KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN

KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN

skriven av Ingemar E. L. Göransson

(Novell # 4 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)

Hon var död. Mycket död. Inte ett liv fanns i kroppen som låg groteskt över skrivbordet. Huvudet var krossat. Mordvapnet, en brevpress av antik modell, var liksom det massiva skrivbordet nedsölat av blod och hjärnsubstans. De två poliserna tittade på den motbjudande synen. Kriminalinspektör Leif Ekenberg böjde sig fram och tittade på likets ansikte från sidan. Han tog en penna och lyfte försiktigt på de blonda lockarna som om han ville övertyga sig att det verkligen var kommunalrådet Carina Vedlund.

- Jo, nog fan är det Vedlund. Den överflödiga kommentaren fällde han utan egentlig mening för namnskylten vid kontorsdörren och den stora valaffischen med henne på väggen borde räcka för att övertyga den mest vantrogne. Det numera synnerligen ihjälslagna kommunalrådet och ledande i det Stora Partiet gick inte att ta miste på.

Carina Vedlund hade varit Nils Ferlin kallat en ”klättergroda” och som han ägna några diktstrofer:

”Ack, klättergroda lilla
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa”.

Stadens egen kriminaltekniker citerade Eva Svensson tyst just dessa ord där de stod och studerade förödelsen.

- Läser du Ferlin, sa Ekenberg uppskattande.

- Det händer, blev svaret från den unga kvinnan som var iklädd sin arbetsoverall, beredd att börja sitt värv på den udda brottsplatsen som kommunhuset måste utgöra.

Det var en sanning med modifikation då den unga kriminalteknikern var en idog läsare så Nils Ferlin var ingen okänd bekantskap för henne. Hennes kunskaper om litteratur var långt mer omfattande än vad som var vanligt bland människor i hennes ålder.

Ekenberg som däremot var en högst sammansatt natur läste mycket poesi och inte minst klassisk litteratur. Han och hans fru Sofia hade genom åren skaffat sig en ansenlig boksamling där även den store Ferlin hade en given plats. De hade för vana att då och då läsa högt för varandra då de tyckte att det gav ett annat perspektiv på det skrivna ordet när det lästes upp högt.

Han undrade vad som hade utlöst detta brott och kände den alltför vanliga känslan av meningslöshet. Ännu ett liv som hade gått till spillo i en våldsam handling. Något som blev allt vanligare även i den lilla staden. Staden där numer polisen som stannat i karriären arbetade. Detta då han vägrat acceptera en högre chefs uppträdande på en personalfest. Desto mer förvånad hade han blivit när han bara några månader tidigare helt plötsligt blivit befordrad till kriminalinspektör. En befordran som var mest beroende att höga vederbörande inte längre hade kunnat gå förbi honom i karriärstegen och polisfacket påpekande att han var Stadens ende kriminalutredare. Fackets förhandlare hade pekat på att det såg märkligt ut att ha en kriminalassistent som hade en så hög upplösningsprocent som onekligen Ekenberg hade och som stod still som assistent.

Förflyttning hade varit polisledningens sätt att lösa ett personalproblem. Ekenberg hade uppfattningen att den sagda chefen borde ha fått sparken då han var klart olämplig och en skitstövel i största allmänhet. Nu hade det inte blivit så och därför stod nu han och tittade på liket av Stadens kommunalråd.

- Eva, jag går och pratar med personalen i huset, så får du vara i fred. Ekenberg suckade, vände på klacken och lämnade tjänsterummet medan teknikern påbörjade sitt arbete.

- Jag ringer, sa hon till svar medan hon började att ta tag i sitt groteska arbete. Hon lade nu all koncentration på det förra kommunalrådets lik. Dödsorsaken var uppenbar men det räckte inte med att se detta med egna ögon utan det skulle bli rättsläkarnas sak att avgöra.

I detta fall hette han Bertil Berntsson och var en särling i ett yrke där döden var vardagsmat. Han tillbringade mer av sin vakna tid med döda än med levande. Skulle någon fråga honom skulle han säga att han tillbringade även en stor del av sin fritid med en lik. Han hatade hjärtligt sin hustru Inga, men hade inte kraften att bryta loss från ett äktenskap som varit lika dött som de ”patienter” som han hade att undersöka vardag som söcken.

Detta hopplösa arbete och det totalt misslyckade privatlivet hade gjort att han drack. Inga stora mängder, men tillräckligt för att stilla sin ångest och den tristess som var hans liv. Inga däremot hade inte samma uppfattning om äktenskapet som han. Hon var nöjd och trodde att de tu älskade varandra över allt på denna arma jord. De tu hade alltså totalt helt olika verklighetsuppfattning.

Svensson gjorde en skiss över mordplatsen, tog ett stort antal foton, undersökte skrivbordet efter spår. Detsamma gällde dörren, möblerna i övrigt och allt som kunde leda framåt i att hitta banemannen. Detta arbete genomfördes minutiöst, men samtidigt snabbt. Inget lämnades åt slumpen och allt som var i behov av en mer ingående undersökning samlades in, lades i bevispåsar, märktes och samlades i backar för att tas in till Eva Svenssons kriminallabb. Leif Ekenberg visste mycket väl att om det hängde på Svenssons noggrannhet så fanns inget som förhindrade ett lyckosamt resultat på denna mordutredning, liksom alla mordutredningar där Eva Svensson lett arbetet med den tekniska delen.

Ekenberg talade med personalen på kommunkontoret. Det gav inte mycket. De flesta hade varit upptaget av sitt och hade inte lagt märke till något speciellt som kunde ge en ledtråd till kommunalrådets hastigt påkomna frånfälle. Medan Ekenbergs lista blev längre med namn som inget sett eller hört blev den kortare på intressant information. Förutom sedvanligt skvaller om vem som legat med vem på senaste personalfesten, otrohet, gömda passioner, avundsjuka och annat mänskligt , men ack så mindre smickrande för vissa personer.

- Hon var en klippa, menade nämndordförande Marcus Hedén, och himlade med ögonen som om han menade tvärtom. Hon offrade allt för Stadens invånare och han hade gjort vad han kunnat för att stötta henne i kommunstyrelsen. Ekenberg lyssnade artigt och kände en aversion mot den som han uppfattade genomfalske politikern. Hedén tog av sig sina hornbågade glasögon, tittade snett uppåt och sänkte sedan blicken och såg allvarsamt på den väntande polismannen.

- Det måste vara en galning som gjort det här, sa han bestämt. Satte åter på sig glasögonen och vände sig bort från Ekenberg.

- Du vet alltså inget, var hans resignerade svar. Inget av värde?

- Nej, hon hade en lysande karriär framför sig. Det talades om att hon skulle till partistyrelsen inom något år, men sådant vet man ju aldrig hur det blir med.

- Hur menar du då?

Hedén tittade på Ekenberg med en blick som var skärskådande och hade ett starkt mått av ”är du dum eller…”. Han förklarade för den undrande polismannen att politik var inget förutsägbart och de som liksom han hade det som yrke visste att det var en balansgång mellan att ge medborgarna det de ville ha och samtidigt anpassa sig till verkligheten och vårda sin plats och karriär.

- Det var Carina bra på, var slutsatsen. Hon var en mästare i detta Machiavelliska spel. Hon visste hur hon skulle vinna och undvika fällorna.

När Marcus Hedén gått kände Ekenberg ett behov av att duscha. Han kände sig smutsig och det var inte främst på grund av det groteska liket som låg på skrivbordet några rum bort. Det var den inställning till folkstyret som Hedén visat upp. Det förakt för medborgarna som politikern briljerade i som fick Ekenberg att känna sig illa till mods. En känsla som han allt som oftast kände inför det han upplevde varje dag. Han fru Sofia hade därför blivit allt viktigare i hans liv och deras två barn, Anna och Ivar. Hans livsleda växte och Leif Ekenberg hade börjat umgås med tanken att lämna yrket och hitta på något annat.

Men han kände sig ännu ej mogen för något beslut i vilken riktning det än tog, men ett beslut var oundvikligt. Men under tiden det fick växa fram gjorde han ett gott polisarbete. Han hade ett stort mått av intuition men också en större förståelse för hur den som begick brott tänkte. En egenskap som tillsammans med hans magkänsla var en styrka som andra poliser många gånger bortsåg från. Ofta var dock brotten som han utredde ganska enkla historier.

Om nu det som han nu hade att lösa var det visste han inte, men Ekenberg tänkte att det var märkligt att ingen sett eller hört något som, i vart fall, än så länge som kommit till polisens kännedom. Han gick vidare i korridoren efter att sett ryggen på Hedén för att intervjua nästa närvarande i stadshuset. Han tittade in till vänster i den närmast kommande dörren och mötte blicken på en yngre kvinna. Hon var blond, ca 165, slank och propert klädd i en dräkt som absolut inte passade på henne utan på en väsentligt äldre kvinna. Han tittade hastigt på namnskylten vid dörren och läste ”Lenita Svensson, politisk sekreterare”.

- Hej, sa Ekenberg och presenterade sig. Jag leder utredningen av mordet på kommunalrådet. Är det okey om jag ställer några frågor?

- Självklart, var svaret från den unga kvinnan som stod och bläddrade i en stor bunt med papper. Jag är helt chockad,men jobbet måste ju skötas sa hon som om hon försökte ursäkta sig.

- Vill du vara snäll och sluta att plocka med pappren, sa Ekenberg. Hela stadshuset är en brottsplats så jag vill inte att du rör något.

Hon tittade på honom och slutade att plocka i pappersbunten. Den grå dräkten passade plötsligt utmärkt på henne för hon liksom gled in i tapeterna och blev ett med den politiska apparat som stadshuset var. Hon vände sig om, mot Ekenberg, och väntade på frågorna från den frågvise Ekenberg. Lenita Svensson tittade på den storvuxne mannen som såg ganska trött ut. Hans kostym var sliten och skjortan hade en svag nyans av gult istället för bländvit. Den enfärgade svagt röda slipsen var lite naggad av att ha använts mycket genom åren. Även han var gråmelerad i hela sin uppenbarelse, trött och uttråkad. Orsaken var hans ökade missnöje med sitt arbete och den vantrivsel han kände.

- Har det hänt något särskilt de senaste dagarna?

- Nej, det kan jag inte påminna mig om, svarade hon kort. Det har varit som vanligt.

- Dina arbetsuppgifter, innebar de att du hade mycket med Vedlund att göra?

Den politiska sekreteraren funderade innan hon svarade precis som om hon inte visste. Hon såg ut som hon gick igenom minnesbanken innan hon svarade. Hon drog efter andan och sträckte sig efter det obligatoriska glaset med vatten som stod placerat på en bricka tillsammans med en enkel karaff på ett litet bord invid besöksfåtöljen. Hon tittade på nytt på Ekenberg innan hon svarade på den synes enkla frågan.

- Ja, varje dag, flera gånger dagligen. Svensson tystnade ytterligare några sekunder innan hon fortsatte sin beskrivning av sina arbetsuppgifter.

- Hon var svår ibland. Rent av petig, för att inte säga elak. Man ska ju inte tala illa om de döda. Carina Vedlund var den som sparkade neråt och slickade uppåt. Hon var en sådan människa som kunde gå över lik för att nå sina mål.

Lenita Svensson erhandt sig vad hon sagt och att det kanske inte var helt passande när föremålet för hennes omdöme låg död över sitt skrivbord endast ett tiotal meter bort i korridoren.

- Förlåt, sa hon, men det är faktiskt sant. Hon var ingen snäll människa.

Ekenberg tittade på henne och skrev ner ett par ord i sitt block. Han funderade snabbt på hur han skulle fortsätta sitt frågande, men insåg att det inte fanns någon annan väg än att gå rakt på för här kunde, om än otydligt, finnas ett motiv.

Det blev tyst i det förhållandevis stora rummet och den gråmelerade unga kvinnan väntade på att polisinspektören skulle ställa fler frågor.

- Kan du berätta hur?, frågade Ekenberg med en trött min då han anade vad som kunde komma.

- Var det någon som inte hade samma åsikt som henne, gjorde hon allt för att svärta ner personen. Vedlund gick och pratade bakom ryggen på den som hamnat i onåd samtidigt som hon var servil och ”kamratlig” med denne när föremålet var i närheten eller inom syn och hörhåll.

Ekenberg funderade och ställde den nödvändiga frågan.

-Vet du någon som råkade ut för henne och som skulle kunna vilja ta död på henne?

Lenita Svensson tittade på honom en lång stund. Hon liksom inventerade i sitt minne händelser, samtal och intriger som varit för handen i stadshuset under den tid som hon varit på sitt uppdrag.

– Jag blev anställd direkt efter högskolan, berättade hon. Jag hade läst statskunskap och blivit politiskt aktiv i ungdomsförbundet. Jag visste att det var en bra karriärväg och jag vill göra karriär. Men då måste man hålla sig till det som är normen. Du får inte sticka ut, inte vara kritisk, inte veta för mycket utan vara slätstruken och en i laget som det så vackert heter.

Hon drog efter andan och fortsatte medan hon gick bort till en flyttlåda där hon började packa ner böcker och andra saker.

- Jag bestämde mig för fem minuter sedan att jag skall skaffa mig ett annat jobb. Kan inte fortsätta att vara som de vill eller som man måste vara. Jag orkar inte längre. Jag slutar när jag packat den här lådan och går tillbaka till universitet och pluggar tills jag hittar något annat jobb.

- Politiken har blivit ett spel för gallerierna. En lek för maktsugna som skiter i medborgarna som jag ser det. Det är inget som jag kommit fram till idag utan en insikt som vuxit fram under en lång tid. Det som hänt idag har väl fått mig att bestämma mig slutgiltigt. Jag vill inte vara en del av det här spelet längre. Förresten, du frågade om det fanns någon som råkat speciellt illa ut eller skulle vilja mörda Vedlund. Frågan är väl snarast vem som inte skulle vilja ta livet av kärringen!

Hon tittade med sorgsna ögon, sådana som bara den som har insett att meningslösheten är det enda meningsfulla i hennes tillvaro. Sorgen var uppenbar, liksom besvikelsen över att det hon trott på en gång visat sig bara vara ett falskt spel utan verkligt innehåll. En kuliss för att dölja maktens verkliga syfte.

- Var det något mer, frågade Lenita, slängde sin kappa över lådan, lyfte sedan upp den för att åter ställa ner den. Hon skrev med stora bokstäver på ett papper ”FAR ÅT HELVETE - JAG SLUTAR NU!”. Hon tog ett häftstift och satte fast sin uppsägning på dörren. Därefter lyfte hon på nytt upp sin flyttlåda och gick hon med bestämda steg ut från sitt rum, ut i korridoren, svängde till vänster mot utgången och försvann ur synfältet. Därefter hörde Ekenberg bara hennes klackar slå mot stengolvet, hur den tunga ytterdörren öppnades och stängdes med en dov smäll.

Kriminalinspektör Leif Ekenberg satte sig i den nu tomma besöksfåtöljen och tänkte på ett tal som dramatikern Harold Pinter hade hållit i samband med att han hade fått Nobelpriset i litteratur. Ekenberg hade läst talet och framför allt fascinerats av dess djävulskt skickliga retorik som slaktade omhuldade myter i några få ord. ”Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”

Stadshuset var en imposant byggnad. Den hade uppförts för drygt 100 år sedan som läroverk åt Stadens så kallade bättre barn. Efter ett antal år hade den blivit för liten för sitt syfte och detta hade då blivit den växande stadens stadshus. Byggnaden var utförd i rött tegel och hade fyra våningar. Den rymde stora delar av det som numera var Ekenbergs bostadsorts administration och var dess politiska centrum. Härifrån styrdes stort som smått. Det smiddes här också intriger och praktiserades maktspel. Inte alltid, utan tyvärr oftare, inte med medborgarnas bästa för ögonen. Utan vanligast enskilda politikers eller för den delen även kommunala tjänstemäns privata maktambitioner.

Ekenberg vandrade i korridoren och noterade att det var väldigt få personer som var på plats i sina rum. De var, antog han, ute på någon form av tjänsteuppdrag. Han ägnade de närmaste timmarna åt att informellt förhöra de som han fann och insåg snart att egentligen ingen visste något. Ingen hade hört eller sett eller, i vart fall, ville berätta något för den frågvise kriminalinspektören. Men en sak insåg han och det var att kommunalrådet var mer fruktat än omtyckt och domen över död man var ganska hårdhänt. Ekenberg såg att Eva Svensson var på väg ut från stadshuset och förhörde sig om vad hennes första slutsatser var.

- Finns inte mycket att säga, svarade hon fåordigt. Slaget har varit i stort sätt omedelbart dödande och mordvapnet har vi ju så egentligen fattas bara gärningsmannen. Arbetsrummet är fullt av fingeravtryck då städningen har dragits ner till ett minimum för att spara pengar och därför blir det ett plockepinn att reda ut vems alla skitiga fingrar är. Däremot är brevpressen avtorkad så den ger inget.

Hon skakade på huvudet och gick vidare ut mot den bleka eftermiddagssolen. Ekenberg insåg att det som borde ha varit en enkel affär måhända inte skulle bli lika enkel som han hoppats. Han gick åter till kommunalrådets arbetsrum och började att leta i pappershögarna. Han sökte inkommande post för att se om han kunde hitta något som liknande ett hotbrev. När han satt där den tidigare politiske tungviktaren residerat kom en medelålders kvinna in genom dörren. Hon var formellt klädd och såg rödgråten ut. Han visste att det var Vedlunds sekreterare. Hon hade nu som först hade släppts på nytt in i rummet efter varit den som funnit den döda några timmar tidigare.

- Hur är det, frågade Ekenberg vänligt.

- Så där, men jag har varit med om värre! Den något märkliga repliken fick Ekenberg att se upp och med en frågande min utbrista.

- Agnes Larsson? Så var namnet eller hur och du var Vedlunds sekreterare? Det var lika mycket ett konstaterande som en fråga.

- Jo, det stämmer. Jag kom ju in med posten och där låg hon. Jag förstod att hon var död och kunde inte göra mer än att ringa till er. Det här var vid tiotiden.

- Har det hänt något speciellt de senaste dagarna?

- Nej, det har varit som vanligt, var det korta svaret som Agnes Larsson gav.

- Inga hot eller liknande?

- Nej, inget sådant, inte ens några gräl vad jag hört eller sett.

- Brukar det vara det, frågade Ekenberg. Jag menar, brukade Vedlund hamna i gräl med personalen eller andra.

Agnes Larsson drog på svaret. Precis som om hon inte ville tala illa eller ofördelaktigt om sin förre chef. Hon tittade stint på polisen som satt i den stol som bara några timmar tidigare haft stadens mäktigaste person som hyresgäst.

- Det hände väl, hon var stark och gav sig sällan. I vart fall inte utan strid. Hon kunde vara ganska jobbig faktiskt och det var nog många som tyckte ganska illa om henne. Men det är ju inget ovanligt att politiker blir illa sedda av sina motståndare.

Det blev tyst i rummet. Ekenberg funderade på det som Larsson sagt och Larsson funderade på om hon varit illojal mot sin förre chef tillika Stadens ledande politiker. Tystnaden kom att vara i några minuter, men det kändes som väsentligt längre för båda. Till sist reste sig Ekenberg och gick fram till fönstret, vände sig om och tittade skärskådande på den även hon gråmelerade kvinnan. Han tänkte, varför är de så rädda för lite färg på kläderna.

- Alltså, du har inget hört eller sett de senaste dagarna? Eller den senaste tiden? Inga hotbrev, inga hotfulla telefonsamtal?

- Nej, var det korta svaret som han fick.

Det blev tyst på nytt och Ekenberg kastade en blick ut på gatan och backen ner mot Stadens torg. Han väntade på att Agnes Larsson skulle säga något mer eller i vart fall något. När så inte hände så vände han sig på nytt mot henne. Gick fram till skrivbordet, satte handflatorna mot bordskanten och tittade stint på kvinnan framför sig som stod mitt på det stora golvet. Han såg sig omkring i ämbetsrummet. Noterade vimplar och flaggor, porslinsbyttor och fula tavlor som säkert varit gåva i samband med något finare besök. Kort sagt det var faktiskt inget i detta rum han själv skulle villat ha i sin och Sofias bostad.

- Nehe, sa han och suckade. Men någon måste ha tyckt så illa om Vedlund att denne ville ta dö på henne, sa han medan han fortsatte att se sekreteraren i ögonen.

Hon svarade inte utan såg tillbaka utan att ha något svar.

- Du kan gå, sa han uppgivet. Vi kommer säkert åter med fler frågor.

När Agnes Larsson hade gått satt Ekenberg kvar. Han läste igenom de senaste veckornas post, gick igenom pärmar och letade efter hennes mobiltelefon. Denna kunde han först inte hitta tills han gick igenom det tidigare kommunalrådets portfölj där han fann den. Tyvärr hade den ett lösenord så det var omöjligt för Ekenberg att öppna den och få tillgång till telefonlistan.

Han tog sin egen mobil, ringde till Eva Svensson och frågade henne om hon trodde det var möjligt att knäcka lösenordet. Hon var tveksam då som hon sa var bara tre försök innan det var låst och då var man tvungen att ha PUK-koden istället.

- Leta efter pappren till mobben för där har du PUK-koden och om du har tur också telefonens lösenord. Folk brukar skriva den på mobilens papper. Så med lite tur så….

Ekenberg letade nu efter en pärm med papper om olika tekniska apparater och hjälpmedel som datorer, ipads och givetvis mobiltelefoner. Efter en halvtimme hittade han i en hurts en pärm med betäckningen ”TEKNIK” på ryggen. Mycket riktigt, här hittade han efter ett visst bläddrande telefonens dokumentation. Förutom att PUK-koden stod angiven så var det skrivet ”2014”med en feminin handstil. Det var den eftersökta PIN-koden. Med en viss spänning slog han in siffrorna, väntade spänt några sekunder och likt Sesam öppnade sig telefonen.

Det första som slog Ekenberg när han gick igenom telefonlistan var att hon hade blivit uppringd minst tjugo gånger de senaste dagarna av ett visst nummer. Hon hade inte svarat, såg han på den röda markeringen invid telefonnumret. Men det fanns ytterligare ett nummer som stack ut och det var ett nummer som Vedlund själv hade ringt och fått samtal från. Han ringde 133 för att kolla mobilsvaret och med ökat intresse lyssnade han på de upprepade och många meddelanden som fanns i mobilsvaret. Efter att ha lyssnat av ett trettiotal meddelande förstod han att han var något på spåren. Nu var det dags att lämna telefonen i Eva Svenssons händer så inget oönskat skulle ske. Något som skulle kunna sätta käppar i hjulen för att lösa vem som mördat Stadens kommunalråd.

Dagen efter mordet var tidningarna fulla med reportage om denna den största enskilda händelse som hade skett i Stadens politiska historia. Även för den del dess hela historia. Maktens yttersta symbol hade helt sonika slagits ihjäl mitt i maktens centrum. Det var som något som var hämtat från en helt annan tid och Ekenberg tänkte på en av de få TV-serier som han följde med intresse, ”Borgias”, om den maktfullkomliga och korrumperade familjen i 1500-talets Italien. Det var inte vanligt med mord på politiker överhuvudtaget. Detta oräknat de två spektakulära morden på Olof Palme och Anna Lindh. Två händelser som hade skadat landet på ett avgörande sätt i Ekenbergs ögon. Nu visste han dock att det var sannolikt att mordet i stadshuset inte var ett politiskt mord utan något mycket simplare. Men han ville vänta på utskrifterna från kommunalrådet Carina Vedlunds mobiltelefon där svaret fanns. På det var han helt säker på.

Han bestämde sig denna morgon för att promenera de få kilometrarna till polishuset. Ekenberg som bodde tillsammans med sin Sofia och barnen Anna och Ivar strax norr om Stadens centralare delar. De hade denna morgon ätit frukost hela familjen vilket inte var det vanligaste. Oftast hade de olika tider att ta hänsyn till, men just denna dag, när solen lyste upp en klarblå himmel och det fanns löfte om vår i luften, satt de alla vid köksbordet. Småpratade, Anna och Ivar smågnabbades som vanligt medan de två föräldrarna delade på morgontidningen.

- Löser ni det här?, var frågan kring bordet.

Ekenberg tittade över tidningen på sin familj och sa tyst att det trodde han de nog skulle göra.

- Vet du vem det är?, frågade Anna. Hon tittade på sin far med nyfikna ögon. Vem var det? Vem var det, pappa säg vem vad det?!

- Du borde veta bättre Anna än att fråga, svarade kriminalpolisen. Du vet att jag inte får svara även om jag visste. Men jag vet faktiskt inte, men har mina misstankar.

Sofia satt i en ljus t-tröja och trosor. Hon hade dragit upp sina ben under sig på stolen och Ekenberg kunde ana hennes bröstvårtor genom den tunna, slitna T-tröjan. Han kände en värme och glädje över henne och deras två barn. Men också en tacksamhet över att livet till slut gett honom denna rikedom som han uppskattade mer än något annat. Han sträckte ut sin vänstra arm efter att ha lagt ner tidning, drog till sig Sofia och kysste henne kärleksfullt.

- Vad pinsamma ni är, utbrast Ivar, men motsades av sin syster som tyckte att föräldrarna var gulliga som hon sa.

Ekenberg reste på sig och tog sin tallrik och glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in dem.

- När kommer du ikväll, frågade han Sofia.

- Om inget speciellt händer på IVA så är jag hemma vid tiotiden, svarade hon. Men vi har som vanligt dåligt med folk och nya besparingar från Landstinget ska visst vara på gång. Hon var bister i tonen. Du då?

- Allt hänger på vad Svensson har fått fram och hur eventuella förhör går.

Varken Ivar eller Anna hade denna kväll något speciellt planerat utan det var läxläsning och TV som stod på deras program.

Uppbrottet kring bordet var nu i full gång. De två barnen skulle till skolan och Sofia tänkte ta och lägga sig en stund innan hon tog tag i tvätten som låg i hallen sedan gårdagens idrottsliga övningar som deras två barn varit på.

Vad Leif Ekenberg skulle göra denna dag visste han alltför väl.

När Ekenberg klev in på polisstationen tjugosju minuter senare låg på hans skrivbord redan en utskrift av kommunalrådets mobiltelefontrafik. De två telefonnummer som av främst intresse gick till två olika män. Ingen av dem var Vedlunds lagvigda, utan till helt andra män. Det första det som hade högst frekvens var till en Karl-Peter Mård. Han stod i telefonkatalogen som kanslichef på kommunen. Det var både SMS och mobilmeddelande från honom till Carina Vedlund. Vedlund som vid sitt frånfälle var strax över 40 år hade haft en intensiv kontakt med Mård. Framförallt per SMS men det fanns några meddelande också.

- Ses vi på fredag? Jag längtar. Kysser dig!

- Gud vad skönt det var i går kväll. Jag var helt slut!

- Ring, snälla jag är så kåt!

SMS-trafiken var av samma karaktär men än tydligare.

Vedlund: Fan sitter på ett tråkigt sammanträde och bara längtar efter dig!

Mård: När slutar du?

Vedlund: Ska försöka komma ifrån om en timme, har du tid?

Mård: Jag är så kåt!

Vedlund: Vad tror du jag är då? Sjöblöt!

Ekenberg suckade. Han orkade egentligen inte läsa de alltmer intima och alltmer vulgära SMS-en från de två. Deras affär var tydlig och han undrade hur många som visste om den. Men samtidigt visste respektive om deras affär. Här fanns onekligen ett motiv från antingen Vedlunds make eller Mårds lagvigda.

Han tog telefonen och ringde upp Vedlunds man som jobbade på stadens största bankkontor. Växeln svarade att han satt i möte och fick ej störas.

- Var han på jobbet igår, frågade han den uppenbart unga tjejen i andra änden av telefonledningen.

- Jag vet inte, men jag kan koppla dig vidare till hans sekreterare.

Det blev tyst i luren i någon minut. Ekenberg funderade på om det kunde vara så enkelt som ett svartsjukedrama. Men ingen hade sagt något om att Vedlunds make hade besökt stadshuset vilket borde någon i så fall noterat.

- Ja, hörde han plötsligt i andra änden där en snarlik röst som den förra svarade.

Ekenberg presenterade sig och frågade efter Vedlunds make.

- Lars är upptagen hela dagen i möten och kan inte ta emot telefon.

- Jo, nu är det ju så att jag utreder hans frus död och det vore väl märkligt om han inte kan svara på polisens frågor.

Det blev tyst och efter några minuter svarade en verserad mansröst.

- Lars Vedlund.

- Det här kriminalinspektör Leif Ekenberg och jag utreder mordet på din fru.

- Du jag skiter faktiskt i det, svarade bankmannen. Den otrogna konan skiter jag fullständigt i. Jag flyttade för en månad sedan efter jag kom hem och hittade henne med den där kanslichefen Mård knullandes i vårt vardagsrum. Och jag kan tala om för dig att Mårds kärring också skiter i henne.

Ekenberg blev tyst. Han hade inte räknat med denna utgång av samtalet.

- Jaha, men jag måste nog i alla fall fråga dig vad du gjorde igår.

- Jag var på kundbesök under förmiddagen på Holmströms Mekaniska. Jag kom dit vid nio och åkte därifrån vid tolv varefter direktör Holmström bjöd på lunch på Stadshotellet. Sedan gick jag tillbaka till banken. Jobbade till halv sex och sedan gick jag tillbaka till Stadshotellet och firade Carinas död då det innebär att vi slipper hela skiten med advokater och annat skit. Jag tänker flytta hem ikväll och städa ut all skit efter fanskapet. Alibi har jag så det behöver du inte fundera på. Förresten min sekreterare var med hela tiden.

- Även inatt?, frågade Ekenberg smått spydigt.

- Det kan du ge dig fan på och vi knullade halva natten. Hon är rena vildkatten, och inte gift utan singel.

Ekenberg tackade med en känsla av vämjelse över telefonsamtalet och livet i maktens kretsar. Han kände bara förakt för det som han fått höra och den känslokalla attityd som Lars Vedlund visat upp.

Nu kändes det som om otrohetsspåret kunde avföras utan nu blev istället det andra frekvent uppringda numret intressant. Han slog upp vem det gick till och kammade noll då det visade sig vara en kontantmobil. Den var inte registrerad på nätet, men han visste att teknikerna kunde i andra register i bästa fall hitta vem som var innehavare.

Här var det frågan enbart om SMS-trafik. Alla meddelande var ganska likartade, men blev alltmer aggressiva.

- Varför gjorde du som du gjorde på mötet?

- Jag frågar igen varför?

- Vad har jag gjort som gör att du pratar skit bakom ryggen på mig?

- Vem i helvete tror du att du är?

- Förbannade maktgalna kärring jag har gjort mitt.

- Du borde märkas, din jävla apa.

- Jag vet vad du sysslar med. Du skiter i politiken bara du har makt.

- Akta dig snart är någon som märker dig!

- Vi satt på mötet igår och du hälsade inte ens.

- Vad fan håller du på med?

- Nu får det vara nog, nu går jag till tidningen med dina skumraskaffärer.

- Tro inte du kommer undan även om tidningen inte vågar skriva om dina affärer.

Varje SMS var hatiskt och hätskt och det var uppenbart för Ekenberg att avsändaren var vid ett ytterst uppbragt sinne.

Ekenberg insåg också att här fanns faktiskt ett halmstå att gripa efter. SMS-skrivaren hotade med att gå till tidningen och i Staden kunde det bara betyda Lokaltidningen. Om nu ägaren av telefonen gick att hitta kanske densamme hade verkligen gått till tidningen. Därmed kunde han, med lite tur, få reda på vem den flitige SMS:aren var.

Ekenberg läste igenom de övriga SMS:en och insåg att det inte fanns mer spår i dem att följa. Det viktigaste, som Ekenberg såg det, var halmstrået som fanns i de raderna om tidningen. Han visste också vem som skulle kunna vara den som visste om någon försökt tipsa tidningen. Denne någon borde vara kommunreportern Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo. För det som inte Larsbo snappade upp i Stadens politiska liv var inte värt att veta.

Ekenberg bestämde sig för att rapportera till sin överordnade, polischef Johan Persson. Nu var Ekenberg ingen lagspelare som det utrycktes på ledarutbildningar, och andra populära dito, utan en polis som gick sin egen väg. Ofta, alltför ofta ansåg många inom kåren, höll han saker och ting för sig själv. Han umgicks exempelvis inte med andra poliser utan hans bäste vän var en ganska sliten privatdetektiv från Stockholm, Lars-Jonathan Västby. De två hade känt varandra under ett antal år och träffades när det fanns möjlighet. Han hade också träffat Västbys särbo, den engelska Erica Wallis. En liten vacker kvinna med ett latinoutseende och blixtrande ögon. Sofia och Erica hade blivit mycket goda vänner i samband med att Ekenberg med sin familj åkt till London en vecka för några år sedan. Det hade blivit en högst minnesvärd vecka i den engelska huvudstaden.

Johan Persson uttryckte en förhoppning om att Ekenbergs spår och misstankar var riktiga så de kunde lösa fallet innan det blev alltför infekterat. Han berättade att det kom påtryckningar från det stora partiet och diverse höga potentater inom polisen att fallet skulle lösas fortast möjligt. Ekenberg och Persson gav inte mycket för värdet av dessa påtryckningar för de tillförde absolut inget utan var bara irriterande.

- Jag ska gå över till Lokaltidningen och jaga reda på ”Skrivmaskinen”, sa Ekenberg som avslut på deras korta möte. De två hade haft lite svårt för varandra först. Där Persson varit färgad i sin uppfattning av rykten och Ekenberg av sin tveksamhet till befäl som han av princip misstrodde. Men detta hade successivt försvunnit när polismästaren insåg att han fått en högst duglig kriminalare till sitt revir och Ekenberg å sin sida kommit fram till att Persson var en bra polischef som inte la sig i mer än nödvändigt.

Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo var en syn att skåda. Han satt vid sitt slitna skrivbord där han hade sin dator och även kvar sin gamla kära Halda. Han vägrade kasta bort skrivmaskinen även om han inte använde den, men den stod där som en klenod från tider som hade flytt. Han var drygt sextio år, grådaskig i ansiktsfärgen och kläderna var som om han hade sovit i dem en vecka. Han var en inbiten ungkarl. Rökte som en borstbindare och söp dagligen. Sanningen var att han sällan var helt nykter. Samtidigt var han, märkligt nog, en skicklig journalist. Även om han uppfyllde alla fördomar om journalister så gjorde han det med en viss, om än sliten, elegans.

När Ekenberg klev in på redaktionen så satt han bakåtlutad i sin skrivbordsstol, fötterna på bordet och läste i en bok. Det var Thomas Manns Dagböcker 1933-34. Han läste med stort intresse, så stort att han inte noterade att Ekenberg kom fram till skrivbordet.

- Hej, Larsbo, stör jag?

Journalisten tittade över sina läsglasögons skalmar. Skrattade till och tog ner fötterna från bordet samtidigt som han lade ner sin läsning.

- Ja, du kom i alla fall, skrattade han, jag bara väntade på när snuten skulle dyka upp!

Ekenberg skrattade och slog sig ner i besöksstolen efter att ha röjt den på diverse papper och annat.

- Ska du ha, frågade ”Skrivmaskinen”, och räckte fram halvbuteljen vodka. Ekenberg skakade på huvudet. ”Skrivmaskinen” ryckte på axlarna och tog en rejäl klunk av den ljumna spriten för att sedan stoppa ner den i skrivbordslådan i tryggt förvar till nästa gång.

- Har du haft besök av någon som haft något skandalöst eller viktigt att berätta om Vedlund?

- Varför frågar du det?

- Kan inte säga det, men det är viktigt. Det gäller mordet på Vedlund, så om du vet något som kan hjälpa oss att lösa det här så berätta är du snäll.

Larsbo kliade sig i det ovårdade håret, fjärtade högljutt och rapade därefter. En doft av sprit och sumpgas slog emot Ekenberg. Larsbo såg illmarigt på polisen mitt i emot sig.

- Exklusivt om det leder till lösning?

Ekenberg rykte på axlarna och nickade trött.

- Jo, sa den gamle journalisten. Det var en snubbe här för några dagar sedan som påstod att han hade uppgifter om att Vedlund skulle ha tagit emot pengar från ett i vår lilla stad välkänt verkstadsföretag för att de skulle få köpa en begärlig tomt av kommunen för en förhållandevis generös uppgörelse. Han sa aldrig vilket företag men jag skulle gissa på Holmströms för de ska ju bygga ut och det kommer att ge flera hundra jobb. De har ju fått en stororder från Kina som du kanske läst?!

Jag tyckte att det lät värt att undersöka, men sen dog ju kärringen så nu är det ju dött i dubbel bemärkelse.

Han skrattade rått samtidigt som han fick ett hostanfall som nästan fick honom att storkna.

- Sedan pratade han om att hon hade lite vid sidan om, men vem fan bryr sig om sådant. Folks gökande skiter jag i. Det får vara lite klass på journalistiken. Sån´t lämnar jag till kvällspressen och Vänt i Häcken, fortsatte han flinandes.

Ekenberg lyssnade uppmärksamt och väntade bara på vem Larsbos källa var. Han tittade på den slitne journalisten och insåg dystert att den dag som han la ner sin penna skulle han också dö. Journalistiken hade varit och var hans liv. Larsbo var med alla sina brister en duktig journalist med stor integritet. Man skulle inte döma honom utifrån hans yttre, för gjorde man det så var det ett stort misstag.

- Vem var det, Larsbo?

- Marcus Hedén, var svaret.

Ekenberg tittade klentroget på Larsbo.

- Hedén?!

De satt i det lilla förhörsrummet. Det var Leif Ekenberg, den misstänkte Marcus Hedén och åklagaren Erina Sagerlöf samt den misstänktes advokat Gunnar Petrén. Det hade gått några dagar och det hade gjorts husrannsakan i den misstänktes bostad och arbetsplats. Man hade då hittat en kavaj, ett par byxor samt en skjorta tillhörande den misstänkte. Alla nedstänkta med offrets blod. Teknikerna hade också funnit Hedéns fingeravtryck som var på ett sådant sätt på skrivbordet och även rumsdörren att de mycket möjligt hade kommit till i samband med mordet.

- Marcus du är misstänkt för att ha bragt kommunalrådet Carina Vedlund om livet. Detta med en brevpress som du med ett kraftigt slag krossat hennes huvud varvid döden inträffat. Förstår du anklagelserna mot dig?

Marcus Hedén såg trött på henne och nickade. Hans advokat såg stressad ut.

- Vi bestrider mord, skulle möjligen kunna betecknas som dråp i hastigt mod och det en efter grov provokation, försökte Petré.

Ekenberg samlade ihop sina papper i en liten prydlig hög. Såg den misstänkte rakt i ögonen.

- Erkänner du gärningen i sig?

- Ja, det gör jag väl, var svaret.

- Har du skickat ett stort antal SMS till Vedlund dagarna innan händelsen där du hotar henne med att du skulle gå till tidningarna?

Hedén såg upp, förvånad, för att inte säga överraskad. Han var tyst för att sedan nicka.

- Jag måste be dig svara så det kommer med på inspelningen, uppmanade Ekenberg honom.

- Ja, för fan! Jag slog ihjäl fanskapet! Jag skickade SMS:en, men tidningen vågade inte skriva om skiten.

Ekenberg funderade snabbt hur han skulle ställa nästa fråga. Det gällde att få fram motivet utan att för den skull lägga orden i mun på Hedén.

- Vad var det som tidningen inte ville skriva om?

Hedén tittade på honom igen. Han verkade vara i en annan värld för några sekunder.

- När vi var i Kina tillsammans med Holmström och de fick sin order. Vedlund och jag hade dragit i lite kontakter vi hade innan. För det fick vi en bonus. Kineserna betalade oss $100.000 var när kontraktet var skrivet. Nu hade Vedlund ett konto på sin mans bank som var skrivet i ett annat namn. Jag skulle få mina pengar när vi kom hem. Men eftersom fanskapet var tvunget att gå och lägga sig med den där jävla Mård så brann pengarna inne för när hennes karl fick reda på det. Han snodde helt sonika pengarna från kontot och varken Vedlund eller jag fick några pengar. Hade fanskapet kunnat hålla ihop knäna bara några dagar till hade jag fått mina pengar. Men nu blev det bara Lars Vedlund som vann på det hela. Sedan hade hon fixat så att Holmströms hade fått köpa marken invid fabriken till en bråkdel av värdet och fick för det minst 100.000 kr. Jag tyckte att hon kunde ge mig hälften av dom pengarna som en liten kompensation.

Nu blev det tyst i rummet. Och luften gick ur hela historien. Åklagaren Erina Sagerlöf anhöll Marcus Hedén och Leif Ekenberg gick för att skriva sin rapport. När han kom ut ur rummet gick han in på toaletten och ringde ett utlovat samtal.

- Han erkände.

Därefter la han på luren och insåg att han skulle komma hem i skaplig tid denna kväll. Faktiskt före Sofia. Han kom att tänka på att det var en bra fotbollsmatch på TV. Ekenberg kände sig trött. Inte bara rent fysiskt utan än mer trött på den sjaskighet och den smuts han såg omkring sig. Det kändes som om han stod upp i smuts till knäna, mänskligt avskräde, girighet och förnedring.

Han suckade och gick hem.

Text: Ingemar E. L Göransson

© Författaren och Ord & Kulturs Förlag

Har Facebook en egen politisk agenda?

I går morse blev en god vän och välkänd anti-rasist blockerad av Facebook. Shawbo Elyasi fick sitt konto blockerat av Facebook. Orsaken skulle vara att hon hade brutit mot fb:s regler. Nu verkar det snarare som om Facebook har gett efter för påtryckningar från högerextremt håll och sympatisörer till sannolikt SD. Det Shadwo gjort var att publicera några satiriska bilder riktade mot SD. Bilder som är fria och kommit från andra anti-rasistiska sidor på Facebook!

Så mycket för yttrandefriheten som Facebook alltsom oftast hävdat har varit orsak varför man inte tagit bort rasistiska eller anti-demokratiska sidor.

Shadwo Elyasi har gjort sig känd på nätet som en benhård kritiker av rasister, främlingsfientlighet och fascister under en längre tid. Hon har fått ta emot hot, men fortsatt sin kritik och inte låtit sig tystas. Detta har givetvis stuckit i ögonen på dem kritiken träffat.

Samtidigt vimlar det av rasistiska, fascistanstungna och nazisympatiserande sidor på Facebook. En grupp har t o m varit riktad direkt mot Shadwo. Det är näst intill omöjligt att få bort dessa sidor som uppmanar till hets mot folkgrupp, våld mot utlandsfödda eller politiskt obekväma osv.

Frågan blir därför, och infinner sig naturligt; har Facebook en egen politisk agenda. Egna politiska sympatier efter det som hänt Shadwo Elyasi? Om så är fallet är det synnerligen allvarligt om världens största site av Facebooks karaktär har det.

Svaret på den frågan har vi ej fått ännu och Shadwo Elyasis sida är i skrivande stund fortfarande blockerad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Dagsvers 1

Terroristerna i ISIS har förbjudit innehav av duvslag. Detta då det skall enligt fanatikerna störa prisandet av Muhammed.

AKTA DIG DUVA

Båd människa och duva

för svartklädd fanatiker sig akta

i ISIS-land båda mista livet,

om duvan föda ges

och fattig irakier missa bönestund

 

Fanatism gör människan oklok,

grym och utan förstånd

ISIS-krigare ger dumheten

nytt ansikte medan duvan

vår fredssymbol upphöjes till

klokhetens ultima utveckling

 

Människan, skapelsens krona

än en gång ger galenskapen ansikte

svartklädd, grym

dum och primitiv

fanatismen, denna förståndets cancer

förtär och föröder

inte bara duvan och duvslagets vårdare

utan allas vår värld.

 

18 januari 2015

© Ingemar E. L. Göransson

EN GREKISK TRAGEDI

Den tredje novellen av tio om kriminalassistent Leif Ekenberg och de brott han möter i Staden.

Författare och © Ingemar E. L. Göransson

Kyrkogårdsvaktmästaren Hans Alfredsson fick en smärre chock denna tidiga torsdagsmorgon i juni. Han som brukade retas av sina arbetskamrater för att vara namne med den betydligt roligare personen. Som om namnet inte vore nog hade vår dödgrävare en arbetskamrat som hette Tage, men med Larsson i efternamn. Inte som sin mer legendariske Linköpingsson Danielsson. De två kom på den minst 50 år gamla flakmopeden. Den var i skick som ny där de kom åkandes för att mötas av en syn som de aldrig skulle glömma.

I gång trettiosex och på gravplats sjutton fann de kvarlevorna av den tidigare och sedan länge avlidne Karl Lindkvist uppgrävd, sittande lutad mot sin egen gravsten vilken var sönderslagen. Även hans hustrus kista var uppgrävd men ej uppbruten. Kvarlevorna av den sedan mer än tjugo år gamle avdöde Lindkvist var inte mycket mer än ett skelett med några hängande halvruttna klädtrasor . Att tro att det skulle gå att känna igen några anletsdrag av den döde och numera uppgrävde var en illusion. Trots detta drog Alfredsson och hans kollega slutsatsen att det var sagde Lindkvist som numera hade ”kryat på sig” och satt uppe. Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.

- Va fan, utbrast Larsson där han satt med benen i kors på mopedens flak. Han vände sig till sin kollega som om han skulle ha ett svar på den outsagda frågan.

- Fy fan, var det korthuggna svaret. De två stannade framför den uppgrävda graven och Alfredsson tog av sig sin reklamkeps från LRF och kliade sig i den rödlätta, men allt glesare skalpen. Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på de rester av den man som begravts tjugo år tidigare. Han läste numret på graven och konstaterade med en belåten röst.

- Jo, det är Lindkvist. Men vad fan gör han uppe! Den något, för en åhörare, förlov sagt korkade frågan fick inget svar då Larsson just nu i detta såg ut att ha behov att kasta upp frukosten.

- Ska vi inte ringa snuten, frågade han försiktigt. Alfredsson nickade stilla och de två männen äntrade sitt arbetsfordon och vände på två hjul och åkte tillbaka till sitt kontor. Efter lämnade de blå oljeblandade avgaser. Samt givetvis en uppgrävd grav i all sin groteska bild av meningslöshet.

Leif Ekenberg vaknade denna morgon stilla och utan att känna någon brådska. Han sträckte ut sin arm och kände sin Sofias axel till vänster om sig i deras breda dubbelsäng. Sängvärmen gjorde gott och fick Ekenberg att inte vilja gå upp. Han hade kommit hem kvällen före efter ett sorglustigt förhör men en av Stadens vanligaste småskurkar. Mannen hade efter ett längre, uttråkande förhör erkänt inte bara det han tagits på bar gärning med. Men även ett tiotal inbrott och detta av bara farten. Det hade tagit en stund så Ekenberg hade kommit hem när hela familjen sov stilla och huset var tyst.

På bordet i köket hade Sofia lämnat en lapp med budskapet att i kylskåpet fanns en leverpastejsmörgås och en öl om han var hungrig. Väck mig inte, men du är välkommen i morgon bitti! Det hade lappen sagt och nu var det morgon. Sofia vaknade till, såg in i Ekensbergs ögon, log kärleksfullt och kysste honom samtligt som hennes hand sökte sig till hans kön.

Hon smekte honom utan att säga ett ord och satte sig på honom och välkomnade honom. De älskade utan ett ord och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetande fört dem samman för många år sedan.

På senare tid hade deras kärleksliv fått ett nyvaknande. Ingen av dem visste varför, men båda njöt av den gemensamma närheten och fysiska njutning de hade av varandra. Men, tänkte Sofia, att så är det väl att vara gifta så länge som vi varit. Hon räknade inte åren liksom hon inte räknade sin makes allt intensivare stötar i i hennes sköte. Hon bara njöt liksom Leif. Plötsligt kände hon hans våg av värme som fyllde henne och hon samtidigt kände en våg av intensiv njutnad.

De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla. Han, den storvuxne polisen och hon den ganska alldagliga sjuksköterskan. Sofia som i Leif Ekenbergs ögon var den vackraste kvinnan i världen. De såg hur träden utanför deras fönster i det lilla huset spelade i vinden med sina skuggor mot persiennerna och rummets tak. Klockan var nu 7.23 då tystnaden bröts av Ekenbergs tjänstemobil.

Han reste sig och gick naken tvärs över rummet till ett litet bord där han lagt den på natten nu exakt 6 timmar och 17 minuter sedan.

- Ekenberg.

Han lyssnade och suckade och svarade att han skulle komma så snart han kunde.

- Jag vaknade nyss, sa han lite kort. Jag kom ju hem mitt i natten Nilsson bekände ju allt och lite till. Rapporten är skriven! Den ligger på ditt skrivbord.

Av samtalet förstod Sofia att det var Ekenbergs chef polismästare Johan Persson som själv ringt så att det måste vara något allvarligt. För normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning. Kriminalassistent Leif Ekenberg hade inte mycket över för detta utan höll sig borta från politik och politiker. Särskilt det sistnämnda hyste han enbart ett stilla förakt då han ansåg att flertalet var korrumperade. Om inte i ekonomisk mening så mentalt. Han själv hyste en närmast ”gammaltestamentlig” socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade blivit satt att leva i. Egoismen var istället det primära.

Han vek ihop sin mobiltelefon och därmed bröts samtalet. Han tittade vänligt på den nakna Sofia och kliade sig i sitt skrev medan han kände att han egentligen skulle vilja krypa ner till sin hustru på nytt vilket också han uppenbarligen visade inför Sofias ögon hade som önskan.

- Nehe, skrattade hon. Nu blir det inte mer roligt. Jag ska till jobbet och det ska du med. Jag tar duschen först . Mina sjuka väntar på mig.

- Gör du det, svarade han leende. Mitt lik springer ingenstans. Tjugoåriga döingar brukar inte göra det, sa han lakoniskt.

Sofia tittade på honom frågande.

- Någon har grävt upp ett tjugo år gammalt lik och satt det mot dess sönderslagna gravsten inatt. Han tittade på den ännu mer frågande Sofia.

De hörde hur det rörde sig på undervåningen och de förstod att deras två barn Anna och Ivar var uppe och smågnabbades som syskon brukar göra.

- Är ni klara?, hörde de Annas röst och förstod att syskonen mycket väl visste vad som skett i föräldrarnas sängkammare. Ska ni ha frukost?

De hörde fnissandet och sonen Ivars målbrottsröst.

- Vi har dukat medan ni har varit upptagna!

Ekenberg kom till Stadens kyrkogård 55 minuter senare. Han syntes över mängden då han var nästan två meter lång och kraftigt byggd utan att för den skull vara fetlagd. Märkligt kan tyckas för han var mycket glad i mat. Och, Sofia lagade mycket god mat som han gärna åt med god aptit. Han tittade på den märkliga synen han nu hade för sina ögon.

Den uppgrävda graven luktade våt jord och något mer, något unket, illaluktande påminnande om den söta lukten av död. Nu kom den inte från liket, eller rättare skelettet då det inte var mycket mer utan från dödgrävarna vars arbetskläder var i behov att tvättas. Ekenberg tittade på Alfredsson och Larsson, eller Hasse & Tage, som de kallades i Staden.

- Fy fasen, ni stinker, sa han helt ärligt medan han tittade på dem uppfodrande.

- Vi har för fan inte grävt upp den jäveln, sa Tage. Hasse nickade instämmande. Han bara satt där när vi kom. Vi är oskyldiga.

- Utom till att lukta värre än han, utbrast Ekenberg och pekade med tummen mot huvudpersonen denna förmiddag. Vet ni vem det är?

Duon tittade på varandra. Skruvade på sig och Alfredsson tog försiktigt till orda.

- Det måste vara Ingvar Lindkvist, slog han fast. Det är hans grav och den är ju tom nu. Kistan är ju uppbruten och det är ju hans gravsten som är sönderslagen.

Ekenberg gick runt graven och såg att någon hade med något kraftfull verktyg typ slägga krossat gravstenen av granit. De var ganska många kring graven nu. Förutom Ekenberg två uniformerade polismän, teknikern Eva Carlsson och de två dödgrävarna. Samtidigt såg han hur polischefen Johan Persson närmaste på grusgången med bestämda steg. Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam Per ”Kladde” Karlsson var på ingång med båd penna och digitalkamera.

- Lasse, bad Ekenberg, en av de uniformerade polisen, håll ”Kladde” borta och inga foton. Och se till att ingen kommer innanför avspärrningen. Ingen.

Den tilltalade Lars Öberg nickade och gjorde en diskret honnör och gick i riktning mot det fria ordets representant. Denne protesterade, men hade föga för detta utan fick finna sig i att se i stort inget på avstånd.

Eva Carlsson tog för ögonblicket jordprover och luktade misstänksamt på gravstenen. Hon såg betänksam ut. Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker men hade varit en idog och stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär. Hennes röda hår och hennes utstrålning fick män att titta två och tre gånger efter henne när hon handlade på ICA. Hon var ensamstående, trodde i alla fall de flesta. Vad få visste var att hon levde tillsammans med en annan kvinna som arbetade på länsstyrelsen i grannstaden. Hennes intresse för män var med andra ord minimalt utan hon älskade sin sambo med vilken hon bodde tre mil bort.

Eva Carlsson var en lysande kriminaltekniker och hon såg upp på Leif där han stod på behörigt avstånd från graven, eller det som varit en grav.

- Leif, började hon. Den som grävde upp den här hatade honom. Det är jag säker på för någon har pissat på både gravstenen och liket.

- Räcker det till att ta prover, kanske få fram DNA?

Hon såg fundersam ut innan hon svarade.

- Ja, med lite tur tror jag det. Om inte räcker det här, sa hon och höll upp en plastpåse med avföring.

Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort. Någon hade gjort sina behov på graven. Värre förnedring av en död kunde han inte tänka sig.

- När kan du ha några besked tror du?, frågade han vänligt det rödhåriga oraklet.

Eva Carlsson såg på honom och såg bekymrad ut.

- Teoretiskt skulle det väl kunna gå på några dagar som du vet. Men det är väl köer och jag tror inte att vår vän här blir prioriterad så räkna minst en vecka. Hon såg lite uppgiven ut och den röda luggen syntes som en stoppsignal i hennes panna.

Ekenberg suckade. Dock insåg han att en död sedan 20 år knappast kan kallas för prioriterad. Hans uppmärksamhet ägnades istället åt den lilla grävmaskinen av märket John Deere och drog slutsatsen att den hade använts under natten för att gräva upp liket. I varje fall sannolikt.

- Eva, har du tagit prov på den där?

- Ska göra det, svarade hon och tittade upp från marken. Att den användes är jag säker på, men om det finns användbara fingeravtryck får vi se. Jag ska ta det sedan, men jag ville ta prover här först innan det eventuellt börjar regna.

Ekenberg såg det kloka i hennes beslut. Eventuella fingeravtryck skulle i alla fall vara inlåsta i den lilla hytten. Han såg sig om efter de två dödgrävarna. De stod en bit längre bort så han styrde stegen mot dem. Han ville ha svar på några viktiga frågor även om han anade svaren.

- Alfredsson, sa han, var brukar ni ha John Deeren på nätterna? Är den inlåst, eller? Vem har tillgång till den?

De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.

- Vi har inget gjort!

-Jag har inte sagt det, svarade Ekenberg trött. Jag vill bara veta vem som kan haft tillgång till maskinen. Inget annat. Det är väl ingen av er två som är så dum att ni skulle gräva upp Lindkvist. Sannolikt gör ni inte mer än nödvändigt så onödigt extraarbete undviker ni nog.

- Den brukar stå i verksta´n , svarade Alfredsson. Märkbart lättad över att Ekenberg ”friat” honom. Det är bara vi som har nycklar.

- Var förvaras dom nattetid eller när ni inte är här?

De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som kommits på med att palla äpplen.

- Kom igen nu!, sa han och skrattade. Var gömmer ni nyckeln?

De två tvekade innan de till sist svarade. Ekenberg lyssnade på fåglarnas sång i grönskan på den annars så stilla kyrkogården och väntade tålmodigt på svar.

- Jo, det är så här, tvekade Tage. Det är ju inte regelrätt, men vi har nyckeln på ett annat ställe när vi inte här. Vi vet ju att det är säkert, så vi gömmer den bakom elskåpet. Det finns en liten hylla där och det vet ju ingen om.

Det blev tyst igen. Det två dödgrävarna var rädda för nästa fråga.

- Varför?

Det var fortsatt tyst.

- Varför?, upprepade Ekenberg. Svara nu för faaan innan det blir värre. Ska vi gå bort och kolla. Han styrde sina steg mot verkstaden som låg ett par hundra meter bort. De två nu märkbart nervösa dödgrävarna rantade efter och började prata i mun på varandra om att de alltid gjort så. Att de inte ville gå in på kontoret för basen var så tjurig.

Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög. Inte för att för en sekund trodde de var skyldiga till att ha grävt upp Lindkvist för om hat var motivet som Carlsson antytt så varför skulle de här två Kling & Klang-typerna vara skyldiga?

När de kom fram till verkstaden öppnade han dörren. Han gick in med de två i släptåg. Ekenberg såg att de tittade förstulet mot en plåtdörr som var till höger. Han gick fram och öppnade den och började gapskratta.

- Jaha, ni grabbar! Han skrattade rått, stängde dörren och gick ut igen. Sedan vände han sig om.

- Den där hembränningsapparaten ska vara borta i morgon. Jag kommer att kolla, det kan ni lita på. Sedan får ni och era kompisar skaffa brännvin på annat sätt. Men inte här. I fortsättningen skall nyckeln till verksta´n förvaras på kontoret. Om ni inte gör som jag säger så kommer er bas få reda på hela eran lilla affär. Förstått!

De två tittade skuldmedvetet på honom och nickade skyldigt.

- Vilka vet om att nyckeln har hängt där? Någon som har någon som helst släktskap eller liknande med Lindkvist. Tänk efter nu era dumskallar!

De två ”dumskallarna” som Ekenberg spydigt kallat hobbyhembrännarna såg modstulna ut. De visste inte vad de skulle säga. Att de var ute på hal is det förstod de så väl. Men sa de för mycket skulle de få problem och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen, så mycket begrep de. Alfredsson harklade sig och tittade på sin arbetskamrat . De nickade åt varandra och Alfredsson började berätta.

- Vi ställde fram dunkarna i rummet på golvet när det var klart, berättade han. Sedan var det bara för köparen att hämta själv sin dunk. Pengarna fick vi i förskott.

Ekenberg suckade och såg ut som om han hade gett upp. Han poängterade att han sket i deras tidigare bravader utan ville veta om det fanns någon bland deras kunder som hade någon direkt eller indirekt koppling till Lindkvist som råkade vara jävligt död och ännu jävligare mycket uppgrävd.

De två tittade på varandra på nytt och skakade samfällt på huvudet.

- Men, viskade Tage, vi har ett kundregister. Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Ekenberg, som hade varit på väg att vända sig om såg på de två kompanjonerna. Först med misstro och sedan log han brett.

- Ge mig det med en gång, sa han hotfullt, annars kommer jag ihåg vad jag såg därinne.

Kriminalassistent Leif Ekenberg satt vid sitt skrivbord och läste igenom de två hembrännarnas så kallade kundregister. Han gick genom namn efter namn och förde upp på ett papper eventuella namn som kunde ha någon som helst koppling till den uppgrävde Lindkvist. Det var inte det allvarligaste brotten i lagboken. Men nog så allvarligt då det var ett så kallat artbrott, vilket innebar att det kunde ge fängelse i minst ett år. Han hade nyss läst vad lagboken och brottsbalken hade att förtälja i ämnet.

”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.” Så stod det skrivit i den blå lagboken i dess 16:e kapitel, 10 paragraf.

Ekenberg fortsatte att gå igenom den förhållandevis digra listan som de två herrarna noggrant noterat varje inköp, när och av vem. Men hittills hade han inte sprungit på någon Lindkvist, dock några Lindberg, Lindén och liknande. Han kände igen namnet på fler av stadens krögare och ett antal pizzabagares namn. Men, som sagt, ingen Lindkvist. Han satt i sin skrivbordstol där han nu lutade sig bakåt och funderade på nu när den tidiga efter middagen inträtt om han kanske borde vända på spaningen. Kontakta de eventuella efterlevande fast han visste att kollegorna på ordningen redan varit i kontakt med de två efterlevande barnen som numera var i dryga fyrtioårsåldern hade blivit uppsökta av Stadens ordningspolis.

De hade givetvis blivit chockade av nyheten att deras far hade blivit uppgrävd och skändad å det grövsta även om polismännen hade fört fram nyheten med takt som det sig bör. Den polisman som fått det tveksamma uppdraget var Lasse Öberg, den samme som hade fått uppgiften att hålla Stadens meste journalist eller gam på avstånd på kyrkogården.

- Men det var något som inte stämde, berättade han för Ekenberg, där de satt på eftermiddagens fikabord. De verkade chockade, men samtidigt kändes det som om det inte var äkta.

Ekenberg tittade på den uniformerade kollegan och väntade på fortsättningen. Han hade lärt sig genom åren att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar och inte skall ses över axeln.

- De, fortsatte Öberg, verkade inte vara förvånade utan snarare utan väntade på beskedet. Jag besökte brodern Mats Lindkvist först och han blev mest förbannad, men dottern Johanna Berglund tog det hela mycket kallare även om hon ojade sig rejält. Men, som sagt, det verkade inte äkta på något sätt. Han tänkte efter, kliade sig under hakan och fortsatte.

- Jag fick intrycket att hon inte brydde sig faktiskt.

Ekenberg såg på Öberg och funderade på det han berättat. De två satt sedan och kallpratade om händelser på stationen och om fotboll som var Öbergs stora intresse. Ett, för övrigt, intresse som inte var av något som helst värde i Ekenbergs värld. De två reste sig och var och en gick till sitt.

När de skiljdes frågade dock Ekenberg Öberg vad Johanna Berglunds man hette.

- Lars-Anders tror jag, svarade han. Varför frågar du?

- Inget, det var bara en tanke.

När Ekenberg kom åter till sitt rum tittade han på det svart-vita fotot på sin tidigare familj som hade körts över av en narkotikaberusad buse i den stad där han verkat för många år sedan. Han sa tyst för sig själv.

- Ja, du Kristina, det som skett en gång har en egen vilja och kommer gärna åter och spökar för oss alla. Vete fan, om det inte är det som skett här också. Hoppas ni har det bra i er himmel, sa han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.

Klockan var halv fyra på eftermiddagen. Han kände en hopplöshet och trötthet. En hopplöshet och trötthet som vuxit inför sitt arbete och allt det elände och alla mänskliga tragedier han mötte dagligen. Ekenberg som var en högst medkännande man som hade svårt att vara fördömande av vad andra gjorde. En erfarenhet som vuxit var insikten att brott var inget som kom till av bara jävelskap utan hade ofta mer djupt liggande orsaker. Inte för att det gick att skylla på ”taskig barndom” i största allmänhet och därmed slippa ansvar, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda som skett.

Han såg igenom sina mail och hittade inte det han sökte, resultat av DNA-undersökningen eller fingeravtryck och bestämde sig därför att gå hem. Ekenberg reste sig från sin kontorsstol. Tog sin tunna sommarjacka och såg sig om så att inget låg framme som inte borde göra det. Han gick nerför trapporna från polishusets andra våning, ut genom den imposanta ekdörren i det gamla huset, tog av till höger och gick mot ICA-affären för att handla. Leif Ekenberg tänkte överraska sin familj med att maten stod på bordet när de kom hem.

Han köpte några biffar, bakpotatis och en pepparsås på flaska. Lite grönsaker och ett par öl fick avsluta handlandet. Därefter över till bolaget och köpte en flaska bra rödvin. Han gick sedan till sin bil och åkte direkt hem för att förbereda middagen.

Vid niotiden på kvällen satt Sofia och Leif i den bekväma soffan på altanen och njöt av den varma sommarkvällen. Maten hade varit god och de två barnen, numera tonåringar var ute på sitt. Skolan var snart slut för terminen och de var på var sin fest och skulle säkerligen bli sena.

- Tror du, frågade Leif Sofia, att någon kan hata sin far så mycket att de kan förmås gräva upp honom, krossa hans gravsten och göra sina behov på liket. Och detta efter 20 år?

Sofia tittade eftertänksamt ut över deras trädgård och sedan direkt i hans ögon. Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång. De var tysta båda två och det enda som hördes var nattens ljud och en moped avlägset.

- Ja, det tror jag, svarade hon, om kränkningen eller sveket var så svårt att det aldrig går att förlåta. Varför frågar du?

Han tänkte några sekunder och svarade att han hade en idé om varför Karl Lindkvist hade grävts upp och skändats.

- Nej, nu skiter vi i det sa han samtidigt som han slog armarna om sin Sofia och kysste henne innerligt. De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.

När Ekenberg kom till jobbet dagen efter fortsatte han att gå igenom listan på köpare av ”Kling & Klangs” hembrända drycker. Han letade efter ett namn – Berglund. Efter en stund fann han en Berglund, Lars –Anders. Han hade varit en trogen kund som köpt en dunk varje lönetillfälle. Han slog näven i bordet och sträckte sig efter telefonen och ringde till sjukhuset där Stadens kriminaltekniska labb fanns. Eva Carlsson svarade efter några signaler.

- Jo, vi har användbara fingeravtryck och DNA vi har är från både en man och en kvinna. Kan du hitta rätt personer så räcker det som teknisk bevisning.

Nästa telefonsamtal gick till Stadens åklagare Erina Sagerlöf som han informerade om genombrottet i utredningen och de bestämde att syskonen Lindkvist och Lars-Anders Berglund skulle tas in för förhör. Därefter gick han över till chefen för ordningspolisen och bad honom skicka tre bilar samtidigt för att ta in de misstänkta. Tre då han inte ville ge dem möjlighet att prata samman sig även om de sannolikt redan gjort det.

Förhörsrummen var vid lunchtid besatta med de tre misstänkta. Ekenberg hade fått reda på att Lars-Anders Berglund hade ett förflutet som grävmaskinist och utan tvekan kunde sköta och köra den lilla John Deere-maskinen. Han erkände efter ett kort förhör att han hade tagit nyckeln bakom elskåpet och kört den lilla maskinen. Han hade grävt upp likkistorna, men något mer hade han inte gjort. På frågan varför sa han att det var av kärlek till Johanna och för att hon äntligen skulle få ro i sin själ.

- Den jäveln misshandlade och våldtog båda sina barn medan kärringen sket i det! Jag ångrar inget han var ett as Lindkvist och skulle fått sitt långt tidigare.

Erkännanden kom också snabbt från de två syskonen som berättade om rent helvetiska förhållanden i sitt barndomshem och att de inte ångrade heller något.

Leif Ekenberg satt och skrev sin rapport. Mailade den över till Sagerlöf och tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år. Han visste att de skulle dömas i tingsrätten, men också att en duktig advokat skulle kunna få dem utanför fängelse och kanske få det till villkorliga domar.

Några dagar senare gick han över kyrkogården och noterade att graven nu var återställd och det enda spåret var att det inte fanns något gräs på den och att den saknade gravsten. En gravsten som säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Ekenberg såg på håll Alfredsson och Larsson gå och påta på var sin grav. Han tänkte att de hade komma undan i rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.

Sommaren gick mot sitt slut. Familjen Ekenberg hade varit i Smögen två veckor och njutit av den vackra västkusten. Det hade som helhet varit en vacker sommar och nu när hösten närmade sig var det inte utan Ekenberg kände ett visst vemod som han oftast gjorde när hösten kom.

I början av september såg han en liten notis i lokaltidningen att de två syskonen Lindkvist hade tagit sina liv genom att hänga sig i samma träd i skogen utanför Staden. Ekenberg tänkte att det var på ett sätt ett logiskt slut på den grekiska tragedin han tvingats se på alltför nära håll.

© Ingemar E. L. Göransson

En medborgares död

Det här är den andra novellen i en serie av planerade tio om brott i baksidan av välfärden. Läsaren får i dessa noveller på nytt stifta bekantskap med kriminalassistenten Leif Ekenberg som den som läst min roman I SKUGGAN VILAR MÖRKRET var en av dess huvudpersoner.

Ingemar E. L. Göransson

Hon hette Inga-Lisa Wallstrand och var känd som Fyll-Inga. Hon hade gått på fyllan i många år och upplevdes av vissa medborgare i den lilla staden som störande. Men, de flesta såg henne mest som ett inslag i stadsbilden som man kunde leva med. Inga-Lisa samlade tomglas och burkar som hon drog omkring med i en gammal barnvagn.

Denna sidoinkomst plus en mager pension gjorde att hon överlevde, eller rättare hade överlevt för det kriminalassistenten Leif Ekenberg tittade på för ögonblicket var det som varit Inga-Lisa Wallstrand. Hon var död. Skallen var inslagen med vad senare teknikerna skulle beteckna som ett trubbigt instrument. Hennes kläder var orörda och inte i oordning så Ekenberg drog en lättnadens suck över att det sannolikt inte var ett sexbrott som var orsaken till offret Wallstrands frånfälle.

Brottsplatsen var en bakgård i den gamla delen av den stad som numera var Ekenbergs. Hans något hastigt påkomna förflyttning hade i hans ögon inte varit helt ovälkommen eftersom han ville bort från den växande och allt våldsammare staden där han börjat sin polisbana. Den mindre staden passade honom utmärkt och familjen med hustrun Sofia och deras barn Anna och Ivar trivdes mycket bra, både med skolan och deras barn hade snabbt hittat nya kamrater. Sofia hade också få ett arbete på stadens vårdcentral och trivdes mycket bra.

Kort sagt, familjen Ekenbergs förflyttning hade inte blivit det straff som överordnade hade tänkt sig utan snarare en vinstlott i Ekenbergs ögon. En som dock inte dragit någon vinstlott var den av daga tagna Inga-Lisa Wallstrand. Tvärtom, hennes liv hade präglats av missbruk och hon hade vid flera tillfällen varit tvångsomhändertagen av myndigheterna och en stamkund hos socialen. Hennes missbruk hade börjat i unga år men få visste vad som utlöst hennes tragiska människoöde. I grunden hade Wallstrand varit en klok människa, hon var häpnadsväckande påläst och hade inte en ringa bildning, men hennes ”omständigheter” som det stod skrivet i hennes akt på socialen var allt annat än lustiga.

Hennes mor som hade varit dotter till en av stadens mer, på sin tid, framstående män hade inte orkat ta hand om sin lilla dotter. Hon hade själv hemfallit åt missbruk och dottern hade omhändertagits av myndigheterna redan i tioårsåldern. Fosterhemsplacerats, omplacerats vid upprepade tillfällen och under tonåren blivit allt mer strulig och uppfattats som en besvärlig unge. Sanningen var att hon hade varit oerhört otrygg och sannolikt, enligt akten, utsatts för upprepade övergrepp i fosterhemmen.

Därav hade hon sökt, liksom sin mor, trygghet i missbruket och hennes väg utför hade gått fort och redan i i slutet på tonåren var hon en fullt utblommad missbrukare. Ekenberg visste givetvis att missbrukare löper större risk att möta en våldsam död än en skötsam vanlig medborgare, men samtidigt var Leif Ekenberg en lätt berörd människa som inte, likt många kollegor, skaffat sig ett pansar av cynism och kunde inte därmed avfärda mordet som något som bara sker.

- Shit happens!, sa en av de uniformerade poliserna som stod i ringen kring kvarlevorna av Wallstrand.

Ekenberg mulnade till och vände sig med en ilsken min mot kollegan.

- För helvete, lite respekt, även om Inga-Lisa var en fyllkaja så var hon en människa!

Leif Ekenberg såg sig omkring på brottsplatsen. Han rörde inget för det var teknikernas sak att göra. Han ville bara få en bild av platsen. Supa in dess atmosfär och försöka förstå vad som vad kunde ha hänt.

Inga-Lisas skalle var krossad och blodet blandat med hjärnsubstans hade runnit ut i en pöl som omgav hennes huvud likt en aura som gav henne en slags makaber värdighet. Det kunde dock inte sägas om bakgården där hon hade påträffats för ungefär en timma sedan. Efter larmet kommit in då en annan av stadens olycksfåglar hade gått in på gården för att förrätta sina behov hade hittat henne och småsprungit till polisstationen som låg bara några kvarter bort och med andan i halsen meddelat att det låg, som han sa, en döing på sagda gård varefter han kräkts upp frukosten i närmaste papperskorg.

Som sagt, bakgården eller rättare rivningstomten var fylld med allsköns skräp och hade sista året varit en samlingsplats för stadens utslagna och missbrukare. Här hade de allt som oftast gjort upp en eld och kunnat laga lite mat och haft en viss gemenskap. Förvånansvärt, tyckte vissa, medan Ekenberg i sin tur kunde förstå det brödraskap som fanns emellanåt mellan utsatta människor.

Det var en deprimerande plats, men som snart skulle röjas upp. Här skulle sedan Bostadsbolaget bygga ett hus med förstklassiga bostadsrätter som bara månadskostnaden skulle vida överstiga de pengar Inga-Lisa och hennes olyckskamrater hade att röra sig med på ett helt år.

- En bild av vår nya sköna värld, mumlade Ekenberg för sig själv. I sanningen en slående bild. Poliserna runt liket tittade förvånat på Ekenberg. Ingen sa något då de alla visste att han ofta föll in i sina reminiscenser och det var ingen mening att ens fråga då den frågande ändå inte skulle få något svar.

- Jag går till socialen och hör mig för lite, sa Ekenberg till kollegorna. Vänta här, släpp inte in någon på tomten och spärra av . Teknikerna kommer snart. Hittar ni något så ring mig på nallen, sa han slutligen innan han gick ut från gården och tog av till vänster upp mot socialkontoret.

Solen sken varmt trots att det var en höstdag. Löven hade börjat falla och luften var hög och frisk. Bilden av Inga-Lisa Wallstrand var för ögonen på honom där han gick. Lång, numera lite kutryggig och hans hår hade börjat bli tunnare. Sofia brukade lugga honom skämtsamt och säga att snart får du skaffa en peruk om hon skulle känna igen honom. Han log vid tanken på henne och den kärlek de delade. De hade träffats för ganska länge sedan då Ekenberg hade varit helt under isen och nybliven änkling. Han hade förlorat både sin lilla dotter Anna, ett namn som deras gemensamma dotter fått ärva, och sin dåvarande hustru Kristina. En välkänd pundare i den förra staden hade kört över dem och de båda hade förolyckats.

Efter detta hade Ekenberg förändrats och blivit allt mer svår att ha med att göra. Hans tid inom polisen hade hängt på en skör tråd som inte blev starkare då han hade i princip slagit ihjäl gärningsmannen i cellen i ett raseriutbrott. Saken hade tystats ner och ingen hade varken sett eller hört något och Ekenberg kunde presentera ett vattentätt alibi som hans dåvarande svåger hade bestått honom med.

I den vevan hade Leif Ekenberg i samband med en besvärlig mordutredning träffat sin nuvarande Sofia som hade varit ett vittne. De hade hittat varandra och senare gift sig. Sofia hade sett vad ingen annan sett, en människa i djup sorg och kris. Hon som den empatiska och goda människa hon var såg hon en man som var värd att älska och som hade så mycket mer att ge än raseri och svårmod att erbjuda.

Socialkontorets chef Johan Lidman var inne och satt för en gång skull inte i möte. Han och Ekenberg hade slagit sig ner nu på hans kontor som liknade alla andra kontor med de sedvanliga pärmarna och en tråkig tavla på en vägg.

- Det finns inte mycket att säga om Inga-Lisa Wallstrand, menade Lidman. Hon var en av våra klienter och svårt alkoholiserad, men brukade även tabletter och knark ibland. Hon var 43 år gammal, men såg ut som varande mycket äldre. Han hade också diverse sjukdomar som magsår, diabetes, hepatit och lite annat. Varför någon ville ta livet av henne är mig en gåta då hon i grunden var en snäll och oförarglig människa. Hon uppträdde egentligen aldrig aggressivt, men kunde vara högljudd ibland. Men när hon var här var hon tacksam för det hon fick.

- Var bodde hon, frågade Ekenberg medan han noterade i sitt block.

Johan Lidman slog i sina papper och läste i akten. Han såg förvånad ut och mumlade att ”det kan inte stämma”.

- Vänta, sa han och gick ut ur rummet medan Ekenberg fortsatte dricka sin kopp kaffe som smakade som automatkaffe brukar, speciellt på socialkontor, log han. Det vill säga ganska bäskt och allt annat än gott.

Det tog några minuter så kom Lidman in igen.

- Faktum är att hon hade en bostad längst uppe på Storgatan. Jag visste faktiskt inte det. Det är ju inte stans sämsta område direkt. Ekenberg tittade med förvåning på Lidman då han visste att lägenheterna där var dyra bostadsrätter men med låg månadskostnad.

- Hur fan, sa Ekenberg, har hon kunnat ha råd med det? Och hur har ni kunnat missa det? Hon borde ju inte fått något socialbidrag om hon bodde där uppe?

Lidman skakade på huvudet och sedan nickade.

- Hon har aldrig begärt pengar för hyra, bara för uppehälle. Därför har vi missat det. Du vet hur det är numera. Det är många som söker stöd och pressen på våra handläggare gör att missar görs. Det är väl vad som skett här misstänker jag.

Ekenberg funderade på det socialchefen berättat när han gick från Socialkontoret. Han funderade på om han skulle gå till polishuset eller om han skulle åka hem och äta lunch med Sofia som han visste hade ledig dag. Klockan var i vart fall kring lunch så varför inte åka hem de få kilometrarna och äta tillsammans med henne.

Familjen Ekenberg bodde i en mindre villa i utkanten av staden. Ekenberg stannade parkerade på uppfarten och gick fram till sidodörren. Han öppnade den på sitt vanliga lite hårdhänta sätt och ropade in.

- Hej! Är du hemma Sofia? Har du ätit? Finns något att äta? Tre frågor inom loppet av några sekunder. Hans hustru sedan så många år titta fram i den öppna köksdörren och log när hon fick se Leif.

- Jo, det finns lite lasagne kvar sen igår, svarade hon. Jag ska in till sta´n så jag kanske kan åka tillbaka med dig?

- Visst, var är maten? Han gick fram till kylskåpet och tog fram tallriken med en bit lasagne lagom åt en.

- Har du ätit, frågade han.

Hon log och svarade att hon skulle äta med en väninna på sta´n så hon ville inget ha. Han ställde in lasagnen i micron och väntade på att den skulle bli lagom varm. Efter några minuter tog han ut den och satte sig vid köksbordet, reste sig och gick bort till kylskåpet och tog fram en lättöl. Han hörde att Sofia stökade inne i huset medan han åt maten. Han drack upp sin öl, reste sig på nytt och gick bort till diskbänken, sköljde av porslinet och ställde in det i diskmaskinen.

- Kan du komma Leif, ropade Sofia inifrån huset. Jag behöver lite hjälp.

- Visst, mumlade Ekenberg. Var är du?

- Sovrummet, kom svaret.

Han gick in till sovrummet och fann sin Sofia naken på sängen. Han klädde snabbt av sig och kröp in i hennes famn. Kysste henne varmt och de två smekte varandra som de gjort så många gånger förut. Han gled in i hennes välkomnade sköte och det två älskade denna höstlunch utan att tänka på varken arbete eller dödade olycksfåglar.

Efteråt låg de och höll om varandra och kände sig lyckliga att de hade varandra och att deras liv trots allt hade blivit bra, trots allt som hänt dem innan. De hade hittat harmoni och vardaglig lycka när de minst anat att det skulle ske. Två trasiga människor som helat varandra med sin kärlek.

Ekenberg skjutsade Sofia till centrum innan han åkte till polishuset. Han parkerade sin bil utanför på gatan då han räknade med att besöket bakom skrivbordet skulle bli kort. När hans telefon började ringa i ficka och han tog upp den såg han på numret att det var från en av teknikerna.

- Leif, kom hit så snart du kan, sa teknikern. Vi har hittat något du bör se.

- Kommer, svarade han kort. La på och vände åter till bilen. Han körde tillbaka till brottsplatsen. Han möttes av teknikern Eva Karlsson som hade ett plastkuvert i handen. Hon räckte över det till Ekenberg som såg att det var ett brev. Texten var prydlig, den var tydligt skriven, nästan barnslig i sin piktur och tydligt adresserad.

Han började läsa med intresse. ”Pappa, du har inte betalat hyran. Jag vill ha pengarna idag annars tar fan dig!”

Leif Ekenberg såg på brevet och vände på det och såg att det var adresserat till Edwin Carlroth, en av stadens mest kända män och den som hade påståtts varit far till Inga-Lisa Wallstrand. Ekenberg suckade och ställde sig frågan om mordet var frågan om resultatet av utpressning. Carlroth hade aldrig erkänt fadersskapet, men det hade varit ett envist rykte som florerat under många år. Men han visste att Carlroth numera var knappast i form att göra en fluga förnär eller än mindre mörda någon. Han låg nämligen på långvården sedan flera veckor. Ekenberg hade läst om det hela i lokaltidningen att en av stadens stora och framträdande män låg på sitt yttersta.

- Ja, sa han, och kliade sig i huvudet. Inte fan kan Carlroth ha tagit Wallstrand av daga. Men det finns ju en son, sa han högt. Skulle det vara så att Wallstrand har något som bevisar faderskapet så kan hon faktiskt vara arvsberättigad.

- Tack Eva, sa han, var hittade du brevet?

- Det låg under liket, svarade teknikern som var ganska ung för att vara tekniker, men synnerligen duktig på sitt jobb. Hon petade undan den rödhåriga luggen baksidan av handloven och såg på Ekenberg. Jag tror att det har tappats helt enkelt och blev därför kvar.

- Verkar inte osannolikt, svarade han. När kan du få fram fingeravtryck från brevet? I morgon?

- Inga problem, jag ska jämföra med offrets också så får vi se vad det ger.

- Tack, sa Ekenberg. Han vände sig om efter att än en gång tittat på den deprimerande rivningstomten som blivit Inga-Lisa Wallstrands sista anhalt i jordelivet och gick därefter åter till bilen. Han bestämde sig för att åka upp till offrets bostad på Storgatan och leta efter något som kunde binda Edwin Carlroth vid faderskapet.

Adressen var Storgatan 4. Huset som var byggt under 1930-talet och hade sedan byggts om och förvandlats till bostadsrätter under det glada 1980-talet. Här hade Inga-Lisa Wallstrand bott under nästan tjugo år utan att någon egentligen haft kännedom om det. Ekenberg funderade över hur det kunnat hållits tyst om detta, men insåg snart att Inga-Lisa hade varit en dubbelnatur. Hon hade uppenbarligen uppträtt i två skepnader. Den alkoholiserade kvinnan och den kvinna som accepterades i huset. Han tänkte på att hennes klädsel aldrig hade varit slarvig eller påmint om uteliggarnas, utan hon hade sett ganska alldaglig ut.

Ekenberg som var en metodisk man och en erfaren polis började söka igenom lägenheten från ytterdörren och framåt. Han letade efter någon form att dokumentation som kunde bevisa att Edwin Carlroth varit upphovet till Inga-Lisa. Han gick genom lådor, letade i garderober, tittade igenom tidningshögar, plockade ut böckerna i bokhyllan och letade under flera timmar på alla upptänkliga ställen, men utan resultat.

Klockan började närma sig fem och snart var han inne på övertid. Ekenberg var inte särskilt road av övertid, men ville vara helt säker på att det inte fanns något i lägenheten som inte kunde knyta eller för den delen knöt Carlroth till Inga-Lisa. Något som kunde vara så viktigt att det kunde vara tillräckligt viktigt för att taga henne av daga.

Han blev törstig. Han stod nu i köket som var hans sista anhalt. Han öppnade kylskåpet för att se om det fanns något han kunde dricka, en läsk eller liknande. Inget. Bara några öl, en ostbit, smör, lite mjölk, en kvarter brännvin och av någon anledning en burk med krossad ananas som var öppnad. Han såg att burkens lock var bara delvis öppnat och att den var ovanligt gammal för att stå där. Han tittade på utgångsdatumet och såg att den hade haft sitt bäst-före datum redan för ett år sedan.

- Fy fan, sa han. Han tänkte på att Inga-Lisas lägenhet var annars väldigt prydlig och såg inte alls ut som en alkoholists kvart. Tvärtom, prydligheten var slående. Det var rent och det var välstädat. Allt på sin plats. Burken passade inte in helt enkelt. Ekenberg tog ut den och gick till vasken. Med hjälp av en kniv öppnade han burken helt och hällde ut innehållet.

Han tittade med stora ögon på det plaströr som fanns i burken och som innehöll vad som såg ut som ett papper, ett dokument av något slag. Han visste att nu fick han inte göra mer utan var tvungen att dokumentera och ringa efter tekniker. Han sköljde av sina händer på toaletten varefter han ringde till Eva Carlsson och bad henne komma till lägenheten snarast.

Under den kommande halvtimmen ringde han hem till Sofia och förklarade att han inte skulle hinna hem till sonens fotbollsträning utan var tvungen att jobba. Hon förstod och var för övrigt van vid att hennes make ofta var borta när saker hände snabbt. Leif Ekenberg kände på sig att han närmade sig en lösning på mordet på Inga-Lisa Wallstrand. Instinktivt kände han det i magtrakten. En känsla som han litade på och som lett honom rätt så många gånger förr.

Det ringde på dörren och in kom Eva Carlsson med sin stora svarta labbväska.

- Vad vill du, frågade hon. Du lät så förtegen i telefonen.

- Förlåt, sa han till svar och pekade på det som låg på diskbänken. Jag vill att du öppnar det där plaströret då jag tror vi har lösningen på vårt mord där.

Hon nickade och tog på sig ett par plasthandskar och försiktigt pillade upp röret. Hon tog fram en pincett och försiktigt drog ut ett vitt papper med text på. Hon tog fram en plastficka vecklade ut pappret och la det ytterst försiktigt i fickan. Fickan förseglade hon sedan med labbet tejp och signerade med sin namnteckning. Därefter lämnade hon över det till Ekenberg som började läsa med stort intresse.

- Tack, sa han. Då vet vi vem som är den skyldig. Eller i varje fall har ett starkt motiv. Eva Carlsson tittade vantroget på Ekenberg som räckte över det inplastade bevismaterialet till henne. Hon läste med intresse och började skratta för sig själv.

- Det här visste han nog inte om, eller hur?

- Nej, men i morgon tar vi in honom.

De två lämnade den välstädade lägenheten och låste. Eva Carlsson åkte hem till sitt och Leif Ekenberg ringde till åklagaren Erina Sagerlöf och begärde beslut om häktning och husrannsakning att genomföras under morgondagen.

Hon lyssnade intresserat och lovade att nödvändiga dokument skulle finnas på hans bord dagen efter.

Mattias Carlroth satt i ett viktigt affärsmöte när kriminalassistent Leif Ekenberg och två uniformerade poliser kom in på hans kontor dagen efter Inga-Lisa Wallstrands död. Han protesterade över att bli avbruten, men fick finna sig i att han fördes till polishuset. Sattes i en cell och på vägen fick veta att han var häktad för mord på sannolika grunder. Innan Carlroth lämnat sitt kontor hade han beordrat sin sekreterare att ringa familjens advokat vilken mötte upp på polishuset protesterande mot häktning av hans klient.

- Det blir förhör så snart det är möjligt och jag vill upplysa dig om att vi genomför husrannsakan i både hemmet och på din klients kontor. Vi har skäl att misstänka din klient för mord och därför är han häktad i sin frånvaro sedan igår kväll.

Med detta gick Ekenberg tillbaka till sitt tjänstrum och ringde Eva Carlsson för att höra hur den tekniska undersökningen hade gått. Hon svarade efter några signaler.

- Jo, sa hon. På brevet finns Inga-Lisas fingeravtryck och på pappret vi hittade på brottsplatsen finns Inga-Lisas och en persons till. Vi har inget att jämföra med när det gäller den andra uppsättningen, men de är så pass bra att hittar du rätt person så är den bunden till utpressningsbrevet.

- Bra jag skall fixa det, svarade han kort. Tack för hjälpen.

Han gick ner till häktningslokalen och hämtade upp Mattias Carlroth.

- Vi behöver dina fingeravtryck, sa han. Advokat Linnéus såg mest förtvivlad ut och protesterade svagt då han visste att han inte hade mycket att sätta mot. Den misstänkte och häktade Carlroth såg än mer förtvivlad ut, men verkade nu vara resignerad.

- Eftersom du är häktad för mordet på Inga-Lisa Wallstrand så har du restriktioner som du vet. Du får inte kommunicera med omvärlden på annat sätt än genom din advokat. Du får inte ringa, inte läsa tidningar, se på Tv eller lyssna på radio.

När fingeravtryckstagmingen var klar tog Ekenberg dem själv och åkte till labbet på sjukhuset. På väg till Eva Carlsson mötte han Sofia. De talades vid några minuter, en hastig kyss som lovade mer och skiljdes i kulverten.

När Ekenberg kom in på labbet möttes han av Eva som tog emot kuvertet med fingeravtrycken. Gick bort till en arbetsbäck och tog fram kartorna och började jämföra de som Ekenberg hade med sig och de som fanns på pappret som funnits under liket.

Ekenberg väntade nervöst på besked. Efter ca tjugo minuter vände sig Eva om och nickade till Ekenberg och nickade bekräftande.

- Det är samma person. Inget snack om saken. Bra jobbat Ekenberg! Hon log vänligt och uppskattande när hon såg på den storvuxne mannen.

Leif Ekenberg åkte tillbaka till häktet. Ringde häktespersonalen, advokat Linnéus och åklagare Sagerlöf och meddelade att förhör skulle hållas och bevisning fanns som räckte . I samma stund kom en polisaspirant in med ett järnrör som han höll upp som en 1:a maj-fana framför sig.

- Vi hittade det här i Carlroths bil. Det låg i bakluckan.

- Åk upp till labbet direkt med det så de får kolla blodgruppen om den stämmer med Inga-Lisas, sa Ekenberg. Be henne sedan ringa fortast möjligt till mig.

Polisaspiranten nickade och gick iväg med sin inplastade fana.

Det var en spänd stämning i förhörsrummet. På ena sidan bordet satt Leif Ekenberg och åklagare Sagerlöf. På andra sidan advokat Linnéus och Mattias Carlsroth.

Ekenberg som skulle leda förhöret började.

- Mattias, var befann du dig igår?

- På jobbet, vi hade möte om en stor affär med Estland, svarade han.

- Är du säker på det? Jag påstår att du inte var det utan du var på ödetomten i gamla stan och där slog ihjäl Inga-Lisa Wallstrand.

Mattias Carlsroth såg helt perplex ut. Hans ansikte var helt nollställt och han tittade med förtvivlan på först Ekenberg, sedan Sagerlöf och därefter på sin advokat Linnéus. Han såg ut som om han hade hamnat i en mardröm, vilket det givetvis var. Carlroth lika andra brottslingar som blivit detta av tillfälligheter visste i och med detta att han var förlorad.

Det blev tyst i förhörsrummet. Det enda som hördes var surret från lysröret i taket och andningen från de fyra som satt kring bordet. Ekenberg lät tystnaden vara då han visste att det gav honom ett övertag rent förhörstekniskt. Han lad upp på bordet sin mapp. Öppnade den omsorgsfullt. La fram för den häktade brevet från Edwin Carlroth där han erkände sin dotter Inga-Lisa Wallstrand, lappen ställd till samme Edwin Carlroth som påminde om att hyran inte var betald samt ett foto på stålröret med blod som hade hittats i Mattias Carlsroths bil.

- Vad säger du?, frågade Ekenberg. Känner du igen lappen? Erkänner du att det är ditt stålrör som du slog ihjäl Inga-Lisa med?

Mattias Carlroth började gråta. Först hulkande, sedan hejdlöst. Ekenberg väntade tills den häktade mördare hade lugnat sig.

- Berätta!, uppmanade han honom. Vad hände?

Mattias Carlroth tittade på sin advokat Linnéus som efter tittat på bevismaterialet och efter att Ekenberg påpekat att Mattias fingeravtryck påträffats på både stålröret vilkets blod och hår kom från Inga-Lisa samt att det brev som var undertecknat av fadern Edwin bar Inga-Lisas fingeravtryck och hade påträffats i hennes bostad.

- Jag hittade lappen hos pappa när han hade hamnat på långvården. Jag hade aldrig hört talas om Inga-Lisa Wallstrand. Jag trodde det var bara något tarvligt utpressningsförsök. Jag sökte upp henne och så åt henne att lägga av. Han svalde och bad om lite vatten. Han drack girigt och satt tyst i några sekunder.

Sedan fortsatte han sin berättelse.

- Hon skrattade åt mig och sa att vi som var syskon skall väl kunna dela på arvet när den tiden kommer. Hon min syster, den fyllkärringen, utbrast han! I helvete heller. Jag trodde henne inte utan sa åt henne att det kunde hon glömma. Jag har bevis sa hon, bevis du aldrig hittar hur mycket du än letar.

Han blev tyst på nytt. Såg ner i bordet en stund innan han fortsatte. Linnéus la sin hand på hans axel.

- Jag trodde henne inte, men när jag kom ut på gatan insåg jag att hon talade sanning. Han var askgrå i ansiktet och den annars så prydlige medelålders affärsmannen såg helt plötsligt mycket äldre ut. Jag insåg att om jag skulle få behålla allt pappa byggt upp så var jag tvungen att döda henne. Och förresten vem skulle sakna henne. Jag såg mig omkring och fick se ett järnrör som låg precis innan för staketet till ödetomten. Jag gick in och såg hur hon stod där och stirrade på mig.

- Kommer du tillbaka, sa hon. Jag tog och slog till henne med röret rakt över ansiktet. Jag fortsatte att slå tills hon var stilla. Sedan sprang jag iväg. När jag kom till bilen kom jag på att jag hade fortfarande röret i handen så jag slängde det i bakluckan och åkte hem.

- Lappen då, frågade Ekenberg. När kom du på att du tappat den.

- Den hade jag glömt, sa mannen som mördat sin egen syster. Den hade helt och hållet glömt bort.

Det blev tyst i rummet och den som bröt tystnaden var åklagare Sagerlöf.

- Mattias Carlroth du är häktad för mord. Du skall kvarstå i häktet i väntan på häktningsförhandling och därefter rättegång.

De reste sig upp och kvar satt Carlroth och hans advokat. Båda såg ut som förlorade. Det var naturligtvis så också. Advokat Linnéus hade ett omöjligt fall på sin lott. Chansen att ens få det till dråp var minimal och mördaren hade förlorat allt och hade ett långt straff att se fram mot.

När Ekenberg kom ut från polishuset hade han svårt att känna någon glädje. Han kände bara sorg över vad girighet kan ställa till med. Hur girighet kan förvandla vanliga människor till mördare på några få timmar. Han suckade tungt. Lämnade sin bil på parkeringen och gick de få kilometer som det var till hans hem. Hem till Sofia, Anna och Ivar. Hem, från den onda värld han såg varje dag.

© Ingemar E. L. Göransson

Foto: Eva-Lotta Göransson

Söndagsnovellen: Poeten på bänken

Telefonsamtalet kom till polisstationen prick 12.37. Den som ringde växeln var mycket upprörd. Hon nästan skrek hysteriskt i telefonen. Glömde även att säga sitt namn och nästan också var det som inträffat skett.

- Vad gäller saken?, frågade jourhavande hos polisen.

- Det sitter en karl med ett gevär nere vid Strömmen!, skrek den som ringt upp.

- Har han hotat er?

- Nej, men han sitter med ett gevär, upprepade den upphetsade kvinnan med en allt högre röst. Den nästan sprack då hon tog i med full kraft.

Polisen i växel, polisaspiranten Eva Molinder, tryckte på larmknappen som var placerad bredvid telefonen som uppmärksammade hennes befäl Leif Ekenberg på att det var något viktigt som hände. Samtidigt slog hon på högtalaren så Ekenberg när han kom in kunde höra vad som sas. Ekenberg som var en erfaren polis förstod omedelbart allvaret i det kvinnan sa och Molinders ansiktsuttryck förstärkte hans intryck.

- Hej, sa han informellt, det är kriminalinspektör Leif Ekenberg som talar. Vad är det som hänt? Han var lugn på rösten, väl medveten om att han behövde få kvinnan att lugna ner sig. Var är du någonstans? Var sitter mannen med geväret?

- Nere vid Strömmen, svarade hon, han sitter på en bänk med ett gevär i knät. Han har inte siktat på någon. Han sitter och liksom smeker geväret! Det ser så otäckt ut. Man får väl inte gå omkring med vapen mitt i sta´n heller?

Frågans svar var självklart så Ekenberg iddes inte ens svara på den.

- Kan du stanna kvar där så kommer jag ner, svarade han istället. Utan att vänta på svar instruerade Ekenberg Molinder att skicka en patrullbil till platsen, men inte någon kvinna som skulle kunna vara den som ringt polisen. Han poängterade att de skulle dock avvakta på håll medan han själv hade för avsikt att springa ner till Strömmen som bara låg några hundra meter från polishuset i den lilla ort dit han hade blivit förflyttad till.  Detta efter en kontrovers med ett högre befäl vilken Ekenberg gett en rejäl omgång på en personalfest då befälet varit närgången mot Ekenbergs fru.

Han tog sin rock och sprang den korta sträckan och straxt såg han en man som verkade vara kring 50 år sitta på en av kommunens grönmålade bänkar med ett vad Ekenberg bedömde vara ett grovkalibrigt hagelgevär. Hans första tanke var att mannen skulle skjuta kråkor, men insåg att för det ändamålet var vapnet inte det lämpligaste valet.

Ekenberg såg att det redan stod en polisbil uppe på Storgatan och han vinkade avvisande till bilens besättning medan han gick nerför trappan till Strömmens promenadstråk. Han gick nästan nonchalant, alldagligt, med den lite framåtlutade gång som han hade och närmade sig den beväpnade mannen.

- Får jag slå mig ner, frågade han vänligt medan han satte sig bredvid den beväpnade. Ekenberg gjorde en snabb bedömningen av mannen som var faktiskt något äldre än de 50 som han tyckt först, snarare 60 år. Han var ganska välvårdad trots att han hade ett relativt långt hår för sin ålder. Till detta ett välklippt helskägg. Klädseln var i övrigt enkel. En relativt sliten skinnjacka av tunnare modell och en rutig skjorta. Mannen såg vänlig ut och makade sig lite åt sidan medan Ekenberg satte sig ner.

- Jo, det går väl bra, svarade han korthugget, men dock inte ovänligt. Han verkade dock vara något frånvarande som han hade sina tankar på annat. Ganska självklart att han har det, han sitter ju med en hagelsprakare i knät reflekterade Ekenberg lakoniskt.

- Hur är det?

- OK!, var det korta svaret.

- Men varför har du ett hagelgevär med dig för?

Det blev tyst i några sekunder, kändes till och med som några minuter. Ekenberg väntade tålmodigt på mannens svar även om han anade vart det lutade. Mannen tänkte ta livet av sig men hade valt, av någon anledning, att göra det i offentlighet. Det blev en lång tystnad som kändes förtätad.

- Vad heter du, frågade polismannen. Jag heter Leif och är polis här i stan.

- Klement, Klement Ivar Larsson, kom svaret. Jävla namn! Klement, morsan hade ihop det med en tysk handelsresande, berättade han plötsligt och blev sedan tyst på nytt.

- Förresten jag tänker skjuta mig om en liten stund, men ville titta på änderna en sista gång. De är vackra, tycker jag.

Leif Ekenberg blev lite ställd av mannens rättframhet. Han undrade vad han skulle göra. Han kunde givetvis inte som polis tillåta att mannen sköt sig. Men vad kunde han göra åt det? Visst, han kunde åberopa vapenlagen och försöka att avväpna honom och ta in honom för vapenbrott. Men det skulle ju inte förhindra mannen att på nytt försöka att ta sitt liv. Istället började Ekenberg bli nyfiken på Klement Ivar Larsson och varför han ville ta sitt liv. Vad hade han för historia att berätta?

Ekenberg tittade i smyg på mannen och funderade hastigt om han skulle kunna avväpna honom. Kanske men problemet var att han hade fingret på geväret avtryckare vilket skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Ekenberg själv eller någon annan inom vapnets räckvidd. Alltså, den polisiära vägen var stängd, inte heller var mannen något hot någon annan. Tvärtom, han verkade fullt logisk och eftertänksam. Larsson verkade val ha tänkt över situationen och sitt beslut.

- Jag är poet, sa Klement Ivar Larsson. Det var bara ett konstaterande, inget annat. Jag skriver poesi, jag fick förresten en diktsamling utgiven av Bonniers för några år sedan. Den sålde i 129 ex, enligt förlaget, fortsatte han.

- Nej, jag vill inte vara med längre. Det är meningslöst, precis som mitt liv varit. Jag har bestämt mig, idag väljer jag att avsluta skiten. Jag bad inte om att komma till, men morsan envisades att föda mig fast farsan stack tillbaka till Tyskland. Jag vet inte ens vem han var. Har aldrig sett en bild en av honom för morsan brände alla foton efter fanskapet stucket. Vet du, fortsatte Klement, att han slängde till morsan pengar till abort annars skulle han sticka.

Mannen var tyst en kort stund innan han kort konstaterade

- Morsan sa nej och han stack! Vilken jävel, va! Har alltid undrat om jag vart lik honom!

- Men, din familj då, tänker du inte på dom? Ekenberg hade noterat vigselringen på mannens vänstra ringfinger. Tänker du inte på dom vad de säger nu när du tänker ta livet av dig? Han ville få Larsson på bättre tankar, men insåg att det skulle bli svårt med tanke på att han varken var berusad på sprit eller vad Ekenberg kunde bedöma tabletter. Tvärtom om han verkade otäckt logisk.

- Frugan klarar sig och ungarna har sitt. Det lakoniska svaret var helt i linje med hans övriga oroväckande logiska tänkande och handlande. Det finns ingen mer förutom någon gammal kompis, men vad fan vi ska alla dö. Och, jag vill välja själv. Jag vill inte vara med längre, så enkelt är det.

- Men varför? Du måste väl ha ett skäl varför du vill skjuta skallen av dig mitt på ljusa da´n ?

- Spelar det någon roll när?

- Nej, jag menar inte så, på da´n eller natten, inte det. Men varför?

- Jag vill inte prata om det. Han tog fram ur skinnjackans högra innerficka ett kuvert och gav till Ekenberg. Du som är snut kan ta hand om det här. Du kanske till och med kan få det publicerat, skrattade han. Det här förklarar om du vill förstå. Jag har inte tid eftersom jag har saker att göra!

Ekenberg tänkte att han hade missat en chans att avväpna Klement Ivar Larsson när han hade plockat fram kuvertet, men inte varit tillräckligt snabb i tanken. Han insåg det absurda i situationen där han satt med en potentiell självmördare och poet. Han hade fått hans självmordsbrev och mannen satt tillsammans med honom och tittade på änderna i strömmen samtidigt som Klement Ivar Larsson satt stadigt med fingret på avtryckaren på det kraftfulla vapnet som skulle, om den potentielle fick chansen, blåsa skallen av honom i en kaskad av blod, hjärnsubstans och benfragment.

- Nej, nu har jag sett nog, utbrast Larsson. Han vände vapnet snabbt mot sitt huvud körde in pipan i munnen. Samtidigt kastade sig Ekenberg fram och försökte i första hand blockera avtryckarna. De två männen kämpade, slet och drog i vapnet. Ekenberg såg i ögonvrån hur hans kollegor från patrullen kom rusande.

Smällen var öronbedövande. Fåglarna som Larsson betraktat de sista minuterna av sitt liv lyfte och flög iväg uppskrämda av det plötsliga ljudet.Blod, hjärnsubstans och benbitar stod som den befarande fontänen från det som varit Klement Ivar Larsson huvud. Till sin förskräckelse såg Ekenberg att huvudet var i det närmaste borta, försvunnet. Själv var han nedkletad med resterna av det samma, men hade genom ett under inte träffats av de grova haglen.

Patrullen stannade upp några meter från det som varit Klement Ivar Larsson. Den ena av de två kollegorna anropade stationen om en ambulans och gick fram till den chockade Ekenberg.

- Kom nu, jag skjutsar upp dig till akuten.

Ekenberg tittade vantroget på sceneriet med den döde Larsson, det blodiga vapnet och den nedsölade bänken.

- Jag behöver andra kläder, sa han, och började ta av sig de kladdiga kläderna. Rocken var den som fått ta lejonparten av gevärets skörd, men även skjortan och byxorna var nedsölade. Den andre kollegan hade hämtat två filtar som han med den ena täckte över de sorgliga resterna av det som för några ynka minuter varit den levande medborgaren Larsson. Den andra filten gav han till Ekenberg som med avsmak klädde av sig in på boxershortsen och tog filten omkring sig. Han började gå mot bilen.

Vände sig om, tog sina värdesaker som plånbok, nycklar och Larssons avskedsbrev i handen. När han tömt fickorna sa han åt kollegorna att lägga hans kläder i en plastsäck då det skulle bli en utredning kring det inträffade, men den blev någon annans huvudvärk.

Ett par dagar senare satt Leif Ekenberg bakom sitt skrivbord. Framför sig hade han Klement Ivar Larssons brev. Det avskedsbrev han skrivit. Det var det märkligaste avskedsbrev han läst i hela sitt liv. Det var en dikt på nästan tre sidor. Den var svårförståelig och kryptisk. Men en sak förstod Ekenberg och det var att Larsson hade varit en människa i kris. En medmänniska som ingen förstått att lyssna på.

- Vem vet, funderade Ekenberg högt för sig själv,  kanske är det bästa han skrivit. Han bestämde sig att snarast uppsöka stadens bokhandel och se om de hade inne Klement Ivar Larssons diktsamling som hade sålt i 129 exemplar. Han skulle köpa det 130:e.

Han läste än en gång den långa dikten och insåg att det lika gärna kunde ha varit han som varit mannen på bänken. Så mycket hade han sett de senaste åren av hur dåligt många människor mådde i det alltmer egoistiska samhället och Klement Ivar Larsson var tyvärr inte varken den förste eller siste självspillaren omkring honom. Det gjorde Leif Ekenberg bedrövad och han kände en stark längtan hem till sin Sofia och deras barn Anna och Ivar. Märkligt, tänkte han, att hans son hade samma namn som Larsson.

- Bara det inte är ett dåligt omen, sa han tyst för sig själv. Han reste sig upp från sin kontorsstol, sköt den bakåt, tog sin nyinköpta rock och gick ut från polishuset. Tog av till vänster som alltid när han var på väg hem och gick de två kilometrarna hem till familjen och tryggheten.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson