Dagens moderataffisch

Affischen är ett collage.

Kan vi lita på våra politiker?

Kan vi lita på våra politiker? Vi minns valet 2010 när alla sa ”Rösta på mig och vi ska lösa arbetslösheten – Sverige ska jobba”. Ett program som är omöjligt att invända mot; att vi ska alla dra vårt strå till stacken.

 Att lita på?

Hur blev det och hur är det? Arbetslösheten sedan 1990-talet har varit konstant på mellan sju – tio procent. Ibland högre, ibland lägre, men ungefär sju-tio procent. Det innebär att några hundra tusen människor ALLTID går utan jobb. Så var det före 2010 och så är det efter 2010.

Borgerliga politiker skyller på finanskrisen, men sanningen är att så var det även under högkonjunkturen FÖRE finanskrisen. De försöker faktiskt föra oss bakom ljuset. De är inte sanningsenliga helt enkelt.

Rösta på oss och vi ska fixa jobben sa de oavsett partifärg valet 2010 men de sa också 2006, 2002 och 1998. De har sagt så i varje val sedan 1990-talet.

Det finns något som kallas normpolitik eller jämviktsarbetslöshet, de flesta har aldrig hört talas om det utan tror att arbetslöshet är arbetslöshet och att den beror på att det finns för få jobb eller, om man är borgerlig, att de arbetslösa inte söker jobb.

Jag vill påstå att våra politiker antingen är okunniga eller söker föra oss bakom ljuset, så enkelt är det.

Alla partier är rörande eniga om att upprätthålla normen, jämvikten, mellan arbetslöshet och inflation. Inflation är det som är viktigast menar våra politiker ända sedan 1990-talet. Dvs. att hålla inflationen nere.

Vi måste hålla ner inflationen är deras budskap. Därför har vi en riksbank som håller inflationen NERE som enda uppgift och därmed håller arbetslösheten UPPE. Alltså de sju till tio procenten får vara regulatorn för att hålla inflationen nere. Vi låter därför nästan var tionde arbetsför medborgare vara de som håller våra andras reallöner uppe på en historiskt hög nivå.

Om våra politiker istället sa ”full sysselsättning” så skulle det innebära att vi andra fick acceptera en något högre inflation och något sämre reallöner, men det vore solidariskt och vi skulle alla i slutänden tjäna på det. Förutom bankerna och finanssektorn som är de enda som tjänar på den obefintliga inflationen.

Problemet är att vi själva har accepterat som de lydiga lutheraner vi är EU:s konstitution, Maastrichtavtal, Lissabonöverenskommelse och nu senast Europakten som gör att vi förlorat möjligheten till full sysselsättning. Det är omöjligt att hävda full sysselsättning utan att bryta mot de närmast grundlagsmässiga regelverken som EU har skapat.

Så frågan om vi kan lita på våra politiker är berättigad. Far de med osanning eller är de okunniga när de säger att de ska fixa jobben. En del av dem ljuger nog och andra är okunniga, frågan är egentligen vilket som är värst eller det kanske inte spelar någon roll. I vart fall inte för de sju till tio procenten som är arbetslösa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En något kortare version av denna krönika publicerades i Elektrikern nr 5/2012.

Vems frihet–om socialdemokratins programdiskussion

Inledning

”Frihet är det bästa ting som kan sökas världen kring” är den sista strofen i biskop Thomas Engelbrektsvisa från mitten av 1400-talet. Frihet är också det mest missbrukade begrepp som finns i den politiska liturgin. Vad frihet är beroende på vem som åberopar friheten vilket gör det inte enklare att betrakta begreppet ”frihet” ur ett mer filosofiskt perspektiv. Det har också blivit aktuellare än någonsin nu när socialdemokratin skriver nytt partiprogram.

Arbetslöshet och frihet går det ihop

Vi har sett hur liberaler av olika schatteringar, konservativa, socialister och kommunister använt sig av begreppet ”frihet” för att rättfärdiga sin politik. Vad få har gjort är att sätta in begreppet i en vidare och djupare kontext. Det gör också att tolkningen av begreppet frihet blir ytlig för att inte säga missvisande i vissa fall.

För att förstå frihetsbegreppet måste läsaren se det ur ett större perspektiv än sin egen subjektiva tolkning. Hur påverkar frihetsbegreppet mina medmänniskor, är min frihet ofrihet för andra eller t.o.m. förtryck. Frågor som dessa försvinner i debatten då frihet reduceras till politisk retorik och inte ges ett filosofiskt innehåll.

När nyliberaler talar om frihet så menar jag reducerar de frihetsbegreppet till medborgarens förhållande till en anonym varu- och tjänstemarknad. Medborgaren skall ges möjligheten (eller om man är kritisk till densamma tvingas) till att välja ur ett utbud oavsett om det är varor eller tjänster. Det kan vara från att placera dina pensionspengar, välja TV-kanaler, teleoperatörer, entreprenörer inom vård och omsorg eller skola för dina barn till deodorant och hårbalsam.

Medborgaren och friheten

På det här sättet reduceras friheten till medborgarens roll på marknaden och du måste välja på sagda marknad. Medborgaren reduceras därmed till en på marknaden uppträdande kund och medborgarskapet blir en fråga om valfrihet mellan varor och tjänster. Men det innebär också att medborgarskapet reduceras till ett ekonomiskt förhållande mellan kund och leverantör. På det sättet blir medborgarskapet inget annat en fråga om ekonomiska transaktioner. På detta sätt blir också det politiska perspektivet på frihet kraftigt reducerat till en symbolhandling vid allmänna val då däremellan saknar möjlighet att som medborgare påverka politiken eftersom den styrs av marknaden och de på den uppträdande individerna.

Denna tolkning och tillämpning av frihetsbegreppet är en konsekvens av en avreglerad kapitalism där allt inget har ett värde men allt sitt pris för att tala med den brittiske labourpolitikern Tony Benn. Denna tolkning av friheten är enligt min mening ytterligt ytlig och egentligen en devalvering av frihetsbegreppet på ett sätt som arbetarrörelsen måste ifrågasätta då det stärker och fördjupar klyftorna mellan samhällets topp och botten.

Denna form av frihetstolkning blir den enes frihet och andras ofrihet. För tänk efter; har du ekonomiska förutsättningar kan du med denna tolkning av frihet öka din frihet då du kan konsumera allt från pensioner, sjukvård, omsorg, skola, föda och dryck med en väsentligt bättre möjlighet och tillgång än den som saknar de ekonomiska resurserna utan de får hålla till godo med det som blir kvar när de som hade friheten tagit sitt. Med andra ord deras frihet blir den fattiges ofrihet och i ett sådant samhälle som bygger frihetsbegreppet på marknaden allena blir ett ofrihetens samhälle för flertalet.

Vi får alltså en tolkning av frihetsbegreppet då som blir frihet till ymnighetshornet men också å andra sidan den som har frihet från sagda ymnighetshorn har frihet från arbete, välfärd och med stor sannolikhet ett kortare och sämre liv sett ur hälso- trygghetsperspektiv. Klassamhället blir med andra ord ett samhälle där frihetsbegreppet får olika innehåll för olika delar av medborgarna beroende av klass och levnadsbetingelser.

“Negativ” och “positiv” frihetstradition

Frihetsbegreppet har sysselsatt filosofer i alla tider. Man brukar skilja mellan positiv frihet och negativ frihet i den filosofiska litteraturen. Brittiska filosofer som är i huvudsak liberalismens föregångare som John Locke, John Hobbes och Adam Smith lägger sin tyngdvikt på begreppet som ”negativ frihet” där avsaknaden av tvång och i politiskt perspektiv exempelvis reglering av den kapitalistiska marknadsekonomin. För dem och deras efterföljare som av nyliberalerna omhuldade Ayn Rand är allt som på något som inkräktar på den individuella friheten av ondo.

Till skillnad från de brittiska filosoferna har det funnits en kontinental filosofisk tradition med man som Friedrich Hegel, Jean-Jacques Rousseau, Johann Gottfried Herder och inte minst Karl Marx som hävdade en tolkning av friheten som har kallats positiv frihet. Ett begrepp som innebär egentlig det motsatta – dvs. frihet från istället frihet till som brittiska filosoferna.

De kontinentala filosoferna talar om det önskvärda, de är för förändringar som ger medborgarna frihet från förtryck och ser samhället som en organism som kan förändras till det bättre där friheten blir sedd ur en kontext av frihet till exempelvis samhällets stöd i form av den moderna välfärdsstaten. Konsekvensen av kontinentalfilosoferna när det kommer till politiskt hantverk är samhällsförändring medan anglo-brittiskas blir ett samhälle där makten och därmed friheten förflyttas från folkflertalet till fåtalet. Vi får därmed en välståndsstat för de få istället för en välfärdsstat för flertalet.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt att man kan ställa dessa två filosofiska grundinställningar helt harnesk mot varandra. Det finns när det kommer till politik inslag av båda traditionerna och tolkningen av frihetsbegreppet men som grundanalys duger de bra som arbetsverktyg och har menar jag en stor träffsäkerhet.

Arbetarrörelsen och frihetsbegreppet

Arbetarrörelsen har alltid omfattat ett frihetsbegrepp som bygger på den sistnämnda traditionen, dvs. den positiva frihetstraditionen. Det har tagit sig uttryck som bygget av välfärdsstaten efter andra världskriget och exempelvis i prioriteringen av sysselsättning före inflationsbekämpning. Utbyggnaden av välfärdssystemen som socialförsäkringarna är exempel på en ideologisk syn grundad på en positiv frihetssyn.

Då är det självklart att anhängare som omfattar en negativ frihetssyn menar att detta inkräktar på deras tolkning av frihetsbegreppet. Det innebär att det som är frihet från blir i detta fall frihet till. Exempelvis Ayn Rand som negativ frihetsfilosof anser inte att samhället skall ingripa mot fattigdomen då enligt en negativ frihetsuppfattning menar att de fattiga själva orsakat sin fattigdom medan om vi talar med Ernst Wigforss som ville bygga ut socialförsäkringarna för att bekämpa och eliminera fattigdomen har sin grundsyn i en positiv frihetstradition. Detta kan givetvis inte ske i samhälle där inte skatter tas ut och med skatterna utjämning sker. Alltså Ayn Rands individuella frihetsbegrepp kommer i motsättning till Wigforss politiska gärning där principen av alla efter förmåga till alla efter behov.

Jag menar att arbetarrörelsen behöver nogsamt diskutera frihetsbegreppet när den skall skriva nytt partiprogram och bestämma politikens framtida utveckling. Frihetsbegreppet som det tolkats som en fråga om valfrihet är en devalvering av medborgarskapets själva själ och kärna då valfriheten devalverar medborgaren till en kund på en avreglerad och oreglerad kapitalism som löper amok i kris efter kris.

Ur medborgarperspektivet är vi alla beroende av varandra och därmed blir ett solidariskt frihetsbegrepp naturligt för arbetarrörelsen och det kan endast grundas i den positiva frihetstraditionen. Inser vi inte det innebär också att vi accepterar en utveckling där klasser ställs mot varandra, där arbetande mot arbetslösa, där fattiga mot rika, där unga mot gamla och immigranter mot infödda – med andra ord ökade klyftor och ökade sociala slitningar och motsättningar som till sist exploderar i en situation där maktens anonyma korpraler inte förmår att styra medan de styrda inte kan längre leva på det gamla sättet. Vi har sett detta ske i historien gång efter gång och inget säger att det rådande är för evigt, det finns inget som talar för detta. Det räcker att se hur vår värld ser ut idag med ett 1900-tal bakom oss som det mest krigiska i historien, evigt pågående konflikter, en kapitalism som krackelerar och ökade motsättningar på alla områden till tonerna av en värld där vi förtär vår egen miljö på ett på sikt ohållbart sätt.

Diskussionen om frihetsbegreppet hör absolut hemma i arbetarrörelsens idédebatt men har inte fått plats på det sätt den borde haft det då rädslan att diskutera den rådande ortodoxin inte har varit möjlig.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Historielös eller historierevisionism

Dagens Nyheters Peter Wolodarski är en flitig arbetare i nyliberalismens trädgård. Han är så flitig att han verkar antingen ha en mycket historielös syn på 1900-talet annars ägnar han sig åt historierevisionismens hantverk.

Historielös eller historierevisionist?

I dagens tidning beskriver han socialdemokratins 1970-tal som förlorat ett decennium. Wolodarskis bild att de ekonomiska problemen var socialdemokratins misstag är inte med verkligheten överensstämmande då han inte på något vis berör oljekriserna som hade sitt ursprung i att de oljeproducerande länderna begärde mer betalt för sina råvaror.

Wolodarski beskriver också den socialdemokratiska efterkrigspolitiken som en mittenpolitik anpassad till medelklassen. En beskrivning som måste ifrågasättas. Styrkan i P-A Hanssons, Erlanders och även Palmes politik var inte att de anpassade sig till en medelklass utan att de hade en politik som svar på befolkningsmajoritetens behov. Politiken för att lösa 1930-talets arbetslöshetskris, att få fart på välfärdsbygget, att sätta folket i arbete, utjämna ojämlikheten, reformera arbetslivet - allt enligt den strategi som "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" tecknade och att den politiken lyfte arbetarklassen ur armod och elände men även landsbygdsbefolkningen samt att städernas medelklass förstod att det var en politik som tjänade även dem.

Detta är en politik som långt från Wolodarskis beskrivning. Dagens anpassning till nyliberalernas perverterade samhällssyn med en medelklass inbillade egoistiska intressen av att berika sig på de som har det sämst är i grunden Wolodarskis spöken från tiden före uppbygget av välfärdsstaten.

Det finns mer gemensamt mellan olika skikt av löntagare än det finns som skiljer. Vi behöver alla en fungerande barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur, arbete osv. Vad som inte behövs är ökade klyftor och ett samhälle som drar isär. När en femtedel av löntagarna lever i ett arbetsmarknadsmässigt ingenmansland utan lagar, utan rättigheter och utan trygghet är det oacceptabelt. Det var det som Juholt pekade på och som skapade sådan upprördhet och som en socialdemokrati som vill få mandat från en majoritet måste finna politiska lösningar på.

Då kommer inte hjälpa med varken Wolodarskis spöken från en gången tid eller den av Wolodarski omhuldade Kjell-Olof Feldt som har stort ansvar för att samhället ser ut som det gör idag med närmast massarbetslöshet och snabbt ökade klyftor. Det var under Feldts tid som den ekonomiska politiken började läggas om och sysselsättningen övergavs som första prioritering för en nyliberal politik där inflationsbekämpning och strypgrepp på ekonomin blev den enda vägens politik.

Wolodarski, Dagens Nyheter och högern må försöka skriva om historien oavsett om det gäller demokratins genombrott, välfärdsstatens framväxt eller den ekonomiska politikens effekter. Det hjälper inte med flitighet i den nyliberala trädgården utan det krävs politiska lösningar för marknaden kommer aldrig att lösa den rådande krisen bara göra den värre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

“Hej, nu är jag hemma!”

 

Hej, vi ses ikväll!

Hur många gånger har vi inte sagt det till våra nära och kära. Förra året var det 61 människor som inte kom hem utan dog på sitt jobb. Det var ungefär 1.300 som avled av skador de dragit på sig på jobbet. En förfärande statistik och bakom siffrorna gömmer sig människor av kött och blod. Det är pappor, det är mammor, det är döttrar och söner som ryckts bort på tok för tidigt från detta korta jordeliv.

Det värsta är att det är i de allra, allra flesta fall helt onödigt. Det skulle aldrig behövt ske men det skedde i alla fall. Det kan bero på arbetsgivare som struntar i säkerheten, det kan vara orsakat av alltför högt tempo på jobbet, för lite folk eller bara på grund av slarv orsakat av en kedja av omständigheter.

I år är det 100 år sedan vi fick skyddsombud. Men tyvärr förmörkas jubileet av det faktum att den sittande högerregeringen har inte bara dragit in det mesta av utbildningsresurserna till nya skyddsombud utan också, och som på sikt får större betydelse, lagt ner arbetsmiljöforskningen i Sverige när man la ner Arbetslivsinstitutet.

Tyvärr ökar olyckorna på arbetsmarknaden och därmed fler dödsfall, olyckor och skador men också en ökad förslitning av människor. Idag är det inget ovanligt med att unga kvinnor i handeln har utslitna axlar redan innan 30 år. Det är inget ovanligt att se byggnadsarbetare klättra på tak utan säkerhetslinor. Ofta är det ensidiga arbetsuppgifter som sliter ut människor eller oseriösa entreprenörer som inte tar ansvar och ser till att deras anställda har säkerhets och skyddsutrustning eller ser till att de använts.

Arbetsgivare som chansar eller helt enkelt skiter i sina anställdas arbetsmiljö har blivit vanligare och det borde uppröra långt mer än vad det gör. Men, inte ger en estnisk byggnadsarbetare som ramlar ner från ett tak några rubriker eller en 29-årig handelstjej som inte kan lyfta armarna längre det heller.

Vi borde vara förbannade, men vi är det inte . Vi borde sätta stopp, men vi gör det inte. Vi borde och vi kan… Kan det möjligen bero på att ett arbetarliv inte är lika mycket värt i överhetens ögon?

I dag hålls en tyst minut för att hedra de som fick ge sitt liv i arbetet. De hade säkert hellre sett att det inte hade varit någon tyst minut utan att de kommit hem och glatt ropat ”hej nu är jag hemma”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts tio små moderatpojkar

Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.

Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.

Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.

Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)

 

“…nu får Reinfeldt skörda sin

egen draksådd…”

 

Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.

Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.

Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.

Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.

De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 16: Barbara Lynn

Under den här rubriken skriver jag om band och musiker som har glömts bort i den stora publikens minne.

Kring 1960 var det inte vanligt med kvinnliga sångerskor som skrev sitt eget material. Det var ännu mer ovanligt att en svart kvinna från södern gjorde det. De flesta kvinnliga sångerskor gjorde som producenten sa och fick några kronor för sin insats medan producenten och skivbolagsbossen kammade hem stålarna om det blev en hit.

Det fanns dock några få undantag och ett av dessa svar Barbara Lynn Ozen från Beaumont, Texas. Ozen tappade hon snart när den legendariske Huey Meaux upptäckte den talangfulla tjejen som skrev sina egna låtar och kompade sig på en gitarr omsträngad för den vänsterhänta Barbara Lynn.

1962 kom genombrottet med ”You Lose A Good Thing” men då hade Lynn flyttat till det Philadelphia-baserade ”Jamie Records” där Duane Eddy och Lee Hazlewood huserade några år tidigare. Singlen kom att toppa Billboards R & B-lista och hamnade bland de 10-mest sålda singlarna på pop-listan.

Efter genombrottet blev hitsen inte lika stora men under ett antal år på mitten av 60-talet hade hon ett antal hits på främst R & B-listan vilket var naturligt med tanke på Lynns musik var djupt rotad i gränslandet mellan blues, soul och R & B.

Det är förvånande att Barbara Lynns musik fortfarande ett halvt sekel senare känns så otroligt fräsch. Lynns röst är otroligt intim och lyckas att göra små konstverk av de ibland mindre lyckade texterna som i sig är tidstypiska. Absolut inte sämre än andras tvärtom. Lynn var en pionjär och röjde väg för alla de kvinnliga självständiga sångerskorna som kom efter henne som Janis Joplin eller varför inte singer-songwriter Janis Ian och popprinsessan Lesley Gore som utan Lynn skulle haft det väsentligt tuffare att hävda sig i musikbranschen i USA

I Europa fick hon förtjänt uppmärksamhet när Rolling Stones gjorde en cover på hennes ”Oh Baby (We Got A Good Thing Goin´)” på deras ”Out Of Our Heads”-album 1965.

Lynn drog sig vad det led på 1970-talet bort från musikbranschen men återvände på 1990-talet och är så vitt jag vet fortfarande aktiv tillbaka i födelsestaden Beaumont, Texas.

Det är idag lättare att få tag i Lynns plattor än vad det var på vinylens tid.

Rekommenderade CD:

The Jamie Singles Collection 1962-65 (Jamie 2008)

A Good Woman (Kent 2011)

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är också några klipp från youtube med Barbara Lynn, det finns fler:

Live 2010

You Lose A Good Thing

Live 2005