Återupptäck # 16: Barbara Lynn

Under den här rubriken skriver jag om band och musiker som har glömts bort i den stora publikens minne.

Kring 1960 var det inte vanligt med kvinnliga sångerskor som skrev sitt eget material. Det var ännu mer ovanligt att en svart kvinna från södern gjorde det. De flesta kvinnliga sångerskor gjorde som producenten sa och fick några kronor för sin insats medan producenten och skivbolagsbossen kammade hem stålarna om det blev en hit.

Det fanns dock några få undantag och ett av dessa svar Barbara Lynn Ozen från Beaumont, Texas. Ozen tappade hon snart när den legendariske Huey Meaux upptäckte den talangfulla tjejen som skrev sina egna låtar och kompade sig på en gitarr omsträngad för den vänsterhänta Barbara Lynn.

1962 kom genombrottet med ”You Lose A Good Thing” men då hade Lynn flyttat till det Philadelphia-baserade ”Jamie Records” där Duane Eddy och Lee Hazlewood huserade några år tidigare. Singlen kom att toppa Billboards R & B-lista och hamnade bland de 10-mest sålda singlarna på pop-listan.

Efter genombrottet blev hitsen inte lika stora men under ett antal år på mitten av 60-talet hade hon ett antal hits på främst R & B-listan vilket var naturligt med tanke på Lynns musik var djupt rotad i gränslandet mellan blues, soul och R & B.

Det är förvånande att Barbara Lynns musik fortfarande ett halvt sekel senare känns så otroligt fräsch. Lynns röst är otroligt intim och lyckas att göra små konstverk av de ibland mindre lyckade texterna som i sig är tidstypiska. Absolut inte sämre än andras tvärtom. Lynn var en pionjär och röjde väg för alla de kvinnliga självständiga sångerskorna som kom efter henne som Janis Joplin eller varför inte singer-songwriter Janis Ian och popprinsessan Lesley Gore som utan Lynn skulle haft det väsentligt tuffare att hävda sig i musikbranschen i USA

I Europa fick hon förtjänt uppmärksamhet när Rolling Stones gjorde en cover på hennes ”Oh Baby (We Got A Good Thing Goin´)” på deras ”Out Of Our Heads”-album 1965.

Lynn drog sig vad det led på 1970-talet bort från musikbranschen men återvände på 1990-talet och är så vitt jag vet fortfarande aktiv tillbaka i födelsestaden Beaumont, Texas.

Det är idag lättare att få tag i Lynns plattor än vad det var på vinylens tid.

Rekommenderade CD:

The Jamie Singles Collection 1962-65 (Jamie 2008)

A Good Woman (Kent 2011)

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är också några klipp från youtube med Barbara Lynn, det finns fler:

Live 2010

You Lose A Good Thing

Live 2005

Recension: Björn Horgby “Kampen om facket”

Historikern Björn Horgbys i ”Kampen om facket” (Borea 2012) beskriver förtjänstfullt kampen om fackföreningsrörelsen mellan de två dominerande tendenserna inom arbetarrörelsen, socialdemokrater och kommunister, men också den mellan fackets önskan om politiskt inflytande och socialdemokratins strävan efter att som Göran Persson sa behandla facket som ett ”särintresse” och den senares betydelse för arbetarrörelsens försvagning de senaste 20 åren.

Han är kunnig och väl påläst men tyvärr brister ibland förmågan att förmedla all den kunskap och lärdom vilket försätter läsaren i ett ingenmansland mellan att vilja ta del av och att kunna ta till sig.

I beskrivningen av kampen mellan socialdemokrater och kommunister inom facket exemplifieras denna med utgångspunkt från Norrköpings textilavdelningar, Pappers avd 53 och Metalls avd 12. När väl Horgby kommer till historieskrivningen blir det riktigt spännande, det blir intressant och nya infallsvinklar på skeendet från partisprängningen 1917 fram till 1970-talets mitt då helt det kommunistiska inflytandet var utplånat är givande.

Det är i vissa stycken en ingen vacker historia, som dock till viss del är förstålig när kommunistpartiet en period var en del av det sovjetiska Komintern. Men det gjordes oacceptabla övertramp som drabbade arbetare med samma ärliga uppsåt som sina socialdemokratiska arbetskamrater önskade ett rättvist samhälle.

Det andra perspektivet som Björn Horgby tar sig an är det som den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev som fackföreningsrörelsens önskan att vara representerad i de politiska församlingarna och socialisternas önskan att undanröja kapitalismens värsta avigsidor.

Här menar jag får Horgby problem med sin analys som han inte möter i beskrivning av kampen mellan socialdemokrater och kommunister. Horgby visar på hur partiet under den sista delen av 1900-talet med bl.a. stadgeförändringar försvårar för facken att direkt påverka vilka som ska representera partiet. Horgby menar att detta har ett genusperspektiv vilket må till viss del är sant men inte är orsaken enligt min erfarenhet utan är ett uttryck för den politisk-ideologiska förändring som sker inom socialdemokratin när marknadsliberala idéer får fäste på 1980-talet.

Detta, samtidigt som fackföreningsrörelsen fortsätter att hålla fast vid den tidigare förda välfärdspolitiken. Horgby noterar inte de misstag som sker från fackligt håll när de i samband med arbetsmarknadslagarnas införande distanserar sig samtidigt från politiken och lämnar partiets arena öppen för andra krafter och idéer. Jag hade önskat en analys av den utvecklingen, men den saknas vilket är en svaghet och gör att analysen haltar.

För vem skriver Björn Horgby? Är det för kollegorna inom akademin eller finns det en önskan att nå en publik som finns utanför den något begränsad värld som akademin utgör. En svaghet hos historiker som Horgby är bristen på kommunikation med en presumtiv läsekrets.

Många facklig aktiva skulle ha både intresse och stor nytta av Björn Horgbys kunskap och lärdom. Men genom formen och en på gränsen till tröttande och minutiös hänvisning till andra lärda, deras teorier och den upprepade metoddiskussion missas möjligheten. För den fackligt aktive läsaren är det som Björn Horgby i sin lärdom har att berätta som är intressant, inte i första hand varför och hur.

Med dessa reservationer och synpunkter vill jag dock konstatera att Björn Horgbys bok ”Kampen om facket” är väl värd att läsa för kunskaperna läsaren vinner och den problematisering som ges är synnerligen nyttig och viktig för att förstå varför dagens arbetarrörelse ser ut som den gör och för att förstå dess problem. Horgby ger inte alla svar, på intet sätt, men bidrar på ett förtjäntfullt sätt till en ökad kunskap och insikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En förkortad version av recensionen har publicerats i Östgöta Correspondenten den 18 april.

Historien upprepar sig

Karl Marx sa en gång att historien har egenheten att upprepa sig; den ena gången som tragedi och den andra gången som en fars. När man ser vad som sker i opinionen och har skett under de senaste månaderna kan man undra om inte Marx får rätt.

Den borgerliga eller rättare sagt den sittande högerregeringen har på att tappa styrfarten och plågas av allehanda. Det är inre slitningar som ökar allt mer som regeringens olika partier håller på att ätas upp av moderaterna. Men också av den brist på politik och idéer som de fyras gäng visar upp. De saknar framförallt politik för att få upp sysselsättningen.

Alexanderhugget ”jobbskatteavdrag” har visat sig inte ge högre sysselsättning enbart att sänkta skatter som är tveksamt om de går till högre konsumtion förutom bland de som får en smula av Borgs ”generositet” när smulorna faller från de rikas bord.

Detta ackompanjerat av ”Saudigate” och minnet av diverse märkliga ministerval som har passerat på den nymoderata cat-walken var av den senaste är försvarsminister två på några få år, ett sannolikt rekord i svensk politisk historia dock av tveksam natur.

Arbetslösheten och den katastrofala hanteringen av sjukförsäkringen är de tyngsta bördorna som tynger opinionen för högerregeringen. Den håller helt enkelt på att kläs av då verkligheten kommer ifatt retoriken. Snart räcker det inte med att lägga huvudet på sned i TV-rutan och med cockerspanielögonen se in i medborgarnas vardagsrum. Den skarpsynte ser i alla fall kungen och hans vasaller skyla sin nakenhet.

Till detta kommer också en katastrofal inledning av centerns Thatcher-wannabe Annie Lööfs partiledartid där grodorna hoppar kull ur hennes mun samtidigt som kristdemokraterna famlar efter en livboj. T.o.m. när lärarpartiet, ursäkta folkpartiet, håller på att tappa trovärdighet i skolfrågan alltmer som resultaten av major Björklunds politik börjar skönjas och den ger inte några pluspoäng.

Att i denna politiska såpa socialdemokratin när partiet väl slutat med de inre striderna ökar brant beror på inte att partiet presenterat något egentligt alternativ men inger lugn och trygghet som skapar förhoppningar om en annan politik. Faktum är att partiet inte på något sätt förändrat sin politik då det alltid inom socialdemokratin funnits olika uppfattningar men de har normalt sätt samsats för partiets och politikens bästa vilket tyvärr inte skedde vilket skapade partiets fall i opinionen.

Medborgarnas förhoppningar är både partiets och Stefan Löfvens styrka och problem. Kan partiet infria förhoppningarna kan partiet utan tvekan nå historiska höjder uppemot 40 procent som perioden från 1932-1988 då partiet infriade medborgarnas förhoppningar. Vid valet efter Bildts tre katastrofår 1994 var liksom nu förhoppningarna på socialdemokraterna enorma men partiet förmådde inte infria dem utan fortsatte med en politik som byggde på samma grundläggande marknadsliberalism som Bildts regering kört Sverige i diket med.

SOM-institutets mätningar nyligen visade att partiets väljare står väsentligt till vänster om partiets officiella politik vad det gäller vinster i vården, avregleringarna och andra uttryck för den marknadsliberalism som har varit oemotsagd under de senaste 20 åren. Kvinnoförbundets Lena Sommestads kritik mot vinsterna på sjuka och gamla visar att kvinnoförbundet har en bättre insikt om medborgarnas värderingar än delar av partiets innersta kretsar.

Just nu har socialdemokratin medvind och seglar fram på en kombination av medborgarnas förhoppningar och regeringens grundstötning. Men detta kan snabbt ändras om partiet inte förmår möta förväntningarna och istället nonchalerar medborgarnas uppfattning. Detta kommer att kräva en omorientering likt den som Håkan Juholt försökte med. Möjligen kan Stefan Löfven med sin långa förhandlingsvana och erkänt hårda nypor kan klara det som Juholt misslyckades med då motståndet inom partiets centrala delar var för stort.

Historien upprepar sig två gånger som Marx sa en gång den ena som tragedi och den andra gången som fars. Att Reinfeldt håller på att bli en fars är uppenbart, men socialdemokratin behöver inte upprepa misstagen från 1994 och då behöver vi varken få se en socialdemokratisk tragedi eller fars.

Mycket står på spel och varje felnavigering nu kan bli ödesdiger, men möjligheterna för en reformistisk politik förd av en stark socialdemokratisk har inte varit större nu på årtionden. Det vore en tragedi och en fars att inte ta vara på den möjligheten. Stefan Löfven är måhända den som kan klara dessa svårnavigerade vatten och komma i land torrskodd 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förtvivla ej i denna förtvivlans tid

 

Författaren när han inte förstod bättre

Känner en viss kluvenhet. Vill tro på en framtid för partiet och arbetarrörelsen men ser samtidigt en rädsla för att hitta åter kompassen som gjorde partiet starkt. Gläds när jag läser Lena Sommestad i Aftonbladet där hon ifrågasätter på ett högst intellektuellt oantastligt sätt vinsterna i välfärden samtidigt som jag läser Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven där han inte ifrågasätter dem och kan tänka sig sälja fler sjukhus.

Han signalerar inga propåer om regleringar utan talar om kvaliteten som om den är ett fritt svävande ovan privatiseringsoffensiven. Men det är väl jag som inte fattar finessen i en oreglerad marknadskapitalism, ärligt talat jag ger snart upp - men det är som alla erfarenheter bara är bortglömda och drömmen om ett jämlikt samhälle bortglömd eller övergiven.

Jag växte upp i ett samhälle där alla oavsett klass eller ursprung hade eller fick nya chanser att skapa ett bättre liv. Skolan öppnades för oss ungar från barnrikehusen, vi fick chansen att skaffa oss en utbildning, ekonomin växte och även en arbetarfamilj såg hur deras livsbetingelser blev successivt bättre. Arbetslöshet eller sjukdom var ingen katastrof, visst jobbigt, men de flesta fick en chans att komma tillbaka.

Nostalgi, nej, erfarenheter av ett samhälle som höll ihop och där alla fick det bättre utan att någon fick det sämre.

Jag fortsätter att hoppas och tro, men det känns som tiden rinner ur timglaset och vi allt mer accepterar ett samhälle där en fjärdedel med sin misär får betala de trefjärdedelarnas välstånd. Min själ gråter av det jag ser dagligen kring mig. Mitt sinne upprörs över likgiltigheten och jag känner förtvivlan men också ilska över det lilla jag kan göra för att förändra.

Rubriken på detta skrevs av Wolf Biermann, den östtyske poeten under Östtysklands mörkaste period. Kunde han känna hopp borde väl även undertecknad kunna detsamma. Kan man ju hoppas i vart fall.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det våras för socialdemokraterna

En regering i kris, så skulle man kunna beskriva den regering som Fredrik Reinfeldt leder. Problemen är många och även om han har lyckats desarmera om än tillfälligt ”Saudigate” så finns det grundläggande problemet kvar; kritiken och olustkänslan kring hans regemente sprider sig alltmer i det svenska samhället allteftersom det blir uppenbart för allt fler att politiken varken löst utan förvärrat problemet – den förfärande höga arbetslösheten.

(Foto: Aftonbladet)

Vakna Reinfeldt, det är dags att gå!

Må Tolgfors avgång inneburit att regeringen fått ett andrum och den akuta krishanteringen har lagt skulden så långt från den upphöjde själv men fortfarande finns spåren av korruption och mörkläggning kvar i följden av ”Saudigate” men som också fäster vid handelsministern och inte minst utrikesministern och hans hantering eller snarare ickehantering av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson då de undersökt Lundin Oils agerande vilket också innebär att Carl Bildts inblandning skulle komma i dager. Att Bildt avvisade Jan Eliassons erbjudande kan bara förklaras med att Bildt inte vill se journalisterna fria att kunna berätta vad det vet. Reinfeldt kan inte med trovärdighet inte påstå att han inget visste för det vore samma sak som att erkänna att han inte leder sin egen regering då det är statsministerns förbannade skyldighet att veta vad hans ministrar håller på med.

En handelsminister, en utrikesminister och en utrikesminister, alla moderater, alla med fingrarna i syltburken och en röta som kommer den upphöjde landsfadern in spe allt närmare är ett enormt problem som inte ens spindoktor Schlingmann i längden kan klara av att hantera. Det kommer att explodera i ansiktet för eller senare.

Förra helgen beskrev SvD Sverige som det mest och snabbast liberaliserade landet i Västvärlden, en för medborgarna allt annat en god nyhet men ingen överraskning. Samtidigt presenterade forskarna på SOM-institutet en undersökning som visade att det folkliga stödet för samma politik var synnerligen svagt. Inte bara bland röd-gröna sympatisörer utan även bland Center och Kristdemokratiska väljare.

Den ansvarige forskaren Lennart Nilsson citerade Håkan Juholt från mars 2011 där han sa ”Medborgarnyttan och ansvaret för hela Sverige går före avregleringar och marknadstänkande” och ”vi är beredda att omreglera och påreglera”. En politik som uppenbarligen har ett stöd i breda medborgarkretsar.

I dag fredag presenterar DN en ny opinionsundersökning där socialdemokraterna till över 35 procent och därmed fortsätter att stärka sin position i väljarkåren medan moderaterna tappar i samma mån. Det är också av intresse att notera att både Kristdemokraterna nu närmare sig tre procent och SD faller mot fyraprocentspärren.

Orsaken till Reinfeldts fortsatta nedgång ligger i oförmåga att lösa arbetslösheten, medborgarnas insikt om orättvisorna som sjukförsäkringen och a-kassan visar upp. Framförallt räcker det inte längre med att lägga huvudet på sned i TV eller vifta med hästsvansen för de ”nya” moderaterna utan medborgarna har uppenbarligen tappar tålamodet med den misslyckade politiken och söker ett alternativ.

Tiden för socialdemokratin att skörda högerns draksådd närmar sig – må partiet ta vara på möjligheten och formulera en politik som är byggd på reformer i dess rätta bemärkelse; rättvisa och bättre liv för alla medborgare, välfärd för alla och inte ett välstånd för få som den sönderregerade högerregeringen står för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Centern ska ge inte lägga sig i lönebildningen

Annie Lööf (c) – ingångslön 150.000 kr/månad!!!

Centerns och högeralliansens egen lilla Thatcher, Annie Lööf, vill att ALLA ingångslöner skall sänkas kanske ända upp mot 25 procent enligt SvD idag, t.o.m. mer i ”vissa” branscher. Den som får tveksamma äran att bära fram budskapet är Annika Qarlsson (OBS rätt stavat!) och som är talesperson för arbetsmarknadsfrågor.

Det finns ett antal invändningar mot Centerns märkliga förslag och det verkar som om Centerpartiet helt glömt bort bodelningen mellan politikernas och arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen och överhuvud kollektivavtalsmodellen förutsätter att politikerna håller sina fingrar borta från lönebildningen för när politikerna lägger sig iden innebär det också ett steg mot statlig lönepolitik som brukar, i vart fall tidigare, inhysta våldsamma protester från parterna.

Vad man på arbetsgivarsidan säger är i skrivande stund är höljt i dunkel, men det ser ut som en tanke när i dagens lokaltidning finns en insändare från Svenskt Näringsliv som pläderar för liknande förslag även om SN:s skribent inte specificerar sig i siffror eller procent.

Det är märkligt med våra högerpolitiker likt Lööf och Qarlsson att de är väldigt pigga på att privatisera det som är gemensamt idag men är lika pigga på att nationalisera/socialisera det som är privat idag – a-kassan (förslaget om en obligatorisk a-kassa) och lönebildningen som med Centerns bolda riddare skulle då bli en statlig angelägenhet där likt i det gamla östblocket politbyrån satte lönerna.

Orsaken till det med förlov sagt korkade förslaget är nog snarast att partiet vill profilera sig som det ultraliberala partiet, det libertinska alternativet, och tvinga fram en låglönearbetsmarknad som skulle pressa ner hela lönebildningen och lönenivåerna för alla på arbetsmarknaden till vinsternas och ägarnas fromma.

Det annat skäl varför det finns anledning, och i detta fall från fackligt håll, bli upprörd är att ett regeringsparti så oblygt lägger sig i den pågående avtalsrörelsen och det på ett sätt som är allt annat än neutralt. Att Centerpartiet har utvecklats till ett ultranyliberalt parti har varit klart länge, men att partiet nu också fullständigt tappat omdömet är uppseendeväckande.

Men det är inte bara Centern som har problem och därför nu försöker på alla sätt, även de mest korkade, desperata och omdömeslösa sätt få utrymme utan också Reinfeldt som har ett (KD) som liknar alltmer ett politiskt sänke, ett folkparti vars skolfråga har nåtts vägs ände och nu Centern som direkt försöker lägga sig i en pågående avtalsrörelse. Det är inte utan man tycker lite synd om Reinfeldt men som man bäddar får man ligga som ordspråket säger.

Det som nu fattas för att göra Reinfeldt ännu mer irriterad är att socialdemokraterna presenterar en politik där full sysselsättning och reformerad välfärdsstat blir första prioritet. Då börjar nog Reinfeldt längta efter en landshövdingestol eller annan reträttplats.

Text: Ingemar E. L. Göransson