Återupptäck # 13; Them

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Van Morrison känner de flesta till, men idag är det få som i dag lyssnar på hans tidiga period på Decca och i bandet Them. Gruppen startade i Belfast på den berömda Maritime Club som var centrum för den nordirländska beat och R & B-vågen i mitten på 1960-talet.

Det som utmärker mycket av musiken från Belfast är ett drag av paranoia. Grupper som The Wheels, The Bats och inte minst Them har detta stråk i musiken ganska tydligt. Än tydligare blev det senare när gruppen Belfast Gypsies gjorde låtar som ”Secret Police”.

Nordirland var en del av Storbritannien precis som idag och det här var åren innan ”The Troubles”, dvs innan IRA hade börjat sin kampanj för att försöka förena de norra grevskapen med självständiga Irland i Södern.

Det paranoida draget var tydligt hos Them och Van Morrison. Sånger som ”Mystic Eyes” går uppenbart tillbaka på en keltisk tradition av mystisism. Det finns också ett derag av mörker och alienation i de tidiga Them-inspelningarna.

Gruppen var notoriskt instabil. Morrison var en precis som idag en sur och svår man att jobba med. Historierna om hur han kunde dra till sina musiker om han var missnöjd är legio än undantag. Så ryktet som svår att ha att göra men grundlade Morrison för snart 50 år sedan.

Irland har haft en levande kultur i århundraden; Brendan Behan, James Joyce, Oscar Wilde, Jonathan Swift och U2 är bara några namn som har gett ön dess rykte som kulturellt Mecca.

De första inspelningarna bandet var en demo av bl.a. T-Bone Walkers ”Stormy Monday Blues” och Slim Harpos ”Don´t Start Crying Now”. Andra inspelningar som gjordes i Peter Lloyds studio på Cromac Street var ”Philosophy” och ”One Two Brown Eyes”. De sistnämna kom sedan att ges ut på Thems helt omöjliga att hitta EP från 1969. De förstnämna har sett dagens ljus på en bootleg ”Here Comes Van Morrison”. För övrigt innehåller den de flesta av kända live-inspelningar som finns med bandet.

Them gick in i studio i London och kom mellan 1964-1966 att spela in två LP, en handfull singlar och en EP. Man kan knappast säga att de var en kommersiell framgång i Storbritannien men i USA blev de kult och i Holland stora.

När man nu lyssnar på inspelningarna så nästan över 40 år sedan slås man av hur tidslösa Them var. Musiken berör fortfarande och kvar lever klassiker som ”Gloria” och ”Mystic Eyes” – allt beroende på Van Morrison vill jag påstå. Den som vill uppleva Van Morrison innan han blev berömd ska bekanta sig med Them.

Här är några plattor värda att skaffa:

The Story Of Them featuring Van Morrison (Deram)

Innehåller allt studiomaterial inklusive alternative versioner. Tyvärr utgången sedan länge men finns till ganska höga priser, tyvärr.

Here Comes Van Morrison (Asterisk Disk)

En bootleg av god kvalitet, (okay i huvudsak) . Innehåller de mesta kända livematerialet med Them, Belfast-demon och inspelningar med The Monarchs Showband, debutbandet, med Morrison på sax.

Belfast Beat – Maritim Blues (Big Beat)

Här finns andra Belfastband som de lysande The Wheels. Svår att hitta idag men sök på nätet.

Här är en av få  videos som finns på youtube med bandet:

Text och research:  Ingemar E. L. Göransson

Veckans jobb

Under veckans som kommer har jag en del möten inbokade men framför allt ska jag skriva, skriva och åter skriva på boken om “Arbetarrörelsens kris och marknadsliberalismen” (prel. titel)

Inbokat är dock:

Torsdag den 9 december

Vart går arbetarrörelsen nu?

Seminarium på Byggnads avd 35 års repskap

Plats Folkets Park, Linköping kl. 19.00

För ytterligare information se här

Mvh/Ingemar E. L. Göransson

En stor reformistisk potential

Finns det en potential för en reformistisk politik i dess rätta betydelse? Finns det i samhället och bland medborgarna t.o.m. en acceptans av en politik som bygger på solidaritet och rättvisa. Jag menar att det är så men vad som det inte finns stöd för är en politik där skatten försvinner in i ett svart håll av byråkrati och maktspel.

För en tid sedan publicerade Demoskop en undersökning som innebär att 57 procent av de tillfrågade anser att det stämmer helt eller bra att ”det är viktigt att utjämna ekonomiska skillnader mellan människor” och det är enbart 12 procent anser att ”stämmer dåligt eller inte alls”.

I samma undersökning uppger också 58 procent att socialdemokraterna är deras förstaval som parti om partiet uppfyller förutsättningen att de har en partiledare man hyser förtroende för och för en politik som ”gynnar”.

Inte nog med det. I en undersökning som publicerats i helgen ”Välfärdsopinion 2010” från Umeå Universitet är stödet för ökat skatteuttag till välfärdssektorn tydligt.

På frågan ”kan du tänka dig att betala mer skatt om den går till….” svarade väsentligt fler än 2002 att de var beredda att betala mer skatt om den gick till välfärdssektorn.

	Ja, 2002 i %	Ja, 2010 i %	Ökning i %
Sjuk- och hälsovård	65	75	15,4
Stöd till äldre	60	73	21,7
Stöd till barnfamiljer	39	51	30,8
Socialbidrag	25	40	60
Skolan	61	71	16,4
Sysselsättningspolitiska insatser	31	54	74,2

Källa: Välfärdsopinion 2010, Umeå universitet (TT)

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta. Jo att det är en myt att socialdemokratin inte skulle kunna driva en socialdemokratisk politik. Att skatteviljan är lägre nu än tidigare, tvärtom om man ska döma av rapporten ovan.

Likaså är att det finns en acceptans för en ökad en jämlikhetspolitik men också en politik som innebär att det finns stöd för att utjämning mellan olika skikt och grupper i samhället.

Stefan Svallfors som är ansvarig  för ”Välfärdsopinion 2010” konstaterar att stödet för välfärdsstaten är stabilt, t.o.m. ökande sett från 2002.

Han säger vidare att – “Jag tror att folk i största allmänhet inte ser någon större skillnad mellan de största partierna”. Svallfors tror istället att det var andra saker som avgjorde valet i september.

Vad som behövs är en tydlig socialdemokrati som vågar föra en socialdemokratisk politik. Och här kanske problemet ligger, förmågan och viljan saknas hos en ideologisk vilsegången socialdemokratin för att tala med professor Johan Hinnfors i Göteborg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kriskommissionen gör det lätt för sig

I dag har den socialdemokratiska kriskommissionen lämnat sitt svar på varför socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914. Utan att läst hela rapporten utan har att gå på vad media i övrigt säger så kan man ändå dra vissa slutsatser med reservation för att SvT Rapport må ha fastnat för det som är nyhetsmässigt mest slående.

Enligt Rapport ska orsaken till valnederlaget vara att det röd-gröna samarbetet började alltför otydligt och schabbligt. Andra orsaker var att moderaternas retoriska närmande mitten och en obegriplig skattepolitik. Till detta skriver man rent ut att Mona Sahlin personligen hade sämre förtroende än Reinfeldt och Borg.

Sammanlagt blir denna förklaringsmodell att lägga skulden på Mona Sahlin som person och partiledare får nu bära hundhuvudet för partiets hela misslyckande.

Förklaringsmodellen gör det också möjligt att peka finger mot några få att de får ta ansvaret medan resten av partistyrelsen och inte minst VU frikänns från ansvar i övrigt.

En bekväm lösning då det inte skakar skeppet alltför mycket och efter extrakongressen i mars kan det åter bli “business as usual”. Det innebär också att det blir inget av att ”vända alla stenar” som utlovades när kommissionen tillsattes vilket säkrar övrigas positioner i partiet.

Alltså det blir inget med att alla i partistyrelsen ställer sina platser till förfogande vilket garanterar i sin tur ingen dramatisk förändring av politiken eller ens ett prövande av politikens helhet.

Undviker grundorsakerna

Under de senaste åtta valen har (S) fått sämre resultat än föregående val. Det finns två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och valet 2002.

Rapporten från kriskommissionen verkar inte beröra de djupt liggande orsakerna till det förlorade förtroendet som socialdemokraterna har drabbats av. Professor Johan Hinnfors vid Göteborgs Universitet menade efter valet att ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och förvirrat sina kärnväljare”.

När endast 22 procent av de arbetande röstar på partiet medan moderaterna drar fram som det parti som får löntagarna med sig tack vare att man spelar på egoismen i form av skattesänkningar och att man pekar finger mot de som är arbetslösa och sjuka.

Socialdemokraterna i sin tur lyckades inte att lyfta solidariteten och jämlikheten som grunden för politiken. Och det är naturligtvis svårt när partiet under en lång följd av år tagit till sig och accepterat den marknadsliberala samhällsanalysen.

30 år av försyndelser

Det tappade förtroendet när (S) körde över sin egen opinion och anslöt Sverige till EU och därefter Maastrichtavtalet och därmed accepterade jämviktsarbetslösheten som princip för den ekonomiska politiken. När sedan (S) under Perssons era löste de ekonomiska problemen med marknadsliberala metoder som hade stora likheter med Bildts regerings politik försvagades förtroendet ytterligare.

Under 2000-talets första decennium har identitetspolitiken blivit socialdemokratins strategi. Det har blivit ett sökande efter olika ”politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper” som statsvetaren Bo Rothstein skriver i en artikel på Newsmill den 22 september.

Konsekvensen av att partiet har allt mer lämnat den generella välfärdspolitiken har gett ett kraftigt minskat förtroende hos partiets kärnväljare. Socialdemokraterna har under trycket från den marknadsliberala politiken gått från vad Rothstein kallar majoritär politik till identitetspolitik vilket har gett den nedåtgående trenden i förtroende och därmed i valresultat. Trenden sedan 1982 med sex av åtta val med sämre resultat i förhållande till föregående val talar sitt eget språk.

Man kan undra vad som är syftet med en kriskommission som inte berör detta och denna nedslående trend utan söker enkla lösningar samtidigt som man pekar finger gentemot partiledaren utan att söka en djupare förklaring till partiets och därmed arbetarrörelsens värsta kris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Kan det vara att behålla sina maktpositioner, i vart fall löser det inte arbetarrörelsens nuvarande kris och ökar inte möjligheterna att komma tillbaka i regeringsställning 2014. Men det kanske inte var kriskommissionens uppdrag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skjut inte på pianisten

”Skjut inte på pianisten det är inte han som skrivet stycket!”

Så skulle man kunna sammanfatta vinterns inledande järnvägselände. Det är inte SJ primärt som har ansvaret för att allt gått åt helvete. Att tågen inte går i tid, att X2000-tågen är nedslitna intill förstörelse, att banorna inte räcker till, att växlarna inte fungerar osv. Det är inte i första hand pianisten, dvs SJ:s styrelse utan kompositören av den marknadsliberala lekstugan som järnvägen har utvecklats till i Sverige.

Lokaltidningen Östgöta Correspondenten som i dagens tidning i en ledare (2 dec 2010) menar att hela eländet beror helt att SJ har en dålig ledning inte på regeringens politik eller Gud förbjude de marknadsliberala avregleringarna och privatiseringarna. Måhända SJ:s ledning inte är den ultimata precis, men huvudorsaken ligger just i det senare och den lekstuga som det medfört av entreprenörer och underentreprenörers underentreprenörer som inte har någon som helst samordning eller kännedom om varandras görande och låtande.

För vad kan SJ:s ledning göra med de direktiv man har. Det viktiga med SJ numera är inte att transportera människor och gods utan att vara lönsamt. SJ skall kort sagt som vilket AB som helst producera vinst inget annat. Det innebär också att materialen måste gå mer eller mindre 24-7 för att vara lönsamt och underhåll blir något som sker bara när det går sönder. Allt annat underhåll blir en belastning på vinsten.

Det liknar hur det var när jag jobbade på ett åkeri i Linköping på 1970-80-talet och kommer in på verkstaden och vill ha nya torkarblad. Verkstadschefen tar en trasa med T-doja och torkar av bladet och säger;

-”Kör ett tag till får vi se om det inte blir bättre!”

Och det är precis vad SJ gör, man kör ett tag till och hoppas det blir bättre för det finns varken pengar eller tid till underhåll.

Mycket av eländet beror också på underdimensionerad kapacitet i infrastrukturen. Helt enkelt, det finns inte spår så det räcker och de som finns är inte underhållna efter behoven. Regeringen skär nu ner på underhållet de kommande fem åren vilket innebär att det kommer att bli än värre.

Sverige har hittills varit befriade från svåra tågolyckor men under det senaste året har det skett flera uppmärksammande olyckor som krävt människoliv i Östergötland. På Linghems station blev en snöskottare förra vintern överkörd av ett X2000 och för några månader sedan körde ett annat X2000 in i en grävmaskin som jobbade på spåret och en passagerare omkom.

(Foto BBC)

Storbritannien har sedan 1980-talet haft ett antal mer eller svåra olyckor som sammanlagt inneburit ca 120 dödsfall och hundratals skadade. En stor del av dessa olyckor har berott på brister i underhåll och andra följder av avregleringarna av brittisk järnvägstrafik. Från fackligt håll, RMT, menar man att huvudorsaken är just avregleringarna och privatiseringarna av brittisk järnväg.

Vi har all anledning att fråga oss inte om utan när sker den stora olyckan likt Hatfield eller Landbroke Grove i Londonområdet. Men skall det behöva ske innan politikerna inser att infrastrukturen är inget lämplig att leka affär med?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vinter och järnvägskaos

 

Då var det vinter igen och kaos i järnvägstrafiken. Tågen var igår minst en till två timmar sena. Det var växelfel, signaler som la av eller bara lyste rött, X2000 som inte funkade osv. Inte för vädret var exceptionellt egentligen; några grader kallt och normalt med snö. Men idag är det tillräckligt för att hela infrastrukturen skall få hicka och, ursäkta uttrycket,  skiten skall lägga av.

Men skulle inte trafiken på järnvägen fungera även i normal svensk vinter. Jo, man kan tycka det, men sanningen är att den gör det inte och orsaken till detta är helt politisk. Orsaken ligger i de olyckliga besluten som fattades på 1990-talet om bolagisering och på de av avsuttna och sittande regeringars beslut om avregleringar och privatiseringar av järnvägsunderhållet.

Idag ligger underhållet på andra än på SJ vilket fått konsekvensen att den lokala kännedomen inte finns längre och underhållet enbart görs utifrån akut behov och efter lönsamhetsbedömningar. När SJ var ett sammanhållet verk så var inte lönsamhet som var det styrande för verksamheten. Det viktigaste var tvärtom att tågen gick och att man kom fram enligt tidtabell.

Den marknadsliberala lekstugan har inte gett annat än sämre järnvägstrafik och när det råkar vara några grader kallt och lite snö som betyder som på sista tiden att varken tågen går i tid eller kommer fram överhuvudtaget.

Det är dags att göra upp med en politik som bara fungerar i högkonjunktur och vackert sommarväder!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det är dags att vakna nu!

Sverige håller på att förändras och det sker snabbt. Klyftorna har sedan 1990-talet ökat på ett sätt som snart gör att den tidigare välfärdsstaten inte står att känna igen.

Tudelad arbetsmarknad

Arbetsmarknaden håller på att tudelas där de vi som har jobb har fått stora skattesänkningar medan de som är sjuka eller arbetslösa har fått betala priset. Ett pris som varit oerhört dyrt – nästan 100 miljarder har ”sparats” inom välfärdssektorns och istället delats ut som skattesänkningar på en skala minst åt de som har lägst inkomst och mest till de med bästa inkomsterna.

Inte bara sänkningar av inkomstskatten utan förändringar av fastighetsskatten som gynnat de med de dyraste villorna och ovanpå detta som grädde på moset slopad förmögenhetsskatt. Sverige har helt enkelt inte mycket kvar av tanken att hålla samman landet och öka jämlikheten mellan människor.

På arbetsmarknaden ser vi hur alltfler hänvisas till en låglönearbetsmarknad som tack vare Laval-domen bl.a. blir allt mer avreglerad och där arbetsvillkor och rättigheter blir allt sämre och svagare. Vi hör hur numera fackliga ledare erkänna med harm att det blir allt svårare att upprätthålla löntagarnas rättigheter och kollektivavtal när lönedumpningens iskalla vind blåser in över det skamfilade folkhemmets slätter.

Ökande barnfattigdom

I novembermörkrets sista dagar i den isande vintern publiceras en undersökning (se SR för länk)som visar tydligt hur det är de svagaste i samhället som drabbas av nedmonteringen av det solidariska samhället. 54.000 barn lever idag i familjer som har försörjningsstöd, dvs socialbidrag, som enda inkomst. Den något cyniske iakttagaren kan måhända rycka på axlarna och säga – ”…och vad är det med det?!”

Då ska man veta att det är en ökning med 10.000 på en period av 5 år. Dvs. barnfattigdomen har ökat med nästan 25 procent under först den urstarka högkonjunkturen för att fortsätta att öka i lågkonjunkturens skugga. Detta är det verkliga facit av vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg menar är deras framgångsrika politik. Klyftorna har ökat med storlek av en medelstor svensk stad under deras regeringsperiod!

Det nedkörda folkhemmet

Andra tecken på det står till med det något nerkörda folkhemmet är att nu kommer uppgifter om att överkonsumtionen av receptfri medicin ökar dramatiskt och då framför allt av värktabletter. En del forskare påstår att värktabletter är den fattiges missbruk. Eftersom vissa påstår att marknaden skall sköta medicinförsörjningen måste det i så fall innebära att det arma svenska folket har drabbats av en ökad smärta successivt sedan apoteken privatiserades eller kanske rättare sedan det politiska etablissemanget övergav tanken på ett samhälle där alla får plats och behövs.

En allt mer laglös och tudelad arbetsmarknad, ett ökat missbruk av medikamenter och en ökande fattigdom är delar av det facit som vi kan avläsa. Den fortsatta berättelsen om folkhemmet som försvann avslutas längre fram, men då kanske rucklet är rivet och inventarierna är sålda eller stulna. Den som då inte platsar på marknaden då får väl stå vid sidan och tigga om de välanpassade och självgodas skärv.

Var finns motståndet

Var finns då motståndet mot avvecklingen av tanken på ett rättvisare samhälle. Var är de stora demonstrationerna och politiska initiativen? Fackföreningsrörelsen måste mobilisera sina krafter och styrkor eller ”ligga död hund”.

Fackföreningsrörelsen måste under de kommande åren ta de initiativ som behövs för att vända utvecklingen, det finns ingen tid för tystnad och väntan längre, den tiden är förbi och det för gott.

Pietet är inget som längre finns varken tid eller plats för. Fackföreningsrörelsen om den vill påverka politiken i framtiden och bryta det förlorade förtroendet från sina medlemmar gentemot socialdemokratins förmåga att förändra ett än mer orättvist samhälle är att återta det politiska initiativet och bli det som en gång Tage Erlander beskrev som ”den vänlige pådrivaren” av partiet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson