Söndagsnovellen: Poeten på bänken

Telefonsamtalet kom till polisstationen prick 12.37. Den som ringde växeln var mycket upprörd. Hon nästan skrek hysteriskt i telefonen. Glömde även att säga sitt namn och nästan också var det som inträffat skett.

- Vad gäller saken?, frågade jourhavande hos polisen.

- Det sitter en karl med ett gevär nere vid Strömmen!, skrek den som ringt upp.

- Har han hotat er?

- Nej, men han sitter med ett gevär, upprepade den upphetsade kvinnan med en allt högre röst. Den nästan sprack då hon tog i med full kraft.

Polisen i växel, polisaspiranten Eva Molinder, tryckte på larmknappen som var placerad bredvid telefonen som uppmärksammade hennes befäl Leif Ekenberg på att det var något viktigt som hände. Samtidigt slog hon på högtalaren så Ekenberg när han kom in kunde höra vad som sas. Ekenberg som var en erfaren polis förstod omedelbart allvaret i det kvinnan sa och Molinders ansiktsuttryck förstärkte hans intryck.

- Hej, sa han informellt, det är kriminalinspektör Leif Ekenberg som talar. Vad är det som hänt? Han var lugn på rösten, väl medveten om att han behövde få kvinnan att lugna ner sig. Var är du någonstans? Var sitter mannen med geväret?

- Nere vid Strömmen, svarade hon, han sitter på en bänk med ett gevär i knät. Han har inte siktat på någon. Han sitter och liksom smeker geväret! Det ser så otäckt ut. Man får väl inte gå omkring med vapen mitt i sta´n heller?

Frågans svar var självklart så Ekenberg iddes inte ens svara på den.

- Kan du stanna kvar där så kommer jag ner, svarade han istället. Utan att vänta på svar instruerade Ekenberg Molinder att skicka en patrullbil till platsen, men inte någon kvinna som skulle kunna vara den som ringt polisen. Han poängterade att de skulle dock avvakta på håll medan han själv hade för avsikt att springa ner till Strömmen som bara låg några hundra meter från polishuset i den lilla ort dit han hade blivit förflyttad till.  Detta efter en kontrovers med ett högre befäl vilken Ekenberg gett en rejäl omgång på en personalfest då befälet varit närgången mot Ekenbergs fru.

Han tog sin rock och sprang den korta sträckan och straxt såg han en man som verkade vara kring 50 år sitta på en av kommunens grönmålade bänkar med ett vad Ekenberg bedömde vara ett grovkalibrigt hagelgevär. Hans första tanke var att mannen skulle skjuta kråkor, men insåg att för det ändamålet var vapnet inte det lämpligaste valet.

Ekenberg såg att det redan stod en polisbil uppe på Storgatan och han vinkade avvisande till bilens besättning medan han gick nerför trappan till Strömmens promenadstråk. Han gick nästan nonchalant, alldagligt, med den lite framåtlutade gång som han hade och närmade sig den beväpnade mannen.

- Får jag slå mig ner, frågade han vänligt medan han satte sig bredvid den beväpnade. Ekenberg gjorde en snabb bedömningen av mannen som var faktiskt något äldre än de 50 som han tyckt först, snarare 60 år. Han var ganska välvårdad trots att han hade ett relativt långt hår för sin ålder. Till detta ett välklippt helskägg. Klädseln var i övrigt enkel. En relativt sliten skinnjacka av tunnare modell och en rutig skjorta. Mannen såg vänlig ut och makade sig lite åt sidan medan Ekenberg satte sig ner.

- Jo, det går väl bra, svarade han korthugget, men dock inte ovänligt. Han verkade dock vara något frånvarande som han hade sina tankar på annat. Ganska självklart att han har det, han sitter ju med en hagelsprakare i knät reflekterade Ekenberg lakoniskt.

- Hur är det?

- OK!, var det korta svaret.

- Men varför har du ett hagelgevär med dig för?

Det blev tyst i några sekunder, kändes till och med som några minuter. Ekenberg väntade tålmodigt på mannens svar även om han anade vart det lutade. Mannen tänkte ta livet av sig men hade valt, av någon anledning, att göra det i offentlighet. Det blev en lång tystnad som kändes förtätad.

- Vad heter du, frågade polismannen. Jag heter Leif och är polis här i stan.

- Klement, Klement Ivar Larsson, kom svaret. Jävla namn! Klement, morsan hade ihop det med en tysk handelsresande, berättade han plötsligt och blev sedan tyst på nytt.

- Förresten jag tänker skjuta mig om en liten stund, men ville titta på änderna en sista gång. De är vackra, tycker jag.

Leif Ekenberg blev lite ställd av mannens rättframhet. Han undrade vad han skulle göra. Han kunde givetvis inte som polis tillåta att mannen sköt sig. Men vad kunde han göra åt det? Visst, han kunde åberopa vapenlagen och försöka att avväpna honom och ta in honom för vapenbrott. Men det skulle ju inte förhindra mannen att på nytt försöka att ta sitt liv. Istället började Ekenberg bli nyfiken på Klement Ivar Larsson och varför han ville ta sitt liv. Vad hade han för historia att berätta?

Ekenberg tittade i smyg på mannen och funderade hastigt om han skulle kunna avväpna honom. Kanske men problemet var att han hade fingret på geväret avtryckare vilket skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Ekenberg själv eller någon annan inom vapnets räckvidd. Alltså, den polisiära vägen var stängd, inte heller var mannen något hot någon annan. Tvärtom, han verkade fullt logisk och eftertänksam. Larsson verkade val ha tänkt över situationen och sitt beslut.

- Jag är poet, sa Klement Ivar Larsson. Det var bara ett konstaterande, inget annat. Jag skriver poesi, jag fick förresten en diktsamling utgiven av Bonniers för några år sedan. Den sålde i 129 ex, enligt förlaget, fortsatte han.

- Nej, jag vill inte vara med längre. Det är meningslöst, precis som mitt liv varit. Jag har bestämt mig, idag väljer jag att avsluta skiten. Jag bad inte om att komma till, men morsan envisades att föda mig fast farsan stack tillbaka till Tyskland. Jag vet inte ens vem han var. Har aldrig sett en bild en av honom för morsan brände alla foton efter fanskapet stucket. Vet du, fortsatte Klement, att han slängde till morsan pengar till abort annars skulle han sticka.

Mannen var tyst en kort stund innan han kort konstaterade

- Morsan sa nej och han stack! Vilken jävel, va! Har alltid undrat om jag vart lik honom!

- Men, din familj då, tänker du inte på dom? Ekenberg hade noterat vigselringen på mannens vänstra ringfinger. Tänker du inte på dom vad de säger nu när du tänker ta livet av dig? Han ville få Larsson på bättre tankar, men insåg att det skulle bli svårt med tanke på att han varken var berusad på sprit eller vad Ekenberg kunde bedöma tabletter. Tvärtom om han verkade otäckt logisk.

- Frugan klarar sig och ungarna har sitt. Det lakoniska svaret var helt i linje med hans övriga oroväckande logiska tänkande och handlande. Det finns ingen mer förutom någon gammal kompis, men vad fan vi ska alla dö. Och, jag vill välja själv. Jag vill inte vara med längre, så enkelt är det.

- Men varför? Du måste väl ha ett skäl varför du vill skjuta skallen av dig mitt på ljusa da´n ?

- Spelar det någon roll när?

- Nej, jag menar inte så, på da´n eller natten, inte det. Men varför?

- Jag vill inte prata om det. Han tog fram ur skinnjackans högra innerficka ett kuvert och gav till Ekenberg. Du som är snut kan ta hand om det här. Du kanske till och med kan få det publicerat, skrattade han. Det här förklarar om du vill förstå. Jag har inte tid eftersom jag har saker att göra!

Ekenberg tänkte att han hade missat en chans att avväpna Klement Ivar Larsson när han hade plockat fram kuvertet, men inte varit tillräckligt snabb i tanken. Han insåg det absurda i situationen där han satt med en potentiell självmördare och poet. Han hade fått hans självmordsbrev och mannen satt tillsammans med honom och tittade på änderna i strömmen samtidigt som Klement Ivar Larsson satt stadigt med fingret på avtryckaren på det kraftfulla vapnet som skulle, om den potentielle fick chansen, blåsa skallen av honom i en kaskad av blod, hjärnsubstans och benfragment.

- Nej, nu har jag sett nog, utbrast Larsson. Han vände vapnet snabbt mot sitt huvud körde in pipan i munnen. Samtidigt kastade sig Ekenberg fram och försökte i första hand blockera avtryckarna. De två männen kämpade, slet och drog i vapnet. Ekenberg såg i ögonvrån hur hans kollegor från patrullen kom rusande.

Smällen var öronbedövande. Fåglarna som Larsson betraktat de sista minuterna av sitt liv lyfte och flög iväg uppskrämda av det plötsliga ljudet.Blod, hjärnsubstans och benbitar stod som den befarande fontänen från det som varit Klement Ivar Larsson huvud. Till sin förskräckelse såg Ekenberg att huvudet var i det närmaste borta, försvunnet. Själv var han nedkletad med resterna av det samma, men hade genom ett under inte träffats av de grova haglen.

Patrullen stannade upp några meter från det som varit Klement Ivar Larsson. Den ena av de två kollegorna anropade stationen om en ambulans och gick fram till den chockade Ekenberg.

- Kom nu, jag skjutsar upp dig till akuten.

Ekenberg tittade vantroget på sceneriet med den döde Larsson, det blodiga vapnet och den nedsölade bänken.

- Jag behöver andra kläder, sa han, och började ta av sig de kladdiga kläderna. Rocken var den som fått ta lejonparten av gevärets skörd, men även skjortan och byxorna var nedsölade. Den andre kollegan hade hämtat två filtar som han med den ena täckte över de sorgliga resterna av det som för några ynka minuter varit den levande medborgaren Larsson. Den andra filten gav han till Ekenberg som med avsmak klädde av sig in på boxershortsen och tog filten omkring sig. Han började gå mot bilen.

Vände sig om, tog sina värdesaker som plånbok, nycklar och Larssons avskedsbrev i handen. När han tömt fickorna sa han åt kollegorna att lägga hans kläder i en plastsäck då det skulle bli en utredning kring det inträffade, men den blev någon annans huvudvärk.

Ett par dagar senare satt Leif Ekenberg bakom sitt skrivbord. Framför sig hade han Klement Ivar Larssons brev. Det avskedsbrev han skrivit. Det var det märkligaste avskedsbrev han läst i hela sitt liv. Det var en dikt på nästan tre sidor. Den var svårförståelig och kryptisk. Men en sak förstod Ekenberg och det var att Larsson hade varit en människa i kris. En medmänniska som ingen förstått att lyssna på.

- Vem vet, funderade Ekenberg högt för sig själv,  kanske är det bästa han skrivit. Han bestämde sig att snarast uppsöka stadens bokhandel och se om de hade inne Klement Ivar Larssons diktsamling som hade sålt i 129 exemplar. Han skulle köpa det 130:e.

Han läste än en gång den långa dikten och insåg att det lika gärna kunde ha varit han som varit mannen på bänken. Så mycket hade han sett de senaste åren av hur dåligt många människor mådde i det alltmer egoistiska samhället och Klement Ivar Larsson var tyvärr inte varken den förste eller siste självspillaren omkring honom. Det gjorde Leif Ekenberg bedrövad och han kände en stark längtan hem till sin Sofia och deras barn Anna och Ivar. Märkligt, tänkte han, att hans son hade samma namn som Larsson.

- Bara det inte är ett dåligt omen, sa han tyst för sig själv. Han reste sig upp från sin kontorsstol, sköt den bakåt, tog sin nyinköpta rock och gick ut från polishuset. Tog av till vänster som alltid när han var på väg hem och gick de två kilometrarna hem till familjen och tryggheten.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Exklusiv intervju med Ken Loach

Nedanstående exklusiva intervju gjorde jag med den kände filmregissören Ken Loach i London. Intervjun gjordes november förra året i samband med att det nya vänsterpartiet Left Unity bildades. Ken Loach ger få intervjuer, men med kontakter och “tjat” lyckades jag fånga Ken under en halvtimma för denna intervju.

Den har tidigare, i en förkortad version, publicerats i Dala-Demokraten men ett antal andra tidningar på vänsterkanten ansåg tydligen inte att Loach tankar var värda att publicera, vilket för mig verkar märkligt inskränkt./IG

I mars i år (dvs. 2013) skrev den välkände brittiske filmregissören Ken Loach (Järnvägare, The Spirit of 45 m fl filmer) tillsammans med några likasinnade en uppmärksammad debattartikel i Londontidningen The Guardian. Loach och de övriga utformade sin artikel som ett upprop för ett nytt politisk parti till vänster om brittiska Labour. Missnöjet med Labour är djupt inom olika delar av vänstern i Storbritannien och även inom fackföreningsrörelsen.

Jag träffade Loach i slutet av november i London i samband med att det parti som kommit att bildas genom det gensvar Loach och de andras upprop. Ken Loach som har gjort närmare tjugo filmer sedan slutet av 1960-talet är den radikala ”diskbänksrealismfilmens” nestor i Storbritannien och har också bland annat belönats med Guldpalmen i Cannes. Han har också gjort sig känd som en orädd samhällskritiker, vilket inte minst har varit hans filmers teman.

Jag hade bestämt möte med honom i samband med Left Unitys första kongress, men fick se honom ”kidnappad” av BBC mitt framför mig så det blev att vänta ut honom återkomma till kongressen. Han är en stillsam resonerande och vänlig sjuttiosjuårig man. Långt vitalare och piggare än man har rätt att förvänta sig av en man i hans ålder. För mig syntes han inte vara en dag över femtio år!

Blev du förvånad över det genomslag som din artikel från Guardian fick. I dag är det omkring 500 personer här och bildar ett nytt parti i Storbritannien?

- Jag skrev inget annat än vad många redan kände, svarar Loach. Det är en stor oro för det vi kallar demokrati. De övriga partierna stödjer nerskärningarna. Majoritetens intresse är inte representerat av de partier vi har. De står bakom privatiseringarna, de står bakom budgetnedskärningarna. De är förbundna till näringslivet (”business”).

Den här konsensuspolitiken som Loach menar finns mellan de stora partierna i UK; Labour, Tories och Liberalerna har lett till att det är inte självklart att människor ens har mat och bostäder längre. Det som var den brittiska efterkrigstidens politiska målsättning. Arbete, välfärdsstat och ett bättre liv för alla.

- Vi behöver ett parti för alla som drabbats av den här besparingspolitiken och alla andra program som följt med den.

Jag frågar honom om andra försök som gjorts tidigare att skapa ett alternativt parti till vänster om Labour. Har inte deras misslyckande varit ett tecken på att det är i princip närmast omöjligt i Storbritannien med dess valsystem med enmansvalkretsar där ”the winner takes it all”. Han är uppenbart medveten om problemet. Han svarar att man måste försöka i alla fall även om problemet med valsystemet verkligen finns och inte kan ignoreras.

- Jag vet faktiskt inte, säger han med ett vänligt leende. Det kan misslyckas. Det är mycket svårt att genomföra, men det finns ett behov att försöka. Jag vet inte om vi kan lyckas.

Han är kritiskt till hur olika vänsterorganisationer försöker, om inte annat, på Left Unitys första kongress som pågår i rummet innanför där vi sitter tvinga på alla andra sina program. Han har vid flera tillfällen varit uppe och manat till enighet och inte splittring som den brittiska vänstern är så bra på. När man sitter som svensk åhörare slås man av hur lik retoriken är den som vi hörde i Sverige på 1970 och 80-talen. Varje representant för de olika vänstergrupperna har alla svar på alla frågor t o m innan de är ställda!

- Det är nog oundvikligt för människor har olika idéer och olika prioriteringar, säger Loach försiktigt.

Hur ser han då på den brittiska fackföreningsrörelsens ljumma intresse eller t o m negativa uppfattning om försöket att bilda ett nytt vänsterparti?

- För det första, menar Ken, ska vi inte missta fackföreningsledningarna för medlemmarna. Ledarna är benägna att kompromissa mycket mer än medlemmarna. De gör klasskompromisser. De stödjer Labour, men deras känsla för politik är begränsad. De är också mycket skickliga på att spela det byråkratiska spelet. De saknar strategiskt sinne när det gäller stämningarna bland vanligt folk och skickliga på att avfärda all kritik som riktas mot dem.

Han menar att Thatchers framgångar berodde delvis på att fackföreningsledarna inte organiserade motståndet som de kunnat göra och därför hade ett ansvar i att Thatcher hade så stora framgångar. Men, menar Ken Loach, givetvis också att Tony Blairs New Labour kom att sitta så länge i regeringsställning med ett Thatcherliknande politiskt program.

- Fackföreningsledarna med få undantag stödde Labour och när Blair fortsatte privatiseringarna gjorde fackföreningsledningarna inget motstånd värt namnet, menar Loach.

Loach kritik mot både Labour och inte minst mot fackföreningsledningarna är mycket hård.

- Det är politiskt korrumperade, säger han stilla. Jag tycker de skall mötas med det förakt som de förtjänar, fortsätter han.

Jag funderar på det jag mött under alla resor i Storbritannien jag gjort genom åren och det jag sett av den närmast avgrund i uppfattningar mellan fackföreningsledningar som i vissa fall varit så långt ifrån sina egna medlemmar och förtroendevalda. En avgrund som vi inte sett i Sverige på långa vägar. En orsak tänker jag kan vara att en generalsekreterare i ett brittiskt förbund har en månadsinkomst som motsvarar vad en vanlig medlem tjänar på ett år.

Mina frågor återvänder till det brittiska valsystemet och hur Ken Loach ser på det.

- Ett parti kan arbeta på många sätt, säger han. Det kan byggas upp genom kampanjer, genom att slåss för olika frågor, stödja lokala initiativ osv. Ett parti kan ha en stor roll att spela förutom valen, valen är viktiga, men är valsystemet är på plats för att gynna de partier som är godtagbara för Daily Mail (en av mediamagnaten Rupert Murdocks dagstidningar)!

Ken Loach är en respekterad regissör i Storbritannien och har fått bland annat Guldpalmen. Hans närmare tjugo långfilmer sedan debuten i slutet på 1960-talet har gjort honom närmast till en institution i brittisk film och kultur. Men han har också varit tydlig med sitt sociala och politisk engagemang. Den nu sjuttiosjuårige Loach har genom sin senaste långfilm ”The Spirit of `45” blivit en katalysator för kritiken mot den förlorade välfärdsstaten. Hur ser han då på den rollen som han fått efter sin artikel i The Guardian i mars i år.

- Jag har alltid varit politiskt engagerat så det är egentligen inget nytt, ler han. Han säger också att han har ingen önskan eller ambition att ingå i något ledarskap för det nya partiet och förnekar samtidigt att han ens fått frågan.

- Jag har helt enkelt inte tid eller vilja till det, menar han.

Loach har sagt vid flera tillfällen sedan i mars att det nya partiet måste vara ett socialistiskt parti. När man satt och lyssnade på konferensen var det inte utan att frågan kom, vilken socialism. Vad menar Ken Loach?

- Partiets politik måste bygga på gemensamt ägande och demokratisk kontroll. Socialdemokratisk politik innebär en blandekonomi och det slutar med privatisering som vi sett, stalinism är vi absolut motståndare till och sovjetsystemet var ett misslyckande. Han menar att de viktiga industrierna och service ska ägas gemensamt.

- Samhället måste förändras så att vi kontrollerar det gemensamt och demokratiskt, säger han med eftertryck och övertygelse.

Jag säger att jag vill byta spår i intervjun och ställa några frågor kring hans syn på kultur och politik.

Hur ser du som kulturarbetare på kulturen som ett verktyg för förändring?

- Den kan spela en roll, t.o.m. en stor roll, men i slutänden handlar det om organisation. Kulturen kan påverka och förändra samhällsklimatet så det kan underlätta förändring.

När jag berättar att hans film ”The Navigators” (Järnvägare på svenska) har använts av vissa fackföreningar i samband med utbildningar blir han glad över att hans film kan ha en betydelse. Men i nästa mening varnar han för den borgerliga pressen och TV:n som är mycket effektivare än vad en enskild filmskapare kan bli.

- Den är mycket mer förslagen!

Han börjar resonera om kulturen som samhällsdebattör.

- Kulturen skall inte tala till förnuftet, den skall tala till känslan, till hjärtat!

Han funderar tyst några sekunder och fortsätter.

- Jag försöker gripa tag i hjärtat på den som ser mina filmer men också deras förnuft för du måste också vinna diskussionen. Jag försöker inte medvetet göra det, utan försöker berätta min historia så bra jag kan. Är historien tillräckligt stark och gripande får den det resultatet. Men det är ingen mekanik utan är historien jag berättar tillräckligt bra griper den tag.

Jag frågar Ken hur starkt han tror att inflytandet av hans film ”The Spirit of `45” haft på opinionen och bildandet of Left Unity.

- Den kom kanske vid rätt tidpunkt, men jag vill inte överdriva dess betydelse, säger han blygsamt. Tanken på och behovet av ett nytt parti fanns redan.

- Det har varit en historia som har behövts berättas under en lång tid, menar Loach. Han säger med besvikelse i rösten att Labour inte längre vill komma ihåg den viktiga roll partiet spelade i uppbygget av den brittiska välfärdsstaten som numera inte längre existerar. Channel Four som finansierade filmen vägrade sedan att visa den på sin huvudkanal utan visade en film om en man med flera testiklar än normalt!

- Det säger mer om den TV-kanalen än något annat!, skrattar Loach.

Jag frågar honom om hans pågående projekt om en irländsk kommunist som öppnade ett danspalats på 1930-talet. Han vill inte tala för mycket om den eftersom han filmar i detta nu. Jag ber honom slutligen innan vi skiljs åt signera mitt ex av ”The Spirit of `45” vilket han gärna gör.

- Jag måste gå in nu, ler han och vi tar varandra i hand och jag slås av den gamle mannens vitalitet och glasklara intellekt och de ekorrnyfikna ögonen.

Sitter kvar några minuter, plockar ihop mina saker och funderar över den avslutade intervjun innan jag återvänder till den pågående kongressen. Ken Loach liknar i mina ögon en annan stor kulturarbetare Pete Seeger. Båda okuvliga i sin tro på ett bättre samhälle och båda enormt vitala och klarsynta trots en förhållandevis hög ålder. (Seeger avled straxt efter intervjun hade gjorts.)

Inga äldre män som kan avvisas som gubbar vars bästa datum passerat för länge sedan. Jag känner samma tacksamhet som jag kände efter mötet med Seeger nu efter mötet med Loach och tänker att de båda är långt yngre än många åldersmässigt unga som stelnat i karriären och glömt sina rötter och förmågan att tänka själv även om det betyder att gå mot strömmen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gästbloggare: Per Andersson

Dagens gästbloggare heter Per Andersson, aktiv i Kommunal och bussförare. Han bor i Brunflo.

DJUPT OROLIG

Jag känner mig djupt oroad över utvecklingen i samhällsklimatet, en rad av händelser går att dra klara paralleller till skeendet i Tyskland på 30-talet, brutalt agerande av polis mot meningsmotståndare, mördande och misshandel av meningsmotståndare, hat mot de mest utsatta i samhället som "tiggare".

Uppmålandet av människor som av olika anledningar inte passar in i dessa mörkermäns vision om vad som är "svenskt", till syndabockar för allt som är ur led i samhället, med en fullständig blindhet för de verkliga orsakerna, vilka är att vi inte bryr oss om och hjälper varandra längre.

Genom en gemensam strävan kan vi tillsammans åstadkomma vad vi vill med samhället, alla tillsammans kan flytta berg, detta synsätt tycks de mörka krafterna sorgligt nog vara helt immuna mot.

Även utnyttjandet av demokratin för odemokratiska ändamål är skrämmande identiska med vad som ägde rum på 30-talet i Tyskland. Det finns många fler paralleller att dra, men ni förstår poängen.

Det som i  väsentligt skiljer situationen idag från igår är att ingen kan påstå, att vi inget visste, vi hade inget facit,
för blickar vi tillbaka så vet vi och vi har definitivt ett facit på vad som händer om en låter ondskans bruna hantlangare frodas fritt.

Skall vi då låta historien upprepa sig så till den oerhörda grad?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att så inte blir fallet, ni vet vad som hände i historien strax efter de ovan nämnda skeendena, skall detta tvingas bli en blodig upprepning av historien? Är det inte bättre att så tidigt som möjligt mota Olle i grind för att undvika ett fruktansvärt lidande och en mänsklig tragedi?

Tyvärr så finns tendenser som tyder på att vi har historiska skygglappar och därför är vi bundna att upprepa misstagen.
När vi nu har vetskap och facit på vad dylikt leder till, då är det allas, ditt och mitt förbannade ansvar att se till att en sådan här mördande eld inte får mer syre att växa av.

 Dagen att börja göra motstånd är idag, imorgon är det försent.

Text: Per Andersson ©

Gästbloggare: Sara Kuseta

Vid några tillfällen har jag haft gästbloggare här på min blogg. Sara Kuseta som bor i Skåne och har assyriskt påbrå skrev idag nedanstående text som en reaktion på att nazister tillåts definiera vad som är “svenskt”.

Sara text är ett vittnesmål om hur många svenskar med eller utan immigrantbakgrund känner idag. Det är en viktig text, det är en skrämmande text och det är en text som borde få varje rättskaffens man och kvinna i vårt land att resa sig och säga – Nu får det vara nog!

Ett stort tack till Sara för att jag fick publicera texten./IG

Här sitter jag...

Jag trodde jag var hemma. Men nu finns det någon som hotar mitt hem. Någon som berättar för mig att jag inte hör hemma här. Någon som ifrågasätter hela min existens.

Min hårfärg kan godkännas, min ögonfärg kan godkännas säger dem. Dem som inte är jag. Dem som anser att jag ingenting är värd.
Varför?
För att mitt ursprung sträcker sig utanför Europas gränser.

Mina barn är inte heller välkomna här.
Varför?
För att jag är deras mamma. En mamma vars ursprung anses vara fel.

Tårarna faller och rädslan tar sin plats. Inte pga. dem som hatar mig, men pga. dig som inte säger ifrån.

Låt dem prata säger ni. Ni som inte är jag. Respektera att dem får tala säger ni. Jag bryr mig inte säger ni, för ni anser att det inte drabbar er.

Men det drabbar mig. Det drabbar mina barn. Vill ni respektera någons rätt att tala. Respektera då min rätt. Min rätt att sprida ord som medmänsklighet, kärlek, ömhet och solidaritet.

Stoppa hatet innan hatet stoppar mig och mina barn.

Sverige, jag föddes i din famn. Sverige, mina barn föddes i din famn. En moders trygga famn. Nu hotar någon att rycka den tryggheten ifrån oss.

Hur?
För att du inte säger något.

Vart ska vi ta vägen?
Jag trodde jag var hemma. Men de säger att jag har fel. Dem som inte är jag. Jag som aldrig kommer att accepteras som dem.

Text: Sara Kuseta ©

Det svarta landet

Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.

Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.

Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.

Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa.

Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.

Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.

Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk.

Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.

Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.

Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.

De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.

Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.

De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.

Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.

Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.

Text: Ingemar E. L. Göransson ©

Mot Järnhälens epok

Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.

Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.

Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.

Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.

”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.

Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.

Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.

Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.

Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den stora tomheten

Han kände enbart en tom känsla, en bottenlös tomhet. En meningslöshet när han borde känt en viss glädje i vart fall. Den till åren komne mannen hade efter alla år ånyo mött sina ungdomsvänner och kamrater. De som tillsammans stått på de tänkta barrikaderna och talat för ett bättre samhälle, ett rättvist samhälle där fattigdom och förtryck hade förpassats till historiens sophög.

De hade träffats i det som varit hans politiska hemvist under några år under ungdomstiden. De där entusiastiska åren då allt var möjligt, inga hinder fanns och de hade svaren på alla frågor och lösningen på alla möjliga livets problem. De hade denna vårkväll genom omständigheternas spel träffats i det som numera han upplevde som ett spökhus.

De hade varit kamrater, de hade gått sida vid sida med varandra, de hade diskuterat och debatterat långt in på nätterna, dessa alltid, i minnet, ljusa nätter då inte bara politiken utan också kärleken varit ny och i högsta grad levande. Erotik och politik hade för honom liksom för många andra varit ett tvillingpar, kärlek och kamp ett självklart par.

Det hade varit en tid då livet bara bestod av möjligheter och inget problem var oövervinnligt. Entusiasm och framtidstro hade varit deras tids stämning.

Nu framstod det som något annat. Livet hade gått en annan väg. Inte bara för honom, utan som han kände de allra flesta men de hade inte orkat än stanna kvar i det som blivit deras mentala fängelse. Han hade slutat att tro på att det var så enkelt som det upplevts under de intensiva dagarna och nätterna. Den Godot de trott så intensivt skulle komma hade aldrig hittat till dem. Den åldrade mannen hade resignerat, tappat tron, inte på ett annat samhälle än det eländiga han såg omkring sig, men vägen dit. Att den skulle vara så enkel som kärleken varit då. Men å andra sidan kärleken hade kvar fylld av kval även den, sa han till sig själv med ett snett leende som gav ett svagt ljus åt det fårade ansiktet.

När de gått i de lokalerna där det inte bara ekade av deras steg, utan också av deras ungdomliga entusiasm som förbytts i en trött resignation inför det oundvikliga. Den åldrande mannen med sina onda knän och sitt evigt malande samvete över utvecklingens svek bort från ungdomens entusiasm. Var det han som svikit, nej, han såg det inte så, utan livet vilket tagit en annan väg, en väg han aldrig kunnat förutse. Men drömmarna var de som svikit precis som de självutnämnda som sagt sig ha alla svaren, de som lovade himmelriket på jorden, de som erbjudit framtiden i deras hand. De som när karriären blivit möjlig återvänt till den trygga hemorten i den klass de kom från och utan en tanke lämnat de som de givit ett löfte om att aldrig svika.

Han tänkte denna kväll efter att han lämnat mötet med de gamla kamraterna att det enda som fanns kvar var en samling människor liksom han närmade sig det oundvikliga och som i större eller mindre grad hade resignerat, tappat tron, gett upp och lämnat ett tomt hus och ett tomrum efter sig – tron på en bättre värld.

Han ville inte tro att det var så, men insåg att medelmåttans makt och maktens pultroner hade tagit hem segern ens utan att de själva märkt det. Vad var meningen att tro på något, att hoppas på något annat än det elände han såg kring sig, den växande misär och de bottendjupa klyftorna som uppenbarade sig för dem som ville se.

Den åldrande mannen, med sina värkande knän som inte kunde släppa hoppet, för om han gjorde det så blev livet utan mening. För meningen att på denna jord kunde inte vara så futil att den enbart var att föddas, fortplanta släktet och sedan lämna jämmerdalen. Något mer borde hans mening vara, att vara något mer, att lämna något av värde efter sig som hade betydelse, som ändrade tidens gång.

Han suckade tungt där han satt i sin bil. Petade i en CD med John Coltranes melankoliska musik. Vred om startnyckeln och svängde ut på gatan medan han en sista gång titta upp mot skylten som meddelade att det var här han en gång, en bland många, hade trott på en bättre värld. Nu visste han inte och såg hur skylten försvann i backspegeln precis som den framtid han då hoppats på.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson