Sex stycken foton tagna med en Iphone. Inte proffskvalitet men kameran i telefonen duger till snapshot, dvs. de flyktiga ögonblicksbilderna där en systemkamera eller t.o.m. en kompaktkamera skulle va stört möjligheten att fånga ögonblicket.
Foto: Ingemar E. L. Göransson
Från borgerligt håll har man sista dagarna visat upp ett sårat anlete. De borgerliga skribenterna har varit djupt upprörda över det oerhörda, i deras ögon, till som socialdemokraterna tagit sig för. Det finns ingen gräns för den kränkta min som har prytt ledarsidorna i exempelvis Expressen.
Skrattar hela vägen till banken
Rubrikerna har nästan liknat krigsrubriker ”Smutsigt” kallar Expressen det oerhörda tilltaget i dagens ledare.
Men vad är det som upprör så oerhört ända in i den borgerliga hjärtenerven. Jo, (S) har visat att exempelvis högavlönade som familjen Reinfeldt har fått en skattesänkning som motsvarar en årslön för en deltidsarbetande inom ett service yrke.
”Smutsigt” ”mobbning”, ”personangrepp” skriver de borgerliga skrivkulierna. Men varför, det är ju följden av högerpolitiken. Personer som Reinfeldt med sina höga inkomster tjänar på sin egen politik. Naturligtvis finns det egenintresse och inte minst ett klassintresse som är ideologiskt motiverat i den politik som högern bedriver.
Regeringens ideologiska grund menar att det måste vara skillnader och ökade skillnader mellan folk och fä. För betraktar man likt Margaret Thatcher samhället som ”Det finns inget samhälle det finns bara familjer och individer” så blir en politik som den som ger familjen Reinfeldt en skattesänkning på 125.000 kr per år full motiverad.
Att sedan det är arbetslösa, sjuka, pensionärer, immigranter och andra mindre lyckligt lottade som betala är helt i sin ordning.
Så varför krokodiltårarna? Man är helt enkelt väl medveten om att inser medborgarna kopplingen så får det konsekvenser. Därav, krokodilens tårar.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Det diskuteras vitt och brett om de röd-gröna kontra högeralliansen. Det diskuteras vilket inflytande som eventuellt Sverige”demokraterna” kan få om de kommer in i riksdagen. Det är spekulationer och beräkningar om huruvida den och den rösten på olika små partierna är ”bortkastade” röster osv.
Vad man inte diskuterar lika högljutt är det ”parti” som är det tredje största i svensk politik och som är det största hotet mot ett regeringsskifte – soffliggarpartiet. Det kommer aldrig in i riksdagen, men det påverkar valutgången mer än vi kanske tror.
Partistrategerna vet detta och därför blir mobilisering den viktigaste enskilda åtgärden för de röd-gröna i valrörelsens slutskede. För det finns också ett klassperspektiv på soffliggarna. Det är ett klassparti kan man säga utan att överdriva.
Soffliggarna är mer förekommande bland LO-medlemmar än bland tjänstemän, det är fler soffliggare bland kortutbildade än bland akademiker, de är fler arbetslösa än väletablerade, det är fler fattiga än rika, de är hyresgästerna i större utsträckning än villaägare osv., Kort sagt, det är vanligare med soffliggare bland de naturliga (S) och (V)-väljarna än bland borgerligt sinnade väljare.
Varför röstar de då inte? Orsaken är bland annat att de ”inte känner igen politiken” som man säger. Politiken berör inte deras vardag utan politiken har i allt större utsträckning blivit en anpassning till en inbillad medelklass i storstäderna.
Socialdemokrater och även Vänsterpartiet har i sin jakt på marginalväljarna gjord en omvänd resa mot mitten jämfört med moderaterna och nu trängs de alla i en slags mittenfåra. I o m detta så har det som inte fick ske skett – de väljare som mest behöver en socialdemokratisk jämlikhetspolitik känner sig övergivna av den allt skränigare medelklassens krav på politikens innehåll.
Det här också en konsekvens av den samhällsbild som idag alla partier mer eller mindre har anammat – att medelklassen är politikens och samhällets ryggrad medan i denna världsbild marginaliseras den traditionella arbetarklassen som lever under villkor som inte liknar medelklassens förortsidyll eller storstadspuls.
I länder som Frankrike och Storbritannien har den här utvecklingen resulterat i en ökad högerextremism där de mest utsatta reagerar med att ta ut sin frustration på de som har det än värre. Den s.k. ”hunsades revolution” är högerextremisterna fotfolk. I Sverige har det istället blivit soffan – man vänder helt enkelt politiken ryggen då den inte längre talar om deras problem.
Jag träffade en metallare för någon vecka sedan. Han menade att valrörelsen har blivit obegriplig. Ingen diskuterar arbetslösheten, ingen diskuterar att 10.000-tals människor har ramlat ur välfärdssystemen och ingen diskuterar att Sverige har Europas sämsta a-kassa.
Valrörelsen består istället av frågor som på arbetsplatserna har ingen eller ringa betydelse; skattenivåer, förmögenhetsskatten, villaskatten, muslimska huvudbonader, könsneutrala toaletter och annat som inte berör arbetsplatsernas folks vardag.
Det finns inget icke-val i valet 2010. Antingen vinner högeralliansen och genomför sin marknadsliberala revolt mot välfärdsstaten eller så vinner de röd-gröna och börjar återupprätta välfärdsstaten. Det finns inget annat val, så enkelt är det.
Jakten in mot mitten i politiken är orsaken varför soffliggarpartiet avgör valet. Blir det större än i förra valet så kan inte de röd-gröna vinna då blir soffliggarna – som mest behöver politiken – högeralliansens bästa bundsförvanter. Högern vinner då på de röd-grönas tillkortakommande inte på egen styrka. Lyckas däremot främst socialdemokraterna mobilisera sina naturliga väljare då vinner de röd-gröna valet om 18 dagar.
Text. Ingemar E. L. Göransson
Resten av veckan blir det att vara på resande fot. Föreläsningar “Högerns revolt mot välfärdsstaten” i Köping (onsdag), Sala (torsdag) och en föreställning av “This Land Is Your Land” på Culturen i Västerås på fredag.
Välkommen!
Text: Ingemar E. L.Göransson
Vem sa att finanskrisen var slut?
Den ohämmade dygns- och kvartalskapitalismen har skördat ett nytt offer. Inte för det är synd om de spekulerande storägarna de kan ta smällen men ett antal småsparare har blivit påminda om det osannolika – en bank kan gå ikull i Sverige 2010.
Påminnelsen om paniken under 1930-talets ekonomiska depression är uppenbara. Likaså framstår Anders Borgs självsäkra påståenden om att krisen är över och allt är prima liv.
Idag vet vi verkligheten – HQ Bank har satts i likvidation för att de helt enkelt är konkursmässiga. Dvs. om spararna tar ut sina pengar klarar inte banken av att betala. Bättre kan inte det vansinniga i den totalt oreglerade finanskapitalismen beskrivas.
För när detta hände i USA med Lehman Brothers så innebar det den utlösande faktorn för den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Nu är HQ inte en storbank men bara det faktum att en bank i Sverige idag kan tillåtas göra konkurs är ett tecken på hur sjuk ekonomin är.
Spekulationsekonomin som vi lever i som baseras i mångt och mycket på imaginära värden istället för varuproduktion är en omöjlighet på längre sikt. Kraschen kommer, kanske inte nu, men den kommer för den bygger på värden som inte existerar utan på förmodade värden.
En regering borde bygga sin politik på att grundvalen för samhället är varuproduktion inte spekulation i tänkta eller förväntade värden. HQ Bank är bara ett symptom på en värre och allvarliga sjuka – den destruktiva kvartalskapitalismen.
Text: Ingemar E. L. Göransson
I Sverige har vi en modell för umgänget mellan arbetsgivare och löntagare som bygger på ömsesidig respekt och kunnighet om arbetslivets villkor.
Detta förutsätter att både arbetsgivare och löntagarrepresentanter är välinformerade och kan sin sak. Det blir inget jämställs läge mellan parterna om den ena har kunskaperna medan den andra parten har knappt grundläggande vetskap om lagar, avtalsvillkor och allt annat som berör arbetslivet.
Ända sedan reformeringen av arbetsmarknadslagstiftningen på 1970-80-talen har fackliga utbildningar varit betraktade som en viktig del i den svenska modellen..
Men samtidigt har det funnits en tagg i ögat på de mest maktsugna på arbetsgivarsidan och inte minst inom de borgerliga partierna. Den över allt hägrande målsättning för dessa har varit att försvaga facket och därmed löntagarnas möjligheter att fungera som en part inom ramen för den svenska modellen.
Vi har sett under den senaste mandatperioden hur regeringen har försvagat löntagarnas organisationer för att gynna Svenskt Näringslivs hökar och deras åstundan efter mer makt. A-kassan, anställningstryggheten, sjukförsäkringen, lättare att få F-skattsedel, lägre krav på utländska företag och inte minst tolkningen av Lavaldomen.
Nu kommer nästa slag mot facket som kommer att helt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. I ett för de flesta mindre känt lagförslag som gömmer sig bakom en anonym titel ”En enklare ledighetslagstiftning” slås undan fötterna för den fackliga utbildningen och stora delar av folkbildningen riktad till arbetsplatsernas folk.
”En arbetstagares rätt till ledighet kommer i princip att vara oförändrad jämfört med vad som gäller i dag” skriver regeringen i sitt förslag. Genom att gömma reglerna för och rättigheterna till facklig utbildning bland ett antal andra lagar så räknar regeringen med att det indiska reptricket inte skall upptäckas.
Regeringen föreslår att en kvalifikationstid på sex månader införs för facklig utbildning, att arbetsgivaren ges rätt att skjuta upp ledigheten för ”längre” facklig utbildning, att krav på föranmälan införs, att arbetsgivarens informationsskyldighet gentemot facket inskränks och att den fördel som facklig utbildning haft i prioritering tas bort.
Allt kan låta tekniskt, det kan låta svårförståligt och det kan uppfattas som strid om påvens skägg. Men tyvärr är det inte så. Resultatet blir att löntagarnas fackliga utbildning försvåras och det blir väsentligt sämre utbildade fackliga representanter ute på arbetsplatserna och därmed ges arbetsgivarna ett klart och uppenbart försprång. Arbetstagarna kommer att få än mindre möjlighet att hävda sin rätt för utan kunskap är det väsentligt svårare. Därmed försvagas den svenska modellen och makten förskjuts allt mer till arbetsgivarnas fördel.
Det heter ”Kunskap är makt” och det vet regeringen Reinfeldt mycket väl och därför kommer en ny borgerlig regering att genomföra förslaget.
Regeringen Reinfeldt har varit skickliga i att försvaga facket som vi sett. Ofta har det varit i sig små förändringar sett ur ett större perspektiv. Men de ”små stegens tyranni” bildar en linje, en strategi som på sikt kommer att ytterligare försvaga facket i Sverige. Likheten med Thatchers strategi på 1980-talet är slående och resultatet av den känner vi till; den brittiska välfärdsstatens sammanbrott och en arbetsmarknad där 20 procent av löntagarna lever och arbetar på i stort sett utan rättigheter.
Förslaget om förändring av ledighetslagarna är ytterligare ett steg i riktning avreglerad arbetsmarknad och då måste facket förminskas och dess inflytande bli väsentligt mindre.
Text: Ingemar E. L. Göransson
The Rolling Stones sjöng en sång på ”Let It Bleed”-plattan från 1969 att det inte är alltid som man får exakt det man vill ha utan får försöka nöja sig med det man behöver.
“You can't always get what you want/But if you try sometimes you might find/You get what you need” kan synas vara ett märkligt råd i slutet av en valrörelse, men är det det i egentligen. För när vi som väljare bedömer partierna så är det utifrån vad vi vill ha – vad vi förväntar oss att de skall leverera i politiska beslut.
Politik och samhället är dock inte så enkelt utan politiken handlar i mycket om kompromisser och inte minst är det så i Sverige. Det stora skillnaden vi ser nu i jämfört med tidigare val är en borgerlig höger, helt klart dominerad och dompterad av moderaterna, och en vänsterkoalition som i många delar spretar väsentligt mer än den dompterade högeralliansen.
Som vänsterväljare med en vision om ett bättre samhälle där välfärd och rättvisa kan det kännas som en urvattning eller nivellering av politiken. Att behöva ta hänsyn till Miljöpartiet som har uppfattningar i frågor som skolpolitiken eller förhållandet till de fackliga intressena och löntagarnas rättigheter som verkar främmande eller t.o.m. fientligt i förhållande till vad som har varit traditionellt arbetarrörelsens uppfattningar.
Naturligtvis känns det som en närmast provokation när Maria Wetterstrand säger i en intervju att vurmar för privata initiativ och ”fri företagsamhet” men vad annat att vänta av ett parti som har startat som ett enfrågeparti för att utvecklas till ett parti där miljöfrågorna dominerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Miljöpartiet är ett barn av sin tid – individualismens epok fött ur 30 års nyliberalt propagandaarbete.
Som väljare måste det dock vara bättre med ett Miljöparti som inte lierar sig med den för stunden starka högern. För det finns inget resonemang som kan ta bort det faktum att högern har igenom Reinfeldts och Borgs skickliga thatcheristiska strategi lyckats bli starka genom att de lyckats domptera och dominera hela den borgerliga arenan.
Socialdemokratin är i en svagare position idag än kanske någonsin. Partiets vandring de senaste 15-20 åren mot mitten (och därmed höger) har bland socialdemokratiska arbetarväljare uppfattats som en eftergift för den allt högljuddare medelklassen. Detta är ett socialdemokratiskt problem och måste lösas inom socialdemokratin oavsett valresultat. Det finns anledning för arbetarrörelsen att fundera på varför socialdemokratin tappat en tredjedel av sina väljare på ca 10 år.
Konsekvensen ser vi dock; lägre valdeltagande bland de som bäst behöver politiken; arbetare, fattiga, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Partiet uppfattas bland dessa som ett bland andra partier. Skillnaden har blivit så liten i deras ögon genom att högern har tagit ett steg mot mitten medan socialdemokratin har uppfattat signalerna på så sätt att den också tagit ett steg mot mitten.
Ett annat dilemma är att alla politiska partier (möjligen förutom vänsterpartiet) har uppfattningen att arbetslösheten är mindre viktig än budgettak, budgetdisciplin och inflationsbekämpning. Här förlorade socialdemokratin en del av sin ideologi eller kanske t.o.m. en del av sin själ när man accepterade Maastrichtavtalet.
Tre brittiska ekonomer Mark Baimbridge, Brian Burkett och Philip Whyman skrev en artikel Ekonomisk debatt nr 5/1995 att:
”Maastrichtfördraget lade grunden till ett juridiskt och ekonomiskt system i vilket prisstabilitet prioriteras framför alla andra målsättningar. Fördraget lägger hela tyngdpunkten för uppnåendet av EMU på ett deflationistiskt projekt, utformat för att skapa en gemensam valuta genom restriktiva budgetkonvergenskriterier inom snäv tidsram. Resultatet är att EU:s medlemstater har iklätt sig en tvångströja, som förhindrar all ekonomisk politik utom europeisk deflation. Exemplen Storbritannien och Sverige visar hur obehagliga konsekvenserna kan komma att bli.” (Mina understrykningar.)
Samma författare inleder sin artikel med orden: ”Den kollektiva välfärden, som blivit alltmer omfattande i Europa under 1900-talet, utsätts nu för starkt tryck” . Måhända årtiondets understatement.
När man läser detta så är det lättare att förstå varför socialdemokratin har problem medan högern rider på nyliberalt färgad politisk våg. Men innebär det att de traditionella vänsterkärnväljarna lämna ”walk over” även om vi inte kan få vad vi vill ha utan kanske i nuläget skall nöja sig med det vi behöver.
LO-väljarna behöver inte mer högerpolitik, de behöver en radikal politik så långt det är möjligt att skapa sådana. Samma gäller arbetslösa, sjuka, fattiga och ungdomar. Högerpolitik har vi upplevt tillräckligt av och även om inte konstellationen socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet upplevs som optimal så är det som behövs om välfärdsstaten skall överleva (eller snarare övervintra) och inte bli ett välstånd för de etablerade och där de övriga lämnas därhän.
Att rösta är inte bara en medborgerlig rättighet utan det är nödvändigt för att rädda och sakta återuppbygga välfärdsstaten värd namnet på nytt efter högerns långvariga inflytande och senaste fyra års maktutövande. Så rösta på det du behöver inte vad du vill ha – det får vänta ett tag till. Och just nu är de röd-gröna det enda alternativet. Förändra världen får vi göra sedan.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Foto: Christoffer Göransson
