Vägs ände har fått sin symbol

Socialdemokraternas fiaskoartade valnederlag börjar nu skörda bondeoffer i och med att Thomas Bodström hoppar av. Trycket på Mona Sahlin ökar både från vänster och höger inom partiet. Men, man kan inte som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin häromdagen på en konferens med Transportarbetarförbundet antyda att det var ”brister” och ”misstag” som orsakade valnederlaget. Problemet är politiken och frånvaro av politik som upplevs som väsentlig och riktig av de socialdemokratiska kärnväljarna.

För vilka har vänt partiet ryggen om inte dessa. När 16 procent röstar på moderaterna av LO-förbundens väljare och när 7 procent  också väljer att rösta på SD är detta ett betyg på hur partiets politik upplevs bland kärnväljarna.

För många socialdemokrater känns partiets långa utveckling mot ett mittenparti som har pågått ända sedan mitten av 1980-talet som en vägs ände. Mycket tyder också på att så är fallet. En analys av partiet valsiffror de senaste 20 åren visar att partiet haft en klart nedåtgående trend i opinionen ända sedan 1991 års förlustval. Partiet har sedan dess endast vid ett tillfälle nått över 40 procent av valmanskåren. Partiet har istället i tre av de fyra senaste valen haft sämre siffror än i det föregående.

Detta har skett parallellt med socialdemokratins utveckling till ett parti i mitten och ett parti som har önskat bli upptaget som ett medelklassparti bland de andra. Resultatet av partiets accepterande av 1980-talets nyliberala idéer som självständig riksbank, jämviktsarbetslöshet, utförsäljningar och privatiseringar och annat med samma politiska bäring förskräcker sagda opinion.

Valnederlagen (vad annat kan man kalla en nästan två decennier lång nedåtgående spiral för) har parallellt kantats med vad statsvetenskapsprofessorn Jonas Hinnfors beskriver som ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrade” (LO-tidningen 30-2010).

Symbolen för socialdemokraternas marsch mot Mittens Rike och sökandet efter den urbana,  mondäna stockholmska medelklassen har varit Thomas Bodström. Nu väljer Bodström att hoppa av och stanna i USA. Det är hans val, men symboliken av vägs ände för den riktning som påbörjades i mitten på 1980-talet är slående. En utveckling som resulterat i en allt svagare socialdemokrati där namnet Arbetarepartiet Socialdemokraterna har av allt fler medlemmar, sympatisörer och kärnväljare kommit att uppfattas som ironi. Två förnedrande valnederlag vittnar om detta.

Om Bodströms avhopp betyder början till en ny politisk riktning för socialdemokraterna likt det som finns hopp om hos Storbritanniens Labour återstå att se. I bästa fall betyder Bodströms beslut att han också tar med sig (S) blairistiska arv när han stannar “over there”. I så fall har han gjort sin främsta och viktigaste insats för partiet till dags dato.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Har ljuset uppenbarats?

I går satt DN:s ekonomijournalist och kommenterade Nobels ekonomipriset i TV-sofforna. Det såg ut som en tanke när Johan Schück, nyliberalt färgad ekonomijournalist, hyllar tre ekonomer som alla har formulerat teorier som ligger hand i handske med den nyliberala politiska världsbilden.

De tre som fick priset till Alfred Nobels minne, Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides har kommit fram till det djupsinniga att finns det a-kassa så är arbetslösa mindre benägna att dumpa sina löneanspråk för att få ett nytt jobb.

Omvänt kan man säga, min tolkning, a-kassan är en spärr för att alla löntagare tvingas sänka sina löneanspråk och eller acceptera sämre anställningsvillkor. Huruvida detta självklara kan betraktas som speciellt vetenskapligt vete katten. Det är som att säga att går man ut på en kraftigt trafikerad motorväg har man alla chanser att bli överkörd! Dvs. en självklarhet!

Nu säger alla ekonomiskribenter att dessa tre har undersökt hur det fungerar, de har vetenskapligt prövat det självklara. Men det hade räckt att ringa till vilken fackexpedition som helst så hade ni fått svaret att a-kassan har två funktioner.

Den första att se till att den som blir arbetslös inte lämnas åt sitt öde, alltså a-kassan är en solidarisk handling där vi alla bidrar till att våra kompisar klarar sig när de drabbats av olyckan.

För det andra; a-kassan är en skyddsvall för oss andra som just nu har jobb. För att den arbetslöse inte skall tvingas eller lockas att dumpa sina löneanspråk när han eller hon säljer sin arbetsförmåga och sitt yrkeskunnande. Detta skulle drabba oss alla i långa loppet så därför måste vara a-kassa så generös och ge så god ersättning att detta inte blir nödvändigt att uppträda så på arbetsmarknaden för att klara sitt försörj.

Här kommer också det politiska i ekonomipriset för den slutsats som de nyliberala uttolkarna drar av självklarheten är att med en sänkt och försämrad a-kassan (Reinfeldt har gjort så)  tvingas fler att ta jobb på en låglönearbetsmarknad. Med konsekvensen att vi alla på sikt tvingas minska våra löneanspråk på arbetsmarknaden. Vi lyckas m.a.o. väsentligt sämre när vi säljer vårt arbete.

Det är alltså inte underligt att Johan Schûck från nyliberala DN ser ut som en nöjd katt med grädde kring nosen när han ges möjlighet att hylla årets ekonomipristagare. F.ö. de är i ”gott” sällskap;  Milton Friedman fick priset 1976 för sina nyliberala teorier. Hur bra de var vittnar den evigt pågående finanskrisen om. Förresten fråga vad grekerna, spanjorerna och irländarna tycker i den frågan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lite bra musik bara

Lördag eftermiddag. Hustrun och dottern har siktet, och plåtarna, inställt på ”Mamma Mia” medan undertecknad föredrar annat i musikväg. Så denna lördagsskriftställning kommer att bli några musiktips värda att låna sina öron till.

Jerry Lee Lewis ”Mean Old Man” (Verve Forecast 2010)

Jag har lyssnat på JLL sedan någon gång kring 1960. Vad som slår mig och har slagit mig är att Jerry Lee´s lägstanivå är vad många andra artister knappt når upp till någon gång under sin karriär. Karln är ett fenomen. Han gjord sin vad alla trodde sista platta i mitten på 1990-talet men har kommit åter ena gången efter den andra och inte kan man säga att ens den nya ”Mean Old Man” trots att den är lite av konceptet andra artister hyllar sin hjälte innan det är försent. Faktiskt en riktigt bra platta mätt med normalmåttstock även om den med Jerry-måttstock är helt okay!

”Music inspired by Oh! Brother Where Art Thou?” (NOT 2007)

Jag brukar vara allergisk mot dessa försök att tjäna snabba stålar på en trend. Dvs. när något är inne eller uppmärksammat så gör man en halvdan samlingsplatta med inspelningar där rättigheterna har gått ut. Den här 2-CD-samlingen kunde har varit samma grej men är det inte utan är en bra introduktion till ”americanas” rötter. Här finns en del hyfsat kända inspelningar men många udda och helt underbara också. Väl värd sina 70 kr!

Rosco Gordon ”No Dark In America” (Dualtone 2004)

En platta som gick mig helt förbi. Rosco Gordon hade några få smärre hits i R&B-svängen på 50-talet. Mest känd är väl ”No More Doggin´” men efter det blev karriären något för bakgatornas småklubbar. Gordon dog 2002 i en hjärtattack. Gordon var en av de artister som var mer betydelsefulla än framgångsrika. Hans inflytande på det tidiga Memphis-soundet skall inte underskattas. Den här plattan är alldeles utmärkt. Den spelades delvis in i Gordons bostad i Queens och i Nashville. Utmärkt rhythm and blues, skaffa innan den försvinner – Ginza hade den på sin 10 kr-rea!

Jimmy James & The Vagabonds/The Alan Bown Set ”London Swings” (Sequel 1993)

Kring 1960 slog soulmusiken genom med full kraft på Londons klubbscen. Den hade funnits förut och påverkat modsen i och för sig men 1966 kom det stora genombrottet. Två band som var i division 2 kan man säga var Jimmy James & The Vagabonds och The Alan Bown Set. De var populära på klubbarna i Soho och runt i London men hamnade knappast på några hitlistor. Den här CD som jag hittade begagnad är en återutgivning av liveinspelningar som Pye gjorde när det begav sig (En LP som gavs ut under namnet ”London Swings – Live At The Marquee Club (Pye). De är sensationellt bra. Jimmy James band är tighta och Bowns grupp har det där extra som många andra band saknade som exempelvis de överskattade Artwoods. Försök att hitta – den är värd det.

Simon & Garfunkel ”The Alternate Bookends” (Neily Tones 2000)

Simon & Garfunkels LP “Bookends” är I mitt tycke den platta som bäst sammanfattar deras melankoliska produktion. Plattan var kanske inte den som sålde bäst men den som bäst sammanfattade duons sentiment. Jag hittade den här bootlegen för några år sedan och har lyssnat på den gång efter gång och kommit att uppskatta den väldigt mycket. Här är alternativa versioner av hela plattan, live-inspelningar och exempelvis en version av ”At The Zoo” med helt annan text plus som bonus den ovanliga monomixen av ursprungsplattan. Var den finns att få tag i – det vete katten jag har inte sett den på åratal.

God lyssning!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Sahlin, det finns ingen enkel lösning

 

1:a maj 2008

Det socialdemokratiska valresultatet 2010 är det sämsta som socialdemokraterna har uppnått sedan vi fick allmän rösträtt i Sverige. Bara detta borde skapa närmast panik hos partiets kloke män och kvinnor. Det borde skapa en närmast upprorsstämning ute i partiorganisationen och det borde fylla alla socialdemokrater men även andra inom den mer orubricerade politiska vänstern med den djupaste oro.

Inte heller vänsterpartiet har lyckats speciellt väl, särskilt som partiet normalt har förmågan att fånga upp missnöjda (S)-väljare särskilt bland LO-medlemmar och andra med allmänvänstersympatier. Men icke så i detta val. Socialdemokraternas dåliga val verkar ha drabbat även vänsterpartiet på ett sätt som vi inte sett förut.

Inga enkla lösningar

Nu tillsätts kriskommissioner och krisgrupper osv. för att hitta ORSAKEN med stort O till varför det gick som det gick. Nu tror jag inte på dessa kriskommissioner och utredningar så där i största allmänhet som den välsignade ”quick fix” som skall hitta lösningen på nederlaget. Likaså signaleras en större omorganisation av partiet.

Tyvärr brukar omorganisation vara byråkraten eller administratörens lösning på ett politiskt problem. Detta framförallt om man inte kan eller vågar ta tag i det politiskt problematiska utifall det pekar på samma byråkratis tillkortakommande. Min övertygelse är att det inte finns EN förklaring eller ETT svar utan det handlar om resultatet av en lång tids utveckling. En utveckling som varit i det tysta och skett smygande på ett sätt så ingen egentligen inte har noterat skeendet som lett fram till detta.

 

Fyra perioder

Om man tittar på de socialdemokratiska valsiffrorna från tiden före rösträtten fram till nu idag 2010 så kan man notera fyra perioder som utkristalliserar sig.

Den första är från tiden före och närmast efter den allmänna rösträtten. Här ligger socialdemokraterna ganska lågt och uppnår aldrig 40 procent. Under perioden 1932-1988 är aldrig partiet under 40 procent, men 1991 åker socialdemokraterna på ett nederlag och halkar ner på 36 procent. Sedan dess har inte socialdemokraterna mer än 1994 tagit sig över 40 procent.

Om vi nu skall sätta detta i relation till politiken som sker parallellt med valen och utgår från att valen är en mätare på hur samma politik uppskattas eller ratas så upptäcker vi något intressant.

Att socialdemokraterna under perioden fram till 1932 inte når över 40 procent har med bristen på demokrati (ingen allmän rösträtt fram till 1921) och bristen på politisk mognad under 1920-talet är Inget att säga om men i o m valet 1932 och perioden fram t.o.m. 1988 så ligger snittet på drygt 43 procent.

Min tolkning är att genom att Per-Albin Hanssons och socialdemokraterna från 1928 och framåt har en tydlig politik för vad man vill göra med samhället vinner därmed inte bara arbetarklassens stöd utan också viktiga delar av medelklassen och då främst dess lägre skikt som har levnadsvillkor som ligger nära arbetarklassens.

1928 lanserar Per-Albin Hansson i sitt välkänd 1:a maj tal ”folkhemmet” som politisk idé. Detta får i sin politiska praktik och programmatiska form 1944 genom ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss är den store ideologen. Även om aldrig det tas som politisk program av någon kongress eller liknade får det enorm betydelse och ett brett stöd i hela samhället. Egentligen är det bara politiska högern och arbetsgivarna som manifesterar sitt motstånd.

Från 1970 och framåt får nyliberala tankar fäste i Sverige. Först inom SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) för att därefter successivt sprida sin draksådd ända in i arbetarrörelsens organisationer.

Under 1980-talet accepteras den nyliberala idén om en självständig utom politisk kontroll riksbank. Men också och kanske än viktigare accepteras teorin om jämviktsarbetslösheten även inom socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen, men successivt även tankar på avregleringar och privatiseringar. Här spelar också in det motstånd och misstro som finns inom arbetarleden mot EU-anslutningen som trots motstånd trumfas igenom 1994.

När sedan och parallellt Carl Bildts regering genomför ett program där jämviktsarbetslösheten ges en central roll, exempelvis genom en närmast slakt av offentlig sektor där 90.000 jobb försvinner. 1994 återkommer socialdemokraterna i ett av sina bästa val någonsin med 45 procent som en reaktion på högerns politik.

Besvikelse och misstro

Efter 1994 har sedan socialdemokraterna inte nått över 40 procent utan trenden är sjunkande stöd i valmanskåren. Orsaken står att finna i den besvikelse som den politik som bedrevs under 1990-talet där det var till stora nyliberala lösningar som fick utrymme i den politiska praktiken. Avregleringar, privatiseringar och det i praktiken accepterande av en permanentad arbetslöshet på ca 7-8 procent.

Målet med den nyliberala politiken från högern är flerfaldig. Att flytta fram arbetsgivarnas positioner genom att skapa en permanent hög arbetslöshet som skapar grogrund för en låglönearbetsmarknad och press på hela lönebildningen. Det andra är att vrida klockan tillbaka till ett läge demokratin blir en angelägenhet för de bättre bemedlade genom att arbetarklassen tappar intresset och ser inte någon mening med politiskt engagemang (se Chantal Mouffe ”Om det politiska”).

Det är också här vi finner orsaken till valnederlaget. ”Socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrande” sa professor Jonas Hinnfors i LO-tidningen nr 30. När socialdemokraterna har allt mer påverkats av den ideologiska offensiv högerns nyliberala idéer fört till torgs har partiet inte vunnit storstädernas övre medelklass, men förlorat arbetarklassväljarna och den lägre medelklassen.

Accepterandet av den självständiga Riksbanken, ett EU-medlemskap emot främst LO-medlemmarnas uppfattning, omfattande avregleringar och privatiseringar har tillsammans med 1990-talets nedskärningar i välfärdsstatens räckvidd har underminerat och förvirrat de av Hinnfors nämnda kärnväljare och kastad dem i armarna på Reinfeldts egoistiska malström och än värre i armarna på fascisterna i SDs enkla syndabokslösningar.

Kort kan vi säga att partiet och därmed hela arbetarrörelsen hamnat i ett politisk förvirrande vakuum där nu enkla lösningar sökes. Detta är lika meningslöst som utan möjlig framgång innan man inser att partiets misstag under perioden från 1980-talet över 1990-talets elände och genom 2000-talets första årtionde.

Skall socialdemokratin komma åter måste det ske en noggrann självkritisk analys som säkert kommer att smärta och vara sammanknippad med stor vånda. Men det måste ske och måtte det finnas allvar i Mona Sahlins uttalande ”att varje sten skall vändas på”.

Politisk framgång handlar inte om väl genomföra kampanjer utan att man vinner människornas hjärta och själ för en politik som är i folkflertalets intresse. Men utgångspunkten för ett arbetarparti som socialdemokraterna måste vara en politik byggd på arbetarklassens intresse annars är slaget förlorat – i vart fall för arbetarpartiet socialdemokraterna.

Text, foto och illustrationer: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten II

”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst”, säger FP:s gruppledare Johan Pehrson. (Se Aftonbladet).

Dagens kanske märkligaste uttalande. För om socialdemokraterna och oppositionen skulle följa detta så innebär det att man bara kan lägga förslag som man vet att inte SD kan tänka rösta för – dvs. oppositionen och socialdemokraterna skulle bli tvungna att rådgöra med Åkesson inför varje omröstning:

- Snälla Jimmie lova att ni INTE röstar för vårt förslag, skulle Sahlins fråga bli gång efter gång. Kort sagt socialdemokraterna skulle hamna i en omöjlig politisk situation. Egentligen kan det bara ske på ett sätt, oppositionen lägger inte egna förslag och spelar död hund i fyra år framåt.

Talmansomröstningen blev som väntad – SD gav sin välsignelse till högeralliansen och Reinfeldts ord om att aldrig ta i SD med tång visade sig vara intet värt. Reinfeldt kunde lätt ha undvikit detta genom att förhandla eller vart fall förankra Per Westerberg hos de röd-gröna istället valde han att söka domptera dem i att lyda Reinfeldts och högeralliansens postulat.

Ska demokratin få en chans att fungera måste oppositionen bedriva oppositionspolitik för annars gör man samma misstag som under föregående mandatperiod. Nödvändigheten av en tydlig oppositionspolitik är nödvändig för annars ger man regeringen fri lejd under mandatperioden vilket skulle innebär politiskt sammanbrott.

Fredrik Reinfeldt har självt valt att bilda en minoritetsregering och då är det hans ansvar att föra en sådan politik att han kan få med sig en majoritet av riksdagen. Väljer Reinfeldt och moderaterna att göra det med stöd av SD direkt eller indirekt är det hans ansvar. Han kan aldrig någonsin lägga det ansvaret på oppositionen så länge de inte lägger förslag som tas fram i samarbete eller med förankring av SD.

När FP:s gruppledare Johan Pehrson säger; ”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst” så finns det två sidor i uttalandet. Det första; det orimliga att inte oppositionen skall kunna lägga egna förslag utan att ha negativt förankrat dessa hos SD.

Det andra är sannare än han själv kanske inser. En Freudiansk felsägning kan man säga; förlorar högeralliansen till många gånger i riksdagen sitter regeringen löst. Och ansvaret för det ligger uteslutande hos regeringen själv. Visar man samma kaxiga attityd som inför talmansvalet kommer det att ske ganska snart.

Ärligt talat, det verkar inte helt osannolikt med ett nyval under mandatperioden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten

Klockan är 10.00 på förmiddagen den 4 oktober 2010. Om en timma ska riksdagen utse talmän. En viktig funktion i riksdagen och i det demokratiska systemet. Det är talmannen som ger regeringsbildaren uppdraget i händelse av regeringskris.

Moderaterna har i kraft av regeringsunderlagets största parti utsett Per Westerberg till talmanskandidat. Normalt sätt kanske oppositionen inte hade reagerat speciellt mycket på detta men läget är inte ”normalt”.

Samtidigt kan inte oppositionen lägga sig död hund bara för att SD finns i riksdagen. Det vore förödande. Det är regeringens och främst Reinfeldts sak att regera även om det sker i minoritet.

In i riksdagen har för första gången någonsin ett rasistiskt och fascistiskt parti tagit plats. Än mer, samme Per Westerberg uttalade sig för en tid sedan om samma högerextrema parti att det är inget problem för moderaterna att samarbete med dem som han såg det.

Därav och eftersom andra moderater har gjort liknade uttalanden om SD så finns det anledning att ställa en motkandidat mot Westerberg.

Att moderaterna är parti där uppenbarligen makten är det viktigaste har vi sett flera signaler om sista tiden. Uppgifterna att moderaterna vill sno fler ministerposter från de övriga partierna i högeralliansen är ett. Ett annat som fick många att höja ögonbrynen är när Reinfeldt utnämner Anna Kindberg Batra till gruppledare för moderaterna.

Orsaken till höjda ögonbryn är inte hennes eventuella tillkortkommanden i politiken för där finns säkert inte mycket att säga. Kindberg har varit en flitig myra i den politiska stacken och är ett bra exempel på yrkespolitikern som vi numera har vant oss vid. Ett vanligt jobb har hon givetvis inte haft.

Nej orsaken är en annan. 1998 gjorde hon sitt beramade uttalande om att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. För många stockholmare kom det på en bekräftelse av deras världsuppfattning med Stockholm som epicentrum. Uttalandet låg helt i linje och är helt i linje med Reinfeldts uppfattning om storstaden Stockholm som alltings centrum.

Moderaternas förakt för ”bystan” kan inte göras tydligare och sedan ligger det helt i linje med tidigare mindre välbetänkta utnämningar som vandra in och ut ur kanslihuset under föregående mandatperiod.

Man kan undra vad de övriga i högeralliansen tycker om att dompteras av en gruppledare som anser att de är kortare om huvudet än urbana Anna.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Spela inte Svarte Petter med demokratin

Sitter regeringen och oppositionen och spelar Svarte Petter med demokratin? Svarte Petter är naturligtvis SD som ingen vill få på handen. Men innebär det att demokratin skall upphöra? Dvs. att oppositionen skall upphöra att lägga egna förslag och bli röstboskap i Reinfeldts systemskifte, m.a.o. nedrivandet folkhemmets sista rester och välfärdsstaten skall genomföras med stöd, indirekt eller direkt, från den röd-gröna oppositionen.

 

(Foto Ulf Höijer, Aftonbladet)

Om så är fallet kan vi ju införa ett system med Kung Fredrik I som i sin allsmäktighet av Guds nåde styr det arma kungariket.

Så, söker Fredrik Reinfeldt fri lejd och oinskränkt makt de närmaste fyra åren? Tror Reinfeldt att han kan med Sverigedemokraterna som hot likt en Svarte Petter få oppositionen att acceptera minoritetsregeringens postulat och inskränkta maktpolitik.

Än mer, inbillar sig Reinfeldt att demokratin skall sättas helt ur spel p.g.a. ett populistiskt och halvfascistiskt SD kommer ta alla chanser att hänga på vad de tror är en poänggivande politik. Det borde inte vara så, men det kan bli det om inte de röd-gröna synar Svarte Petterbluffen och istället bedriver en skoningslös oppositionspolitik de närmaste fyra åren.

Vi har fått de senaste dagarna uppleva ett ynkligt spel, den första given i en fyra år lång Svarte Petteromgång, som kommer att fortsätta under hela mandatperioden vilket är att inte förvåna sig över. Reinfeldt vill permanenta sin och moderaternas maktställning och har inget emot om det sker med hjälp av SD:s existens.

Reinfeldt kommer i varje fråga att peka med fingret mot oppositionen och säga lägger ni era förslag blir det med hjälp av SD för de kommer att ta alla chanser att utöva utpressning mot oss i alliansen.

Den första given blir nu om budgeten där det inte ens är säkert att oppositionen lägger en skuggbudget. Om så sker är det första gången i modern historia som riksdagens opposition inte har något eget förslag – m.a.o. walkover för högerregeringen som därmed vars kort inte kommer att synas. Första given vunnen!

Den andra given kommer att handla om tillsättandet av talman där nu ledarsidorna i borgerlig press gråter krokodiltårar över den eventuella risken att oppositionen har självklara krav och synpunkter på talmanspostens utnämning. Anslut er till högerns förslag är givens bud och den sittande regeringen slipper Svarte Petter – andra given vunnen.

Att Sverige i många stycken har en misslyckad integrationspolitik är närmast slagit i sten. Vad annars kan väntas när byråkrateliten på diverse verk får råda med sina mer eller mindre ”humanitära” pekpinnar och regler. Först lär dig språket, sedan arbete vilket innebär inlåsning på flyktingförläggning istället för jobb och praktisk i verkligheten språkutbildning.

Alla vet detta och här har SD fått i praktiken byråkratin och den övre medelklassens välsignelse därigenom för sin främlingsfientliga politik. Nu vill Reinfeldt göra upp med delar av oppositionen om detta – dvs. giv tre i det pågående Svarte Petterspelet. Den som erkänner att integrationspolitiken inte varit lyckosam sitter då med Svarte Petter eller om man följer det folkpartistiska förslaget om speciell lågavlönad, rättighetsbefriad arbetsmarknad som i anden har tagits över från och fått välsignelse från fascisterna och rasisterna i SD. Se giv tre vunnen.

Har vi nu begåvas med en opposition som inte vågar vara opposition under fyra år. Ska vi dras med en minoritetsregering som så till den milda grad skrämt, förlåt uttrycket, skiten ur samma opposition att de lämnar walkover.

Vinnare ett blir det då – Reinfeldts högerregeringen slutför ”systemskiftet” dvs. river slutgiltigt välfärdsstaten och två SD som stormar fram nästa val tack vare att alla var så skiträdda för deras blotta existens. Än en gång har då medelklassens konflikträdsla skördat nya lagrar. Arma Sverige!

Text: Ingemar E. L. Göransson