämning, en tidsspegel av folkhemsdrömmen och en bild av klassamhället i förvandling in spe. Därigenom blir ”Söder om Slussen” viktig ur ett politiskt, kulturhistoriskt och ideologiskt perspektiv.
Att sedan Cederdalens friluftsteaters uppsättning, Robert Zetterbergs regi och skådespelarnas insats i en perfekt för ändamålet miljö lyckas fullt att göra ”Söder om Slussen” fullt övertygande. En uppsättning som Gideon Wahlberg skulle ha uppskattat.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Enn Kokk har haft vänligheten att skriva på sin blogg om ovanstående blogginlägg.
Efter en nästan subtropisk vecka vad är inte lämpligare än Gershwins klassiska “SUMMERTIME” i några versioner att njuta av”.
The Zombies silkeslena pop-jazz-version som öppnade ögonen hos många popsnören då kring 1965 för jazzen.
Mästaren själv, Miles Davis, i sin version från 1958 från den legendariska LP:n “Porgy & Bess”. Bill Evans arr. är sublimt för att uttrycka sig försiktigt.
Lou Rawls den fine jazz-soul-sångaren i sin coola version från 1970-talet (tror jag). Vad Beatles har med den att göra begriper jag dock inte. Usel video tyvärr.
Den definitiva rock-versionen med Janis Joplin som medlem av Big Brother & The Holding Company, tyvärr playback men i alla fall.
Trevlig helg!/Ingemar E. L.
Den fria marknaden fungerar ofta bra när det gäller att förse oss konsumtionsvaror, men att därifrån dra slutsatsen att marknaden kan lösa alla samhälliga problem är att hysa en övertro på dess räckvidd. När Sverige började utveckla den moderna infrastrukturen kom den tidens beslutsfattare snart fram till att marknaden inte räckte som verktyg för infrastrukturpolitiken.
Därför beslutade riksdagen 1939 att förstatliga hela järnvägsnätet. Skälet var bl.a. att enskilda entreprenörer inte kunde klara de gigantiska investeringar som järnvägstrafiken krävde men också att logistiken och underhåll behövde en huvudman.
1988 delades SJ. Banverket fick ansvaret för bannätet och SJ för trafiken. Sedan dess har problemen ökat för tågtrafiken och idag är missnöjet ganska utbrett med försenade tåg, eftersatt underhåll, uteblivna investeringar; kort sagt delningen av SJ i ett banverk och ett trafikföretag har inte varit lyckosamt.
När nu regeringen föreslår att bolagisera Banverket (NB korrekta benämningen är Banverket Produktion som sköter underhåll och utbyggnad av järnvägsnätet,den andra delen av Banverket är den rent myndighetsmässiga verksamheten, min anm) innebär det att den misslyckade politiken tar ett nytt steg mot privatisering av den viktiga och centrala del av svensk infrastruktur som Banverket innebär. Det finns också all anledning att notera att parallellt med förslagen rörande Banverket så genomförs den av infrastrukturminister Åsa Torstensson föreslagna avreglingen av SJ:s trafikmonopol som då skall upphöra. Sammantaget: regeringen tar ett avgörande steg mot en privatisering av svensk järnväg och därmed en utförsäljning av vitala delar av vår infrastruktur. Regeringen går därmed längre än de flesta andra jämförbara länder trots de hittills negativa erfarenheterna av den förda politiken.
Varför motsätter sig då denna utveckling? Är det så skadligt eller farligt att privata intressen och privat kapital befriar staten från ansvaret och den börda som investeringarna som en utveckling av tågtrafiken innebär. Det finns flertal skäl att motsätta regeringens förslag; tågresenärernas berättigade krav på väl fungerande service; säkerheten i tågtrafiken och miljöperspektivet. Det finns inget som säger att privata investerare och privata företag kan eller vill göra de nödvändiga investeringarna som behövs för att svensk järnväg skall åter bli det betydelsefulla transportsätt som är nödvändigt för att klara klimatmålen. Inte heller att järnvägens ekonomi och kapitalförsörjning klaras genom regeringens förslag.
Idag finns det en berättigad kritik mot tågtrafiken. Fjärrtågen visar upp på tok för mycket förseningar vilket innebär att resenärerna får bilden av ett SJ som inte klarar sitt uppdrag. Irritationen hos resenärerna innebär att järnvägen som alternativ blir mindre attraktivt då tid är en sparsamt förekommande nyttighet. Varje resenär som kliver av vid sin destination med 20 minuter eller en timmas försening innebär ett slag mot SJ som trafiksätt och tågresenärernas tilltro till järnvägen.
I vintras var tågen försenade med 83.000 timmar och i går blev ett X2000 stående mitt emellan Flemingsberg och Södertälje i 6 timmar utan luftkonditionering, vatten och naturligtvis en olidlig värme. Ulf Adelsohn erkänner nu att allt är som hann säger ”Allting är slitet. Vi har inte underhållit våra system.”
Resultatet när andra länder redan genomfört det Torstensson nu fått igenom borde förskräcka även den mest övertygade marknadsanhängare. På Nya Zeeland privatiserades järnvägen redan 1993 av den nationella regeringen. Efter år av kapitalförstöring där aktien i olika turer åkte upp men mest ner sitter nu Nya Zeelands regering med ett på tillgångar tömt bolag. Inte nog med det, en arbetsplats där personalen har åtta gånger större risk av dö i olyckor jämfört med likvärdiga arbetsplatser på Nya Zeeland. Nu har visa av misstagen Nya Zeeland återreglerat järnvägen fullt ut.
I Storbritannien ökade olyckorna i järnvägstrafiken efter Thatchers avreglering och bolagisering av den brittiska järnvägen. Den mest tragiska händelsen var katastrofen vid Hatfield då fyra personer dog och 70 skadades på grund av ett rälsbrott. Orsaken menar många kritiker var bristande underhåll och sämre kvalitet p.g.a. avregleringarna och bolagiseringen av underhållet.
Sedan den svenska konkurrensutsättningen av drift och underhåll har dödsfallen femfaldigast vad det gäller elolyckor inom järnvägen. Faktum; idag dör fem gånger så många på järnvägen i elolyckor än inom elkraftsindustrin. En statistik som är tyvärr helt i linje med utländska erfarenheter av avregleringar, bolagisering och privatiseringar inom järnvägssektorn.
Järnvägspolitik är också miljöpolitik. Jämförelsen per passagerarkilometer vad det gäller miljöpåverkan i form av koldioxidutsläpp visar att biltrafiken ger 49 gånger så stor negativ påverkan jämfört med tåget medan flyget hela 75 gånger större negativ miljöpåverkan. Att då bortse från järnvägen som god miljöpolitik, vilket regeringen gör, genom att föreslå bolagisering är ingen framsynt miljö- och klimatpolitik
Om Sverige ska föra en god klimatpolitik måste regeringen istället gynna järnvägen och det ställer nya krav på staten som måste ta mycket större ansvar. Staten med måste med nödvändighet ta ansvaret för infrastrukturpolitiken och de omfattande investeringar som blir nödvändig för en bra miljöpolitik.
Det finns mycket som talar mot regeringens politik. De ekonomiska realiteterna med bolagisering är synnerligen bekymrande. När Vägverket bolagiserades var kostnaderna inte försumbara utan beräknades att uppgå till 374 miljoner kronor. Verkligheten är att kostnaderna närmar sig ofattbara 500 miljoner. Kostnaderna för bolagiseringen av Banverket beräknas i utredningsmaterialet till 145 miljoner men till detta kommer också behovet av 65 miljoner i ökade anslag. Det finns inget som motsäger att de verkliga kostnaderna för
Banverkets bolagisering också kommer att närma sig 500 miljonersnivån, tvärtom nya beräkningar tyder just på detta. Utredningsmaterialet som regeringen stödjer sig på imponerar inte i sina beräkningar. Man räknade fel vad det gällde Vägverket vad säger att man då lyckas räkna rätt när det handlar om Banverket? Det är uppenbart att för regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson är inte Banverkets ekonomi eller högre effektivitet det avgörande utan istället ideologiska käpphästar och preferenser som är den verkliga grunden för regeringens förslag.
Regeringens politik är till skada för tågresenärerna, för säkerheten, för miljön och inte minst för Banverkets ekonomi. Regeringens förslag att bolagisera Banverket och en ytterligare avreglering av SJ måste omprövas av en ny regering. Regeringen vill av ideologiska skäl så förtvivlat gärna skapa en marknad som inte finns och inte har några förutsättningar att bli livskraftig. Kostnaderna är oförsvarbara och rimmar illa med regeringens av den själv påstått tagna ansvar för statens finanser.
När riksdagen 1939 beslutade att nationalisera järnvägen så var det ett klokt beslut och var förutsättningen för utvecklingen av svensk järnväg. När nu regeringen fortsätter på den väg som var 1990-talets så riskerar infrastrukturminister Åsa Torstensson att göra saken värre.
Oppositionen kunde därför inte tillstyrka regeringens förslag i riksdagen. Utredningarna tar inte hänsyn till erfarenheter från andra länder; är orealistiska i sina ekonomiska beräkningar; försvårar miljöarbetet och riskerar tågresenärernas och personalens säkerhet . För regeringen är dess ideologiska och politiska principer som är viktigast, inte resenärernas, säkerhetens, miljöns och Banverkets ekonomins bästa som de har för ögonen.
När jag för något år sedan intervjuade brittiska RMT:s generalsekretare (RMT motsvarar SEKO i Sverige) Bob Crow i London var han glasklar på sitt tråd till de svenska kollegorna ang alla försök till avregleringar och privatiseringar av statlig verksamhet.
- Bekämpa alla försök till avregleringar och privatiseringar för det leder alltid till försämringar för arbetarna och för de som skall använda servicen.
Och, Crow om någon borde veta. Kravet på en röd-grön regering måste bli att man river upp Torstenssons och riksdagens olyckliga beslut och löser järnvägens problem.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
(Artikeln är en bearbetning av en debattartikel jag skrev åt SEKO Banverket för ca ett år sedan inför deras kampanj mot Torstenssons förslag om att bolagisera banverket.)
