LO andas nöjdhet

Jag besökte ett av våra pappersbruk för en tid sedan. Fackklubbsordförande berättade att brukets produktivitet hade fördubblats på ett årtionde medan personalen hade halverats. På min försiktiga fråga om lönerna hade följt med produktivitetsökningen så blev klubbordföranden svaret skyldig.

Kampen om produktivitetsökningen kan också beskrivas med teorin om mervärdet. Dvs. arbetarnas kunskap och arbete tillför ett ökat värde till råvaran som sedan kan tas ut vid försäljning av den producerade varan. Detta är föremål för den eviga kampen mellan arbete och kapital.

LO är nöjda kan man läsa ut av det pressmeddelande som kom igår. Real löneökning är budskapet från Norra Bantorget. Men samtidigt konstaterar LO att det är den lägsta nominella löneökningen på mycket länge. Enligt andra uppgifter de lägsta på 50 år i vart fall på flera decennier vilket inte låter lika tillfredställande.

Skärskådar man lite närmare innehållet i pressmeddelandet kan det berätta att LO-kollektivet fick i snitt 490 kr upp medan tjänstemännen skottade hem 700 kr. Att medellönen för en LO-medlem är nu 22.400 och för en TCO:are 32.100 kr, alltså gapet är nästan 10.000 kr! Det skiljer sig också nästan 5.000 kr i medellön mellan kvinnor och män. Detta trots att under de senaste fyra åren har gapet minskat något; ca en procent.

Så långt LO:s pressmeddelande. Det vore intressant att se den andra sidan av myntet, dvs. vem som har betalat den låga inflationen som möjliggjort att de låga nominella löneökningarna. Inflationen som möjliggör, eller rättare frånvaron av inflation, att så låga löneökningar kan bli reallöneökningar kan vara värt att fundera kring och vad som möjliggör i sin tur en så låg obefintlig inflation.

På 1980-talet lanserades i full skala teorin om jämviktsarbetslösheten, dvs. den s.k. normpolitiken. De nyliberala politikerna och deras ekonomer menade att det viktigaste var att stabilisera valutasystemet och tvinga ner inflationen som var väsentligt högre då än idag.

Om vi ser till Sverige låg inflationen från 1945 – 1990 på ca sex till åtta procent per år i snitt samtidigt var arbetslösheten i stort sätt ett okänt problem så när arbetslösheten nådde tre procent någon gång på 1980-talets början menade Olof Palme att det var en nationell katastrof.

Så där har vi kedjan, sammanhanget, hög arbetslöshet ger låg inflation som ger reallöneförbättringar redan vid låga lönelyft. Vem vinner på den karusellen; finanssektorn och kapitalägarna. Vem förlorar; de arbetslösa som då blir regulatorn i spelet om mervärdets fördelning.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” (kan enklast beställas direkt från undertecknad) att när fackföreningarna accepterade en något högre inflation så var det priset för att ha en full sysselsättning. Dvs. solidariskt tog löntagarna på sig att med något sämre reallöneutveckling fick alla jobb.

Sedan 1991 så har normpolitiken varit den styrande teorin för politiken. Det har varit konsensus kring detta, få har de tveksamma rösterna varit. Nu ser vi vad normpolitiken gett för resultat. Vi har sedan tjugo år tillbaka en permanentad arbetslöshetsnivå som av Olof Palme skulle ha kallats massarbetslöshet.

Detta kunde LO:s pressmeddelande också berättat om igår, men man kanske var för nöjda för att göra det.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kejsarens nya kläder

Sällan har akademins kattslagsmål varit av intresse för den stora publiken men det som har skett den senaste veckan i efterdyningarna till SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” är därför unikt.

Här kommer näringslivets eget forskningsslagskepp med annars så hög vetenskaplig svansföring med en rapport som klär av den nyliberala revolten mot välfärdsstaten och avslöjar sagans kejsares nya kläder.

Rapporten visar att det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitiken har gett varken effektivitets- eller kvalitetsvinster. Tvärtom rapporten skriver att ”konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig.” Vidare skriver författarna att ”det är svårt att utkräva ansvar när tjänsten är komplex och det saknas etablerad och evidensbaserad kunskap om vad som är ”god omsorg” eller ”god utbildning”.”

Rapporten konstaterar och skriver att ”ett bra exempel på ineffektiviter som konkurrensen kan leda till är emellertid betygsinflation under de senaste åren.” Det innebär om man tar sig bakom det akademiska språket att privatiseringen av skolsystemet (de s.k. friskolorna) har misslyckats i så måtto att betygsättningen numera är en fråga om pekuniära villkor snarare än ett om kunskapsmått.

Än mer tydligt blir forskarnas tveksamhet till effekten av privatiseringspolitiken när de skriver att i ”ett offentligt monopol kan, åtminstone i princip, räkna in och ta hänsyn till samhällets intressen.”

Forskarna fortsätter sin kritik: ”Men givetvis kan ett offentligt monopol också styra verksamheten fel, av till exempel rädsla för konflikt, bristande intresse eller ren okunskap. Anledningen till att verksamheterna har konkurrensutsatts är just de betydande ineffektiviter som välfärdstjänsternas produktion under årtionden lidit av.”

Det som forskarna på SNS skriver är en dubbelpipig hagelbössa. Den ena pipan är riktad mot privatiseringsvågen som inte uppfyllt det som nyliberalerna upphöjt som förment högsta kunskap – privatiseringar skulle leda till billigare, bättre och effektivare välfärdstjänster vilket inte uppfyllts står klart för de allra flesta utom de mest enögda marknadsliberalerna.

Den andra pipan är riktad mot det misslyckande, för att inte säga svek, som de folkvalda politikerna, dvs. det demokratiska systemet, stått för när de överlåtit välfärdsstatens utveckling till byråkratierna i kommuner, landsting och stat utan att utöva den politiska ledning som de är valda att utföra. För att i nästa skede när deras misslyckande kommer i dagern för oss alla att se sälja ut samma välfärdsstat till privata intressen under förespeglingar av marknaden löser alla problem och i tron att då kan de undvika ansvaret för sitt debacle.

2006 när den nu sittande högeralliansen kom till makten hette det att deras politik byggde inte på ideologi, politiskt tyckande eller uppfattning utan på vedertagen vetenskap. Det var incitament hit och trösklar dit. Det var inte en politisk tillsatt finansminister vi begåvades med utan Anders Borg bara använde sig och genomförde det vetenskapen var rätt för att få ”ordning” på ekonomin. Här skulle det s.k. utanförskapet försvinna. Det skulle bli lönsamt att jobba och bidrag skulle bli ett undantag som nödvändig försörjning enbart för de för evigt förtappade latmaskarna.

Arbetslinjen var vetenskap överförd till politiskt hantverk. Det var den enda politikens väg som hade , sades det, sitt stöd i vedertagen vetenskaplig forskning. Det tillsattes till och med ett vetenskapligt råd som skulle ge expertråd till Borg och alliansregeringen.

Nu är expertrådet fockat, privatiseringspolitiken ifrågasatt av vetenskapen, inflationsmålet kritiserat från akademin som tillväxthämmande, ”utanförskapet” oförändrat och euron på väg mot sitt slutliga haveri. Kort sagt, det som nyliberalerna hävdat vara den högsta vetenskapen har klätts av och det har visat sig att bakom kejsarens nya kläder fanns inget annat än den vanliga högerpolitiken med sin övertro på marknaden och dess skepsis mot demokratin.

Det har varit många som trott på den s.k. vetenskapen. Verkligheten har förmågan att förr eller senare komma ifatt lögnen. Det är därför många idag som får ompröva sina tidigare omhuldade doktriner, de var ju varken vetenskapliga eller sanna – det var bara politik, inget annat.

Sorgerligt, vemodigt måhända, men behövligt då detta kanske innebär slutet för den nyliberala eran, till nytta för medborgarna och demokratin. Vilket är viktigare än olika självsäkra postulat framsagda av olika charlataner som gömts sig bakom akademins skyddade väggar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Till minnet av en kamrat

I dag begravdes en av Linköpings och Byggnads stora fackliga profiler: Lasse Berg. Jag lärde känna Lasse när jag jobbade fackligt i Statsanställdas Förbund och i LO-sektionen i Linköping. Lasse var en av de mest vänliga och omtänksamma kamrater jag träffat inom rörelsen.

Han hade alltid goda råd och dela gärna med sig av sin långa och rika erfarenhet av politiken och fackligt arbete. Den tid jag satt i kommunfullmäktige var lärorika tack vare pratstunderna med Lasse och andra fackligt och politiskt aktiva kamrater.

Jag vill på detta sätt lysa frid över en kamrats minne som är varmt och ljust. Tack Lasse och vila i frid när din plåga nu är över.

Foto: Pontus Johansson.

Varvet runt för Centern

I dag har det gamla bondeförbundet, sedermera Centern tagit ett stort steg vidare mot sitt slutliga harmagedon.Valet av extremliberalen Annie Lööf kan mycket väl få slik konsekvens.

Centern började ju som Bondeförbundet, ett parti som hade som mål att värna om landsbygden mot den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Partiet hade under sina år innan 2:a världskriget tydliga bygde- och nationalromantiska föreställningar, men även en påverkan från rasteorier. Den ledande antisemiten Elof Eriksson hade en förhållandevis stor roll i Bondeförbundets framväxt under de tidiga åren.

Det sociala eländet på landsbygden under 1900-talets första hälft är välkänd. Ivar Lo-Johansson och Lubben Nordström är två av de många som dokumenterade detta. För socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Tage Erlander var det viktigt att inte bara säkra uppbygget av välfärdsstaten efterkriget utan också att det var hela folket som skulle få del av framstegen.

Det fanns alltså minst två skäl att bygga allianser mot landsbygdsbefolkningen och därmed också Bondeförbundets väljare. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 lade också stor vikt vid att förbättra situationen och välfärdsutvecklingen på landsbygden och inte bara för städernas arbetarbefolkning.

På detta vis kom Bondeförbundet att bli en ”folkrörelse” i sin praktik och alliansen mellan socialdemokraterna och den blivande centern grundades. En allians som fungerade väl fram tills Torbjörn Fälldin tog Centern mot höger och in i borgerligheten. Även om detta blev tillfälligt och centern kom att återuppta samarbetet under en period med socialdemokraterna.

 

“….man kan förstå centerns,

Olofssons och nu Lööfs

förtvivlan att hitta en ny väljarbas….”

 

Decenniet med Maud Olofsson har kommit att bli en mara, efter en kort period med framgångar som sedan har bytts ut mot en utförslöpa mot fyra-procentspärren. Partiet centerpartiet skiljer sig på en avgörande punkt från övriga partier. Medan (M) har sin bas i storstädernas borgerliga medelklass, folkpartiet bland den liberalt färgade intellektuella tjänstemannaskikten så är centern bas allt mindre.

Landsbygdsbefolkningen är allt mindre och lantbruket är i dag storindustrier som försörjer inte ens tillräckligt många för att de ens skulle räcka för att nå fyra procent så man kan förstå centerns, Olofssons och nu Lööfs förtvivlan att hitta en ny väljarbas.

Lööf tror sig precis som Olofsson att den finns i storstädernas chicka medelklass, speciellt kring Stureplan om man vill vara raljant. En satsning som hittills bara gett poäng i några få valkretsar på Östermalm och Norrmalm i storstadens rök och damm.

Annie Lööf står för en politik som ligger helt i linje med hennes förebilder, Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick; ultraliberalism och egoism satt som politisk agenda. Att Annie Lööf skall lyckas med att skaffa en nisch för centern och en bas som räddar partiets framtid är högst tveksamt. Kortsiktigt kommer opinionssiffrorna att dra uppåt, men långsiktigt saknas förutsättningarna att om partiet skall följa Lööfs förebilders politiska linje.

Centern har ingen naturlig fråga att leva på. Ultramarknadsliberalism och ideologisk fundamentalistisk libertinism har svårt att räcka som röstmagnet. Miljöfrågorna har man tappat till (MP) som samtidigt orienterar sig mot höger. En möjlig överlevnads strategi för Reinfeldt är nog att locka med (MP), låta Centern dö sotdöden och försöka fånga upp (KD)-väljarna när även (KD) hotas av fyra-procentspärren.

Annie Lööf kan mycket bli den centerledare som tar partiet det fulla varvet runt. Från bonderomantik till storstadsdito. Resultatet blir detsamma som var Bondeförbundets dilemma, utan inflytande, utan makt enbart en historisk relik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Bad medicine” Anders Borg

Regeringens budget som presenteras idag är exakt vad man kan vänta sig av Anders Borg. Inga eller otillräckliga inslag som kan pressa tillbaka den vikande sysselsättningen. Det enda är ett fåtal utbildningsplatser och praktikplatser plus den osannolikt korkade sänkningen av krogmomsen.

Det faktum att världen är på väg in i en än värre finanskris än den som red västvärlden som en mara kring 2008. Djupare då den var något som drabbade banker och företag i första hand men nu slår först och främst mot hela nationer. Grekland, Spanien, Italien och Portugal är i fara för nationell bankrutt. Den medicin som föreslås av långivarna är omöjliga att genomföra utan att det grekiska samhället kollapsar politiskt. Det nyliberala skyltfönstret Irland upplever nu massarbetslöshet och en politisk kris.

Greklands regering säger idag att man vill genomföra en folkomröstning om euron. Att en sådan skulle oavsett utgången, även om sannolikheten för ett ja är lika stor som att det finns levande varelser på månen, leda till en akut kris för hela europrojektet med oanade politiska och ekonomiska följder.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waldelich sa för en tid sedan att euron inte blir aktuell under hans livstid. En klok inställning när vi ser konsekvenserna av att inordna alla nationer och typer av ekonomier i ett stelbent monetärt system.

Sverige har som Lena Melin på Aftonbladet idag påpekar samma omfattning av s.k. utanförskap som när den sittande högerkoalitionen vann valet 2006 så när som på 37.000 personer. En klen utdelning på arbetslinjen och de närmare 100 miljarder i skattesänkningar. Dyra jobb och till dyrt mänskligt lidande. Priset en havererad a-kassa och en sjukförsäkring som inte är värd namnet.

Inför det som hotar med en förvärrad arbetslöshet framstår regeringens insatser som ett dåligt skämt och kommer att bli dyrt för vanligt folk. Möjligen kommer det avslöja att kejsaren är naken och de vackra kläder han påstod sig ha var bara bluff och båg i en ny retorik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Har katten fler liv?

Turerna kring SAAB fortsätter. Det är närmast ett osannolikt sceneri som visas upp med aktörer som Muller i rollen som hovnarr. Regissörerna i regeringen sitter dock stilla i båten och inväntar den slutgiltiga kollapsen för att sedan fira med champagne och skattesubventionerade räkmackor.

 

(Från Arbetets Museums utställning “Industriland”)

Hela spelet kring Muller och Antonov må vara motbjudande, men det bekräftar vad andra påstått och insinuerat tidigare; att GM ville bli av med en ev. konkurrent och då var Spyker-ägaren Muller ett bra alternativ då man innerst visste att han aldrig skulle få stöd från den svenska staten eftersom dess regering har utvecklat en anti-industripolitik.

Hela den sorgliga historien bekräftar vad bl.a. undertecknat hävdat hela tiden att SAAB:s möjlighet att överleva förutsatte att inte bara pengar utan framförallt stabilitet tillfördes bolaget. Utan en stabilitet så kunderna kunde räkna på att få sina bilar, att reservdelsförsörjningen garanterades och utvecklingen av varumärket blev långsiktig en omöjlighet.

SAAB missköttes å det grövsta av GM men potentialen fanns för en överlevnad som nischvarumärke. Men som sagt det förutsatte stabilitet. Den svenska regeringen hade bort göra som den amerikanska ta över företaget och garantera dess fortsatta verksamhet. Kunskapen, fabriken och hängivna medarbetare på alla plan fanns. Men hindret var rent ideologiskt, inte andra övervägande styrde regeringens och i första hand Maud Olofssons ointresse.

Men detta var innan äventyraren Muller och oligarken Antonov började figurera i SAAB på olika sätt. De har aldrig varit en trovärdig möjlighet utan ett spel för galleriet, deras avsikter med SAAB kan knappast betraktas som seriösa.

Så, det är inte GM som ger SAAB dödskyssen utan det är den svenska regeringen med dess obefintliga industripolitik och närmast religiösa tro på marknaden. Det bör bilarbetarna i Trollhättan och Västsverige komma ihåg 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett år med Erina

I dag för ett år sedan hämtade vi hem vår hund Erina. Hon var då en 14 månaders gammal schäfertik som inte mådde så bra. En försvarshund som inte hade klara testerna och var mycket otrygg på grund av många flyttar.

Nu ett år senare är Erina en lugn, leklysten och sällskaplig hund som nästan alltid är glad.

Det har varit en glädje att se hennes utveckling under året!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson