Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Romanen som samhällskritik

Kan romanen fungera som samhällskritik och samtidigt vara litteratur. Jag tror det och jag tror att den måste kunna vara det. Att använda litteraturen för att dramatisera och ge liv åt samhällskritiken, de torra siffrorna, den oundgängliga analysen och de politiska slutsatserna kan fungera som ett starkt verktyg för att vinna insikt hos en bredare publik för förändring.

Jag hade en slags förebild, inte språkligt eller tankemässigt, men idémässigt i det arbetssätt som exempelvis Raymond Chandler använde kriminalromanen som format för att kritisera korruptionen i Los Angeles på 1940-talet eller Sjöwall-Wahlöö kritiserade bristerna i välfärdsstaten under ett decennium kring 1970. Metoden, formatet; en roman som både hade spänning och politisk substans samtidigt som den var läsvärd. I sanning en utmaning att söka möta.

När jag skrev min bok ”I skuggan vilar mörkret” var syftet att i det första skedet att just göra detta, att se om det var möjligt att levandegöra kritiken mot den nyliberala revolten och vad den inneburit i ett klassamhälle som var delvis under fjättrat av välfärdsstaten, men nu fick en allt längre löplina för att släppas till sist helt löst.

Därför skapade jag under ett drygt halvår en historia, delvis byggd på verkligheten, delvis uppdiktad, men med förhoppningsvis flerdimensionella karaktärer som skulle få illustrera det jag tidigare i artiklar och två andra böcker skildrat – den nyliberala revolutionen i det som efterkrigstidens första två-tre generationer byggde upp och nu mer eller mindre har raserats.

Vad sker med människor som hamnar mitt i denna stormens öga. Hur blir deras liv och vad händer med människovärdet. Jag kom att läsa de franska existentialisterna som Sartre och Camus, men också och inte minst, olika skrifter om alienation, dvs. främlingskap, och kom att fastna för ett citat hos Marx där han beskrev hur människan inte bara blir främmande inför vad den producerar i det kapitalistiska samhället utan också inför andra människor och sig själv.

Min fråga blev därför hur ett klassamhälle formar och inte minst deformerar människor som inte klarar av att anpassa sig till dess konkurrens och marknadens orimliga krav. Ett samhälle där människovärde har långt mindre betydelse än marknadsvärde. Ett samhälle som Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern, beskriver med Oscar Wildes ord som ”vet priset på allting, men inte värdet av något”.

Huruvida jag lyckats låter jag läsaren avgöra, men kritikerna har varit nådiga och hittills har kritik varit välvilliga för att inte säga mycket positiv. Jakob Carlander i ÖC skrev i sin recension att ”resultatet är en stark roman om trasiga människor och hänsynslösa förtryckare i ett hjärtlöst samhälle”. Och vidare att ”trots den tunga samhällsanalysen sviker aldrig spänning och tempo. Romanen är också en insiktsfull studie av skammens smärtfyllda och tragiska konsekvenser.”

Han skrev att han blev tagen av berättelsen och avslutade med ”bör absolut läsas.” Jag, som författare, hoppas givetvis på att många ska ta Carlander på orden och läsa ”I skuggan vilar mörkret” och som han skriver fångas av historien den berättar.

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

Länk till Jakob Carlanders recension.

Länk till Ord & Kulturs Förlag och boken ”I skuggan vilar mörkret”. Boken beställes enklast per e-post till ordochkultur@telia.com och kostar 240 kr plus porto.

Exklusiv intervju med Chantal Mouffe

På en liten tvärgata inte långt från Oxford Cirkus och bara några kvarter in i den stillheten som man bara kan finna i London när man viker av från de stora gatorna som Oxford Street ligger University of Westminster och institutionen för Political Studies där belgiska professor, den nu 67-åriga, Chantal Mouffe är verksam.

Nedanstående intervju gjordes med henne i december 2011 för min bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Nedanstående intervju är den enda mer omfattande som hon gett en svensk journalist. Boken “De ohörda” kan beställas här.

Märkligt nog är inte Mouffe speciellt känd i Sverige medan hon i övriga världen är en ansedd och respekterad forskare och författare. Endast två böcker finns med henne utgivna på svenska varav den mest kända är den utmärkta ”Om det politiska” (Tankekraft, 2008). Hennes specialområde är att analysera konsekvenserna av den nyliberala revolutionen som hade sin början på slutet av 1960-talet och kom att omskapa den politiska kartan i hela Europa och övriga delar av västvärlden.

Hon tillhör den tradition av europeiska intellektuella på vänsterkanten som haft ett odogmatiskt förhållande till arbetarrörelsens grundteser och deras tolkning i respektive tidsepok. En stor intellektuell integritet och ett passionerat förhållande till samtidens problem utmärker Chantal Mouffe.

Jag träffade Mouffe på hennes arbetsrum i det typiska brittiska funkishuset som är lika fult som det är trivsamt för att genomföra den intervju jag sökt att få under två års tid. Chantal Mouffe är nämligen en mycket anlitad föreläsare runt hela världen och hennes tid är därmed mycket begränsad. Vi hade olika uppfattning om när vi skulle träffas visade det sig så undertecknad fick snällt vänta en timma drygt innan Madame Mouffe dök upp till vad som skulle bli mindre av en intervju än en gratis halsbrytande föreläsning om nyliberalismens konsekvenser, demokratins räckvidd och en europeisk vänster i förvirring.

Chantal Mouffe är en liten tunn kvinna som dock utstrålar energi och besitter en intellektuell skärpa som man finner hos få. Det är inte utan undra över att hon betraktas med stor respekt i den akademiska världen och ingjuter fruktan hos de nyliberala proselyterna.

Utgångspunkten – marknaden har ersatt politiken

Själva kärnan i nyliberalismen är att den inte är politik utan att det är marknaden som ersätter politiken vilket är Mouffes utgångspunkt för vårt samtal denna kulna decembereftermiddag 2011.

- Marknaden tillåter inte att politiken är politisk. Nyliberalismen har gjort att de politiska partierna har förlorat sin roll utan det är marknaden som styr, säger hon och pekar på hur Greklands folkvalda regering ersattes av en bankir och hur Italiens Berlusconi, en politiker som hon inte har någon högre uppfattningen om, ersattes av expertregering.

- Det är de transnationella bolagen som fattar besluten, menar hon och pekar på konsekvenserna av den nyliberala politiken där klyftan mellan de riktigt rika och de fattiga dramatisk har ökat och i modern tid aldrig varit större.

- De otroligt rika är obsent rika, är Mouffes kortfattade konstaterande.

Hon pekar också på att medelklassen har förlorat och håller på att ”förstöras” som hon uttrycker sig i och med att allt fler blir fattiga. Hon menar att eftersom nedskärningspolitiken som är en del av nyliberalismens kärna innebär det också att det blir allt mindre utrymme för social service eller välfärdspolitik som vi säger i Sverige. Detta drabbar även den traditionella medelklassen med full kraft är hennes tes.

- Det är, menar Mouffe, en klasskamp från de rika riktad mot de fattiga som är själva kärnan i nyliberalismens politik. De rika, fortsätter hon, tvingar på de fattiga sin vilja och pekar på privatiseringar och avregleringar som skett och sker.

Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA är exempel på denna politik är hennes slutsats. Att intervjua Mouffe är att åka ett slags mental berg och dalbana där hennes associationer kan föra intervjuaren i överraskande riktingar.

- 1985 skrev jag i min bok ” Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics” att socialdemokratin/labour inte var tillräckligt progressiv och att den behövde kämpa starkare för jämlikhet och rättvisa. Medborgarnas sociala rättigheter har tvingats tillbaka och än mer de medborgerliga rättigheterna likaså.

I förordet till 2000 års upplaga av boken noterar hon:

"Vänstern borde börja med att utveckla ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ordningen, istället för att bara försöka förvalta den på ett mänskligare sätt. Detta kräver givetvis att den drar nya politiska gränser och erkänner att det inte kan finnas någon radikal politik utan att en motståndare definieras. Det vill säga: det kräver att man accepterar att antagonismen inte går att utrota."

- Det sker en ”dedemocratization”, dvs. avdemokratisering menar, Mouffe, i spåren av nyliberalismen. I våra länder som kallar sig demokratiska är det i verkligheten inte medborgaren som styr utan marknaden.

Hur hon ser på det alltmer utbredda expertinflytandet över politiken och på konsekvenserna för demokratin?

Efter några sekunders eftertanke börjar Mouffe en beskrivning av det historiska händelseförloppet som hon ser det.

- New Labour och Tony Blair försökte aldrig utmana nyliberalismen. Globaliseringen var beskriven som ett ofrånkomligt ”öde”. Tack vare den uppfattningen blev också nyliberalismen en politisk rörelse som hade som målsättning att avväpna socialdemokraterna och göra det möjligt att demontera välfärdsstaten. Det blev ett självklart teorem, säger Mouffe, och det hänvisade till den tekniska utvecklingen med it-revolutionen i centrum.

Hon beskriver det vi alla har hört detta tidigare från nyliberaler, men också från socialdemokrater, att globaliseringen, som inte är något annat än ett annat ord för de transnationella bolagens makt, och it-explosionen gör det omöjligt att bedriva politik där skatter tas ut för då flyr kapitalet.

Hon fortsätter sitt resonemang efter att tagit en klunk av sitt nu kalla kaffe:

- Socialdemokraterna kom till slutsatsen att acceptera det inte fanns något alternativ och menade att man var tvungen att anamma utvecklingen och försöka administrera den i en mer human väg än nyliberalerna. En slutsats som hon inte delar.

- Då blir det naturligt att politik blir en fråga om tekniska lösningar och därigenom blir ”experterna” viktiga. Politiker, säger hon, har bara betydelse om de fattar politiska beslut. Men när man menar att utvecklingen (dvs. globaliseringen) är ett ”naturfenomen” får det konsekvensen att politiska beslut blir en expertfråga.

Hon fortsätter och konstaterar att:

- Det är kopplat till att socialdemokraterna accepterade nyliberalernas uppfattning att globaliseringen inte hade något alternativ. Huvudproblemet är att vänstern accepterade att det inte fanns några alternativ. Man kallade sig vänster-mitt exempelvis istället för vänster och sa att det inte längre fanns några större politiska beslut att fatta, bara mindre.

Men hur kommer sig att den folkliga reaktionen på detta i det närmaste har uteblivit och den enda reaktion som kommit har varit från högerextremt håll. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater och nere på kontinenten exempelvis Fronte Nationale i Frankrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Bloc i Belgien och allt vad dessa partier heter. Man kan tycka att opinionen skulle ha radikaliserats åt vänster allt eftersom välfärdsstatens verkningsgrad minskat.

Varför blev det då inget vänsteruppsving. Har Chantal Mouffe någon förklaring varför det inte skett?

- Det finns flera förklaringar, säger hon. Bristen på alternativ politik då de socialdemokratiska och socialistiska partierna accepterade nyliberalernas verklighetsbeskrivning. Men framför allt när politiken blir ett val mellan Coca-Cola och Pepsi-Cola. Om det inte finns några grundläggande skillnader varför bry sig då?

Hon fortsätter sin förklaring:

- För det första; varför rösta när det egentligen inte gör någon skillnad? Hon menar att den fortsatta nedgången i valdeltagande i Europa är ett tecken på detta och på att medborgarna reagerar med att inte engagera sig.

- För det andra; populistiska partier behöver inte bara en populistisk politik utan också karismatiska ledare. De måste ge folket ett val, det saknade alternativet, vara mot etablissemanget, mot teknokraterna och i högerextremisternas fall för nationen. Hon tar FPÖ i Österrike som exempel på detta.

Den tredje och kanske avgörande orsak varför det inte växt fram någon vänsterpopulism ligger, menar Mouffe, i Sovjetunionens och kommunismens kollaps.

Menar du att under 1930-talets kris fanns ett exempel genom Sovjetunionens bara existens på att det gick att ha en annan ekonomisk ordning vilket gav grogrund för vänsterpopulism frågar jag henne.

- Högerpopulism är inte självskriven, men genom Sovjets kollaps gavs utrymmet för högerpopulismen. Det finns en paradox i detta, säger hon. Socialisterna kunde tjänat på detta men Sovjets kollaps blev istället bekräftelsen på kapitalismens seger så innebar kollapsen inte bara kommunisterna blev obsoleta utan också socialdemokraterna.

Hon för ett resonemang att Sovjets fall innebar att hela tanken kring jämlikhet, socialdemokratins och socialisternas viktigaste värdering, blev därmed ”otidsenlig”. Generellt menar hon att eftersom socialdemokratin inte förmådde visa på ett alternativ eftersom man redan accepterat den nyliberala världsordningen och globaliseringen närmast som ett naturfenomen så blev även värderingarna i medborgarnas ögon omöjliga.

När den sovjetiska kollapsen inträffade som symboliskt väldigt betydelsefull för kapitalismens triumf då valde de socialdemokratiska och socialistiska partierna att gå mot mitten.

- De skulle göra kapitalismen lite bättre, säger hon torrt. Men därmed lämnade man också utrymme för en populism som valde att skylla alla problem på immigranterna då det var lätt att mobilisera missnöjet på detta tema.

Hur ser hon på demokratins framtid. Är det som vissa politiker likt amerikanen Daniel Moynihan (1927-2003, amerikansk senator, FN-ambassadör) sagt att demokratin är en parantes som hade sin storhetstid efter andra världskriget men dess epok är över?

- Demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida , säger Mouffe. För att demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas. Demokratin måste förnyas, menar hon.

Mouffe pekar på händelserna i Grekland och Italien där folkvalda regeringar har avsatts och ersatts med vad som kan liknas vid expertadministrationer. En konsekvens av nyliberalismen är att den leder till teknokrati och det gör att demokratin inte fungerar längre.

- För att försvara demokratin måste man bekämpa nyliberalismen. Det finns hopp. Visst finns det hopp, utbrister hon. Det har till och med ökat, menar hon.

Hon för ett resonemang kring de finanskriser som plågat och plågar världen i detta nu, där hon menar att vänstern inte var förberedd att visa upp ett alternativ när den slog till 2008. Men nu, tre år senare, menar hon att det finns en större beredskap hos socialisterna i Europa att ställa upp ett alternativ till den politik som förs inom EU.

- Vänsterpartierna hade inget alternativ då de accepterat nyliberalernas politik och än mer, de var delvis ansvariga och en del av problemet, analyserar hon finanskriserna som hon menar är nyliberalismens kris.

- I denna andra finanskris är medborgarna mycket mer medvetna och mer ovilliga att gå in och rädda bankerna på det sätt som skedde 2008. Hon pekar på Occupy Wall Street-rörelsen, det folkliga motståndet i Grekland, Italien och Spanien.

- Många ser att rädda bankerna än en gång innebär att den social servicen kommer att försämras än mer. Hon forsätter: Jag tycker mig se hur de socialistiska partierna är mer medvetna om att behovet av ett alternativ till nyliberalismens politik. Hon menar att hon ser hur labourpartierna alltmer tar konsekvenserna av insikten att man måste överge Blairs New Labourpolitik. Europas socialistpartier rör sig från mitten mot vänster är Mouffes uppfattning.

- Det finns tecken, säger hon, att vågen vänder nu. Detta även om det inte är en total omsvängning så finns tecknen på att labourpartierna är på väg mot vänster. Här pekar hon på den radikalisering som skett i det franska Socialistpartiet och processen i brittiska Labourpartiet. Det är förhållandevis små rörelser än så länge, menar hon, men det är riktningen som är intressant.

I skrivande stund är den socialistiske presidentkandidaten Hollande favorit att bli näste franske president en utveckling som skulle ligga helt linje med Mouffes analys och med en fransk socialistisk president skulle Europa hamna i en helt annan politisk situation. Det kompakta högermaktinnehavet skulle få en kil rakt in i dess hjärta.

Jag frågar vilka råd skulle hon ge exempelvis den svenske socialdemokratiske ledaren om hon kunde?

- En framgångsrik politik mot nyliberalismen kan bara ske på europeisk nivå säger hon. Ingen nation kan själv klara detta. Det nuvarande europeiska projektet är ett nyliberalt projekt. Där har hon ingen tvekan i sin beskrivning, men säger hon:

- Men inget säger att det måste vara så.

- Skapa synergier mellan de olika europeiska länderna för en alternativ politik är hennes råd.

Ett område där Chantal Mouffe i mångas ögon är djupt kontroversiell är hennes syn på frihandel. Hon menar att frihandeln skapar mer problem än gott, särskilt för de fattiga länderna i tredje världen.

Du har uttryckt kritik mot frihandeln som den ser ut idag. På vilket sätt är du kritisk?

Hon pekar, som exempel, på att som ett resultat av frihandeln har Senegals lökindustri slagits ut av holländsk export. Detta har skadat Senegals arbetare och industri samtidigt som frihandeln har skapat grunden för immigrationen från Afrika till Europa.

När de europeiska företagen i frihandelns namn inte ser sin hemmamarknad som viktigast får det konsekvenser för alla och konsekvenserna menar Mouffe är negativa. Hon efterlyser en europeisk protektionism för att företagen i Europa skall se sin regionala marknad som viktigast och för att skydda de lokala marknaderna i exempelvis Afrika.

- De transnationella bolagen är inte intresserade av de lokala och regionala marknaderna utan enbart exportmarknaderna. Då behöver de inte heller ta hänsyn till ”sin” arbetarklass som i alla fall inte skall köpa produkterna säger hon.

Hon beskriver situationen som ”pervers”.

- Detta är ett område där de socialdemokratiska partierna kan skapa en alternativ politik är hennes uppfattning.

Man brukar ibland från vänstern höra i generaliserade termer att medelklassen är bärare av nyliberalismen. En uppfattning som Chantal Mouffe menar inte har stöd i varken hennes eller andras forskning och analyser.

- Tvärtom, medelklassen håller på att utraderas av nyliberalismen. Hon menar att de socialdemokratiska partierna övergav ”de folkliga klasserna” som hon säger när man accepterade den nyliberala världsuppfattningen.

- Framgång för en vänsterpolitik kan inte bygga enbart på arbetarklassen utan måste bygga på en allians med delar av medelklassen. Hon pekar på när socialdemokratiska partier varit framgångsrika har det varit när de lyckats vinna stöd från delar av medelklassen.

Jag kan inte annat än tänka på den svenska politiken efter andra världskriget och fram till 1980-talet då välfärdsstaten byggdes upp ibland t.o.m. i regeringskoalitioner med det blivande Centerpartiet.

Chantal Mouffe beklagar att hon inte känner närmare till den svenska socialdemokratin och svensk politik och vill därför inte uttala sig om specifika svenska förhållanden.

Hon fortsätter sin analys med att hänvisa till den forskning som finns när det gäller synen på att betala skatt och medborgarnas villighet att göra det. I Europa liksom i Sverige är det entydigt att det finns en stark vilja att betala till välfärden och social service om pengar går dit.

- Medelklassen har inte några särskilda intressen skilda från de ”folkliga klasserna”, som hon uttrycker sig. Thatchers och senare Blairs mantra att medelklassen inte var villig att betala skatt stämmer inte, menar hon.

- Forskningen visar tvärtom att medelklassen är villig att betala skatt då de vill ha bra skolor till sina barn, fungerande sjukvård och ett transportsystem som fungerar, exemplifierar hon sin tes med.

- Ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten (offentlig service) för att få stöd av medelklassen. Hon fortsätter; medelklassen är inte för avregleringar om det finns ett alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.

Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att en förnyad socialdemokrati, en radikaliserad socialdemokrati med Mouffes egna ord, skulle då kunna vinna viktiga delar av medelklassen.

Hur är då hennes analys av den rådande krisen i Europa?

- Ett sammanbrott för EU skulle vara en katastrof är Mouffes omedelbara reaktion på min fråga. Likaså ett sammanbrott för Euron skulle leda till en svår kris.

- Jag tror inte på Merkels och Zarkozys nyliberala lösning för den skulle leda till en besparingspolitik för en mycket lång tid. Folken skulle inte acceptera detta, säger hon och pekar på Occupy Wall Street-rörelsen.

Hon menar att här finns utrymme för de socialdemokratiska partierna att komma med nytänkande då alltfler inser att den anglo-saxiska kapitalismen inte fungerar. Hon återvänder till 1980-talet då modernisering av de socialdemokratiska partierna innebar att man anammade denna modell.

- Det är en paradox att den första finanskrisen ledde till högerregeringar. Men här, säger hon ligger truismen, vänsterpartierna var inte beredda då genom att de accepterat den rådande nyliberala modellen.

Hon pekar på Gordon Browns politik i Storbritannien och hur den franska socialistregeringen fortsatte högerns privatiseringspolitik. Hon konstaterar att vänsterpartierna själva var medskyldiga till krisen och det var också orsaken till att man missade tillfället att skapa en opposition mot de nyliberala lösningarna.

Nu under den nuvarande krisen, den andra finanskrisen, är inte medborgarna lika villiga att rädda bankerna eftersom de vet att det leder till sämre social service.

- Jag tror, säger hon, att de socialistiska partierna är mer medvetna om att det behövs ett politiskt alternativ. Det finns positiva tecken, menar hon och pekar på debatten inom brittiska Labour och det franska socialistpartiet. Hon tycker sig se en rörelse från mitten mot vänster som en beskrivning av den aktuella situationen i Europa.

När intervjun närmar sig sin avslutning måste jag ställa frågan hur hon ser på sin egen roll.

- Jag ser mig inte som en ”lärd” (scholar) utan mer som en intellektuell aktivist. Jag är ingen filosof som skapar storartade teorier, jag tror helt enkelt inte på den ”rena” teorin avslutar hon intervjun.

När jag kommer ut på gatan möts jag av en symbolisk blek vintersol som har ersatt det tidigare brittiska iskalla småregnet. Huruvida Chantal Mouffe skapar stora teorier låter jag vara osagt men en sak är säker hon bidrar starkt till att de socialdemokratiska och socialistpartierna i Europa ges verktyg att analysera sina misstag och återvinna sin själ. Det vill säga om man ger sig tid att lyssna och tar till sig Chantal Mouffes många gånger inte helt lättillgängliga analyser och tankar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Tidigare publicerad i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet)

Gästkrönika: Roland Janson om Lundsberg

Såg på TV att Lundsbergs överklasskola skall öppnas igen efter någon veckas tandagnisslan i det härskande garnityret. Strykjärnet är ointressant, det ingår i rekvisitan för att eleverna skall lära sig att inte stryka underordnade medhårs. Vad det hela handlar om, det går inte att stänga en internatskola med elever som är vurpna i den härskande klassen. Slikt kan medföra konsekvenser i en teoretisk framtid om Lundbergs stängts.

Allmogen kan börja inbilla sig saker exempelvis en viss form av inflytande, ja inte via vänsterns kastratsångare. Men allmogen kan få för sig att börja trilskas på annat vis. De kan få smak på panerade fläskkotletter. Den arbetslösa ungdomen kan börja klösas, pensionärerna kan börja morra, Första Majtågen kan tåga fram under hemska paroller! Lundsberg får inte rubbas. Skolinspektionen skall veta hut! En utskällning i ordets rätta bemärkelse är på sin plats! Några strykjärn behövs inte det räcker med några ordentliga örfilar, som styr in saker och ting i den rätta fållan, så inte Lundsbergs-elevernas inte tvivlar på navigeringen mot Mammons totala hegemoni. Så blir allt frid och fröjd igen, rätt sko på rätt på rätt fot, så inte skoputsarna i den rödgröna oppositionen börjar putsa fel sko, efter valet 2014. Lundbergs hoppar man djävlar inte på!

Särskilt inte om strykjärnshanteraren har ett efternamn som likt fädernet gärna pressar på i tid och otid i vägrätt läge. Det är ingen idé att någon i den rödgröna oppositionen försöker utröna vad det är för efternamn. Då blir ni bara sängvätare, det blir man när man kackar i andras bon. Ni kackar ju så bra på er egen adress, varför då ge er in på revir som ni inte behärskar, beroende på att era föräldrar var rädda för moderna tider.

Text: Roland Janson ©

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Om skrivandet som ett behov

Kan skrivandet bli, eller vara, ett behov hos en människa? Att vi har alla har behov av att uttrycka, tankar och känslor är väl ingen som invänder mot. Men att ge sig på att skriva och skriva böcker kan det vara eller bli ett behov? Ett behov lika starkt som att äta, sova eller andra mänskliga basala behov.

Det finns ett kreativt drag hos alla är något som jag är övertygad om. Det kan ta olika uttryck. Som att snickra, meka och renovera en bil, måla, skulptera, sjunga eller som i mitt fall skriva. För mig är behovet något som är något som är så starkt att jag måste sätta ord på papper.

Det handla om att skriva korta twitterkommentarer (ofta sökande det ironiska eller sarkastiska), bloggar som denna eller debattartiklar som förhoppningsvis får publicering och skapar diskussion. För det finns ett syfte med skrivandet och det är att påverka, att bidra till att andra funderar över sakernas tillstånd.

Redan när jag varit i mellanstadiet i skolan skrev jag små berättelser. Tyvärr finns inga av dessa kvar. På gymnasiet skrev jag en diktsamling som vi får vara tacksamma har förlorats då den inte var mer än den tonårige pubertale grabbens prestation.

Skrivandet låg sedan nere under många år tills datorn kom och ordbehandlingsprogrammens välsignelse blev åtkomlig . Den enorma hjälp som rättstavningsprogrammen betydde kan inte underskattas då de reducerade mina problem med att sätta bokstäverna i rätt ordning och med logik till något överkomligt.

Efter detta har jag i stort sett skrivit varje dag och behovet av att skriva och låta andra läsa i former som nämndes ovan har utvecklats till en drift som inte kan underskattas. Från att ha skrivit i den stencilerade tidningen ”Huliganen” då undertecknad som tonårig gymnasist ingick i vars, högst tillfälliga, redaktion. Det stencilerade bladet som gavs ut av Vänsterns Ungdomsförbund till VPK:s ombudsman Nisse Berntssons förtvivlan i några nummer till att under de senaste tre åren publicera tre böcker och nu inom några veckor en första roman. Till detta tusentals blogginlägg, debattartiklar, rapporter, insändare osv.

Så från att när jag väl löste bokstävernas gåta har skrivandet varit en drift som förändrat mitt liv. Behovet att i ord beskriva verkligheten, drömmar, tankar, utopier, kritik av det nuvarande har blivit något som inte kan stoppas.

”Orden i min makt” skrev August Strindberg. Och han hade ordet i sin makt. Jag har också orden i min makt, på mitt sätt. Inte med den makalösa genialitet som Strindberg hade, men i bästa fall med hantverket, långt taffligare givetvis, kan jag peka på, med mina ord, det jag önskar, gott eller ont.

Om några veckor kommer min romandebut ”I skuggan vilar mörkret”. En roman om vår tid, men också en roman om det samhälle där människor och människovärde saknar betydelse. Ett samhälle där med Oscar Wildes ord vi “knows the price of everything and the value of nothing.” Ett samhälle där cynism och egoism är tvillingar. Läsaren möter konsekvenserna av detta samhälles underlåtenhet att se och förstå vad det gör men skilda individer. Må vara ett så aktuellt ämne som mobbning och pennalism, men också hur politiska beslut påverkar den enskilde medborgarens liv.

Boken är en i många stycken grym och kriminell berättelse om en kriminell tid som inte kan skildras på annat sett än ur kriminellt perspektiv. Men också en berättelse om att förändring är möjlig.

Idén har funnits i mer än 20-25 år i mitt huvud. Det har varit upprepade försök men varje gång har det misslyckats fram tills nu. Plötsligt, som av en ”gudomlig ingivelse” fick idén sitt eget liv och blev den bok som fått titeln ”I skuggan vilar mörkret” som inom kort finns att läsa.

Behovet av att skriva är ett basalt mänskligt behov, eller rättare, behovet av att kreativt skapa är ett mänskligt basalt behov. Motstå det aldrig, ge dig i kast med ditt uttryckssätt och bli en mer sensibel och förhoppningsvis bättre människa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Du kan boka ditt ex redan nu och får den med faktura direkt i brevlådan innan den finns i bokhandeln. Pris 240 kr + porto.

Utgivningsdag 25 september.

Beställ från ordochkultur@telia.com

Identitet

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet och en annan lärare hade tidigare sagt att från en ”horunge” som mig kunde man inte räkna med något annat. Morsan var ju, Gudbevars, ensam med mig då farsan dragit.

Men jag ville förstå, jag ville lösa mysteriet med bokstäverna och hur de hängde ihop. Jag försökte och till sist hade jag förstått min första ”Seriemagasinet” och sedan min första Mickey Spillane. När det väl skett kände jag en enorm lycka för jag hade visat för dem, och inte minst för mig själv, att jag varken var dum eller inte var att räkna med.

Nu skulle jag inte bli annat än arbetare som en annan lärare uttryckte det på mellanstadiet så jag behövde inte gå teoretiskt förberedande högstadium, men morsan hade en annan uppfattning och därför blev det både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg. Jag kom ju från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Men det blev gjort, jag var den förste i vår familj som ”tog studenten”.

Efter en och halv termin på universitet med filosofi och ekonomisk historia steg jag ut på verkstadsgolvet och senare, i sökandet efter identitet, det blev yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande, även om det var till morsans stora sorg. Idag har dessa knappa två terminer, inser jag nu, haft en stor betydelse då de bekräftade att arbetarungen faktiskt kunde även om intresset och motivationen alternativt mognaden just då saknades. Yrkesförarkortet var därför en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet, en yrkesidentitet.

Varför berätta detta nu, något som hände på 40-50 år sedan? Jo, för det handlar om klass, det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Arbetarungen ska inte tro att han eller hon är något. Vi ser det än idag om inte annat då regeringen tar bort det teoretiska inslaget i gymnasieutbildning med förklaringen att arbetarungar skall inte tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller förmåga att förstå ett teoretiskt resonemang eller ta åt sig en teoretisk text. Precis som föraktet för ”horungen” i slutet på 1950-talet.

Att ha ett språk är att ha en identitet som gör dig till individ, precis som att ha en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och att ha en klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring och utan att hysa något hopp.

Arbetsglädje är skapande. Det var en fantastisk, nästan euforisk känsla, när jag för första gången satte mig ensam i den gamla Volvo Vikingen och körde iväg med mitt första lass lösbetong och kände att det bar, jag klarade att hantera den åtta ton tunga lastbilen med dess lika tunga last. Njöt av motorns mullrande mellan husväggarna och ekot som studsade fram och tillbaka. Jag var inte den föraktade ”horungen” utan yrkesmannen, även om jag i den stunden inte insåg att det var långt kvar, mycket som fanns att lära innan jag med rätta kunde betraktas med en yrkesidentitet. Men i det ögonblicket, ensam i den spartanska lastbilshytten, var inte ödmjukhet den förhärskande känslan utan stolthet.

Arbete är frågan om identitet, men också fråga om kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som nu styr och de som styr i det kapitalistiska systemet erkänner detta fakta. De har sin starka klassidentitet och vet om man kan slå sönder klassidentiteten splittrar de arbetarklassen. Kan maktens män och kvinnor få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och istället för styrka känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet och inte minst förminska sig själva intill ringaktning stärker de sin makt och säkrar sitt ”tolkningsföreträde”.

Därför är orden så viktiga, därför är att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs den skola som ser och ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet så väl. Därför blir fördumningen som sker på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vi behöver vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan med språket, fick bokstäverna på rätt plats. Men då blir man också farlig inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för de som är rädda för hot mot sin makt i klassen eller som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot mot dem och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den för det stör och skakar båten på det upprörda havet. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när ”horungar” sparkar Jante ut ur boet och tänker själva.

Den legendariske folkbildaren Alf Ahlberg skrev redan 1934 följande tänkvärda rader ”..vårt tänkande i hög grad är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.” (Tankelivets frigörelse, Kooperativa Förbundet 1934, sid 143.)

Kampen för arbetet och arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson