Recension: Thorsten Flinck “En dans på knivens egg”

Egentligen var det en omöjlig korsning. Thorsten Flincks egensinnighet och dramatiska närvaro kontra schlagersmetens jämtjocka öststatsdiscospekulation. Det mesta lät likartat och en Kate Bush-imitation ”vann” eländet. Men det som lyste upp var svensk dramatiks och teaters Gossen Ruda: Thorsten Flinck med en självutlämnade text av Ted Ström: ”Jag reser mig igen”.

Men till mångas häpnad fick Flincks ”Jag reser mig igen” en tredjeplats av de svenska rösterna. En seger och ett tecken på att Thorsten Flinck är tillbaka i folkets ögon på nytt.

”En dans på knivens egg” är en dramatisk, närmast teatralisk upplevelse. Ted Ströms låtar ges en rättvis och en dimension som bara en posör som Flinck kan ge den. Det inledande titelspåret är omskakande i sin närvaro och dess nästan åtta minuter blir en resa i ett mänskligt inre som sker med en svärta som inte står Nick Cave efter. Titelspåret har också en makalös skönhet som både kontrasterar mot och liknar flera andra spår.

Svärtan är också den tråd som håller plattan. En svärta som underbyggs av Thorstens sinne för dramatiskt uttryck. Men också är ”En dans på knivens egg” en kärleksfyll hyllning till 1970-talets proggmusik vilket stärks av att Ted Ströms och Dan Hylanders sånger. Här hörs ekot från Contact och många andra band från tiden då proggen var en del av den svenska radikalismens tankevärld.

Thorsten Flincks har lyckats att på sin platta korsa proggens radikalism med sin känsla för dramatik som stärkts av den utmärkta produktionen och sedan är befriande att höra texterna utan att behöva hörapparat med tanke på det mummel som ofta vi ges rubricerat sång. Så när Flinck utropar i finalspårets ”Ballad om K”: Länge leve de röda! är det följdriktigt.

Nyckelspår: ”En dans på knivens egg”, ”Mot Södra Korset” och ”Gengångare”

En utmärkt platta, lysande vokala insatser från Thorsten Flinck; vilken röst, vilket engagemang och ett brilliant låtval. En riktigt, riktigt bra platta - rekommenderas!

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Även publicerad på www.kulturbloggen.com)

Recension: Dan Lennervald “Torsten Billman–Bildmakaren

Det finns konstböcker och det finns konstböcker. Sedan finns Dan Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren” som är något utöver det vanliga. Förutom den exceptionella kvaliteten på boken så är den en tegelsten i dess rätta bemärkelse – nästan femhundra sidor intressant text och bild i bästa möjliga tryckkvalitet.

Torsten Billman levde mellan 1909 till 1989. Att han var född storstrejksåret ser ut som en tanke när man följer hans konstnärskap för i centrum för detta finns arbetaren och det politiska engagemanget.

Billman fick sin konstnärliga utbildning på Valand i Göteborg där han också senare var verksam som lärare.

Billmans konstnärliga verksamhet var bred men som en röd tråd går arbetaren genom den. Själv var han sjöman under ett antal år vilket också skulle sätta spår i hans konstnärskap. Fantastiska bilder från sjömanslivet där man rycks in i bilden och blir som betraktare närmast delaktig i det Billmann skildrar.

Dan Lennervald tillsammans med Hallands Konstmuseum och ABF har tagit fram en konstbok utöver det vanliga. Här finns Billmanns rika konstnärskap skildrat inte bara i bild utan också i text. Ove Allansson skriver initierat om sjömansåren medan andra aspekter på Billmann skildras av medverkande som Arabs:s Margareta Ståhl, dottern Helena Billmann-Hildingh och många andra.

Boken är exceptionell i sin bredd och sitt djup. Den ger en insyn och insikt i människan och konstnären Torsten Billmanns liv och verk som oftast konstböcker inte gör. Den är en skönhetsupplevelse men också en källa till kunskap inte bara om Billmanns konstnärskap utan om hans tid. Lennervalds redaktörskap gett oss en bok som man gärna återvänder till och finner nya upplevelser i.

Det är bara att gratulera Hallands konstmuseum och ABF att man vågat göra denna makalösa bok i en tid då kulturen ses snarast som en belastande kostnad om den inte kan vara profitabel eller tillräckligt ”chick” för den poserande storstadsmedelklassen.

Boken kan beställas genom ABF Norra Halland och kostar 495 kr. Väl använda pengar enligt undertecknads uppfattning.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Även publicerad på www.kulturbloggen.com

(Länk till information och beställning av boken)

Irland: Medicinen som tar död på “patienten”

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det irländska fackförbundet Mandate:s generalsekreterare John Douglas på orden.

(© Foto: Ingemar E. L. Göransson)

Klockar tickar bakom John Douglas och den alltid närvarande irlandska flaggan finns i bakgrunden – symboliken är slående.

- Medicinen tar död på patienten säger han när vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren. Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker menar Douglas.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna och skrota allt av välfärdsrätttigheter. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

När man går på Dublins gator slås man av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har också dykt upp s.k. €2-äffärer. Det är en ny slags av affärer där allt kostar högst €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist.

- Vi var Europas under, säger Douglas. Vi hade full sysselsättning men det var på nyliberala villkor och det fungerade så länge den nyliberala ekonomin fick bränslepåfyllning av billiga krediter men när det tog slut för tre-fyra år i och med finanskrisen och sedan gick det bara rakt ner.

- Arbetslösheten är idag närmare 15 %, dvs. att närmare en halv miljon och förra året emigrerade 76.000 irländare från den gröna ön, fortsätter Douglas.

- Vi behöver stimlansprogram som får fart på konsumtionen menar Jonh Douglas. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat menar han. Vi kan inte fortsätta att betala för bankernas dåliga krediter.

De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtidsarbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet.

Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Utan hopp – utan framtid

(© Ingemar E. L. Göransson)

Det är inte många år sedan Irland utmålades som det nyliberala samhällsexprimentets paradis. Här fanns obegränsat med jobb även om det var utan avtal och andra löntagares självklara rättigheter. Men vad spelade det för roll det var bara att byta jobb – allt enligt nyliberalerna.

Idag är här i Dublin en stor del av affärerna stängda, det är ingen som söker jobb. När en mässa om jobb utomlands i Cork så kom det tusentals i hoppet att hitta jobb. En byggnadsarbetare grät öppet på TV:s nyheter när han berättade att han bodde i sin bil eftersom han efter flera år utan jobb också numera är hemlös.

I kväll meddelar nyheterna att Remploy Ltd i Storbritannien som har varit ett slags anpassad verksamhet i industriform likt Klintland som fanns hemma en gång. Remploy startades efter 2:a världskriget för att ge jobb åt de tusentals invalidiserade soldater som kom hem från slagfälten. Det innebär att 2.700 handikappade mister jobbet och ska enligt regeringen Cameron finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. (Har vi inte hört det förut??)

Dublin känns som en deprimerande stad just nu. Få skrattar och de flesta ser betyngda ut. Kriminaliteten har ökat och nästan varannan ung människa är utan jobb. Man märker också att hur tyst det är restauranger och barer.

Irland är helt enkelt ett land i kris där immigrationen har skjutit fart på ett sätt som påminner om 1800-talets massutvandring.

Arbetslösheten rider Europa likt apokalypsens sju ryttare, men de som orsakat eländet går fria och ingen vågar säga sanningen – den nyliberala agendan måste brytas och full sysselsättning åter bli ledstjärnan för politiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Svartlistningsskandal

(Foto The Observer)

Träffa idag av ren tillfällighet en av RMT:s organisatörer Steve Hedley när jag var på RMT:s förbundskontor. Hadley har de senaste dagarna blivit uppmärksammad här i Storbritannien för att är en av tusentals fackligt aktiva arbetare som de facto stått på en svart lista över oönskade arbetare ute på arbetsplatserna.

Varför då kan man undra? Orsaken enligt den 18-sidiga dossiern som har avslöjats så deltog Hedley i en demonstration mot det brittiska nazistpartiet och att han var fackligt aktiv som byggnadsarbete.

Hedley gick utan jobb i fyra år och driver nu saken i domstol tillsammans med andra som drabbats av svartlistningen. Alltså för att Steve Hedley utövat sina demokratiska rättigheter, demonstrationsfriheten, organisationsrätten och rätten till fackligt engagemang ställdes han utan försörjning av arbetsgivarna.

Allt avslöjades när en på arbetsgivarsidan berättade om listan för media och allt uppdagades. Sedan kom polisen att beslagta hela register hos det konsultföretag som i hemlighet sålt uppgifter om enskilda arbetares aktiviter till den som betalade för att få uppgifterna.

Intressant för oss i Sverige är att enligt The Observer så är Skanskas brittiska dotterbolag en av de som köpt uppgifter om arbetare och därmed varit delaktiga i svartlistningen. Uppenbarligen har också de skyldiga, Consulting Association, hade i sin databas 3.200 namn med uppgifter om vilka möten, aktiviteter osv. de ägnade sig åt. Bland användarna fanns förutom Skanska bland de största byggentreprenörerna på de brittiska öarna.

Skandalen är faktum och nu hoppas Steve Hedley på sin dag i domstolen. Man kan ju fråga sig om samma ”sedvänja” att svartlista besvärliga arbetare finns även i Sverige särskilt med tanke på att Skanska har fingrarna i den engelska smutsbyken. Något för Byggnads och övriga byggfack att kolla måhända.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fackmöte i Camden, London

Att gå på fackmöte i Sverige är inte alltid det mest roliga tillställning man kan tänka sig. Men det handlar om demokrati och respekt för demokratins sätt att fungera.

Är det annorlunda att gå på fackmöte på andra håll. Jag vet inte det, men tonläget kan liksom på ett svenskt fackmöte vara lite mer uppskruvad beroende på a) hur arbetsgivaren uppträder, b) hur medlemmarna uppfattar de förtroendevalda sköter sig.

Jag fick möjligheten att idag vara med på Unison Camden Branch shop stewards årliga möte. Inte nog med att jag fick vara med och lyssna utan jag blev ”tvungen” att säga några ord också som gäst, vilket jag gärna gjorde.

Kort bara; Unison organiserar offentliganställda i kommunen, vilket Camden Borough är inom London. Det är allt från vårdpersonal till sopgubbar, trafikvakter osv. alltså ganska likt hemma med ett undantag även tjänstemännen är medlemmar i Unison då uppdelning mellan kollektivanställda och tjänstemän inte finns i brittisk fackföreningsrörelse. Annars ganska likt Kommunal hemma.

Den stora frågan på mötet var de aviserade nedskärningarna som den Tory-Liberal regeringen har bestämt; ca 600.000 offentliganställda skall bort under den sittande mandatperioden. Angreppen på löntagarnas pensioner och framgångar i att organisera trafikvakterna i Camden var de viktigaste frågorna. Och givetvis planeringen för den stora demonstrationen mot förslagen från regeringen riktade mot National Health Service (NHS), dvs. den offentliga vården.

Diskussionen var stundtals högljudd och kritiken mot Camdens lokala fullmäktige hård.

Unison i Camdens ledare George Binette höll ett inspirerat tal eller genomgång av situationen som drog ner starka apploder. George Binette gjorde på mig ett positivt intryck och kändes som något vi saknar i svensk fackföreningsrörelse många gånger – agitatorer.

Så egentligen är det inte så stor skillnad att gå på ett svenskt eller brittiskt fackmöte. Det är delvis formell och finns det viktiga engagerande frågor då blir diskussion. Och framför allt som Binette sa själv en fackförening som tar striden blir en fackförening som gör skillnad och blir starkare. Möjligen bättre agitatorer som skapar bättre engagemang och ett större mått av jävlar anamma. Annars var det sig likt tyckte jag nog.

Text och foto: Ingemar Göransson

“Welcome To A Working Week”

En vecka har gått och inget har hänt! Jo det har det väl egentligen. Verkligheten börjar springa i fatt Reinfeldt och han börjar äntligen tappa i förtroende enligt mätningarna. Stefan Lövfén däremot vinner i förtroende trots att socialdemokraterna inte presenterat speciellt mycket politik.

Har börjat läsa Björn Horgbys ”Kampen om facket” där han beskriver socialdemokratin försvagning som en konsekvens av att den socialdemokratiska ”berättelsen” förlorade sin grund när politiken inte längre var ”primat över marknaden”. En intressant men inte ny iakttagelse även om Horgby uttrycker det som många andra sagt tidigare.

Horgbys mäkta akademiska analys borde kanske flera hitta inom arbetarrörelsen då det finns åtskilligt som han pekar på och vågar problematisera.

En vecka har gått som sagt. En vecka som bestått av pseudohändelsen att ett kungabarn har sett världen. Nu begär monarken 12 miljoner ytterligare för att den lilla ska få ett värdig uppväxt kan tänkas. Tala om barnbidrag. Jag föreslår att hon inte döps till Estrella utan till Estrella då finns stora möjligheter till sponsring.

De kände brittiske parlamentsledamoten för Labour Tony Benn beskrev en gång Thatchers samhälle som ”The price of everything and value of nothing” något som stämmer bar i dessa tider av Caremaskandaler, utförsäljningar och privatiseringar. Varför inte lägga ut hela kungahuset på entreprenad och upphandling?

Welcome to a Working Week som Elvis Costello sjöng en gång, Var god skölj och betala i kassan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson