Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Den brittiska krisen är nyliberalismens yttersta ansvar

Det brinner i de brittiska storstäderna. På nytt kan man tillägga. Den utlösande faktorn denna gång är som så många gånger förr oklarheter kring ett polisingripande i storstädernas förorter. Misstroendet mellan ungdomsgenerationen och brittisk polis är grundmurat och funnits sedan Gud vet när.

Resultatet ser vi i nyhetsrapporteringen; upplopp, plundring, mordbränder osv ett alltigenom destruktiv explosion av våld. Fördömandena av gärningsmännen och mobben är genomgående i alla media. Upploppen är lika progressiva som när textilarbetarna på 1800-talets mitt slog sönder sina maskiner då de rationaliserade arbetet. När nu ledarskribenterna nästintill tävlar i att ta till de hårdaste orden om det som sker så förstår de lika lite som den tidens fördömanden att en politiskt okunnig arbetarklass respektive en politiskt okunnig mobb agerar i desperation och utan en tanke på morgondagen.

Det började med Thatcher…

Självklart är det destruktivt och utan att skapa något vettigt att bränna ner och plundra men samtidigt är det inget att förundras eller förvånas över att det sker i Storbritanniens storstäder just nu. Nedskärningspolitiken som en gång började med Thatcher och fortsatte med Blair och nu får sin naturliga successionsordning med den nyliberalt färgade högerregeringen Cameron.

En orsak till att de som idag står längst ner på den samhälliga skalan och inte ser några politiska lösningar på sitt elände är sveket från arbetarrörelsen som i Storbritannien har kidnappats av New Labour och idag har ingen förankring i de mest utsattas mitt. Medelklassen som dominerar det politiska livet i dagens Storbritannien och har inga lösningar på den sociala krisen som skapat förutsättningarna för det som skett de senaste dagarna.

 

“…välfärdsstatens långsamma

sammanbrott i Storbritannien

hotar att bli demokratins Verdun…”

 

En gång i tiden var Storbritannien en välfärdsstat, inte med samma levnadsstandard som i Sverige men med en förhållandevis jämlik verklighet. När sedan Thatcher på 1980-talet genomförde sin demonteringspolitik visavi välfärdsstaten så möttes det av motstånd inte bara från fackföreningarna som drabbades av massarbetslöshet och anti-facklig lagstiftning utan också i ungdomskravaller i de flesta städer som Manchester, Liverpool och London.

Den ungdomsgeneration som kom att kalla sig Generation X och såg hur deras liv bara kunde bli sämre tog till gatan i en destruktiv odyssé sommar 1981. Till tonerna av ska-gruppen The Specials ”Ghost Town” gick gaturevolten som en löpeld över landet.

Desperation och meningslöst våld

Vad vi ser nu i Storbritannien i all sin desperation beror på en förtvivlan och ett förlorat hopp om en bättre framtid. Det är en ungdomsgeneration som på nytt ser hur de som har det redan bra skor sig med bonusar och höga löner medan ungdomsgenerationen har som i många fall deras föräldrar inget annat att vänta än fortsatt massarbetslöshet och ökad social misär.

När de senaste 30 årens fortsatta sociala nedrustning nu fortsätter och accelererar med Camerons regering ska ingen, absolut ingen, förvånas över det som sker på gatorna i Storbritannien. Föräldragenerationen har gett upp om sina ungar skrev någon journalist. Kan så vara, men de har inte gjort bara det, de har gett upp om att få ett drägligt liv och då återstår bara ett destruktivt beteende. Man har inget att förlora.

Vad vi ser är hur den av nyliberala politiker förda politiken skördar än en gång sin draksådd. Det brittiska samhället är idag mer tudelat än kanske på de senaste 100 åren. Vad mer, den nyliberala politik har tagit bort tron på demokratin som politiskt verktyg för förändring. Då återstår enbart anarkin, egoismen och att likt överheten roffa åt sig det man kan. Gatans illegala plundrare blir därmed bara en spegelbild av överhetens legala plundrare.

En tragedi

Det som sker i Storbritannien är en tragedi, men det är också sorgligt ur ett annat perspektiv. Den en gång så starka brittiska arbetarrörelsen har i sin nyliberalt påverkade metamorfos förvandlats till i bästa fall åskådare till ett sammanbrott i det forna välfärdssamhället där numera erbjuds intet annat än medelklassens hegemoni.

Gatans plundrare är inga hjältar, de är inga radikalismens förridare utan de är extremismens odlingslotter. Det är bland dessa som högerextremisterna, religiösa fundamentalisterna, anarkisterna, fascisterna och nynazisterna kommer att vinna sina proselyter och gatusoldater.

Det vi ser av hur välfärdsstatens långsamma sammanbrott i Storbritannien hotar att bli demokratins Verdun. Ett meningslöst slag som ingen kan vinna. Enbart en slakt på en dröm och ett annat samhälle. Och ansvaret för detta faller helt på medelklassen och dess nyliberala revolt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Ett sant ord…

Ibland hittar man citat som är väl värda att spridas och som sätter fingret på en öm punkt eller sammanfattar en viktig iakttagelse. Dagens bloggpost är helt enkelt en bukett med aktuella och användbara citat.

" Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar behöver vara längre tid än ett år - en upptäckt utan motstycke i medicinens historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt oskolad person.
Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011."

Gunnar Nordenstam, läkare i Göteborg i en insändare i Göteborgsposten 2010

”Vi lever sedan 20-25 år på någon slags myt att marknaden ska fixa allting men det gör den inte. Marknaden är oerhört kortsiktig. Om marknaden har ett regelverk är den väldigt effektiv, har den inte ett bra regelverk som fångar upp de här långsiktiga frågorna och det vi kallar för de globala nyttigheter – då leder marknaden fel.”

Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker för KD numera rådgivare vid Stockholm Environment Institute

”Att vi i Sverige ska leva på att byta tjänster med varandra ter sig som en banal akademisk tanke, allt ser bra ut i en excelfil men verkligheten är en annan. Vi kommer att få se en ekonomi i sönderfall med massarbetslöshet, och det som byggts upp under generationer krossa med ett pennstreck.”

Lars Carlström den ryske finansmannen Vladimir Antonovs svenske talesman som menar att regeringen medvetet låter SAAB gå i putten som ett led i en avindustrialisering.

”Å ena sidan hava industriella och vetenskapliga krafter vaknat till liv sådana ingen tidigare samhällsperiod kunnat ana, å den andra sidan märkas tecken till ett förfall, som ställer det mycket omtalade eländet under romarväldets sista tid i skuggan. I vår tid förmörkas allt av sin motsats. Maskinen är begåvad med den underbara kraften att förkorta det mänskliga arbetet och göra det mer fruktbart; men se; den leder till hunger och överarbete. Rikedomens nyss frigjorda krafter bliva genom en sällsam ödets lek källor till umbäranden. Konstens segrar synes köpta med förluster i karaktär. Mänskligheten blir herre i naturen, men människans blir människans slav. T.o.m. vetenskapens rena ljus kan ej utstråla, synes det, annat än mot okunnighetens mörka bakgrund.”

Karl Marx i ett tal inför Chartisterna i London april 1856.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Ta fast tjuven, ropade tjuven!

Ta fast tjuven, ropar tjuven för att leda förföljarna på villovägar. Så skulle man kunna beskriva det inofficiella rekord i ohederlig skrivande som den moderate riksdagsmannen Hanif Bali har fått publicerad i dagens Expressen. Att just denna slasktidning publicerar denna exempellösa epistel av missvisande och ohederlig debatteknik förvånar snart ingen.

 Tiden rinner ut…

Man anar Per Schlingmanns spindoktor bakom artikeln. Dess första del har ingen med någon kännedom att invända mot av riksdagsmannens beskrivna dolda och öppna rasism som de facto existerar i vårt arma land, tvärtom alla något så hederliga människor oavsett partitillhörighet är djupt bekymrade över denna skamfläck, tyvärr måste jag dock tillägga; förutom kostym- och knytblusfascisterna i SD. Bali högst vältaligt beskriver ett Sverige där människor med ”fel” etnisk bakgrund, med ”fel” hudfärg, med ”fel” namn alla har mött den vidriga diskriminering som finns i det svenska samhällets mitt.

Men att från det dra slutsatsen att det är socialdemokratins fel i allmänhet och Håkan Juholts i synnerhet och vidhäfta honom ett ansvar för vad SD tar sig för i riksdagen är inte bara orimligt utan djupt missvisande.

Hanif Bali har uppenbarligen inte insett det faktum att SD är ett populistiskt parti och som sådant gör det som de tror de kan dra poäng på och vinna öka inflytande på grund av människors okunnighet. Det är inte så att SD älskar den svenska välfärdsstaten, men de välkammade kring Jimmie Åkesson vet om de ska få ökade möjligheter att få igenom sin främlingsfientliga politik så måste de fånga in fler förvirrade själar. SD väljer också tillfällen att ge den sittande regeringen tjyvnyp för att få den mer mottaglig för deras motbjudande bigotta politik.

I riksdagen hittills har de röstat för högerregeringens förslag vid nio av tio tillfällen. Vid några tillfällen har de demonstrativt eller i spekulation röstat för oppositionens förslag. Hur oppositionen kan göras ansvariga för vad dessa välpolerade semi-fascister gör är egentligen obegripligt om man inte sätter det i sin sanna kontext; regeringen Reinfeldt har inte insett att den är en minoritetsregering och i vart fall agerar som en majoritetsregering. Inte heller verkar insikten finnas att oppositionens roll är att lägga fram en alternativ politik. Allt annat vore att sätta det parlamentariska systemet under förmyndare.

Moderaternas orimliga krav

Reinfeldt och de övriga moderater inklusive Hanif Bali kräver av oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet ska svära en inofficiell trohetsed och ge ett Carte Blanche till högerns politiska ambitioner. Annars hotar högern med stigmatisering av Juholt som en främlingsfientlig medlöpare. Ett högst motbjudande agerande vill jag påstå.

Tricket, ta fast tjuven, är allt för genomskinligt för att lyckas. Det är alltför ohederligt för att lura någon och det har alltför mycket av den statsanställde Schlingmanns spindoktorfasoner för att få passera förbi opåtalat. Trodde den moderata bunkern att så skulle ske på grund av att Hanif Bali har annat etniskt ursprung än exempelvis undertecknad tar man fel. En sådan eventuell och högst motbjudande spekulation är i sig på gränsen till omvänd rasism. En högerman oavsett bakgrund eller ursprung förtjänar att mötas med politiska argument, detta oavsett.

Ta ansvar, Reinfeldt

Regeringen har två alternativ. Det första att fortsätta som förut och riskera fler nederlag då man nonchalerar att hitta lösningar över blockgränserna. Det andra är att visa en större ödmjukhet och respekt för riksdagen och folkviljan, dvs. börja förhandla med den demokratiska oppositionen och då främst socialdemokraterna. Om inte borde det ekonomiska världsläget kräva det av varje sittande ansvarig regering.

Gör man inte det rycker nyval allt närmare – och Reinfeldt och Hanif Bali, vem tjänar på det, sannolikt Sverigedemokraterna.

Ansvaret för det politiska läget är inte oppositionens, det är inte socialdemokraternas, det är inte ens Håkan Juholts – det ligger helt på en maktfullkomlig minoritetsregering som ger rent ut sagt blanka fan i riksdagens demokratiska roll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Public service är en fråga om innehåll

Bruce Springsteen spelade in 1992 ”57 Channels And Nothin´ On”. Texten skulle kunna vara en beskrivning av programtablån en vanlig svensk TV-dag och inte en satirisk kommentar till den usla US-amerikanska.

 Hotellrum San Fransisco

Regeringen tillsatte i juni en ny utredning om public service. Den skall enligt kulturministern ta ett helhetsgrepp för att ge ”alla aktörer goda möjligheter att utvecklas” och kommer att få stor betydelse för sändningstillståndet 2014.

Uppenbarligen är kulturministerns omsorg om de kommersiella medierna mycket stor och beslutet från i december där SvT måste inhämta regeringens tillstånd innan man introducerar nya tjänster inom public service visar på detta.

Varför public service

Vad som inte diskuteras är vad public service skall finnas till för och vilken roll en icke-kommersiell etermedia skall ha i det brus som numera helt domineras av kommersiella, reklamfinansierade bolag. En situation som inom parantes måste ses som en närmast total seger för 1970- och 80-talens lobbyister som hade som mål att slå sönder public services monopol. Nu vill uppenbarligen mediejättarna Bonniers och Kinnevik gå vidare och det med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths goda minne.

Man bör vara på det klara med att det finns en väsentlig skillnad mellan kommersiell etermedia och public service. Den förstnämnda skall generera vinster till sina ägare och då spelar det egentligen ingen roll vad man sänder bara det ger intäkter. Public service skall täcka behov av kunskap, kultur och upplevelser oavsett om det är ekonomiskt räntabelt. Storheterna är egentligen den ultimata spegelbilden av det kapitalistiska samhällets inneboende motsättningar.

Vad är då eller borde vara public service uppdrag och för vilket det skall ha mycket stora resurser. Handen på hjärtat käre läsare, vad är skillnaden mellan programtablån hos de kommersiella kanalerna och SvT/SR?

Det, som jag ser, är en gradskillnad i helvetet. Vad utbuden präglas av är inte i första hand hög kvalitet utan ett sneglande på vad som kan ge höga publiksiffror. Det innebär också att public service TV och radio har tappat mycket för att inte säga det mesta av sin grundidé; folkbildning, kultur och kvalitet.

Publiksiffrornas diktatur

Satsningar på mer eller mindre infantila lekprogram, flamsiga underhållningsprogram, politiskt förväntade produktioner som schlager-EM har varit en del av det som vi serveras för licenspengarna. Det finns helt enkelt en rädsla för att våga utmana, vara spetsig, bevakande och undersökande. Det saknas resurser till stora kostsamma teater/filmproduktioner utan då stannar det vid de förutsägbara deckarserierna som ibland görs tillsammans med utländska intressenter.

Public service hade en mycket stor betydelse för folkbildningen under dess första decennier då man också vågade göra kontroversiella produktioner som präglades i hög grad av konstnärlig integritet och innehållsmässig kvalitet.

Med kommersialismens inträde har denna strävan fått vika för andra utgångspunkter, dvs. tittarsiffrornas diktatur. Folkbildande och konstnärligt givande public service behöver inte vara tråkig som vissa verkar tro. En public service som är oberoende i dess verkliga betydelse, inte bara ekonomiskt, utan även mental, dvs. inte i första hand sneglar på senaste publikbarometern som spelar samma roll som kvartalsrapporterna för aktiekurserna.

Sverige behöver en kulturdebatt som inte handlar om yta utan om innehåll. Ge oss åter en verklig public service som präglas av oberoende, frimodighet, kritiskt ifrågasättande, de friskt vågade greppen, konstnärligt nyskapande och hög kvalitet. Folkbildning är innehåll, inte publiksiffror i första hand. Ger public service det så hittar publiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett kungarike för en sommarlåt

Sommar och musik hör ihop. Nu när sommaren går in på upploppet och snart är det roliga slut kan det vara kul och fundera på det där med sommar och musik. Om man ska plocka fram låtar som på något sätt är ultimata sommarlåtar finns det åtskilligt att välja på. Det behöver inte vara låtar som på ett slamsigt sätt handlar om sommar typ de olidliga slagdängorna vi får höra till leda varje allsångsprogram eller på radion. Alltså här bli det inga Ledin eller Gyllene Tider!

Låtarna är inte i någon speciell ordning. OBS, titlarna är också länkar till youtube så det går att lyssna också!!

Brian Hyland ”Sealed With A Kiss” (Karusell 1962)

En tvålputte som gjorde några bra poplåtar i början på 1960-talet varav denna bitterljuva tonårslåten är så perfekt för de känslor tonåringen kände när morsan och farsan tvingade ungen att följa med på semestern eller till landet.

The Animals ”The House Of The Rising Sun” (Columbia 1964)

Sommar 1964 års största hit som spelades överallt. Märkligt på ett sätt för den var inte speciellt bra anpassad till i vart fall reklamradio då den var över 4 minuter lång. MGM i USA klippte därför ner den till 2,30 ungefär och det låter rent ut förskräckligt.

The Beach Boys ”I Get Around” (Capitol 1964)

Singeln släpptes på senvåren 1964 och blev en smärre hit i Sverige (vårt land var ingen riktig höjdare för Beach Boys faktiskt). Väldigt amerikanskt men helt oemotståndlig som sommarlåt, för vem vill inte cruisa runt i en cab hela sommaren?

Procol Harum ”A Whiter Shade Of Pale” (Deram 1967)

Fyra magiska minuter från “summer of love”. Jag kommer ihåg att vi spelade denna nonstop och försökte förstå den surrealistiska texten. Sanningen att säga begriper jag inget fortfarande, men det är lika magiskt nu som då.

The Zombies ”Summertime” (Decca LP ”Begin Here”1964 och en obskyr EP)

Gershwin’s mästerverk från “Porgy & Bess” har fått ett antal versioner genom åren. Men frågan är om inte The Zombies version som gömdes på deras sällsynta debut-LP (och en ännu sällsyntare EP) är den mest perfekta. Den är så sommarlätt, lazy och har sommarkänslan ”down-south” Ljungsbro/Berg utanför Linköping.

Elvis Presley ”Crying In The Chapel” (RCA Victor 1965)

Var sommaren stora hit i Sverige och en av Elvis verkliga storsäljare i Sverige. Pekka Langer som ledde ”Sommartoppen” kallade den för ”gnället i kapellet”. Inspelad redan 1958 men användes inte förrän senare. En av Elvis absolut bästa inspelningar och överlägsen Sonny Till & The Orioles original från 1955.

Bob Dylan ”The Times They Are A-Changin” (CBS 1965)

Det var sommaren 1965 som jag upptäckte Bob Dylan. Och LP:n “The Times They A-Changin´”´kom att bli enormt betydelsefull för den grabben från Götgatan och hans fortsatta liv. Politiken var bara en sak men också en känsla av att allt höll på att förändras. Dylan har jag lyssnat på ända sedan dess.

Eddie Cochran ”Summertime Blues” (Liberty 1958)

Den ultimate “sommarvisan” om tonåringens brist på stålar när man behöver dom. Cochran var ett geni på sitt sätt men tyvärr bortglömd i det närmaste numera. Skrev bra låtar, var kanske den bäste gitarristen men tyvärr rycktes bort på tok för tidigt.

The Id ”Boil That Kettle Mother” (RCA Victor 1967)

1967 jobbade Lennart Wretling på Sveriges Radio och hade varje dag ett radioprogram där han spelade de mest säregna och weirdaste plattorna från det Kalifornien där allt hände. Den plattan är idag en legend men det var inget ungt gäng freaks som hade spelat in den utan ett gäng studiomusiker med Jerry Cole i spetsen som hade spelat på Gud och alla människors plattor ända sedan 1960. Singeln nådde en bit upp på Hot 100 och jag hade spelat in den på min rullbandare och spelade hela denna sommar och undrade vad fan de höll på med på Fillmore i San Fransisco.

Groundhogs B.D.D. (Liberty från ”Blues Obituary” LP 1969)

1969 var jag under sommaren i England. Vi åkte runt och var på festivaler och klubbar och lyssnade på alla upptänkliga band. Ett band som dök upp överallt var Groundhogs med T.S. McPhee. Jag tror jag såg dem 5-6 gånger den sommaren och till sist kom McPhee fram till oss och fråga flinande om vi förföljde dem. Sedan bjöd han på en ljummen burk bitter bakom scenen.

Inte låt från 1970-talet och framåt undrar nu vän av ordning. Nej tydligen blev det inte så är svaret, men vem vet läsaren kanske har några bra förslag. En orsak är att mitt musiklyssnade styrdes allt mer över till jazz och blues under det usla 1970-talet, i vart fram tills punken kom, då blev det kul igen för då återkom energin åter.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com