Moral, politik och samhälle

”…eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”

(Harold Pinter, Nobelföreläsning 6 december 2005)

 

Valet 2010 bokföringsteknik eller politik

De ovan sagda orden må vara hårda och oförsonliga. Men det finns en kärna av sanningen i Pinters raseri mot den politiska klassen och apparaten som har gjort politik till ett yrke och därmed isolerat det från folkets stora flertal. Det politiska samtalet har istället blivit en fråga om teknik och teknikalitet. Det var uppenbart i valet 2010 där de stora kvällstidningarna hade ena uppslaget efter det andra där man hade räknat ut vad olika familjetyper ”tjänade” på högeralliansens politik kontra de röd-grönas.

Politiken blev helt enkelt ett bokföringstekniskt spel inte frågan om vilket samhälle vi alla skall leva i.

Moral och politik

Begreppet moral berördes i ringa omfattning och har det med politik att göra? Har det ens med mänskliga villkor att göra eller är det enbart ett mossigt och motbjudande begrepp som inbjuder till illamående fördömande av den som använder detta i sin språkliga och filosofiska arsenal.

Om vi ska se hur begrepp moral tolkas exempelvis på Wikipedia så är uppfattningen där inte riktigt den ovan beskrivna. ”Med ett akademiskt språkbruk avser "moral" en persons eller kulturs etiska normer, vare sig dessa är goda eller onda; även "omoraliska" personer kan således anses ha en moral. En viss moraluppfattning är ofta kopplad till en viss världs- eller livsåskådning, till exempel socialism eller kristendom (jämför Jesu bergspredikan). Å andra sidan är moral i marxistiskt språkbruk även sådant som på ett mer omedelbart sätt avspeglar villkoren för det materiella samhällslivet; moralregler som "var och en är sig själv närmast", "ensam är stark" och så vidare.

Begreppet används ibland även som en synonym till "etik". Etiken behandlar frågor som hur de bästa moraliska konsekvenserna kan åstadkommas i specifika situationer (tillämpad etik), hur man avgör vad som har moraliskt värde (normativ etik), vilken moral människor faktiskt har (deskriptiv etik), vad som är moralens grundläggande natur, exempelvis om den kan rättfärdigas på objektiva grunder (metaetik) och hur förmågan att vara moralisk utvecklas och denna förmågas natur i allmänhet (moralpsykologi). Inom tillämpad etik är exempelvis frågan om att beröva människor deras liv kontroversiell mot bakgrund av dödsstraff, abort, dödshjälp och krig. Inom normativ etik kan en typisk fråga vara huruvida en lögn som uttalas i syfte att skydda en person från att skadas är rättfärdigad. Inom metaetik är en central fråga vilken mening begreppen "rätt" och "fel" har.”

Politik som moral och etik

När man läser Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) som sedan kom att lägga grunden för hela uppbygget av välfärdsstaten möts läsaren ofta av just moraliska och etiska förklaring till de förslag som programmets 27 punkter föreslår. Begreppet ”rättvisa” är den grund som bär upp hela förslaget. Det återkommer gång efter gång och ges som skäl till de olika politiska åtagande som skissas i programmet.

Låt oss ta ett exempel i raden som ryms på programmets 31 sidor och dess närmare 200 sidor av motiveringar. När den dåvarande finansministern Ernst Wigforss och hans medförfattare skall ange skäl till varför full sysselsättning skall vara en bärande del i efterkrigspolitiken skriver man ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling. ” Efter ett kortare resonemang kring produktionsökning i o m full sysselsättning konstaterar Wigforss et consortes att ”möjligheten att vid en rimlig och rättvis fördelning skapa högre levnadsstandard och ökad trygghet.” (Källa: Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, Stockholm 1945, sid 14)

Lite längre ner i inledningen till detta det andra och bärande kapitlet i programmet skriver författarna ”en sådan rimlig och rättvis fördelning av det gemensamma arbetets avkastning ingår som en ofrånkomlig del av efterkrigstidens strävan till omdaning av samhället.” Som den uppmärksamme läsaren noterar så är det inte logiska-politiska förklaring som anges utan skälen till den föreslagna politiken bygger på begreppet rättvisa vilket i grunden är en moralisk storhet.

Om vi hade följt den logisk-politiska tankevärldens principer så hade man istället menat att det skulle ge exempelvis större tillväxt, mindre inflation, lägre arbetslöshet, så eller så ränteläge eller liknade. Nu anger Wigforss och övriga som skrev fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram moraliska skäl även om de logisk-politiska blir en följd av det moral-politiska synsättet på samhället och samhällsutvecklingen.

Omoralisk politik - arbetslöshet?

Om vi använder samma synsätt på det svenska samhället idag så skulle exempelvis inte argumentationen för jämviktsarbetslösheten vara så stark. Alla vet, i vart fall om man besitter en viss politisk heder och ärlighet, kommer den nuvarande närmast konsensuspolitiken på arbetsmarknadsområdet betyda fortsatt skrämmande hög arbetslöshet. Ty en arbetslöshet på 7-8 procent är priset som vi betalar för den kraftiga reallöneutvecklingen, nedmonterade offentliga sektorn och låga räntor. Det är ju själva grunden för Milton Friedmans ekonomiska hokus-pokus att låta penningvärdet stabiliseras in absurdum med en förfärande hög arbetslöshet.

Men ur ett moral-politisk perspektiv är detta önskvärt? Är det acceptabelt ur ett samhälligt perspektiv att 10-20 procent av arbetskraften ställs utan arbete. Nyliberalernas svar är att det skall skapas en låglönearbetsmarknad som skall fånga upp delar av arbetskraften. Syftet är tvåfaldigt. För det första att skapa en servicearbetsmarknad som är till nytta för den mer välbeställda medelklassen. Exempel på detta är i Sverige RUT-avdraget, försämrade a-kassor som inte ens ger hälften av dess medlemmar inkomstgaranti och i de flesta länder utanför norden statligt bestämda minimilöner.

För det andra är att de som hamnar i låglöneträsket som i Storbritannien med £5,93 i minimilön får vara en lönepress på alla andra löntagares löner. Ställer löntagarna för höga krav riskerar de att hamna i låglöneträsket med allt vad det innebär.

Den fulla sysselsättning som moraliskt mål

Den legendariske Ernst Wigforss skrev ju ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling ” och här ligger det moraliska aspekten på politiken. Är det moralisk att tillåta en arbetslöshet på flera 100.000 personer samtidigt som det finns enorma behov att fylla i samhället? Ett exempel är infrastrukturen som har en eftersläpning på upp mot 30 miljarder (Källa: Byggvärlden 12 november 2010). Ouppfyllda behov som riskerar idag industrins transportbehov och på sikt kommer att leda till färre jobb och därmed högre arbetslöshet. Detta samtidigt som skatterna har sänks med bortemot 100.000 miljarder under förra mandatperioden.

Ett annat exempel är hur de ca 90.000 jobben som försvann inom offentlig sektor under 1990-talet och den utveckling som fortsatt sedan dess. Arbetslösheten är inte i första en fråga om ekonomiska realiteter utan om politik och politiska ställningstaganden. Arbetslösheten blir därför en moralisk fråga – är det moraliskt försvarbart att hålla flera 100.000 människor utanför arbetsmarknaden för att uppfylla en dogmatisk teori om incitament, låga räntor samtidigt som detta betalas av de som inte kan försvara sina intressen.

Fackföreningens moraliska ansvar

Under 1990-talet bedriv fackföreningarna en omfattande verksamhet för att hålla sina medlemmar som var drabbade av arbetslöshet igång. Bakom alla de olika arbetslöshetsprojekten fanns även en tanke att verksamheten skulle mobilisera till kamp mot arbetslösheten och de som hade ansvaret för den.

Under den nuvarande krisen har inga fackförbund bedrivet en sådan verksamhet i någon omfattning värd att notera. Orsaken har varit att det inte funnits medel till att hålla dem igång. Dvs. inga statliga eller offentliga medel utdelade över statskassan. Men frågan är om det inte har kostat mer i förtroende när de arbetslösa har lämnats åt sitt öde och a-kassans omfamning. Men det finns också en moralisk aspekt på sakernas tillstånd. Vem är fackföreningen till för? För den som har sitt hyfsat på det torra eller de medlemmar som har drabbats av den disfunktionella kapitalismen?

Det borde vara det sistnämnda men så har det inte varit under den nuvarande krisen. Här har vi också troligen ett av skälen varför 14 procent av LO-medlemmarna röstade på moderaterna och kanske än mer att 7 procent la sin röst i ren ilska och missnöje på Sverigedemokraterna. Besvikelsen och frustrationen bland de drabbade av den amoklöpande kapitalismen är tyvärr ett kraftfullt vapen och med den bristande fackliga skolningen av medlemmarna så är resultatet inte i sanning inte förvånande.

Förtroende och moral

Hur skall då socialdemokraterna kunna återvinna nytt förtroende, hur kunna kombinera en politik med en moralisk dignitet? För det första måste politiken bygga på det önskvärda ur ett bredare samhällsperspektiv – vad vill arbetarrörelsen åstadkomma, hur vill vi att samhället skall utvecklas. Men också att släppa den fotboja som apparatpolitiken innebär. För teori som innebär att exempelvis arbetslösa blir ett schackpjäser i en teoretisk modell likt den som nu är närmast konsensus kring. Det måste bli samhällssynen inte teorier som bestämmer politiken.

Likaså måste politikerna våga hålla stången mot de politiska tjänstemännens inflytande och den byråkrati som idag bestämmer politikens vägval. Politiken måste åter bli en fråga om vilja och visioner av samhällsutvecklingen.

Den välkände socialdemokratiske folkbildare Jan Lindhagen beskrev på början av 1980-talet den politiska och byråkratiska klassen som hade växt fram i o m välfärdsstaten som att de ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.” (Källa. Jan Lindhagen Ett mått av prövning – Kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, sid 66)

Det behövs helt enkelt ett arbetarrörelsens efterkrisprogram. Det skulle lyfta arbetarrörelsen till förnyat förtroende och skapa en framtidstro som saknas idag i den förvaltande politikens tyngande tillstånd.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Årets bästa, sämsta, högsta, lägsta..

Så här års brukar det skrivas årskrönikor av olika slag så varför inte skriva min egen även på denna blogg. Vilka har varit bästa, sämsta, största, minsta, viktigaste, oviktigaste och så vidare anno 2010. Det första årtiondet av innevarande årtusende har väl varit blandat kan man säga. Så ska vi köra ett varv och se vad vi hittar.

Årets nederlag

Det röd-gröna misslyckandet i valet 2010 – lyckades tappa 10 % i opinionen på några månader.

Årets mest oförtjänta seger

Högeralliansens valseger – skyhög arbetslöshet men vann i alla fall.

Årets mest bortslösade

Det röd-gröna misslyckandet i valet 2010 – en majoritet av väljarna förstod aldrig vilken politik man gick till val på.

Årets mest pompöse

Fredrik Reinfeldt – uppblåst med huvudet på sned men ingen politik förut skattesänkningar.

Årets bittraste förlorare

Mona Sahlin – skyllde allt på alla andra.

Årets mest överskattade

Fredrik Reinfeldt – räcker det med ett ansikte för att vinna val?

Årets fackliga misslyckande

14 % av LO-medlemmarna röstade på Reinfeldt, 7 % på SD – kan det bli tydligare?

Årets tystnad

Var är kampen mot högerpolitiken?

Årets mörka skugga

AMF-affären 2009 – dess skugga tystade LO i valrörelsen.

Årets ideologiska radioskugga

Valrörelsen – en orgie i räkneoperationer.

Årets tystaste landshövding

Östergötlands nya – Elisabeth ”vem är hon” Nilsson.

Årets museum

Det nyöppnade Flygvapenmuseum utanför Linköping – en fantastisk skapelse!

Årets hype

Prinsessbröllopet – vad i hela friden var så intressant?

Årets kryperi

Prinsessbröllopet – kryp, kryp och åter kryp.

Årets slöseri

Prinsessbröllopet – inga gränser för vad vi fick betala över skatten.

Årets politiska underkännande

Sverigedemokraterna in i riksdagen

Årets monoutgåva

Bob Dylans första åtta LP i en underbart snygg CD-box – nödvändig investering.

Årets bootleg

Bruce Springsteen Dream-box – Stockholmskonserterna i en box med utsökt ljud.

Årets bootleg två

Thåström “Annexet” – tyvärr inte Linköpings konserten dagen efter men i alla fall.

Årets svenska platta

Sanna Carlstedt ”Ballerinan” – den tjejen blir bara bättre och Johan Johanssons produktion lyfter.

Årets utländska platta

Leonard Cohen ”Song From The Road” – En fantastisk platta av en fantastisk man.

Årets comeback

Mikael Wiehe ”Ta det tillbaka” – äntligen den politiske Wiehe är tillbaka.

Årets jag-lägger-inte-av

Owe Thörnqvist – på turné och ger järnet i två timmar sedan skriver han autografer och snacka med folk en timme till!

Årets rock-a-billy platta

The Hub Caps ”3rd Base” – Vadstenas bidrag till raggarkulturen, helt oemotståndlig!

Årets bluesplatta

”Hear Me Howling”, Chris Strachwitz inspelningar av massor av kända och okända bluesmusiker från 1960-talet på hans eget Arhoolie – en makalös samling och en kanonfin bok i begränsad upplaga, allt nästan outgivet.

Årets konsert

Thåström i Linköping – magiska timmar med geniet Thåström

Årets mesta sidodebatt

Nedladdning eller inte – Tekniken är ett faktum, punkt slut.

Årets mest passerade

The Pirate Bay – vem bryr sig idag?

Årets roligaste bok

Roland Jansons debut – Nackspärrarnas rike, tala om överhalning av medelklassens tankevärld!

Årets fotbollshändelse

IFK Norrköping tillbaka i allsvenskan – och på vilket sätt!!

Årets negativa fotbollshändelse

ÅFF klarade inte kontraktet till allsvenskan – tyvärr.

Årets sanningssägare

Wikileaks – avslöjar makten med byxorna nere.

Årets frågetecken

Julian Assange – fågel eller fisk; avslöjad med byxorna nere?

Årets roligaste uppdrag

Att föreläsa för Transportarbetarförbundets avtalsråd – närmare 200 transportare lyssnade med stort intresse när jag berättade historien om hur Thatchers politik påverkat även Sveriges politik.

Årets roligaste jobb

Pete Seeger-programmet med Sanna Carlstedt och Johan Johansson – fantastiska nyarrangemang av Seegers musik med undertecknad som berättare.

Årets roligaste

Erina – vår älskade schäfer som har blivit vår familjemedlem.

Årets bästa år

2011 – hoppas jag i vart fall.

Ett Gott Nytt År från er förbundne

Ingemar E. L. Göransson

Text och foto: Ingemar E . L. Göransson

Brittiska Labour på väg att bryta med facket?

Det pågår en debatt om facket och fackets relation till det socialdemokratiska partiet. Flera tunga (S)-politiker har under senare tid och i kölvattnet på den socialdemokratiska krisen.

Nedanstående artikel var publicerad i den ansedda The Independent den 28 december och har översatts av undertecknad. Den är intressant då den speglar en liknande tendens hos brittiska Labour som i den svenska socialdemokratin.

”Ed Miliband är på väg att distansera Labour från de fackliga kassakistorna genom ”utspädning” av partiets ekonomiska beroende av dem och minska deras roll i val av partiledare.

Labour har föreslagit att införa ett tak för donationer till de politiska partierna som kan vara så låg som £ 500, har The Independent inhämtad. Initiativet skulle kunna bryta det långvariga dödläget mellan parterna om att enas om en nytt finansieringssystem för de politiska partierna.

Tidigare försök att stoppa stora donationer har misslyckats, delvis på grund av att Labour var ovilligt att ge upp sina mångmiljongåvor från fackföreningarna. Men Ed Miliband är redo att chansa på Labour ska locka tusentals små donationer från enskilda supportrar som ett led i strävan att ta "stora pengar" borta från politiken.

Han vill också ändra Labours kultur genom att låta allmänheten att rösta när partiet väljer sina ledare. Han planerar att ge 25 procent av rösterna till icke-partimedlemmar som registrerar sig som Labour anhängare. Riksdagsledamöter, fackföreningsmedlemmar och medlemmar part skulle också ha vardera en fjärdedel av rösterna i Labours elektorsystem. För närvarande har riksdagsledamöter, facket och partimedlemmar vardera en tredjedel av dessa röster.

Ed Milibands förslag kommer att orsaka spänningar med fackföreningarna. Förslaget är desto mer förvånande eftersom han var beroende av fackföreningarnas stöd att besegra sin bror, David, om Labours ledning i september.

Den omskakande förändringen av partiets finansiering har föreslagits i Labours förslag till utskottet för normer i offentlig förvaltning, som har en utredning i frågan. Med Ed Milibands stöd, har Ray Collins, Labours generalsekreterare, sade kommittén i ett brev: "Medan vissa förespråkar ett tak på £ 50,000, ett betydligt lägre tak på runt £ 500 skulle vara mer rättvist, demokratiskt och mindre känsliga för skatteundandragande . " Labourkällor uppger att partiet är redo att förhandla om ett tak på mellan £ 500 och £ 50.000 i en ny förhandlingsrunda med de konservativa och liberaldemokraterna.

Fackföreningar bidrar med mer än 80 procent av Labours finansiering,  efter att många av dess rikare uppbackares slutade bidra efter "cash för utmärkelser" affären som förföljde Blairs regeringen.

Ett reformalternativ skulle vara att behandla Labour intäkter från fackliga medlemmar som betalar den politiska avgiften som enskilda donationer. Detta bidrar till att finansiera partiets dag till dag utgifter. Men med ett tak skulle Labour tvingas sluta vädja om enstaka större fackförenings-donationer - särskilt vid valen.

Mr Collins klargjorde att Labour fortfarande vill behålla sin fackliga länk: "Alla förslag bör respektera de olika traditionerna, bakgrunder och strukturer hos de olika politiska partierna. Finansieringsreformer bör inte användas som ett sätt att ändra det institutionella och konstitutionella arrangemang hos enskilda politiska partier. "

Ed Milibands allierade i skuggkabinettet förnekar att han vill symboliskt bryta med fackföreningarna i syfte att tackla den "Red Ed" bild som målats upp av de konservativa. De säger att han menar allvar med att modernisera sitt parti och är redo att godkänna djärva reformer - bland annat en kampanj för att efterlikna Barack Obama genom att locka små givare via internet.

Liberaldemokraterna och Labour kommer att ställa sig bakom en överenskommelse om politisk finansiering, vilken inbegriper ökad offentlig finansiering. Nick Cleggs parti (Liberalerna) fick säga upp 20 anställda efter att ha förlorat skattefinansierade bidrag till oppositionspartierna när det gick in i koalitionen med Tories.

Alternativen finns ”ett pund för ett pund" system där staten skulle matcha små donationer som samlas in av partierna - kanske upp till £ 20 - eller tillåter människor att göra en £ 3-per-års donation genom att kryssa för en ruta på sin deklarationsblankett. Ett annat förslag är att bevilja särskild skattestatus till politiska donationer som "gåva stöd" som systemet för välgörenhetsorganisationer.

Tories oroar sig för att öka den statliga finansieringen då den skulle kunna framkalla väljarnas kritik, men har stött en £ 50.000 tak för donationer - som i slutändan skulle göra slut på stora gåvor från supportrar som Lord Ashcroft, partiets förre kassör.

Facket misstror Ed Miliband förslag. Len McCluskey, den nye generalsekreterare för Unite, varnade Ed Miliband inte försvaga fackets inflytande. "Om någon försöker att bryta sambandet med de fackliga organisationerna kommer vi att motsätta sig detta. Detta är vårt parti, säger han till The Tribune. "Vad Ed måste förstå är att fackföreningsrörelsen skapade Labourpartiet. Om det finns människor som bara ser oss som en kassako, den givmilda mostern eller farbrorn som bara släpps in för att underteckna checkar, så kommer det inte att hända. Vi vill se till att våra åsikter och uppfattningar lyssnas till. "”

Skrivet av Andrew Grice politisk redaktör på The Independent 28 december 2011

Översättning: Ingemar E. L. Göransson

Museum på räls

Fortsatt tågkaos och försenade eller inställda tåg. Man kan få intrycket av att det är ett u-land som har överraskats av en naturkatastrof inte ett nordiskt land där vinter är något varje år förekommande. SJ skulle ju vara enligt alla för-sig-påare bättre förberedda än någonsin men hittills har kaoset och havererad järnvägstrafik slagit nya rekord trots förra årets bitande kritik mot sakernas tillstånd.

 

Varför inte låna av Norge?

Men egentligen är det inte så märkligt att det går, ursäkta uttrycket, åt helvete även vintern 2010-2011. Avregleringarna och fortsatta ”omorganiseringar” av infrastrukturen innebär att det saknas helhetsansvar och styrning av verksamheten.

Den heliga konkurrensens får råda och hela underhållet av järnvägen är idag en lekstuga och en röra av entreprenörer och underentrepenörer. Det handlar mindre om att få infrastrukturen att fungera utan mer om ”affärer”, ”upphandlingar” och annat som hör hemma i den marknadsliberala hemisfärens högre luftskikt.

Det visar sig också att beredskapen att tampas med snön när den kommer, alltså om den kommer, är usel och minst sagt obefintlig. Sverige har inom sina gränser enbart ett fåtal lok som kan ploga och X2000 tågen är idag så slitna och i så stort behov av reparationer att de inte klarar den minsta störning.

Banorna är illa underhållna, växlar likaså och nu blir det allt vanligare med strömavbrott vilket naturligtvis inte gör saken bättre.

Men nu har man funnit på råd. SJ tar ut gamla RC-lok (se länk) från deras pensionärstillvaro på museum och använder dem till plogning och även en gammal plog med 100 år på nacken tas till heders så det ”moderna” SJ och alla andra operatörer kan köra sina tågsätt och till och med kan komma fram till passagerares och gods båtnad. Helt följaktigt eftersom resten av den svenska järnvägen liknar alltmer ett museum.

Vad förnumstighetsminister Elmsäter-Svärd (M) säger om detta tilltag eller initiativ är okänd men det var kanske detta hon menade närt hon uttryckte sin tillfredställelse med hur Trafikvärket och operatörerna samarbetar.

Men jag förmodar att det gäller fortfarande att klä sig varmt och ta med mat om man skall ut på det svenska järnvägsnätet, eller hur ministern?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Äntligen slut med daltet!

Äntligen slut på julfriden och åter till verkligheten. Och vilket verklighet sedan. Vi slipper det gamla kvävande förmyndarsamhället där alla även packet hade rättigheter.

Nu i den moderna tidens era så skiljer vi på pack och duktigt folk. Arbetslösa som inte biter samman och skaffar sig ett jobb snabbt hamnar utan ekonomisk ”trygghet” som det hette. Det gäller nu att bjuda till och blir man inte bjuden in i den samfälliga värmen då den är reserverad för de flitiga och duktiga.

De inbillningssjuka och deras vapendragare i läkarkåren ser den nya ordningen till att de hålls kort. Naturligtvis kan varje även döende göra något lite som de flitiga och framåt kan ha nytta av även om det bara är några timmar då och då och även om det sker i liggande ställning med dropp och hela ställeraschet .

Lathet och arbetsskygghet skall hållas med kort sele då arbete befordrar hälsa och välstånd.

Några s.k. akademiker påstår i Efter Arbetet nu senast att det inte finns någon relation mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet. De påstår att jämviktsarbetslöshet är en myt och inget vetenskapligt bevis finns för detta. Självklart nys, för vem som helst vet om packets löner hålls nere så ökar ju inte priser mer än vad vi som vet bättre vill.

Varför kritisera och förfölja de vakna ungdomarna på Prime-byrån som försöker få in lite vett i de förstockade vänsteristerna på Sveavägen 68. Näringslivet har ju ända sedan 1970-talets början först med pionjären Sture Eskilsson på det dåvarande SAF försökt ställa till rätta jämlikhetstjafset i socialdemokratin till insikt om att det är skillnad mellan folk och fä.

Och sedan får det vara slut med kritiken mot vår förnumstighetsminister Elmsäter-Svärd som med sina glada tillrop skänker så mycket värme; ”ni får fira julafton en annan dag”, omtänksam ”klä er varmt och ta med mat om ni ska åka tåg” och inte minst hennes klara verklighetsuppfattning ”Trafikverket och SJ sköter järnvägstrafiken sååå bra”.

Vi skall alla tillsammans istället brista ut i tacksamhet till bokhållarna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som håller i kassan så skatten ytterligare kan sänkas för de duktiga och flitiga i vår herres hage!

God fortsättning!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tid för kamp och strid

"Nu är det dags för fackföreningsrörelsen att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna att strejka och rätten att försvara jobben, levnadsstandarden och offentlig service.”

Den som säger detta är Bob Crow det stridbara brittiska facket RMT ordförande. RMT vilket är spårvägspersonalen och sjömännen fackförening i Storbritannien har gjort sig känt som den kraftfullaste kritikern av både New Labours högersväng och nu av den sittande Cameronska liberal-tory regeringen.

I Storbritannien har facken varit de som lett de senaste månadernas protester mot nedskärningarna och den allt mer aggressiva politiken riktad mot löntagarnas rättigheter och arbetarnas villkor. Det har varit demonstrationer och strejker bl.a. i tunnelbanan i London. I första ledet har ofta Bob Crow och RMT stått under dessa dagar.

Vi har i Sverige mest sett studenternas protester mot försämringarna av möjligheterna för andra än välbeställda att studera på universiteten . De dramatiska höjningarna av avgifterna till högre studier har som följd att den sociala snedrekryteringen i högre studier ökar dramatiskt. Med de nya avgifterna som överstiger vad en vanlig arbetare tjänar under ett år före skatt blir det helt omöjligt för ungdomar från andra än välbeställda familjer att delta i högre studier.

Det är dags att protestera säger Bob Crow i sin ledare i förbundets medlemstidning RMT News i november. Det är dags att ta strid för arbetarnas och löntagarnas rättigheter är RMT:s budskap. En självklarhet kan tyckas men än mer med ett Labour-parti som mest ägnar sig åt att hitta tillbaka till sin grundideologi.

I Sverige är det likartat. Vi har ett socialdemokratiskt parti som i praktiken står utan ledning och likt ett fartyg utan styrman och befäl följer strömmarna likt en flygande holländare utan varken karta eller kompass. Var den skutan går i hamn är skrivet i stjärnorna.

Under tiden så har tyvärr inte fackföreningsrörelsen i Sverige heller insett att den måste ta ett ansvar. Ett ansvar för vart arbetarrörelsens fartyg skall färdas. Just nu är det mest utmärkande ett vakuum efter valförlusten som verkar ha kommit som en överraskning för alltför många.

Var finns initiativet, var finns den som i Sverige säger det självklara att vi måste ta upp striden för våra rättigheter? Det finns få Bob Crow i Storbritannien, men finns det någon i Sverige som har förmågan och viljan att ta strid för de fackliga rättigheterna, levnadsstandaren och offentlig service?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vem ljuger, Reinfeldt?

I lördags den 11 december 2010 inträffade den allvarligaste våldshandlingen riktad mot det svenska samhället i modern tid. Allvarligaste, då den uppenbarligen var ett terrordåd med tydligt politiska förtecken.

Varken morden på Olof Palme eller Anna Lindh kan i den betydelsen jämföras med lördagens misslyckade terrordåd. De två morden var inte primärt politiska utan verk av förvirrade individer och i fallet med Palme är det fortfarande oklart om ens Palme var målet. Allvarligare också än Baader-Meinhofs-ligans sprängning av den dåvarande Västtyska ambassaden 1975 då den var inte riktad direkt mot Sverige utan mot Västtyskland.

Mycket tyder på att det misslyckade terroristdådet hade långt större allvar än vad som kan komma från en enskild förvirrad person oavsett om den är drabbad av religiös eller politisk fanatism. Det finns enligt Säpo och polisen trådar som leder till extrema fundamentalistiska islamistiska grupper i England och Irak. Orsaken till attentatsförsöket skall ha varit Sveriges närvaro i Afghanistan och Lars Vilks konstnärliga verksamhet.

Likheter med tsunamihanteringen

Oavsett om attentatet misslyckades eller inte var det en mycket allvarlig händelse som ställer ett antal viktiga frågor om säkerheten i Sverige och om hur den svenska krisberedskapen fungerar. Efter Estonia och tsunamin 2004 blev det stora konvulsioner och berättigad kritik riktades mot krisberedskapen.

Det fungerade tveksamt i samband med Estonia och direkt klandervärt i samband med tsunamin. I båda fallen hade dock inte ansvariga saken helt i egna händer då det var händelser som skedde utanför vårt territorium och i fallet med tsunamin 2004 på andra sidan jordklotet under årets största helg, julen.

Ändock fungerade krisberedskapen illa, ansvariga politiker tog inte saken på allvar, tjänstemän på UD gjorde inte det de borde och informationen var helt under all kritik. Det fick konsekvenser och kom i fallet med tsunamin att bidra till att fälla regeringen Persson i valet 2006.

Hur fungerade då det nu december 2010 i samband med den misslyckade terrorincidenten mitt i Stockholm och några få kilometer från Rosenbad och riksdagen. Det finns all anledning att ifrågasätta om det fungerade speciellt väl denna gång heller och inte minst hur informationen till allmänheten fungerade.

Korrekt information nödvändig

Information är av största vikt och av vital betydelse för att skapa en säker situation och motverka ryktesspridning. Detta måste fungera oavsett tid på dygnet eller dag på året. De brister som fanns i samband med Estonia och inte minst tsunamin i Asien upprepades på nytt och det var mer tur än skicklighet att det inte blev värre förvirring nu än nödvändigt.

Klockan 17.00 sprängs en bil i Stockholm på Olof Palmes Gata alldeles i närheten av Drottninggatan. Straxt därefter spränger sig en man, en självmordbombare, i luften. Det sker på Bryggaregatan ca 300 meter längre bort. Mannen var utrustad med ett bombbälte, en bomb i en ryggsäck samt ytterligare något som har beskrivits som en tryckkokare.

Enligt Säpo var det ett misstag eller en olyckshändelse att bomben sprängdes just här utan målet var ett annat där det skulle skapa maximal effekt som järnvägsstationen på Vasagatan eller Åhléns varuhus.

Reinfeldt informeras

Klockan 18.00 informeras statsminister Reinfeldt om det inträffade vilken därefter går på kungamiddag. Han anländer dit cirka kl 19.00 för kungens middag är till Nobelpristagarnas ära. Även Carl Bildt med respektive är närvarande på middagen precis som kulturministern med sin make. Det finns alltså tre regeringsrepresentanter på kungamiddagen. Alla tre enligt uppgift stannar till kungaparet reser sig och går. Allt annat är enligt slottets informationschef Nina Eldh ett brott mot etiketten.

Middagen avslutas kl 23.00 varefter statsministern och hans följe återvänder hem. Samma sak gäller de övriga gästerna. På middagen serveras fyrarättersmiddag tillsammans med alkohol.

Polisen “särskild händelse”

Klockan 20.20 beslutar Stockholmspolisens tjänstgörande befäl polisöverintendent Anders Thornberg att händelserna på Olof Palmes Gata att de är att betrakta som en ”särskild händelse” vilket innebär att Säpo går i stab enligt uppgifterna från Stockholmspolisen.

klockan 20.40 informerar Säpo regeringen genom justitiedepartementet att man har gått i det som kallas stab vilket innebär att regeringskansliet är därmed informerat om att händelserna på sena eftermiddagen och kvällen vid Olof Palmes och Bryggaregatorna är “en särskild händelse” vilket på ren svenska innebär att man betraktar det som terroristbrott.

Klockan 09.00 den 12 december övertar Säpo förundersökningen då man betraktar det inträffade som ett terroristbrott.

Bildt twittrar

Kring midnatt twittar Carl Bildt att "Most worrying attempt at terrorist attack in crowded part of central Stockholm. Failed – but could have been truly catastrophic..". Detta var det första som kom från den svenska regeringen och det enda som skulle komma innan statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens till 12.30 på söndagsförmiddagen. Tiden troligen vald för att få maximalt pressintresse då det var samma tid som lunchekot sänds. Men dock märklig då den kommer hela två och en halv timma efter Säpos presskonferens.

Carl Bildts slutsats att händelserna kl 17.00 är ett sannolikt försök till terrorism kommer alltså redan vid midnatt. Bildts twitterinlägg måste rimligen grundas på polisens slutsats. Det innebär i så fall att statsminister och regeringen redan då var införstådda med vad som skett. Varför då inte agera offentligt utan vänta 12 timmar ytterligare medan rykten och skvaller florerar vilt på bl.a. nätet?

Vad hände mellan 18.00 – 12.30

Den stora frågan är vad hände i mellantiden. Varför kom inget offentligt uttalande från regeringen förutom Bildts twittrande som knappast kan kallas offentligt uttalande än mindre görs det offentliga försök att motverka det skvaller och ryktesspridning som pågick under lördagskvällen och natten.

Olika extrema grupper spekulerade, allt från främlingsfientliga grupperingar till de sedvanliga sladdertackorna höll låda och kunde ha ställt till åtskilligt allt medan regeringen var tyst. Slasksiten Flashback exempelvis hade uppgifter om vem gärningsmannen var före midnatt.

Enligt uppgifter från Reinfeldts presschef Roberta Alenius så informerade polisen och säkerhetspolisen successivt under kvällen och natten regeringen och statsminister om vad deras slutsatser var av händelserna på lördagseftermiddagen i Stockholm city.

Exakt när polisen drog slutsatsen att det var att betrakta som ett terrordåd som gått fel har varken polisen eller regeringskansliet viljat uppge. Däremot informerade Säpo justitiedepartementet klockan 20.40 att man gick i stab vilket då är en tydlig signal om att Säpo ser allvarligt på det som skett. Men det är uppenbart att så skett.

Vem talar sanning

Den här informationen motsäger därför Reinfeldts och hans pressekreterare Sebastian Carlsson uppgift från i söndags att Reinfeldt inte fick någon information förrän kl 10.00 söndagsmorgonen vilket skulle inneburit att Reinfeldt skulle ha informerats i samband med Säpos presskonferens vid samma tid.

”Vi tittade inte på TV för att få information”, var Alenius kommentar till detta. Utan som sagt regeringen och därmed Fredrik Reinfeldt hade informerats tidigare under natten och kvällen.

Men det stämmer inte heller med vad Reinfeldt själv sa vid söndags lunch på presskonferensen då han uppgav att han inte fått bekräftelse att det var terroristattack förrän ”på förmiddagen” dvs. söndagen den 12 december.

Detta stämmer alltså inte med de uppgifter som kommit från både polis och regeringskansliets krisberedskapsenhet där dess chef Lars Hedström inte vill kommentera detaljer, men bekräftar att som han säger ”följt rutinerna”. Säpos presstalesman Sofia Olive har också bekräftat tidsuppgifterna.

Nya frågor

Händelsekedjan ställer därför flera nya frågor kring regeringens agerande och speciellt kring Fredrik Reinfeldt prioriteringar.

Varför ger man olika uppgifter från regeringskansliet i söndags respektive idag (tisdag) om när regeringen hade informerats av polisen och säkerhetspolisen om att man bedömde det inträffade som ett terroristdåd?

Varför uppger Reinfeldt på söndagens presskonferens att han informerats på förmiddagen när alla andra uppgifter snarare tyder på att han informerats både av krisberedskapen och polisen under natten?

Varför valde statsministern inte att gå ut redan på kvällen och lugna svenska folket utan valde att gå på kungamiddagen?

Varför valde Carl Bildt att gå ut på Twitter istället för att regeringschefen statsministern kommunicerade med svenska folket för att motverka skvaller och tilltagande ryktesspridning?

Varför väntade Reinfeldt med sin presskonferens till söndag lunch?

Händelserna i Stockholm den 11 december 17.00 och hanteringen av dessa från regeringen och då främst statsminister Fredrik Reinfeldt påminner om det taffliga hanterande som tsunamin fick av den dåvarande regeringen Persson. Fredrik Reinfeldt har åtskilligt att förklara och vi är många som väntar på dessa svar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Uppgifterna i den artikeln är grundade på intervjuer med personer från regeringskansliet, Slottet, Stockholmspolisen och Säpo.