Från facklig-politisk samverkan till facklig-politisk medverkan

Facklig-politisk samverkan är ett begrepp som har varit en het potatis ända sedan den första LO-kongressen 1898 ställde det som ett villkor för medlemskap i Landsorganisationen. Inget fackförbund, avdelning eller klubb skulle kunna ansluta sig till Landsorganisationen om man inte samtidigt eller i vart fall senast inom ett år anslutet sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Högern tyckte illa om det då och gör det även idag. Facklig-politisk samverkan idag är svagare än vad den var då. Orsaken är en kedja av omständigheter som har verkat i en riktning som delat fackföreningarna och det parti som facken en gång bildade för att tillvarata sina och klassens politiska intressen.

Den viktigaste omständigheten är att idag finns det ingen kollektivanslutning och det är inte längre självklart att löntagarna ska påverka politiken. När kollektivanslutningen upphörde på 1980-talet förmådde facken inte ersätta detta med något annat.

Svårigheter med politisk organisering

Jag vet själv hur svårt det var att upprätthålla en politisk organisering inom facken för att kunna påverka de politiska besluten. Men också den känsla av meningslöshet som spred sig under 1990-talet när (S) många gånger drev en politik som mötte reaktioner från tveksamhet till demonstrationer som när LO-kongressen 1994 gick ut och protesterade mot (S)-regeringens politik.

Denna utveckling har fortsatt och misstroendet i de fackliga leden har förstärkts under new labour-eran när inte bara politiken kommit i harnesk med fackliga stämningar och värderingar utan också facken sett hur LO agerat på ett sätt som förbunden upplevt som eftergivet och alltför lydigt.

Vad handlar relationen mellan det fackliga uppdraget och politiken. Det är möjligt att förhandla t.o.m. strejka och få igenom olika krav kopplade till lönen, arbetsmiljön och löntagarnas rättigheter. Men hur mycket värde har de i det långa loppet om maktfrågorna lämnas därhän. De flesta inser att det är inte bara lönen, arbetsmiljön och rättigheter och för den delen skyldigheter på arbetsmarknaden som styr våra liv.

Saker som sjukvård, pensioner, demokratiska rättigheter, skolan och infrastrukturen har minst lika stor betydelse för vårt dagliga liv. Barnomsorgen måste fungera för att vi ska kunna gå till jobbet. Bussarna och tågen måste gå, vi måste ha fungerande vägnät och mycket annat. Allt bygger på politiska beslut och om inte löntagarna påverkar de politiska besluten kommer inte deras perspektiv med i beräkningen när planering och besluts skall tas.

“Experterna”

Högern menar att detta skall lämnas till ”experter” och politikerna skall som mest sätta ekonomiska ramar. Men hur ska kunskapen om livet utanför ”experternas” perspektiv få utrymme i politiken om de som skall leva med ”experternas” råd inte hörs innan analysen och besluten tas.

Expertväldet som beror på främst medelklassens övertro på sin egen betydelse i samhällsmaskineriet och det klassförakt som de bättre bemedlade hyser för den ”vanlige” medborgaren. 60-70 procent av medborgarna har inte akademisk utbildning men en av livet omfattande förvärvad kunskap. Den tysta kunskapen om livet och samhället ges idag ytterligt lite utrymme i den politiska kontexten.

En orsak ligger i den försvagade facklig-politiska samverkan. Det är uppenbart att de förslag och försök som gjorts tidigare för att öka löntagarnas inflytande efter kollektivanslutningen upphörde har misslyckats.

Från samverkan till medverkan

Är det möjligt och önskvärt att facklig-politisk samverkan ser ut som den gjort hitintills. Så länge fackföreningsrörelsen hade en organiserat inflytande i det socialdemokratiska partiet så gav det också inflytande i politiken. Men efter kollektivanslutningen försvann försvagades också inflytandet och påverkan. Vi ska också vara medvetna om att kollektivanslutning i den form vi haft i Sverige inte är något unikt den finns faktiskt kvar i brittiska Labour även om Thatcher med olika lagstiftningsåtgärder försökte bryta den.

I sin bok ”Letters to my Grandchildren” skriver brittiska Labours veteran Tony Benn att Labour består av två grupperingar eller element; fackföreningarna och socialisterna. Benn menar att dessa två delar har reflekterats i Labours stadgar och program. Men båda grupperna av partiet har haft intressen som har kunnat sammanföras; ”fackföreningarna har önskat en arbetarklassrepresentation i parlamentet och socialisterna har önskat att feodalismens och kapitalismens onda sidor avlägsnade”. De två sammanflätade delarna av partiet i strävan efter ett samhälle ”hela resultatet av arbetet” ska tillgå de som arbetat ihop dess resultat och att det skall ske på basis av ”det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, förmedling och utbyte och bästa möjliga folklig administration och kontroll av varje industri och service”.

“….facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser…”

En liknande beskrivning kan göras av den svenska socialdemokratin som i sitt program (partikongressen 2001) skriver att ”vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”.

Erfarenheterna är inte uppmuntrande

Hur ska det då vara möjligt för fackföreningsrörelsen som det ena benet i arbetarrörelsen kunna påverka politiken om dess deltagande inte är aktivt? Under decennierna efter kollektivanslutningen har det genomförts från fackligt håll två kampanjer med syfte att stärka det politiska inflytandet för löntagarna; demokratiprojektet på 1980-talets slut och 100.000-projektet under 2000-talets inledning. Båda dessa vann tillfälliga framgångar. Det bildades ett stort antal facklig-politiska s-klubbar på arbetsplatserna eller i de olika fackliga avdelningarna ute i landet. Det handlade om hundratals föreningar men deras livsduglighet var begränsad skulle det visa sig.

Orsaken till detta var att de inte togs på allvar varken av partiorganisationerna eller de fackliga avdelningarna. Bemötandet var allt från direkt avståndstagande, skepsis till ointresse. Problemet var att det inte fanns ett verkligt engagemang förutom hos föreningarnas medlemmar men det räcker inte om det inte finns utrymme för verklig medverkan i det politiska inre livet, om inte medlemmarna ges utrymme att driva sina politiska frågor, om inte de välkomnas på lika villkor precis som alla andra.

Socialdemokratin har utvecklats till ett parti, en apparat, av yrkespolitiker. Makten har förskjutits från medlemmarna som deltar på sina föreningsmöten, medlemsmöten eller representantskap och där det är självklart och naturligt med medverkan i politiken och de politiska diskussionerna.

New Labour-eran och medelklassen

Makten inom partiet har under new labour eran förskjutits till experterna och yrkespolitikerna. Makten har förflyttats från medlemmarna till styrelserna, fullmäktigegruppen, riksdagsgruppen och slutligen till partiexpeditionen och dess välutbildade informatörer och ”spindoctors”.

För att förändra detta och återge folkrörelsen dess liv måste medverkan vara nyckelordet. Medverkan på alla nivåer, medverkan för medlemmarna men det innebär att makten måste decentraliseras i partiet och den måste avlövas experterna och den medelklass som tagit över med sina akademiska poäng.

Detta innebär inte att partiet inte behöver intellektuella. Problemet det saknas intellektuella i partiet idag. Det saknas de begåvade och bildade intellektuella som vänder, vrider och problematiserar politiken. Idag är det experterna och den socialdemokratiska apparatens ”schlingmanns” som har makten i sin hand, en medelklassrepresentation som med dess konflikträdsla och övertro på sin förträfflighet som är partiets verkliga problem.

Facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser. Fackföreningsfolket har, tyvärr, alltmer förvandlats till en sparbank och har fått betala inte bara räkningarna utan också tappat inflytande över partiets politiska hantverk.

Med en facklig-politisk medverkan kan det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen återvinna det förlorade förtroendet och därmed den sedan 1980-talets mitt negativa trenden bryta. Det är möjligt, det är nödvändigt och det är önskvärt. Det är faktiskt också det enda alternativet om socialdemokratin inte skall möta sotdöden och förvandlas till ett 20-procentsparti utan verkligt inflytande på samhällsutvecklingen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det inte så kul längre

Annie Lööf är inte bara rödhårig, hon påminner inte lite om en räv även politiskt. Hon vill inte riktigt kännas vid sina förebilder Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick – alla nyliberala ikoner.

Inte bara denna distansering till sina extrema förebilder utan också att Lööf inte tog till sig den självklara centerportföljen – miljöpolitiken utan markerar tydligt, t.o.m. tydligare än sin föregångare Maud Olofsson att hon vill ha näringspolitiken.

Nu försöker flera borgerliga skribenter exempelvis i Östgöta Correspondenten att lugna omgivningen att det där med Thatcher inte är något att bekymra sig om. Tidningens ledarredaktör berör inte på ett för läsaren begripligt sätt vad som var Thatchers politik. Inte ett ord om hennes tre lagstiftningsomgångar som gjorde facket i stort sett tandlöst, inte ett ord om den privatiseringsvåg som slog sönder den efter kriget uppbyggda välfärdsstat.

Däremot nämns, ska erkännas med avståndstagande, hennes téastunder med Pinochet. Nu var det inte frågan om några isolerade téastunder utan ett stöd från dag ett till Pinochets statskupp och den efterföljande militärdiktaturen.

Att välja ultraliberalen Lööf väljer att bli näringsminister kan innebära en kraftmätning inom alliansen. Lööf måste sätta spår och leverera resultat medan Reinfeldt inte vill skapa onödig oreda och konflikt med fackföreningsrörelsen då han vet att existens av en arbetslöshet på ca åtta procent, en usel a-kassa och en sjukförsäkring som är ett sorteringsverk räcker för att facken skall hålla sig på mattan i nuläget.

Att då likt Lööf säkerligen vill ge sig på arbetsrättslagstiftningen och återföra den till vad den var 1970 som hon sagt att hon vill (se LO-tidningen 9 september) skulle skapa en kraftmätning inom regeringen som någon måste förlora.

Lyckas Lööf inte få resultat så innebär det att hennes position i centern snabbt försvagas och därmed centerns möjligheter att bli storstadspartiet för den mondäna medelklassen misslyckas. Partiet har redan tappat landsbygden så centern är därmed ganska illa ute.

Tar Lööf strid kring Las försvagar det alliansen och Reinfeldt får all anledning att ta det orosmolnet på allvar som om det inte räcker med ett (KD) som krisar och har parkerat sig under eller ganska nära fyraprocentens spärr. Dessutom ett folkparti som envisas med att kräva en kärnkraftpolitik som det taktiska moderata partiet inte vill ha som en gökunge i budgetarbetet och det interna spelet framgent.

Utan tvivel har Reinfeldt problem och ett av dem kommer att heta Annie Lööf.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO andas nöjdhet

Jag besökte ett av våra pappersbruk för en tid sedan. Fackklubbsordförande berättade att brukets produktivitet hade fördubblats på ett årtionde medan personalen hade halverats. På min försiktiga fråga om lönerna hade följt med produktivitetsökningen så blev klubbordföranden svaret skyldig.

Kampen om produktivitetsökningen kan också beskrivas med teorin om mervärdet. Dvs. arbetarnas kunskap och arbete tillför ett ökat värde till råvaran som sedan kan tas ut vid försäljning av den producerade varan. Detta är föremål för den eviga kampen mellan arbete och kapital.

LO är nöjda kan man läsa ut av det pressmeddelande som kom igår. Real löneökning är budskapet från Norra Bantorget. Men samtidigt konstaterar LO att det är den lägsta nominella löneökningen på mycket länge. Enligt andra uppgifter de lägsta på 50 år i vart fall på flera decennier vilket inte låter lika tillfredställande.

Skärskådar man lite närmare innehållet i pressmeddelandet kan det berätta att LO-kollektivet fick i snitt 490 kr upp medan tjänstemännen skottade hem 700 kr. Att medellönen för en LO-medlem är nu 22.400 och för en TCO:are 32.100 kr, alltså gapet är nästan 10.000 kr! Det skiljer sig också nästan 5.000 kr i medellön mellan kvinnor och män. Detta trots att under de senaste fyra åren har gapet minskat något; ca en procent.

Så långt LO:s pressmeddelande. Det vore intressant att se den andra sidan av myntet, dvs. vem som har betalat den låga inflationen som möjliggjort att de låga nominella löneökningarna. Inflationen som möjliggör, eller rättare frånvaron av inflation, att så låga löneökningar kan bli reallöneökningar kan vara värt att fundera kring och vad som möjliggör i sin tur en så låg obefintlig inflation.

På 1980-talet lanserades i full skala teorin om jämviktsarbetslösheten, dvs. den s.k. normpolitiken. De nyliberala politikerna och deras ekonomer menade att det viktigaste var att stabilisera valutasystemet och tvinga ner inflationen som var väsentligt högre då än idag.

Om vi ser till Sverige låg inflationen från 1945 – 1990 på ca sex till åtta procent per år i snitt samtidigt var arbetslösheten i stort sätt ett okänt problem så när arbetslösheten nådde tre procent någon gång på 1980-talets början menade Olof Palme att det var en nationell katastrof.

Så där har vi kedjan, sammanhanget, hög arbetslöshet ger låg inflation som ger reallöneförbättringar redan vid låga lönelyft. Vem vinner på den karusellen; finanssektorn och kapitalägarna. Vem förlorar; de arbetslösa som då blir regulatorn i spelet om mervärdets fördelning.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” (kan enklast beställas direkt från undertecknad) att när fackföreningarna accepterade en något högre inflation så var det priset för att ha en full sysselsättning. Dvs. solidariskt tog löntagarna på sig att med något sämre reallöneutveckling fick alla jobb.

Sedan 1991 så har normpolitiken varit den styrande teorin för politiken. Det har varit konsensus kring detta, få har de tveksamma rösterna varit. Nu ser vi vad normpolitiken gett för resultat. Vi har sedan tjugo år tillbaka en permanentad arbetslöshetsnivå som av Olof Palme skulle ha kallats massarbetslöshet.

Detta kunde LO:s pressmeddelande också berättat om igår, men man kanske var för nöjda för att göra det.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kejsarens nya kläder

Sällan har akademins kattslagsmål varit av intresse för den stora publiken men det som har skett den senaste veckan i efterdyningarna till SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” är därför unikt.

Här kommer näringslivets eget forskningsslagskepp med annars så hög vetenskaplig svansföring med en rapport som klär av den nyliberala revolten mot välfärdsstaten och avslöjar sagans kejsares nya kläder.

Rapporten visar att det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitiken har gett varken effektivitets- eller kvalitetsvinster. Tvärtom rapporten skriver att ”konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig.” Vidare skriver författarna att ”det är svårt att utkräva ansvar när tjänsten är komplex och det saknas etablerad och evidensbaserad kunskap om vad som är ”god omsorg” eller ”god utbildning”.”

Rapporten konstaterar och skriver att ”ett bra exempel på ineffektiviter som konkurrensen kan leda till är emellertid betygsinflation under de senaste åren.” Det innebär om man tar sig bakom det akademiska språket att privatiseringen av skolsystemet (de s.k. friskolorna) har misslyckats i så måtto att betygsättningen numera är en fråga om pekuniära villkor snarare än ett om kunskapsmått.

Än mer tydligt blir forskarnas tveksamhet till effekten av privatiseringspolitiken när de skriver att i ”ett offentligt monopol kan, åtminstone i princip, räkna in och ta hänsyn till samhällets intressen.”

Forskarna fortsätter sin kritik: ”Men givetvis kan ett offentligt monopol också styra verksamheten fel, av till exempel rädsla för konflikt, bristande intresse eller ren okunskap. Anledningen till att verksamheterna har konkurrensutsatts är just de betydande ineffektiviter som välfärdstjänsternas produktion under årtionden lidit av.”

Det som forskarna på SNS skriver är en dubbelpipig hagelbössa. Den ena pipan är riktad mot privatiseringsvågen som inte uppfyllt det som nyliberalerna upphöjt som förment högsta kunskap – privatiseringar skulle leda till billigare, bättre och effektivare välfärdstjänster vilket inte uppfyllts står klart för de allra flesta utom de mest enögda marknadsliberalerna.

Den andra pipan är riktad mot det misslyckande, för att inte säga svek, som de folkvalda politikerna, dvs. det demokratiska systemet, stått för när de överlåtit välfärdsstatens utveckling till byråkratierna i kommuner, landsting och stat utan att utöva den politiska ledning som de är valda att utföra. För att i nästa skede när deras misslyckande kommer i dagern för oss alla att se sälja ut samma välfärdsstat till privata intressen under förespeglingar av marknaden löser alla problem och i tron att då kan de undvika ansvaret för sitt debacle.

2006 när den nu sittande högeralliansen kom till makten hette det att deras politik byggde inte på ideologi, politiskt tyckande eller uppfattning utan på vedertagen vetenskap. Det var incitament hit och trösklar dit. Det var inte en politisk tillsatt finansminister vi begåvades med utan Anders Borg bara använde sig och genomförde det vetenskapen var rätt för att få ”ordning” på ekonomin. Här skulle det s.k. utanförskapet försvinna. Det skulle bli lönsamt att jobba och bidrag skulle bli ett undantag som nödvändig försörjning enbart för de för evigt förtappade latmaskarna.

Arbetslinjen var vetenskap överförd till politiskt hantverk. Det var den enda politikens väg som hade , sades det, sitt stöd i vedertagen vetenskaplig forskning. Det tillsattes till och med ett vetenskapligt råd som skulle ge expertråd till Borg och alliansregeringen.

Nu är expertrådet fockat, privatiseringspolitiken ifrågasatt av vetenskapen, inflationsmålet kritiserat från akademin som tillväxthämmande, ”utanförskapet” oförändrat och euron på väg mot sitt slutliga haveri. Kort sagt, det som nyliberalerna hävdat vara den högsta vetenskapen har klätts av och det har visat sig att bakom kejsarens nya kläder fanns inget annat än den vanliga högerpolitiken med sin övertro på marknaden och dess skepsis mot demokratin.

Det har varit många som trott på den s.k. vetenskapen. Verkligheten har förmågan att förr eller senare komma ifatt lögnen. Det är därför många idag som får ompröva sina tidigare omhuldade doktriner, de var ju varken vetenskapliga eller sanna – det var bara politik, inget annat.

Sorgerligt, vemodigt måhända, men behövligt då detta kanske innebär slutet för den nyliberala eran, till nytta för medborgarna och demokratin. Vilket är viktigare än olika självsäkra postulat framsagda av olika charlataner som gömts sig bakom akademins skyddade väggar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Till minnet av en kamrat

I dag begravdes en av Linköpings och Byggnads stora fackliga profiler: Lasse Berg. Jag lärde känna Lasse när jag jobbade fackligt i Statsanställdas Förbund och i LO-sektionen i Linköping. Lasse var en av de mest vänliga och omtänksamma kamrater jag träffat inom rörelsen.

Han hade alltid goda råd och dela gärna med sig av sin långa och rika erfarenhet av politiken och fackligt arbete. Den tid jag satt i kommunfullmäktige var lärorika tack vare pratstunderna med Lasse och andra fackligt och politiskt aktiva kamrater.

Jag vill på detta sätt lysa frid över en kamrats minne som är varmt och ljust. Tack Lasse och vila i frid när din plåga nu är över.

Foto: Pontus Johansson.

Varvet runt för Centern

I dag har det gamla bondeförbundet, sedermera Centern tagit ett stort steg vidare mot sitt slutliga harmagedon.Valet av extremliberalen Annie Lööf kan mycket väl få slik konsekvens.

Centern började ju som Bondeförbundet, ett parti som hade som mål att värna om landsbygden mot den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Partiet hade under sina år innan 2:a världskriget tydliga bygde- och nationalromantiska föreställningar, men även en påverkan från rasteorier. Den ledande antisemiten Elof Eriksson hade en förhållandevis stor roll i Bondeförbundets framväxt under de tidiga åren.

Det sociala eländet på landsbygden under 1900-talets första hälft är välkänd. Ivar Lo-Johansson och Lubben Nordström är två av de många som dokumenterade detta. För socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Tage Erlander var det viktigt att inte bara säkra uppbygget av välfärdsstaten efterkriget utan också att det var hela folket som skulle få del av framstegen.

Det fanns alltså minst två skäl att bygga allianser mot landsbygdsbefolkningen och därmed också Bondeförbundets väljare. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 lade också stor vikt vid att förbättra situationen och välfärdsutvecklingen på landsbygden och inte bara för städernas arbetarbefolkning.

På detta vis kom Bondeförbundet att bli en ”folkrörelse” i sin praktik och alliansen mellan socialdemokraterna och den blivande centern grundades. En allians som fungerade väl fram tills Torbjörn Fälldin tog Centern mot höger och in i borgerligheten. Även om detta blev tillfälligt och centern kom att återuppta samarbetet under en period med socialdemokraterna.

 

“….man kan förstå centerns,

Olofssons och nu Lööfs

förtvivlan att hitta en ny väljarbas….”

 

Decenniet med Maud Olofsson har kommit att bli en mara, efter en kort period med framgångar som sedan har bytts ut mot en utförslöpa mot fyra-procentspärren. Partiet centerpartiet skiljer sig på en avgörande punkt från övriga partier. Medan (M) har sin bas i storstädernas borgerliga medelklass, folkpartiet bland den liberalt färgade intellektuella tjänstemannaskikten så är centern bas allt mindre.

Landsbygdsbefolkningen är allt mindre och lantbruket är i dag storindustrier som försörjer inte ens tillräckligt många för att de ens skulle räcka för att nå fyra procent så man kan förstå centerns, Olofssons och nu Lööfs förtvivlan att hitta en ny väljarbas.

Lööf tror sig precis som Olofsson att den finns i storstädernas chicka medelklass, speciellt kring Stureplan om man vill vara raljant. En satsning som hittills bara gett poäng i några få valkretsar på Östermalm och Norrmalm i storstadens rök och damm.

Annie Lööf står för en politik som ligger helt i linje med hennes förebilder, Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick; ultraliberalism och egoism satt som politisk agenda. Att Annie Lööf skall lyckas med att skaffa en nisch för centern och en bas som räddar partiets framtid är högst tveksamt. Kortsiktigt kommer opinionssiffrorna att dra uppåt, men långsiktigt saknas förutsättningarna att om partiet skall följa Lööfs förebilders politiska linje.

Centern har ingen naturlig fråga att leva på. Ultramarknadsliberalism och ideologisk fundamentalistisk libertinism har svårt att räcka som röstmagnet. Miljöfrågorna har man tappat till (MP) som samtidigt orienterar sig mot höger. En möjlig överlevnads strategi för Reinfeldt är nog att locka med (MP), låta Centern dö sotdöden och försöka fånga upp (KD)-väljarna när även (KD) hotas av fyra-procentspärren.

Annie Lööf kan mycket bli den centerledare som tar partiet det fulla varvet runt. Från bonderomantik till storstadsdito. Resultatet blir detsamma som var Bondeförbundets dilemma, utan inflytande, utan makt enbart en historisk relik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Bad medicine” Anders Borg

Regeringens budget som presenteras idag är exakt vad man kan vänta sig av Anders Borg. Inga eller otillräckliga inslag som kan pressa tillbaka den vikande sysselsättningen. Det enda är ett fåtal utbildningsplatser och praktikplatser plus den osannolikt korkade sänkningen av krogmomsen.

Det faktum att världen är på väg in i en än värre finanskris än den som red västvärlden som en mara kring 2008. Djupare då den var något som drabbade banker och företag i första hand men nu slår först och främst mot hela nationer. Grekland, Spanien, Italien och Portugal är i fara för nationell bankrutt. Den medicin som föreslås av långivarna är omöjliga att genomföra utan att det grekiska samhället kollapsar politiskt. Det nyliberala skyltfönstret Irland upplever nu massarbetslöshet och en politisk kris.

Greklands regering säger idag att man vill genomföra en folkomröstning om euron. Att en sådan skulle oavsett utgången, även om sannolikheten för ett ja är lika stor som att det finns levande varelser på månen, leda till en akut kris för hela europrojektet med oanade politiska och ekonomiska följder.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waldelich sa för en tid sedan att euron inte blir aktuell under hans livstid. En klok inställning när vi ser konsekvenserna av att inordna alla nationer och typer av ekonomier i ett stelbent monetärt system.

Sverige har som Lena Melin på Aftonbladet idag påpekar samma omfattning av s.k. utanförskap som när den sittande högerkoalitionen vann valet 2006 så när som på 37.000 personer. En klen utdelning på arbetslinjen och de närmare 100 miljarder i skattesänkningar. Dyra jobb och till dyrt mänskligt lidande. Priset en havererad a-kassa och en sjukförsäkring som inte är värd namnet.

Inför det som hotar med en förvärrad arbetslöshet framstår regeringens insatser som ett dåligt skämt och kommer att bli dyrt för vanligt folk. Möjligen kommer det avslöja att kejsaren är naken och de vackra kläder han påstod sig ha var bara bluff och båg i en ny retorik.

Text: Ingemar E. L. Göransson